En gång är ingen gång. Tre gånger är en spaning.

 

Når crocodillen ynksomt græder, den allersnarest folk opæder.

 

Jag tror inte att det var krass spekulation bakom att Kristian Gidlund fick sommarprata förrförra sommaren. Dels hade han bloggat länge om sin sjukdom och givit ut en stark, välskriven bok om tankar och känslor inför sin död, som han visste skulle komma, dels var han en person som genom musiken och skrivandet, var känd för en större mängd människor. Journalisten och musikern skulle alldeles säkert kunna göra något väldigt bra av sina 90 minuter i P1.

Det blev också väldigt bra. Originellt, allvarligt och välbalanserat. Allmänmänskligt och gripande. Nya insikter förmedlade varsamt av en människa till andra människor.

 Och, det är klart, att Christian Falk, som också snart skulle dö, fick sommarprata sommaren därefter  på samma grunder. Oerhört begåvad musiker, som i min värld symboliskt tog revansch för oss DIY-människor med rötter i punken, när han petade bort paret Dominique från Vinjettparnassen. (De blev f ö skitsura, och krävde ersättning för förlorad STIM-inkomst, om inte DE fick skriva de nya vinjetterna! Som om de var självskrivna! Vilken självbild har man då?) Och med en historia att berätta var HAN verkligen självskriven som Sommarpratare.

 Men jag börjar undra lite nu. Har man öppnat för en ny arketyp i dokusåpor, såpor och filmer? Förutom ”Tjej med otur i kärlek”, ”Killen som råkar vara gay”, ”Hjälten/Hjältinnan”, ”Antagonisten”, ”Man med annan etnisk bakgrund, som dör/offrar sig i uppgörelsescenen”, har vi nu hittat en ny funktion, som liksom förhöjer allting och får minsta barr att verka betydelsebärande: ”DEN SOM SNART SKALL DÖ – OCH VET OM DET”

Man får så mycket gratis! Tårkanalerna och känslorna stimuleras och det blir Starka Scener hur man än gör. Minsta glassinköp blir Episkt.  ”Och gråsparvarna som hoppade omkring och kvittrade… snyft… Huhuuuu”

Hallå, Anders Lundin och ditt anhang!  "Allt för Sverige" är väl tillräckligt känslomättat utan att ni skall börja spekulera?

”Vi måste ha med En Som Snart Ska Dö!”

”Livet blir så mycket starkare i Dödens Närhet”

”Fan, det blir Bra TV!”

 Jag hoppas att jag har fel, men det känns som om det kommer att dyka upp en inkvoterad person med fixt bäst-före-datum i vart och vartannat program framöver. Kan man inte visa Kristian Gidlund och Christian Falk den respekten; att låta dem vara representanter enbart för sig själva och inte början på någon ny cynisk trend?