Glufs, glufs

Typ såhär, fast utan patriark i fåtölj

Jag bor under samma tak som en man som tycker att det roligaste som finns är att ordna med Julbordet.

Planera, tillaga, prova nya recept. Sedan, när det är dags att äta, ställs det hela fram, snyggare än på restaurang, längs två hela väggar i vinkel och man får förse sig ur buffén.

I år var det ett överdåd utan like. Tre olika pastejer, fyra olika slags korv. Rådjur och annat kött. Tryffel i olika former. Lax i olika former, olika slags rökt fisk, fyra olika sillinläggningar, hemgjorda köttbullar, jansson, gratänger, räkröror….  Alltså, säg något och det fanns där. Inget saknades!

Ögonen tåras av ren lystnad när man stiger ner från övervåningen och möts av det lyxigaste julbord man någon gång skådat (näst ett helt fantastiskt på en gourmetkrog i Tanumshede) och slås av ynnesten att få ta del av detsamma – i det egna hemmet.

Nu har vi ätit julbord två dagar i rad. Det är dessutom två dagar kvar med nya släktingar och nya sittningar.

Jag har ätit och ätit och ätit.
Druckit julöl.


Börjat dagarna med Anthon Bergs chokladpuckar med jordgubbs- och champagnemarzipan…

På en vecka har jag säkert gått upp alla de där sju kilona jag och min PT firat av under hösten.

Jag vågar inte ställa mig på vågen och få det bekräftat.

Namaste är inte ett mantra för själslig frid. Det är bara början på ”Na maste jag spy!”