Sjuttonde balladen 2024

 

AI försöker ge mig Cornelis Vreeswijk och Povel Ramel. Ok. Ikoniska bilden på Cornelis med gitarren och bar överkropp kan jag se kopplingen till, och Povel har väl "aldrig" haft hår, men... 

Det kostar på att hålla fred, Gud vet, med den som trugar mig att jag skall äta.

Hela december är ett maratonlopp, en snitslad bana fylld av fällor och fallgropar. Det är julbord och julbak, julklappspel, glöggmyskvällar, kristyr och kakor och saffransbullar och en massa choklad i alla former. Polkagrisstänger, Non Stop, Aladdinaskar och ännu mer godis i alla julklappsspelspaket. Och så är det middagar och julnubbar och irish coffee och tjejhäng på stan med bubbel. 

Det är svårt att inte dras med i hedonistiskt frosseri.

En något förbättrad prompt, men ingen kan se att det skall föreställa Povel Ramel till höger.

Jag hittar en gammal anteckning från förr, när jag summerade en period av hård sockerdetox och träning:

"Då vet man att det GÅR att träna och äta klokt och komma ner på en mera hälsosam vikt. Det är ju detta med leder och fötter och hjärt- och kärl. Det är inte långsiktigt sunt att gå och dra på en massa ballast i onödan. Det roliga var att det inte ens var jobbigt eller ansträngande! Jag blev gladare, orkade mera och hade PMS som var som ett skämt, jämfört med hur det brukar vara. Istället för att gråta över fin reklam och snörvla över alla det är synd om och på slutet av PMS-veckan känna mig som den värsta människan på jorden och nästan gå under av självförakt, handlade det om max tre dagar, då jag funderade över att kanske börja jobba på ett lager. Ensam."

Och så funderar jag över det faktum, att om man inte ger sin kropp de bästa förutsättningarna att hitta sin egen balans (8 timmars sömn på regelbundna tider, en näringslärebaserad kost, daglig fysisk träning, ingen läsk, godis, fikabröd eller alkohol), blir det svårare att tackla andra kroppsliga och själsliga jobbigheter. 

Blir lite nojig, faktiskt. Borde jag dra ett rött streck NU, den sjuttonde december och följa min inre övertygelse om att ett långsiktigt hälsosamt liv inte kan sättas på paus bara för att det råkar vara juletid, eller skall jag se detta som ett tillfälligt avbrott i min (inte lika hårda som ovan nämnda stålbad, men nu  pågående) hälsodrive, och lova mig själv att det blir bättre i Januari?

Ja, nu börjar det likna något!

Sådärja!

För folk vill väl. Bullar upp och ger bort. Bjuder. Det känns så trist att inte bejaka. Människor är glada att kunna ge. Har stått och fixat och lagat och bakat. Blir glada när man äter och säger att det är gott. För det ÄR ju gott och fint och härligt, också. Jag är orolig att min inre strid syns på utsidan och att människor snappar upp att det är något som skaver. Jag får fatta att det är jag som har problem med allt julöverflöd och att jag inte skall göra en grej av det; typ börja skrika och kasta lussebullar på nästa person som bara ville vara snäll.

Dilemmat beskrivs oerhört tydligt HÄR, men jag vet inte riktigt om jag är villig att acceptera sens moralen i denna historia. "Så kan det gå!"

- Du, vi var hunkiga genom AI-filtret!