onsdag 15 oktober 2014

Rommel och Jag


 
Iofs. Engelsmän, men ändå... Plagget till höger!
 
 
Ett av mina bästa plagg är min Ökenkrigartröja. Den är gjord någon gång i mitten av 1900-talet, i någon slags Ylle/syntetblandning. Mest Ylle, för den luktar Ull, och har självrengörande egenskaper. Passar till ALLA kläder och i ALLA väder. Som stilbrytande kontrast till spetsklänning och som självklar fiskartröja i Nordnorge. Som förstärkningsplagg under skaljacka och som ytterplagg. Som kudde vid övernattningar i fält och som stötdämpare runt laptopen i ryggsäcken.

I öknen, där natten faller snabbt och är KALL (inga sommarnätter!) fungerar den som en termos – man behåller värmen inuti tröjan, men den andas samtidigt, så det blir inte fuktigt och instängt. När så solen går upp på morgonen, fungerar den återigen som en termos: Den blir som en sköld mot de varma strålarna och man kan gå omkring i behaglig temperatur nästan fram till lunchteet. Vid en inspelning i ökenmiljö, där jag var scripta, var den till oerhörd hjälp! När alla andra höll på att dö, satt jag sval och oberörd och noterade tagningar och klaffar i min Ökenkrigar. Fältmässighet, på min ära!
Och det är inte slut! Ytan på ylleplagget är tovigt och liksom vattenavstötande. I duggregn stannar dropparna på ytan, behåller sin runda form och tränger INTE in i tröjans inre skikt. Inuti tröjan är man varm, torr och glad, fastän människor runt en slabbar omkring i värdelösa, plötsligt kollapsade moderna plagg som nått sin funktionsgräns.

Jag minns inte hur länge jag haft min Ökenkrigartröja. Jag gissar att den alltid funnits i familjen och att den mest råkat hamna hos mig. Är lite rädd att brorsan skall se den och säga: ”Har DU Ökenkrigar!?” och att jag skall bli tvungen att gå med på delad vårdnad, så jag försöker se till att inte ha den när jag träffar honom.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar