Ellen Key och jag

Spillde också Ellen kaffe på sin hund?

Ellen Key ropar till mig genom tiden.

Jag funderar på begreppet BILDNING, naturligtvis triggad av Liv Strömqvists resa tillsammans med Horace Engdahl.

Min bildning har jag inte fått från skolan. Den kom före. Sedan ville skolan att jag skulle orienteras i kulturyttringar och man fick ta del av klassiker och tankesätt genom små, små utdrag och spån. Antologikunskap som skulle pluggas in.

Fast jag hade redan läst Ivar Lo och sugts in i världen och tiden han beskrev. Upprörts, diskuterat samhällsutvecklingen med släktingar och agitatorer.

Sedan blev det spännande att söka sig vidare i litteraturen.

Jag hade redan fastnat i Bachs värld och suttit i timmar och jämfört olika inspelningar av samma stycke och märkt att olika orkestrar och dirigenter i olika världsdelar och tider tolkade noterna helt annorlunda.

Sedan blev det spännande att söka sig vidare i musiken.

Jag hade redan varit ute och sett stjärnbilderna och hemma fått de grekiska myterna berättade för mig.

Sedan blev det spännande att söka sig vidare i olika länders myter, skapelseberättelser och tro.

Jag hade redan lekt med boolesk algebra och imaginära tal.

Sedan blev det spännande att söka sig vidare bland matematikens olika samband och bevis.

Naturligtvis hade jag aldrig själv hittat litteraturen, musiken, myterna eller matematiken om det inte funnits vuxna kring mig som hade tid, intresse och kunskap att dela med sig av. Fast då trodde jag att det bara var "extra". I skolan skulle jag få lära mig saker på riktigt!

Men...

Skolan försökte lära mig det jag redan kunde, men genom att ta ut små bitar av det och be mig plugga in det, så jag skulle kunna redovisa det.

Jag slapp plugga, men inte fan LÄRDE jag mig något av det. Hela sammanhanget var borta. Magin och känslan av sammanhang och större förståelse fick ingen plats. Och inte hade man tid att gå på djupet, heller. Inga frågor. Inga Aha-upplevelser.

Och så nås jag av Ellen Keys rop från långt avstånd:

”Det för den personliga utvecklingen oumbärliga själfarbetet består endast i läxplugg, emedan tiden nästan aldrig räcker till för att läsa böcker, dvs. dricka ur källorna till de kunskaper, dem lärljungarna under femton år af sitt lif istället intaga som mixturer, i vissa teskedstal om dagen.”

Och så tänker jag: Har vi inte kommit längre?

Hon skrev detta 1897.

Och fortfarande bedrivs undervisningen så osmart och ineffektivt.

Lärarna i skolans olika ämnen, från förskolan till gymnasiet, gör ett fantastiskt arbete. Jag har sett exempel på eldsjälar och hårt arbetande lärare som planerar och bedriver sin undervisning på ett sätt som verkligen fångar elevernas intresse och gör undervisningen lärorik och lustfylld.

Men lärarna verkar inom ett system där man har alldeles för lite tid att ägna åt varje elev. Viktig förberedelsetid och eftertänksam planeringstid äts upp av dokumentation, akuta elevvårdssamtal och vikariat åt frånvarande kollegor. Man hinner inte vara den där inspirerande vuxne som hittar just det som passar eleven just då och uppmuntrar elevens eget lärande; det som sker av lust.

Och man måste slaviskt följa kursplanen.

Men frågan är om vi inte ägnar oss åt att trampa oss trötta på trehjulingen, för att vi måste hinna fram, istället för att kliva upp på kedjecykeln och lugnt betrakta naturen medan vi effektivt tar oss i mål. Vi kanske till och med hinner med en fika innan trehjulingarna kommer ifatt.

 Nej! Vi måste hinna färdigt kursen! Vi kan inte fördjupa oss i detta!

Man ser inte att fördjupningen med alla dess implikationer förbereder och förklarar inför senare studier i de mest skilda ämnen.  Analogier, paralleller, förförståelse… olika människors erfarenheter att ta del och lära sig av…

 Ellen Key säger:

”Istället för det innerliga samband med mänskligheten och samtiden, som borde vara skolans resultat, ser man hos den ungdom, som utgår från skolsalarna, en ifrig sträfvan att inpassa alla mötande erfarenheter i abstrakta kategorier. Hvad denna ungdom framför allt saknar, det är just den äkta bildning, hvilken medför en djup humanitet, ger förmågan att erkänna det goda hos olika tänkande och att förstå det lefvande lifvets mångskiftande företeelser.”

Och så sluts cirkeln från samtidens SVT-program, över Ellen Keys 1800-tal, tillbaka till ett Sverige där ett parti som vill förklara världen i enkla termer, vinner fler och fler anhängare.