Bok och Bildning

-Är det KULTUR på TV nu igen?

- Ja, kolla nu så skall du få se på fan!

Enid Blyton skrev en massa böcker om Liv och Horace. Förvånansvärt populära och lästa, trots att de ofta hade samma upplägg.

Liv och Horace äter, Liv och Horace reser, Liv och Horace upptäcker, Liv och Horace irrar, Horace föreläser, Liv säger: ”Jaha…” Liv börjar på en tankegång, Horace bryter in och flikar in något så man aldrig får höra Liv komma fram till sin poäng, Horace beställer mat på ALLA språk, Liv säger: ”Jaha…”

Du minns väl de här?

Liv och Horace söker en skatt

Liv och Horace på nya äventyr

Liv och Horace på rymmarstråt

Liv och Horace på tjuvjakt

Liv och Horace räddar en hemlighet

Liv och Horace i knipa

Liv och Horace går i fällan

Liv och Horace följer ett spår

Liv och Horace på fotvandring

Liv och Horace reser till havet                     (och badar)             

Liv och Horace befriar en fånge

Liv och Horace i fara

Liv och Horace gör ett fynd

Liv och Horace och sjörövarskatten

Liv och Horace löser en gåta

Liv och Horace tillsammans igen

Det var menat som en serie böcker som skulle ta läsaren med på en Bildningsresa. Vidga vyerna och så ett frö. På ett lättsamt sätt skulle Liv och Horace bli läsarnas ciceroner runt i den centraleuropeiska kulturen, visa varandra och läsaren på sina egna guldkorn ur vår rika, gemensamma kulturskatt.

Det låter ju som en bra idé!

Om bara salig Enid hade kunnat hålla fokus!

Mat är en icke föraktlig del av kulturen i olika länder, men detta kvardröjande vid att Horace skall få briljera  - i kännedom om bästa ölen och i grenen snabbast, mest bestämd och högljudd beställning på lokalt språk - hade med fördel kunnat strykas, så kanske mera Bildning hade kunnat passas in i böckernas snålt tilltagna sidomfång.

Om man räknar styckena där Horace är i fokus och jämför med då Liv är i fokus, är det faktiskt helt jämnt! De får prata nästan exakt lika mycket, trots kritikernas försök att påstå att det är Horace som dominerar stort.

Fast… det är klart… hade man inte i redigeringen upptäckt att Horace stod för 80% av allt snack och i efterhand lagt in avsnitt där Liv fick tala fritt, direkt till läsaren, utan att bli störd, hade det ju blivit annorlunda, förstås.

Framförallt hade det blivit tråkigare för läsaren att inte få Livs ingång på Unge Werthers lidande – en bok hon läst massor av gånger – och själv få en fördjupad bild. I avsnittet där de tillsammans diskuterade boken verkade det som om Liv var helt nollad vad gällde Goethe, eftersom Horace berättade och Liv sade: ”Jaha…”

Men å andra sidan är det mest spännande i bokserien att i marginalen sätta röda kryss vid  Horaces omedvetna Härskartekniker. Han säger rakt ut att han aldrig, sedan ungdomen använt sin bildning som härskarteknik, samtidigt som han omedvetet hela tiden gör just det.

”Tillintetgör mig med din Vänlighet!”

Liv är förstås väluppfostrad och så länge Horace är verserad och vänlig finns inget vapen mot denna enkelriktade kommunikation. Lite ensidigt i längden, bara, även fastän Horace ÄR en fantastisk berättare. Enid Blyton har här valt att ha en kvinnlig, passiv gestalt för att läsaren inte skall uppfatta detta docerande som opåkallat, som när detektiven samlar alla i biblioteket för att berätta att Butlern var mördaren. Det är egentligen för läsarens skull. Samtidigt ligger i undertexten ytterligare en maktanalys.

När man läser böckerna fastnar man också vid alla de scener där Horace, riktad rakt fram, gestikulerande, utan att söka ögonkontakt med Liv, kåserar, medan Liv från sidan försöker fånga hans blick. Man förstår att redaktören lagt in miljöbilder i dessa textsjok för att det inte skall bli allt för parodiskt. Scenen återkommer igen och igen, från Weimar till Paris, från S:t Petersburg till Italien, så vad gör en driven redigerare?

Liv försöker ta ansvar för samspelet – ge och ta – medan Horace inte behöver ta detta ansvar alls. Han litar på att det räcker med att vara Horace, helt enkelt, medan andra får vara mjuka som glass kring en sådan ispinne.

Och apropå sublimering kring vikande potens:

VARFÖR är det så viktigt att visa att man minsann HITTAR i varenda stad i hela Europa?

Hallå, Horace! Har man varit i en stad EN GÅNG för ÖVER 20 ÅR SEDAN är det INTE ANMÄRKNINGSVÄRT att man inte hittar i den staden. INGEN i HELA VÄRLDEN hade fixat det! Varför är det då så viktigt att LÅTSAS om man hittar och bara gjort små misstag när man läst kartan och tala om helt maniskt för sin reskamrat att man EGENTLIGEN VETAT HELA TIDEN hur man skulle gått och att man NU vet rätt väg???

Vad har du att bevisa?

Speciellt som Liv har GPS på sin mobil…

Ahhh, symboliken. Vi stannar där en stund och funderar på den.

Om omslagen på alla dessa böcker finns också en hel del att säga. Suck.

Ger förlaget ut EN ENDA uppföljare till, med bilder på Horaces Häck i olika kläder i olika miljöer kommer hela litteratursverige att börja drömma mardrömmar om denna nya FIXPUNKT i litteraturen. Var Enid Blyton så FIXERAD vid den manliga bakdelen att hon skrev in den som ett statement, en röd tråd genom hela sitt författarskap, eller är det möjligen ett stilgrepp för att ytterligare befästa och införa flera dimensioner hos Horacegestaltens personlighet?

Bland tusen sinom tusen manliga bakdelar skulle jag LÄTT kunna peka ut Horaces, efter detta FROSSERI i bok efter bok, där författaren verkligen tagit fasta på gestaltningens mantra: ”Show, don´t tell!” Bakdelen och Horaces Svenbertiltaubeskeva gångstil med lätt slagsida – anytime, anyplace – jag skulle aldrig kunna ta miste.

”Såg du, där gick Horace!”

”Va, nää, vardå?”

”Vi mötte ju honom nyss här på trottoaren!”

”Ja, nu när jag ser honom bakifrån, känner jag ju igen honom!”