Fötterna är hjältar

 ”Man kan ju inte bara plantera en massa, det skall ju skördas också!”

Det stör mitt sinne för uppföljning att inte avsluta eller fortsätta intrigen på de inlägg jag etiketterat som cliffhanger. Det äldsta CH-inlägget handlar om min fysiska status.

Nu då? Tränar numera varje dag, men attans vad fötterna tar stryk av att bära upp en sådan extratyngd hela tiden, varje minut man utsätter fotsulorna för belastning. Växlar skor varje dag (fyra olika) för att variera trycket på fotens olika delar. Alla skor fördelar tyngd och tryck på sina speciella vis. Häromdagen skulle jag vara representativ och klarade av att stå i 12-centimetersklackar i flera timmar, men kavajen gick inte att knäppa… 

Vill man se en utveckling eller en trend, kan man se här:

Analys: Ser man till den stora trenden, kan man extrapolera sig (Deltavikt/Deltatid => 1kg/mån!) till att jag når min målvikt i april 2016. Följer man de mindre rörelserna och tror att fluktuationer förbådar en ny trend, kan man sluta sig till att jag istället kommer att nå målvikten 55 kg i december 2015.

Den som lever får se.

Söndagens Text

 

Jos 1:10-11

Minns ni Josua?
Han som fick Jerikos murar att falla. Israeliternas mäktiga ledare i det Nya Landet. Men dessförinnan ingick han i den stora skara människor av 12 stammar som i åratal varit på väg till det av Gud utlovade landet.
När Moses hade lett hela människomassan nästan ända fram till Israel – de skulle bara gå över floden Jordan - dog Moses, och Josua fick ta över som vägvisare och motivatör. (Folket knorrade hela tiden, mer eller mindre, så Moses fick ideligen hitta nya sätt att motivera, peppa och påminna folket om Målet, när vägen var tung och lång.) Josua hade varit Moses nära förtrogne, så det var bara naturligt att han fick ta över. Han och Moses hade suttit många nätter vid elden, när alla andra sov, och lagt upp strategier och diskuterat fördelning av matransoner, så Josua var insatt och förberedd på det mesta.
Men trots att Gud efter Moses död talade direkt till Josua, och försäkrade honom att detta var Guds vilja: Landet var Deras, och givet av Gud. ”Var tapper och stark! Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör.”, tvekade Josua. 

Om tre dagar skulle de gå över Jordan. Han hade bett alla människor att hålla sig beredda, packa matsäck och peppat dem att sprida sig och ta marken i besittning, när de väl kom fram.

Men om det redan fanns människor där? Vad betyder egentligen ”ta i besittning”? Skall vi döda ursprungsbefolkningen, förtrycka dem och bli herrefolket, eller leva i fred sida vid sida med dem? Gud hade sagt: ”Ingen skall kunna hålla stånd mot dig så länge du lever” och Josua hade själv sagt till folket:”…alla tappra krigare, skall ställa upp till strid och gå över i spetsen för era bröder och hjälpa dem, tills Herren har låtit dem bli bofasta liksom ni själva och även de har intagit det land som Herren, er Gud, ger dem.” Folket hade svarat honom: ” Var och en som trotsar ditt ord och inte lyder dig i allt du befaller skall dödas!”

Det var det som fick Josua att tveka än mera. Skulle det bli en massa dödande nu? Döda människor som inte frivilligt ville lämna sina hem nu när Guds Folk kom? Det kändes lite… obekvämt. Och skulle Josuas människoflock börja döda varandra om de märkte minsta tvekan hos sina medresenärer? Och Josua själv? Var det hädiskt att sitta såhär och tveka? Skulle han visa den allra minsta tvekan själv, skulle han väl bli dödad på fläcken…
Nej, det var en dag imorgon också. Ingen idé att sitta och grubbla. Bäst att få det överstökat så smidigt som möjligt. Hur svårt kunde det vara? Med Gud som garant och som främste allierad skulle det bli en promenad i parken. Två år, max. Sedan skulle hela Israel vara deras. Och skulle det finnas några Tappra Galler som höll ut mot Romarna (Hans mamma brukade hitta på sagor om Asterix och Obelix när han var liten, så han tänkte i de termerna.) skulle de allt få veta vilka det var som bestämde! Om det så skulle ta över 2000 år.


(Tyckte det var lite roligt att Söndagens Text var just denna, samma vecka som Sverige erkänner Palestina som stat.)

 

En gång är ingen gång. Tre gånger är en spaning.

 

Når crocodillen ynksomt græder, den allersnarest folk opæder.

 

Jag tror inte att det var krass spekulation bakom att Kristian Gidlund fick sommarprata förrförra sommaren. Dels hade han bloggat länge om sin sjukdom och givit ut en stark, välskriven bok om tankar och känslor inför sin död, som han visste skulle komma, dels var han en person som genom musiken och skrivandet, var känd för en större mängd människor. Journalisten och musikern skulle alldeles säkert kunna göra något väldigt bra av sina 90 minuter i P1.

Det blev också väldigt bra. Originellt, allvarligt och välbalanserat. Allmänmänskligt och gripande. Nya insikter förmedlade varsamt av en människa till andra människor.

 Och, det är klart, att Christian Falk, som också snart skulle dö, fick sommarprata sommaren därefter  på samma grunder. Oerhört begåvad musiker, som i min värld symboliskt tog revansch för oss DIY-människor med rötter i punken, när han petade bort paret Dominique från Vinjettparnassen. (De blev f ö skitsura, och krävde ersättning för förlorad STIM-inkomst, om inte DE fick skriva de nya vinjetterna! Som om de var självskrivna! Vilken självbild har man då?) Och med en historia att berätta var HAN verkligen självskriven som Sommarpratare.

 Men jag börjar undra lite nu. Har man öppnat för en ny arketyp i dokusåpor, såpor och filmer? Förutom ”Tjej med otur i kärlek”, ”Killen som råkar vara gay”, ”Hjälten/Hjältinnan”, ”Antagonisten”, ”Man med annan etnisk bakgrund, som dör/offrar sig i uppgörelsescenen”, har vi nu hittat en ny funktion, som liksom förhöjer allting och får minsta barr att verka betydelsebärande: ”DEN SOM SNART SKALL DÖ – OCH VET OM DET”

Man får så mycket gratis! Tårkanalerna och känslorna stimuleras och det blir Starka Scener hur man än gör. Minsta glassinköp blir Episkt.  ”Och gråsparvarna som hoppade omkring och kvittrade… snyft… Huhuuuu”

Hallå, Anders Lundin och ditt anhang!  "Allt för Sverige" är väl tillräckligt känslomättat utan att ni skall börja spekulera?

”Vi måste ha med En Som Snart Ska Dö!”

”Livet blir så mycket starkare i Dödens Närhet”

”Fan, det blir Bra TV!”

 Jag hoppas att jag har fel, men det känns som om det kommer att dyka upp en inkvoterad person med fixt bäst-före-datum i vart och vartannat program framöver. Kan man inte visa Kristian Gidlund och Christian Falk den respekten; att låta dem vara representanter enbart för sig själva och inte början på någon ny cynisk trend?


 

Roligt på jobbet

I ett projekt jag arbetar med, försöker jag visa, att matematik inte bara handlar om att räkna böcker fulla med likadana tal och sedan bli bedömd på vad man lyckas komma ihåg på Provet.
Nej.
Matematik är ett sätt att beskriva världen, ett språk som gör att vi enklare kan förklara samband och skeenden - om vi behärskar språket och begreppen. Talar vi om ackumulerad ilska, förstår alla direkt varför Nisse plötsligt slog till Axel, fastän Axel bara petade lite på Nisse.
Talar vi om exponentiell ökning vs. linjär, kan vi enklare förstå skillnaden mellan olika Internetfenomens snabba delningar/dålig internetmarknadföring hos Kommunen.
(Kommunal tjänsteman:"Men om alla i hela världen har sett Gagnam Style, varför har ingen sett våra nya regler om sophämtning? Vi har ju lagt ut det på Internet!")

Och om man behärskar och förstår de matematiska begreppen, blir världen en roligare plats att leva på, eftersom man då förstår antydningar och syftningar i populärkulturen, i nyheterna och bland folk.

Sist frågade jag om man kunde bli inspirerad av matematik i annat skapande.

Kan man låta Pythagoras sats vara utgångspunkten för en Dikt, en Novell, ett klädesplagg eller en möbel? Kan man måla en tavla inspirerad av Pythagoras sats? En skulptur? En pärlplatta eller ett broderi? Skriv en låt!

Om man förstår innebörden i Pythagoras Sats, kan man överföra den på ett annat skeende - man behöver inte låta låttexten lyda: "Summan av kvadraten på kateterna är samma som kvadraten på hypotenusan!" Man kan kanske skriva om ett triangeldrama mellan tre individer, där en dominerar de andra totalt, och bara nämna Pythagoras i refrängen, så får lyssnaren själv förstå...

OCH för att själv vara ett gott föredöme, gjorde jag en FILM på temat Pythagoras.

Se här!
https://plotagon.com/15852

En dans på Rosor

Älska Vardagen!

Vaknade halv fem med papper i hela sängen. Samlade ihop pappren och mig själv och stapplade in i duschen, efter invägning. Jobbade vidare med pappren på väg till jobbet. Patrulltjänst. Kaffe.
Förberedelser inför utvärdering och en hel massa dokumentation. Mera papper. Personalmöte.
Kaffe. Sorterade andra papper och häftade ihop dokument som hörde ihop. Te. Språngmarsch mot väntande mannar, som fick nya instruktioner och material. Pepp.
Producerade nya papper och sammanfattade andras papper. Bra arbeten! Tillfredställelse.
Kaffe.
Korrläsning av papper på väg hem. Mat. Dåligt samvete över dålig simultanförmåga. Borde jobba samtidigt som Mat och Bolibompa. Nu pappersarbete i sängen!

Så går en dag från våra liv...

Rommel och Jag

 

Iofs. Engelsmän, men ändå... Plagget till höger!
 

 

Ett av mina bästa plagg är min Ökenkrigartröja. Den är gjord någon gång i mitten av 1900-talet, i någon slags Ylle/syntetblandning. Mest Ylle, för den luktar Ull, och har självrengörande egenskaper. Passar till ALLA kläder och i ALLA väder. Som stilbrytande kontrast till spetsklänning och som självklar fiskartröja i Nordnorge. Som förstärkningsplagg under skaljacka och som ytterplagg. Som kudde vid övernattningar i fält och som stötdämpare runt laptopen i ryggsäcken.

I öknen, där natten faller snabbt och är KALL (inga sommarnätter!) fungerar den som en termos – man behåller värmen inuti tröjan, men den andas samtidigt, så det blir inte fuktigt och instängt. När så solen går upp på morgonen, fungerar den återigen som en termos: Den blir som en sköld mot de varma strålarna och man kan gå omkring i behaglig temperatur nästan fram till lunchteet. Vid en inspelning i ökenmiljö, där jag var scripta, var den till oerhörd hjälp! När alla andra höll på att dö, satt jag sval och oberörd och noterade tagningar och klaffar i min Ökenkrigar. Fältmässighet, på min ära!

Och det är inte slut! Ytan på ylleplagget är tovigt och liksom vattenavstötande. I duggregn stannar dropparna på ytan, behåller sin runda form och tränger INTE in i tröjans inre skikt. Inuti tröjan är man varm, torr och glad, fastän människor runt en slabbar omkring i värdelösa, plötsligt kollapsade moderna plagg som nått sin funktionsgräns.

Jag minns inte hur länge jag haft min Ökenkrigartröja. Jag gissar att den alltid funnits i familjen och att den mest råkat hamna hos mig. Är lite rädd att brorsan skall se den och säga: ”Har DU Ökenkrigar!?” och att jag skall bli tvungen att gå med på delad vårdnad, så jag försöker se till att inte ha den när jag träffar honom.

 

Nystart!

Bara 16 kilos övervikt!

Kursen startar igen!

Ser fram emot att lära mig hur man hanterar kommentarer, hur man gör en länk som folk kan trycka på och hur man skapar en ”sida” på sin blogg.

Sommaruppehållet har inneburit Turné upp till Manndalen (Norge) och ner till Köpenhamn (Danmark). På vägen tappade jag tre kilo rent späck, vilket jag firade med ateljéfotografering, för att minnas hur smal jag kände mig, vid 16 kilos övervikt. Fördelen är att rynkorna spänns ut, så man inte ser så gammal ut.

Höststarten har hittills inneburit uppstart för roligt projekt (första avstämning och utvärdering vecka 43!) och intressant psykologisk närstudie. (Rekommenderar alla att gå in på Flashback och söka på Terje Hellesö, för att hitta ett liknande fall. När jag lärt mig att göra länkar skall det gå att klicka härnånstans för att komma dit direkt.)

Vidare blir den stora utmaningen att klara av att gå upp klockan fem varje arbetsdag. Inte för att själva uppstigandet smärtar, utan för alla ensamma nattimmar man missar om man måste lägga sig senast 22.00.

Nu börjar det!