Insektsmagi!

Julkalender! Lucka 2

Julklappstips som passar precis alla: Nya Shaun Tan-boken Cikada.

Läs högt för ett barn, titta på bilderna och prata om hur livet är för olika människor.

Läs själv och gläds åt ditt eget liv eller få en spark i baken, beroende på vem du är och hur du vill ha det.

Ge bort till din kollega som du i hemlighet givit max tre år innan utbrändheten hinner ifatt.

Ge bort till alla dina vänner.

Ge till dina föräldrar.

Köp en extra bok att klippa i! Rama in de bästa bilderna och häng upp!

Barn i andra länder

Julkalendern, lucka 1

Man hatade ju barnprogram som handlade om "Barn i andra länder"

när man var liten. Det var barn i hyddor och barn som åt ris och barn 

som byggde leksaker av plåtburkar och barn som hette konstiga namn.

Man ville ju ha fantasi och helst tecknat! Nuförtiden känns det som om 

vi fått som vi ville. Allt är fantasigalet och världsledare kan vara 

animerade och grällt färglagda i orange. Och tro mig när jag säger att 

det känns som om jag sparkar in redan insparkade dörrar, MEN 

alternativet; att inte ens reagera, vore värre, eftersom man då vant sig, 

resignerat, accepterat och slutat hoppas på förnuftets återkomst.

Barnens högtid, Julen, är här

Och Frankrike lagstiftar så

att FN:s gamla Barnkonvention 

nu tolkas som stopp för att slå.

På jorden har alla länder sagt ja

Till allt vad som däri är sagt

Sakta men säkert får barnen det bra

när länderna går mer i takt.

En treåring vittnar för sittande rätt  

En annan förvaras i bur  

En tredjes ögon brinner så hett 

Ett utslag av landets kultur?

Of course! Det är fortfarande ETT land som ej

Skrivit under; att barn ta om hand

”Pro Life” är för ”fel” barn ett tydligt: ”Nej!”

i ett primitivt, dogmatiskt land.

Den roligaste leken just nu

Det här med arketyper är ju något som dyker upp hela tiden. Jung, Psykoanalys, filmanalys, litteraturstudier bla bla bla…

Egentligen är jag ju lite trött på detta. Trött även, på alla de som för första gången råkar på detta och skall föreläsa för en med den nyfrälstes intensitet. Man VET ju liksom vad det går ut på. Hela bakgrunden och hur man idag kan använda det, bla bla bla…

Så... med risk för att nu VARA den dära nyfrälste, måste jag ändå ta upp detta, för sedan jag tyckte att jag var klar med Jungs Arketyper och analyserat Dallas och lämnat in min analys, har den norske Psykologen Poul Moxnes tagit detta till en ny nivå.


Han noterade att 12-13 "roller" (i korrespondens med Jungs arketyper) tenderade att dyka upp i de undervisningsgrupper han kom i kontakt med. Det handlar alltså inte om tillfälliga grupper, utan en samling  personer som umgås relativt nära under längre tid. Då började det utkristalliseras roller i gruppen. Detta är ju inte heller något nytt. "Var du klassens clown?" "Som en jävla morsa!" "Duktiga flickan..." "Jag var ju liksom mera en...rebell..."

Alla vet ju också att det i en familj utkristalliseras roller och att det ibland i grupper kan bli konkurrens om rollerna. Vissa "tar" sig en ledig roll, som behövs, och blir därigenom   signifikant i gruppen.

Det nya Poul Moxnes nu gjort, är att koppla rollerna till sagor/folksagor, och dessutom splittat rollerna - varje roll har den onda/goda motpolen till sin roll i sig, och beroende på sammanhang också från omgivningen kan OMTOLKAS till motpolen.

Man skall inte tro att man är säker...

Moxnes kallar dessa figurer för DJUPROLLER. Rollerna ligger där och väntar på sina uttolkare när en grupp bildas. Rollsuget! Sedan är det inte så enkelt att man får välja själv. Nej. Det är omgivningen som tolkar minsta lilla ledtråd hos en, och när de  - omedvetet, förstås, vi är ju inne i Jung/Freudland - tycker att de "vet", börjar de behandla en som om man redan antagit rollen. Och som alla vet; man svarar naturligtvis på förväntningarna (mer eller mindre omedvetet) och rör sig mot sin Djuproll.
Ofta "får" man ju den roll man passar för - folk är ju inte dumma, fastän det sker omedvetet. Men ibland skaver rollen. Då får man omförhandla... Risken finns då att folk blir osäkra/obekväma. Man spelar inte rollen bra. Om man då är på den "goda" sidan, omtolkas man då gärna som rollens "onda" sida. Spännande!

Men här är då Schemat. Skriv ut och tag med till din arbetsplats! Sitt på lunchen och försök identifiera vem som är vem! I en liten grupp där alla är kompisar, kan det bli riktigt roligt. Nästa steg är att göra detta som aktivitet, en konferensdag, när hela arbetslaget är samlat. Då kan det bli härliga konflikter att älta lång tid efteråt!
Sista steget är att göra detta på Julfesten, med hela företaget! Alkohol, fördomar, lösa antaganden om människor man bara känner ytligt - detta KAN ju bara bli lyckat!

Go! Go! Go!

Trick or Sprit

Foto: Jonas Ekströmer

Snart är det Halloween. Jag, som är Nordisk Anglofil, gillar inte plastpumpor och detta "Trick-or Treatande". Räcker det inte med att ge kladdigt målade, tiggande barn godis vid Påsk?

Det är fint att gå till kyrkogården första lördagen i November och tända ett ljus i skymningen. Allhelgonahelgen är en tid för tyst funderande på liv och död, samtidigt som även naturen går in i sömn.

Jag tycker på allvar att det är STÖTANDE med billiga effekter, skrikande svävande spöken, självlysande skeletthänder och färgen orange överallt, i denna tid. Granris, kottar och en sober lykta är mera min melodi.

Men i år tänker jag omfamna denna nyimporterade variant av högtiden. Fast på mitt sätt-. Jag tänker gå runt grannskapet, helt omaskerad, och fråga efter sprit. Och ger de mig inte vad de har i skåp och källare - då blir det jävlarimej konsekvenser. Audi och BMW-ägare är larvigt måna om sina bilar.... Brevlådor är tacksamma mål, liksom fönsterrutor och praktrosenbuskar.

Så kanske de tänker sig för nästa gång de skickar ut sina ungar för att tigga godis. Vad är det för fostran?

I början av November får man bete sig som värsta ligisten om grannarna inte ger en godis. Får man en tråkig apelsin är det fritt fram att kasta ägg på trästaket (ett helvete att få bort) och äkta mattor på vädring (kemtvätt är krångligt och dyrt). Men vad väntar man sig av föräldrar som på veckorna kör sina BMW:s till jobbet, klagar på skatten, renoverar kök.... dvs. beter sig fullt normalt, men om det är DERBY blir det plötsligt okej att kissa på gatan, dänga flaskor i huvet på folk, kasta smällare på barnvagnar och skandera "låt han dööööööö", när en kille ligger medvetslös på plan.

Samme man åker en helt vanlig tisdag på väg till jobbet, iklädd skjorta och slips, förbi en bilolycka. Inte fan saktar han ner, vevar ner rutan och brölar åt ambulanspersonalen vid båren: "Låt han döööööö!"
Men är det MATCH får man bete sig hur vidrigt som helst.
Och på Halloween är det deras ungars tur att få känna på laglöshetens sötma.

"5000 spänn för att kemtvätta mattan? Hur vet du att det var min son? Han hade ju mask på sig! Det är ju bara Halloween en gång om året, kom igen nu!"

Som om 5000 spänn inte är 5000 spänn att lägga ut, bara för att det är en viss dag i November?

Så i år skall jag lära föräldrarna till skitungarna att 20 000:- för en repad framdörr är lika mycket pengar, oavsett när den repades, och oavsett om förövaren var iklädd batmandräkt eller ej.

Sex och våld

Den som tycker detta är osmakligt får skylla sig själv. Detta är helt oavsiktligt.

Overklighetskänslan som sägs skall föregå ett fascistiskt styre, kom ju redan när Liberalerna lanserade sin nya partisymbol. Antingen SÅG de inte, eller så VÅGADE ingen protestera eftersom ingen annan protesterade (utspätt ansvar är ingens ansvar), eller så SÅG de, men brydde sig inte. Värst är om De arrogant VILL utöva dickpickterror varhelst det är partimöten och valrörelse. JB myser över att han lite subtilt tvingar folk att förhålla sig till sitt eget symboliska kön, utan att någon ”kan säga något”. Skulle man antyda, åker man på ”den som sa´t han va´t”-shaming, för att man i ett helt vanligt ”L”, läser in sexuella övertoner.

Men det är överspelat och normaliserat nu. Det är bara chockerade turister och hitresta korrespondenter som reagerar över detta helt vanliga ”L”.

Och det är inte speciellt roligt heller. Det går inte att krama mer humor ur rådande läge utan att känna sig som sist i hela världen på den övergivna och punkterade plastbollen.

Nej. Härom veckan var det hanteringen av overklighetskänslan, sprungen ur Kavanaughaffären, som var svår.

En kvinna vittnar om sexuella övergrepp. Man tror henne, men det får inga konsekvenser för förövaren. Om hennes vittnesmål ändå inte skulle spela någon roll för utfallet – varför lät man henne gå igenom detta?

USA:s president hånar henne offentligt efteråt. Han antyder dessutom att hon på något vis är kopplad till en makthungrig och konspirerande Judelobby.

Hon blir förföljd och får ta emot hat.

Till dagens 17-åriga kilar signalerar USA:s högsta politiska ledning att sexuella övergrepp är OK att begå när man är 17, ung och dum. Det var väl inte så farligt?

Mannen det handlar om blir också intervjuad och förhörd. Han beter sig obalanserat och koleriskt. På vilken annan anställningsintervju som helst skulle han strukits direkt. Speciellt om ämbetet som skall tillsättas kräver eftertanke och korrekthet. Men här spelar det ingen roll alls.

Bra. Då vet vi.

Men hallå? Vad är det vi ser här? Hur kan det bli såhär?

Jag hoppas på att Socialpsykologin kan ge mig svar. Där finns en massa skojiga teorier som kan appliceras på en massa till synes ologiska handlingar.

Och - Bingo! – jag hade en svag aning om en uppsättning mekanismer under en större rubrik, och nu har jag funnit dem alla!

Albert Bandura har forskat om det som han kallar Moraliskt Disengagemang.

De där mekanismerna kan användas för att rättfärdiga sina handlingar då man egentligen vet att man handlar omoraliskt och inhumant, och i förlängningen också se till att man faktiskt inte uppfattar sina handlingar som klandervärda.

Människan hatar ju att handla mot sina principer och övertygelser. Detta erbjuder alternativa förklaringar och uppfattningar, för att mildra den upplevda dissonansen och till sist helt eliminera den inre konflikten. Sedan kan man rentav gå ännu längre i fråga om fruktansvärda handlingar riktade mot andra.

Vill man bygga en armé av omänskliga mördarmaskiner är det inte alls svårt. Vill man piska upp stämningar mot vissa utpekade människor; grannar i bostadsrättsföreningen eller folkgrupper i samhället är det lätt som en plätt.

”Inte skulle väl vi, välutbildade och civiliserade människor i ett fungerande, upplyst och modernt samhälle…” Nej, det var vad de välutbildade samhällsmedborgarna i Tyskland sade till varandra på trettiotalet. Inte trodde man att detta med att man var jude skulle spela någon roll, heller. ”Nej, vi bidrar ju till samhället. Jag är en aktad medborgare i samhällets övre skikt. Inte skulle mina kollegor plötsligt…”

Nejdå. Var lugn. Ingen fara. Man vi kan väl kolla lite på vad Bandura hittat, när han undersökt den mänskliga naturen. Så vi vet. Så vi känner igen. Så vi kan benämna. Så vi kan skydda oss mot att dras med. Så vi kan peka på vad som händer så att vi inte blint börjar sjunga: ”Tja la la la laaaaa!”

Ok.

Moraliskt Disengagemang.

Dessa fyra sociala och psykologiska processer kan fungera var för sig, eller kombineras för önskad effekt. För tydlighetens skull, skall påpekas, att detta sker inne i människan av egen maskin, men att man naturligtvis utifrån kan påverka så att denna inre process underlättas eller drivs på. Men har man väl börjat blir det lite som en lavin. Man måste ju rättfärdiga det man gör.

1)      Kognitiv rekonstruering. Här har man gjort något, eller tänker göra något som är otvetydigt jättefel. Men sådan är man ju inte. Man är ju moraliskt högstående. Eller hur? Bara DET visar ju att det där man gjort/tänker göra inte är så fel ändå. Om man dessutom tänker att man agerar i ett högre, gott syfte med höga moraliska övertoner, är man inne på vad Bandura kallar Moraliskt Rättfärdiggörande. (Ändamålen helgar medlen) Man FÅR mobba ut någon som man tycker inte bidrar till det gemensamma målet och/eller stämningen på arbetsplatsen. För sånt är ju viktigt!

Här kan man också passa in detta att liksom benämna saker på ett sätt så att det inte verkar så farligt: ”Amen, det var ju bara skojbråk” eller ”Det är väl inte så konstigt att man glömmer säga till” när man egentligen sett till att någon utesluts från en aktivitet.

Om man blir konfronterad med att man betett sig illa, kan man börja jämföra: ”Men att göra XXXXX är ju ingenting jämfört med om man skulle YYYYYYY!”

2)      Minimering av det egna aktörskapet. Man gör dåliga saker, MEN det egna ansvaret för det vill man göra mindre än det egentligen är. Och HAR man överhuvudtaget något ansvar? Nejnej. För ”man följde bara order” eller ”han sade, och han borde ju veta” (ansvarsförskjutning) eller ”jag gjorde ju bara som alla andra” eller ”ingen annan gjorde ju något, så varför skulle just jag” (ansvarsdiffusion).

3)      Förbise eller förvränga konsekvenserna. Man vill inte se hur ens handlingar påverkar människan som är utsatt. ”Äh, det var väl inte så farligt”, ”Amen, tjut, då!” Även om konsekvenserna blir riktigt allvarliga – man har t e x förtalat någon och den har hamnat i en förtroendekris med någon annan – kan man tycka att ”det är ingen skada skedd”. Personen kan få en personlig kris, bli grubblande och sjukskriven, men då kan man ta till nr 4:

4)      Skylla på offret. ”Han är för känslig” eller i ett annat sammanhang än i trean tycka att offret får ”skylla sig själv” av en massa anledningar. Man kan alltså i ett skede tycka att det är ”rätt” att behandla någon illa, därför att… ”hon började”, ”han har säkert förtjänat det”, ”Vad hade hon på sig när hon blev våldtagen?” I detta ingår också att dehumanisera offret. Att se till att det blir svårt att identifiera sig med offret gör också att det blir lättare att ge den personen olika typer av hemskheter. Gärna tortyr. Det allra värsta. Men det fungerar, för ”de är inte som oss”, de ”känner inte smärta som vi” etc. etc.  Som åskådare är det ju jobbigt att kolla på, så det är lätt att själv intala sig att det verkligen stämmer. Och när detta väl är igång finns det ju ingen hejd.

Veckans uppgift:

Spana och försök hitta exempel på Moraliskt Disengagemang

a)       I din närhet b) I världen c) Historiskt

För dåligt för Creepypodden, men duger här...

Foto: Pia Molin

Jag undrar – KAN ett litet stängt utrymme ha en helt egen tid, skild från resten av världen? FINNS sådana stängda rum, där tiden hackar, går baklänges eller alldeles för snabbt?

I början av 1990-talet bodde jag i Atlasområdet i Vasastan i Stockholm. Lägenheterna var rymliga, med öppna spisar och tilltagen takhöjd, men köken var små och renoverade senast på sjuttiotalet, med bruna, medaljongmönstrade plastgolv. Spisen måste ha varit från 50-talet, men eftersom kvarteret fortfarande hade stadsgas var jag lycklig över att spisen inte var utbytt.

Det var en klassisk gasspis med fyra gaslågor på ovansidan och en ugn med tjock, dubbelplåtad, ogenomskinlig lucka nedtill. Den satte man fart på genom att sätta på gasen och sedan föra in en tändsticka i ett rör i ugnens övre del. Flom, sade det och så blev det varmt snabbt.

Det första märkliga som hände med ugnen, hände en sen kväll då jag bakade kanelbullar. Bullarna hade fått stå och jäsa en stund ovanpå den ugnsvarma spisen. Jag hade penslat, pärlsockrat och kollat att temperaturen var den rätta i ugnen. Jodå. Om 10 minuter skulle jag ha mina bullar klara!

Jag stoppade in bullarna, tog tid på 10 minuter både med väggklockan och med äggklockan. Vid 8 minuter gläntade jag på luckan för att kunna ta ut dem i tid om de såg ut att bli brända. Nejdå. Det såg bara fint ut. Gyllenbruna bullar med bubblande socker, smör och kanel spred en hemtrevlig doft när luckan öppnades. Två minuter till så skulle det bli perfekt!

Minutvisaren gick två minuter till och äggklockan pinglade till. NU!

Men när jag öppnade ugnen låg där 16 stycken bleka, nypenslade och degiga knyten på plåten. Det såg ut som om de inte hade varit inne i ugnen alls! Inte heller doftade det gott inifrån ugnen, trots att lukten från min första lucköppning fortfarande hängde kvar i köket.

Jag kollade ugnen. Jo – gasen var på och lågan brann hårt. Konstigt,

Men jag ville ju ha bullar, så jag tog tid på ytterligare 10 minuter och därefter hade jag mina varma bullar att njuta till kall mjölk.

Visst tänkte jag på det märkliga, och tänkte att jag nog hade microsomnat vid köksbordet och drömt att jag öppnat luckan första gången – men då borde klockan varit tio minuter mindre, eller…? Och doften i köket?

Nästa gång det hände något oförklarligt med ugnen, handlade det istället om att jag skulle värma en form med ”Flygande Jacob”.

Från kylskåpskall till närmast brandkårsutryckning på mindre än fem minuter – det hade jag trott skulle vara omöjligt om jag inte varit med själv. Prova själv att dra på fullt spett i ugnen! Det värsta som kan hända är att ovansidan blir bränd innan resten blir ätbart. Man märker dessutom om det börjar lukta skumt, så då kan man dra ner.

Detta var annorlunda. Det började ryka som Lützen från ugnen. När jag fick ut formen, efter bara tre-fyra minuter, hade allt det goda gucket som skvalpat över tummen när jag ställde in den, liksom torkat in. Det var snustorrt. Svartnad banan klibbade mot botten och kycklingbitarna var som fnöske. Det rykte från kanterna där såsen förkolnats. Hade någon frågat mig om en diagnos på kycklingrätten hade jag sagt: ”Ja, alltså, låter man maten stå och värmas på högsta medan man är på jobbet, får man skylla sig själv. Om man sedan får lägga ut sura 80 spänn på en nödpizza, kan man ju glädja sig åt att huset står kvar…”

Det såg alltså ut som om formen stått inne i flera timmar – så torr hade den kalla rätten blivit på bara tre minuter!

Det som till sist gjorde att jag misslyckades med att försöka hitta ”en naturlig förklaring” till denna istadighet hos gasspisens ugn, hände alldeles innan min flytt till Kiruna.

Jag vet att jag inte somnade, jag vet att temperaturen i ugnen var perfekt, jag vet vad jag såg och kände.

När jag skulle plocka ut min nyvispade citronskals-sockerkaka var gaslågan på, precis som den skulle. Kakan borde vara färdig – brun och bubblig. Värme strömmade ut genom ugnsluckan.

När jag greppade formen med mina ugnsvantar, kände jag ingen värme genom dem.

Jag stjälpte upp formen på en tallrik, knackade lätt på den för att kakan skulle falla ner och tog tag i formen och lyfte upp den. Kakan ångade inte. Jag tog av vantarna och kände ovanpå kakan. Den var kall!

Tillbaka till ugnen för att känna:  Den var fortfarande varm!

Jag skar en bit av kakan. Den smulade sönder i kalla smulor, som om den stått ute i köket och torkat i en vecka. Smulbitarna var dessutom inte goda att äta. Bara torrt tråk.

Strax därpå tog jag tåget upp till Kiruna med mina viktigaste prylar nedpackade i en stor militär trälåda. Länge lät jag bli att tänka på det där konstiga med ugnen på S:t Eriksplan. Anomalier i verkligheten är besvärliga om de inte kan förklaras. Besvärande, dessutom, om de kan så tvivel om min mentala status. 

Skämshistoria. Knaskalas. Idiotskröna. Storögon med andan i halsen. 

Men ändå...

Mina Favoritkonspirationsteorier, del 1

En av de bästa konspirationsteorierna är den om Prinsessan Lilian.

Lite bakgrund, för den som nu inte är rojalistiskt lagd, eller är för ung för att ha impregnerats i kungahuskunskap genom äldre släktingar och damtidningar i väntrum under många år:

En lång och tragisk historia är denna om Prins Bertil, som inte fick gifta sig med Lilian Craig, som han träffade redan 1943, när han själv var 31 år och Lilian 27.

Anledningen till att de inte fick gifta sig var att Nuvarande Kungens pappa dött, Prins Sigvard hade gift sig med en ”vanlig” kvinna, blivit av med prinstitel, ordnar och apanage (och fick nu leva på svältgränsen), så Prins Bertil var den enda kvarvarande reserven om gamla kungen (han på gamla enkronorna, ni vet) skulle dö. Lillprinsen var inte myndig och att ha en eller flera förmyndare av icke kunglig börd var inte önskvärt. Om G VI A skulle dö, skulle PB antingen bli Kung, eller Förmyndare för Lillprinsen.

Prins Bertil var alltså en icke utlöst krockkudde för Kungahuset i flera år. Och han fick INTE svika.

Hade han gift sig med Lilian, skulle de vara tvingade att sparka bort honom också, som de gjorde med Sigvard.

Detta var också kärnan i den infekterade konflikt som hela kungahuset, med kringfamiljer och bekanta, drogs in i och som orsakade split, harm och utspel, ända fram till Prins Bertils död 1997.

En klassiker är löpsedeln: ”Allt är Prins Bertils fel!” som hängde länge, länge utanför Pressbyrån i S:t Eriksplans Tunnelbanenedgång, och som blev mitt eget mantra vid kaos och katastrof.

(Efter att Trump blivit vald till president och medieröster upprört undrar hur det kunde bli såhär: ”Allt är Prins Bertils fel!” eller när Taxin fastnat vid Piccadilly C (Varför tog han DEN vägen?) och man missat tåget: ”Allt är Prins Bertils fel!” eller när viktiga tekniska saker går sönder, etc. etc.)

Nå, de gifte sig ändå, till vissas glädje och till vissas intensiva ogillande, 1976, när Gamla Kungen dött, Lillprinsen blivit Kung och t o m gift sig med OS-Escorten Silvia. Lilian var då 60 år och infertil. Sorry, Lilian. Kungahuset förvägrade dig barn.

När Prins Bertil dog 1997 var båda gamla. Folk orkade inte bråka längre och Lilian blev så, vid 81 års ålder, en oomstridd medlem av kungafamiljen.

Hon hade fått vara med och representera vid Nobelprisutdelningen sedan slutet av 70-talet och nu fortsatte seden. Varje år samma sak. Klä på tanten någon glittrig blåsa och så ledsaga henne ut till stolen. Efter utdelningen ledde man ut henne och bytte ut fodralet till något bekvämare. När hon började få svårt att gå, blev det till att rulla ut den sidenklädda kungligheten i rullstol istället.

Det är NU det börjar bli skojigt! För enligt denna min favoritteori, skall Prinsessan Lilian NÅGON GÅNG mellan rullstolsdebuten och sin officiella död, DÖTT på RIKTIGT, men STOPPATS UPP och för stabiliteten och husfridens skull medan allt juridiskt kring Prins Bertils död ordnats upp, rullats fram på officiella tillställningar för att ge illusionen av att allt löpte på som vanligt.

Mellan gångerna förvarades hon i ett kylutrymme i nära anslutning till livrustkammaren, påpassad av de skickliga konservatorerna knutna dit. Inför varje offentligt framträdande var det också deras uppgift att klä Lilian och ordna med hår och hud, så det skulle ge ett trovärdigt intryck av stel, men levande, gammal tant.

När man så avvärjt katastrofen (”Allt är Prins Bertils fel!”) med giriga anspråk på arv och kvarlåtenskap i kaoset mellan de båda dödarna, var det dags att låta Lilian ”dö” i god ordning. Men när? När var bra timing? Medan detta diskuterades, hann Lilian rullas fram ytterligare några gånger innan man hann bestämma sig.

Man kan alltså SE på upptagningar från de sista Nobelprisutdelningarna (den allra sista var 2006) med Prinsessan Lilian som närvarande (eller inte) att hon inte lever längre. Att det bara är ett stelt sittande uppstoppat objekt man rullar in och ut ur Stockholms Konserthus.

Jag har själv försökt se, för att försöka utröna, men bilderna ger inga ledtrådar varken för eller emot. Hade hon bara BLINKAT, eller REAGERAT hade man ju direkt kunnat avfärda denna teori, men eftersom hon faktiskt inte rör en fena, VET man ju inte. Kameran kanske bara råkat fånga henne när hon sov eller i ren leda blivit katatonisk. Man ser ingen andning heller.

Efter ett tag blev det ohållbart och folk började ju undra… Man skyllde på Tantens hälsa och slutade rulla fram hennes lik när det skulle vara högtidligt i TV i december.

När man till sist bestämt sig, utropat Lilians officiella död och skulle begrava denna f d escort- och fotomodell, blev det en jättekonstig situation. Begravning eller kremering? Lilian var fast i sittande ställning, så en kista skulle bli svårt. Att börja kapa kroppsdelar och stapla in i en kista kändes ovärdigt och makabert.

Kremering, alltså.

Men konservatorerna och den mästare som stoppat upp Lilian, började fundera. Detta var ju faktiskt på något vis ett bevarande av historia. Karl XII: s häst Pompe har ju länge stått uppstoppad till allas förundran; ”Tänk, det här ÄR Kalles häst!” Historian kommer nära.

Och Lilians konservering VAR verkligen ett vackert bevarandearbete. Det vore synd om det gick till spillo. Idag kanske det skulle anses stötande, men ”Om 50 år kommer de att tacka oss!” Paralleller drogs till Vasa och Vasamuseet, som ju är en turistmagnet byggd kring ett upphittat vrak.

Om man idag förvarar Lilian i sitt kylrum, kan man om 50-100 år ”hitta” henne igen och visa LIVE hur hon VERKLIGEN såg ut!

Man diskuterade detta i normal samtalston med de starka känslorna noga gömda under ytan. För och emot. Men eftersom man inte kunde enas, kom man överens om att låta Fallet Lilian mogna, för att komma till ett beslut senare. Det var ju inte bråttom, direkt. Hon hade ju förvarats torrt och svalt i många år redan.

Man lät alltså begravningen äga rum med en tom kista längst fram i kyrkan.

Och än idag sitter Prinsessan Lilian tyst och stel i sin rullstol i ett för ändamålet lämpligt utrymme i slottets källare, i anslutning till Livrustkammaren.