Mina Favoritkonspirationsteorier, del 1

En av de bästa konspirationsteorierna är den om Prinsessan Lilian.

Lite bakgrund, för den som nu inte är rojalistiskt lagd, eller är för ung för att ha impregnerats i kungahuskunskap genom äldre släktingar och damtidningar i väntrum under många år:

En lång och tragisk historia är denna om Prins Bertil, som inte fick gifta sig med Lilian Craig, som han träffade redan 1943, när han själv var 31 år och Lilian 27.

Anledningen till att de inte fick gifta sig var att Nuvarande Kungens pappa dött, Prins Sigvard hade gift sig med en ”vanlig” kvinna, blivit av med prinstitel, ordnar och apanage (och fick nu leva på svältgränsen), så Prins Bertil var den enda kvarvarande reserven om gamla kungen (han på gamla enkronorna, ni vet) skulle dö. Lillprinsen var inte myndig och att ha en eller flera förmyndare av icke kunglig börd var inte önskvärt. Om G VI A skulle dö, skulle PB antingen bli Kung, eller Förmyndare för Lillprinsen.

Prins Bertil var alltså en icke utlöst krockkudde för Kungahuset i flera år. Och han fick INTE svika.

Hade han gift sig med Lilian, skulle de vara tvingade att sparka bort honom också, som de gjorde med Sigvard.

Detta var också kärnan i den infekterade konflikt som hela kungahuset, med kringfamiljer och bekanta, drogs in i och som orsakade split, harm och utspel, ända fram till Prins Bertils död 1997.

En klassiker är löpsedeln: ”Allt är Prins Bertils fel!” som hängde länge, länge utanför Pressbyrån i S:t Eriksplans Tunnelbanenedgång, och som blev mitt eget mantra vid kaos och katastrof.

(Efter att Trump blivit vald till president och medieröster upprört undrar hur det kunde bli såhär: ”Allt är Prins Bertils fel!” eller när Taxin fastnat vid Piccadilly C (Varför tog han DEN vägen?) och man missat tåget: ”Allt är Prins Bertils fel!” eller när viktiga tekniska saker går sönder, etc. etc.)

Nå, de gifte sig ändå, till vissas glädje och till vissas intensiva ogillande, 1976, när Gamla Kungen dött, Lillprinsen blivit Kung och t o m gift sig med OS-Escorten Silvia. Lilian var då 60 år och infertil. Sorry, Lilian. Kungahuset förvägrade dig barn.

När Prins Bertil dog 1997 var båda gamla. Folk orkade inte bråka längre och Lilian blev så, vid 81 års ålder, en oomstridd medlem av kungafamiljen.

Hon hade fått vara med och representera vid Nobelprisutdelningen sedan slutet av 70-talet och nu fortsatte seden. Varje år samma sak. Klä på tanten någon glittrig blåsa och så ledsaga henne ut till stolen. Efter utdelningen ledde man ut henne och bytte ut fodralet till något bekvämare. När hon började få svårt att gå, blev det till att rulla ut den sidenklädda kungligheten i rullstol istället.

Det är NU det börjar bli skojigt! För enligt denna min favoritteori, skall Prinsessan Lilian NÅGON GÅNG mellan rullstolsdebuten och sin officiella död, DÖTT på RIKTIGT, men STOPPATS UPP och för stabiliteten och husfridens skull medan allt juridiskt kring Prins Bertils död ordnats upp, rullats fram på officiella tillställningar för att ge illusionen av att allt löpte på som vanligt.

Mellan gångerna förvarades hon i ett kylutrymme i nära anslutning till livrustkammaren, påpassad av de skickliga konservatorerna knutna dit. Inför varje offentligt framträdande var det också deras uppgift att klä Lilian och ordna med hår och hud, så det skulle ge ett trovärdigt intryck av stel, men levande, gammal tant.

När man så avvärjt katastrofen (”Allt är Prins Bertils fel!”) med giriga anspråk på arv och kvarlåtenskap i kaoset mellan de båda dödarna, var det dags att låta Lilian ”dö” i god ordning. Men när? När var bra timing? Medan detta diskuterades, hann Lilian rullas fram ytterligare några gånger innan man hann bestämma sig.

Man kan alltså SE på upptagningar från de sista Nobelprisutdelningarna (den allra sista var 2006) med Prinsessan Lilian som närvarande (eller inte) att hon inte lever längre. Att det bara är ett stelt sittande uppstoppat objekt man rullar in och ut ur Stockholms Konserthus.

Jag har själv försökt se, för att försöka utröna, men bilderna ger inga ledtrådar varken för eller emot. Hade hon bara BLINKAT, eller REAGERAT hade man ju direkt kunnat avfärda denna teori, men eftersom hon faktiskt inte rör en fena, VET man ju inte. Kameran kanske bara råkat fånga henne när hon sov eller i ren leda blivit katatonisk. Man ser ingen andning heller.

Efter ett tag blev det ohållbart och folk började ju undra… Man skyllde på Tantens hälsa och slutade rulla fram hennes lik när det skulle vara högtidligt i TV i december.

När man till sist bestämt sig, utropat Lilians officiella död och skulle begrava denna f d escort- och fotomodell, blev det en jättekonstig situation. Begravning eller kremering? Lilian var fast i sittande ställning, så en kista skulle bli svårt. Att börja kapa kroppsdelar och stapla in i en kista kändes ovärdigt och makabert.

Kremering, alltså.

Men konservatorerna och den mästare som stoppat upp Lilian, började fundera. Detta var ju faktiskt på något vis ett bevarande av historia. Karl XII: s häst Pompe har ju länge stått uppstoppad till allas förundran; ”Tänk, det här ÄR Kalles häst!” Historian kommer nära.

Och Lilians konservering VAR verkligen ett vackert bevarandearbete. Det vore synd om det gick till spillo. Idag kanske det skulle anses stötande, men ”Om 50 år kommer de att tacka oss!” Paralleller drogs till Vasa och Vasamuseet, som ju är en turistmagnet byggd kring ett upphittat vrak.

Om man idag förvarar Lilian i sitt kylrum, kan man om 50-100 år ”hitta” henne igen och visa LIVE hur hon VERKLIGEN såg ut!

Man diskuterade detta i normal samtalston med de starka känslorna noga gömda under ytan. För och emot. Men eftersom man inte kunde enas, kom man överens om att låta Fallet Lilian mogna, för att komma till ett beslut senare. Det var ju inte bråttom, direkt. Hon hade ju förvarats torrt och svalt i många år redan.

Man lät alltså begravningen äga rum med en tom kista längst fram i kyrkan.

Och än idag sitter Prinsessan Lilian tyst och stel i sin rullstol i ett för ändamålet lämpligt utrymme i slottets källare, i anslutning till Livrustkammaren.