Punkt och Stor Bokstav

-Nu skall vi se hur hon kommer att fixa det här!

Jag är ett långsamt djur.

Men när jag tänkt färdigt, då går det fort.

Som när jag länge känt att det liksom… skavde. Det var för mycket i tillvaron som inte kändes bra.

Så jag fixade nytt jobb, nytt boende, nya skolor till barnen på typ en vecka – när jag väl bestämt mig.

(Haha – barnens pappa när jag på kvällen slänger fram visningspappren från husvisningen jag spontangått på i väntan på tåget hem, efter lyckad intervju och anställning på studs: ”Du… jag köpte det här huset idag…”)

Och nu har det gått tio år.

Det blev riktigt bra.

Barnen har gått i de allra bästa skolorna och trivts bra med kompisar och lärare. Bättre karriär för oss vuxna. Bättre boende.

Men nu har det börjat det skava igen.

Det gör något med en att sitta i öknen i tre veckor och låta tankarna stilla sig. Det blir tydligt för en vad som är viktigt. Att sedan komma tillbaka till ”det vanliga livet” gör det supertydligt att man inte alls lever på det sätt man vill leva. Varningsklockan ringer ofta, ofta. Och man KAN inte kompensera det man missar i vardagen, på några korta semesterveckor.

Detta år som gått har jag liksom varit ”sovande”. Jag har jobbat, deltagit i livet som vanligt, tacklat vardagen – men insett att det inte är mitt liv jag lever. Jag har liksom satt mina egna viktiga saker på paus, medan jag lagt energi på att leva ett helt annat liv.

Så nu har jag sagt upp mig. Nu skall jag gå tillbaka till frilansarlivet och styra min tid själv.

Det kommer att bli mycket arbete, men ett mycket mera givande arbete. Framförallt kommer min energi inte att vara slut när jag kommer hem på kvällen. Istället för att då sätta mig och arbeta ännu mera med den energi jag inte har, kan jag umgås med familjen och syssla med egna projekt.

Tänk, alla möjligheter som finns – inte vill jag som 80-åring sitta och beklaga allt jag inte gjorde, för att jag hade fullt upp med att leva ett liv som inte ens gjorde mig glad.

Jag har en plan. Nu börjar det!

Fiktion

Nina Hemmingssons bild!

Rent litterärt är det en Nyckelscen. Hade man skrivit den, hade läraren på skrivarkursen sagt: 
"Det är för uppenbart, övertydligt! Det finns ingenting kvar för läsaren att tolka in. Du överdriver. Jag förstår att du vill markera könsmaktsordningens hierarki med att offret, för konventionens skull, väljer att inte "ställa till en scen", eftersom det då skulle vara OFFRET som skuldbeläggs. Reaktionen på ett övertramp kommer att straffas hårdare än övertrampet. Där är jag med dig. Men... är du tvungen att ytterligare understryka detta genom att låta det allra, allra högsta, en PRINSESSA, kontrastera mot en slemmig fransman som tagit sig in i salongerna på andras meriter? Stryk! Det är väl ändå ingen jävla SAGA du skriver! Är det ens trovärdigt? Skulle verkligen den slemmige fransmannen vara så förslagen att han i skydd av ceremoniella konventioner vågar ta chansen mot en objektivt sett hierarkiskt högre person? Och du - mannen som ser detta hända, ser den slemmige fransmannen föras bort av prinsessans adjutant och sedan får en tillsägelse att hålla fransmannen borta - hur trovärdigt är det att han efteråt säger att han aldrig sett fransmannen göra något otillbörligt? ÄR det verkligen så, att NÅGON kan spela ner detta, bagatellisera genom att kalla det för vivörliv och uppvaktning? Han antyder ju dessutom att hon egentligen inte ogillade det - "...inte alltid ovälkommet..." 
Ja, det understryker din point - män håller varandra om ryggen och skyddar samtidigt Status Quo - det skall hädanefter fortsätta vara möjligt att utan konsekvenser ta sig friheter på kvinnors bekostnad, men .. du driver din point åt det absurda. Vem i mannens ställning skulle riskera sin status genom att gå ut och säga sådant offentligt, om han själv inte var desperat. Du anger inte i din text något som skulle kunna förklara denna desperation. Å andra sidan har du då inte en scen - då har du ett psykologiskt porträtt och ett Drama. STRYK! 
Den slemmige fransmannens hustru skymtar å andra sidan bara lite i din text. Vill du skriva till en förklarande epilog? Vilken är hennes roll? Är hon den förtryckta kvinnan? Är hon uppfostraren som bannar sin man som ofta hoppar över skaklarna? Är hon möljiggöraren? Är hon utforskaren som i litteraturens namn tillsammans med sin man iscensätter drama?" 
Jag hade gått hem och funderat lite. Sedan hade jag lagt till en advokatutredning där man mellan raderna och på ett ställe explicit kan se vad som får vaktmannen så desperat. Jag hade undrat om det varit allt för banalt att lägga till en fin omskrivning för den gamla visdomen "inget hor på kontor" - då kan bastioner falla. Och så funderar jag på om det passar i texten, eller om jag skall skriva en annan text, om den berusande maktkänsla människan kan känna när den manipulerar sin omgivning. Att den kan få en att gå från "ingen vet att jag sitter på tunnelbanan utan underkläder" över "ingen vet att jag ollat allas kaffekoppar" till regelrätta övergrepp. Sätter ingen stopp i tid kan det gå hur långt som helst. Och vid det laget kan flera människor rentav vara inblandade, beundrande denna modiga undersökande verksamhet, oavsett vilka offer man lämnar bakom sig.

Slutpausat!

Jag är tillbaka efter en lång resa.

Under havets yta får jag akut klaustrofobi så där är inte rätta stället att låta själen komma till ro. När jag kom hem fick jag dessutom veta att det där med u-båtsturer kan sluta i själens totala utslocknande och styckning av kroppen, så det var tur att jag inte ens övervägde möjligheten.

Nej.

Jag ville vaken invänta lugnet när alla korta tankar och sociala medier slutar påkalla omedelbar uppmärksamhet.

I karavan på kamel ut i öknen fick jag uppleva dagarnas varma tystnad och den märkliga smaken i munnen. Även nätternas kyla och varma te.

Det är tyst under stjärnorna.

Det tog tre veckor innan allt var lugnt.

Jag minns allt nu. Alla minnen åtkomliga i hjärnans olika fack.

Fouriertransformeln – check!

Hur hästarna stod i stallet när jag var tio. Från dörren räknat: Valetta, Trubadur, Bello, Jim, Moonlight, Araminta, Orient, Den stora Bruna – check!

Jag minns dofterna på alla ställen jag bott – check!

Jag minns alla telefonnummer till alla barndomsvänner – check!

Jag kommer ihåg alla tyska starka verb – check!

Så kan man hålla på att utmana sig själv när man är alldeles ensam i tre veckor med endast två kameler som sällskap. Fast man vet förstås inte om man minns rätt, så det får man kolla upp när man väl är hemma, och visst fan hade man koll på det mesta.

Problem när man skall socialiseras in i samhället igen:

Människor är fulla av trassel. Deras krångel letar sig in i kommunikationen och stör. Jag tittar in i deras ögon och de är på en annan plats. Fullt upptagna med att dölja att de håller på att börja gråta eller att de hatar någon som står i närheten.

Någon letar efter någon annan som skall ge dem uppmärksamhet.

Någon tänker mera på hur den ser ut på utsidan och jämför sin hy med min. Jag vinner förstås, för efter tre veckor i skuggan av markiser och tvätt i mjukt, uråldrigt oasvatten är min hud som kaffe latte. Inga rynkor syns på hyn och brun är hudens färg.

Om man ser in i människors ögon när man passerar dem på stan säger de hej, och undrar var de sett mig någonstans. Förlåt, jag är bara socialt otränad och har glömt att man inte gör så. Håller kvar blicken lite för länge. Du känner inte igen mig – du fungerar bara socialt på stimuli. Kollega som går med mig på stan undrar om jag är med i något hemligt sällskap, eftersom alla hälsar lite hemligt och tyst. Nickar och går vidare.

Nej, jag är inte med i något hemligt sällskap, men nu vet jag hur det känns att vara tillbaka från månen. Jag och Buzz Aldrin. Allting ser likadant ut som innan, men är samtidigt helt förändrat.

Stina vet hur det känns:

Lyssna här!

En helt vanlig Jobbsöndag

Söndagen den 14 maj. Årsdagen av skotten i Ådalen 1931.

Arbetare.

Jag är ingen bra arbetare, för jag tillåter mig att känna efter istället för att hugga tag och sätta igång.

Hög tröskel. Knepet: Bara börja. Bättre göra något än ingenting.

Nu!
Och så en belöning efteråt. En liten kaka.

***

Ja. Jag började. Slutförde. Belönade mig för det lilla, lilla jag gjorde. Bra taktik!

Fortsättningen, nu, men först cykla och köpa schampo!

Två gubbar utanför Konsum:

”Det är ju som förgjort med våren! Vi skriver den 14 maj och det är kallt som i mars fortfarande!”

”Och regn och hagel…”

”Men maskrosorna frodas. Det är åt helvete. Till och med för kallt att gå ut och rensa skräpväxter.”

”Och så… mulet hela tiden…”

”Förr om åren kunde man sitta ute och sola hela maj igenom. Vad fan är det här för skitmaj?”

”Och vattennivån…”

”Nä, helvete, här kan man inte stå och vänta på sol. Jag sätter på bastun!”

”Och… öl!”

Och så kommer kvällen med grå himmel och en sol som tar tid på sig att gå ner.

Det är tungt att andas och tungt att leva. Men lättare efter ett arbetspass till. Bara att ta ett djupt, tungt andetag och sakta börja pressa på det tunga loket som står på rälsen. Impuls. Att flytta flera ton en millimeter är svårt och segt, men när loket väl börjat röra sig, krävs bara tillskottsenergi nog till den fortsatta hastighetsökningen.

Jag tröstar och intalar mig själv med samma tanke.

Om man har en spellista igång på Spotify och den tar slut, spelas nya låtar upp, som Spotify tror man gillar baserat på vad man lyssnat på innan. Det är dumt. För om man har barn som lånat ens konto för att lyssna på Verka Serdutchka, Katy Perry och Tunnan och Moroten (modern variant av Könsrock i Onkel Kånkels efterföljd) blir man bara irriterad.

När så klockan är 20.00 är det dags att lydde til P2. Trans Europa Express fyller 40 år! Ett helt program bara tillägnat detta Album.

Hur många gånger har man inte stått i något mörkt rum med mörka kläder och sminkat sig blek till ”Hall of Mirrors”?

Ralf och Florian är galna och sitter fortfarande i Kling Klang Studio och letar efter ett ljud som skall innefatta allting. Jag skall ta med barnen och några lådor med Pizza och knacka på den där ståldörren i Düsseldorf och se om de öppnar.

Dörren kommer sakta att gneka upp och en pust av sovrum och gubbe slår emot den grå kylan innan Ralf sneglar ut och kisar mot dagsljuset. Han och Florian har rationaliserat bort livet utanför studion. De äter, sover och bor där nu.

Heltäckningsmatta och hängande lampor med orange glas kring. Det har sett likadant ut sedan 1977 för det är Ljudet som är det viktiga, här. Inredning schminredning.

Förr var de fyra anemiska och bleka män som mumlade till varandra på tyska och räckte över lurar för lyssning, till varandra. Nu är de bara två kvar.

”Ahh, Mika! Hast du mein spezialpizza gekauft? Haben Sie daran gedacht, was Pizza Florian  gefallen?”

Klart vi får komma in!

Och de kommer att tycka att det är konstigt att mina barn är så stora och de räknar på fingrarna, men fel. Deras cyklar står inte utanför längre. De kommer inte att göra någon sak av att vi bara dök upp från Sverige utan att förvarna. De hummar vänligt och fortsätter lite med att leta ljud innan de sätter sig i manchestersoffan för att äta och det känns bra.

Och medan P2 analyserar det där Albumet som sitter inristat i mitt hörselminne så pass att jag kan minsta ton, avslutar jag dagens arbete.

Dröm och Fantasi

Uppenbart perverst. Kostym i badhuset bland plastväxterna.

I morse befann jag mig en stund mellan dröm och vakenhet. Jag visste att jag drömde, men ville inte styra drömmen denna gång, utan lät mig dras med i det som hände.

Sedan blev jag osäker på om det verkligen var en dröm – den var alldeles för vardaglig – och jag testade att väcka mig själv, vilket var dumt, för då vaknade jag ju!

Det är ett bra tillstånd att befinna sig i, när det väl infinner sig.

Det är också ett tecken på att jag sover bättre nu. Sover jag för lite, blir drömmarna intensiva och jag minns dem, men det är ingen kontroll alls. Sover jag lite mera än jag behöver, blir det skillnad på sömn och sömn. Istället för att av nöd kasta mig i bassängen och göra bomben, kan jag välja mellan att dyka i, kliva ner för badtrappan eller sakta, sakta gå ner i djupare och djupare vatten från den långgrunda stranden.

Imorgon skall jag f ö simma 2 kilometer i den reella bassängen, på simhallen. Inga liknelser eller metaforer där inte. Bara konkreta simtag och växling mellan maxpulssimning och motionstakt. Det kräver inte mycket av mig. Bara tiden och koncentrationen. Att genomföra det man har framför sig utan att fundera allt för mycket. Det är en vila. Jag mediterar när jag simmar och håller räkningen på simmade varv med en plastanka jag flyttar en kakelplatta i taget vid ena änden av bassängen. Så slipper jag tänka: ”250, 250, 250…. 300, 300…” Det är en vila.

Det brukar finnas gubbar med rundade ryggar i bassängen. Förut simmade de snabbare än jag kunde simma, och gruffade surt när de fick ta vägen runt mig, eller när de helt okänsligt simmade in i mig. Nu simmar jag snabbare än gubbarna. Jag hatar när folk i bassängen tror att motionssimning är en social aktivitet eller något slags live-tinder. Kvinnor som simmar skitsakta i bredd, pratandes.  Eller de runda ryggarna som först söker Ögonkontakt, sedan: Inväntandet vid bassängändarna. Sedan, när man ignorerar och simmar vidare: Tummar i luften när man simmar åt olika håll i bassängen, eller, värst: Flirtig Blick!

Går man upp ur bassängen, brukar de råka gå upp samtidigt och inleda en konversation, så jag simmar och simmar och simmar tills de tröttnar på att vänta. Först när Flirtige Knud gått upp och utom synhåll får jag vila.

Näe, jag inbillar mig inte att jag är mera snygg eller eftertraktad än någon annan. Det verkar bara som om just badhusmiljön triggar något slags tvångsmässigt hävdelsebeteende hos män i övre medelåldern, för sånt här händer mig aldrig i torra stadsmiljöer. Fast, det kanske beror på att gubbarna i bassängen egentligen har glasögon och utan dem blir alla baddräktsklädda människor suddiga drömvarelser att försöka inleda något spännande med.

Och inte är det min inbilska fantasi som lite dramatiskt hittar på att de trampar vatten i väntan på att nån lämplig varelse skall kliva upp ur blötan. Nejnej, det är ju 100% träff på att ögonkontaktsmännen ”vilar” medan man simmar sina sista 200 meter, och att de kliver upp samtidigt som en själv och börjar tala om hur varmt/kallt det är i vattnet idag.

Jag vill bara bli av med fettet. Simma. Åka hem. Det är inte svårt att förstå att de som befinner sig mellan flytlinorna på den del som är markerad med ”motionssim”, är där för att motionssimma. Kan inte badhuset markera någon annan intilliggande bana med ”Tinder”, så kan de som har det intresset samlas där istället? Plask och Lek för vuxna. Badringar och badbollar och stänk och bus och en jättekonstig stämning. Samma stämning som i filmen Rötmånad, fast tillkämpat uppsluppen också.

Fy satan, nu kommer jag inte att kunna se en vuxen människa med en badboll utan att associera till Tinderdelen av bassängen. ”Jaha, är HON SÅN????” Plastiga bollar och konstiga skratt. Badmössor med blommor på. Knäskydd i bassängen. Män med uppblåsbara armpuffar uppe vid axlarna. Konstiga ryck med ögonbrynen för att de tror att det gör dem sexiga. Det skall finnas porrfilmsmusik från dolda högtalare också, så att det verkligen blir skum stämning. Och plastpalmer att gå bakom och skälmskt titta fram och säga saker från, på 70-talsstockholmska.

Nejnejnej! Det är Mona Sahlin som tittar fram från bakom palmerna!

Nu kan jag aldrig frigöra mig från tanken på att Mona Sahlin regelbundet besöker badhusets Tinderdel. Nu är det en SANNING.

Kunde jag väcka mig från denna tanke skulle jag göra det nu.

Och så denna håglöshet...

Oavslappnat förhållande till ordningsmakten

… trodde jag.

 För i själva verket är jag inte alls håglös och slö. Nej. Jag brinner för några riktigt skojiga projekt och i fantasin är jag redan igång med olika delar av dem. Ringa folk, kolla upp var man kan få tag på material, börja skissa, leta i pärmar… Jippi!

Problemet är att det finns en hel del riktigt tråkiga saker att göra först.

Och jag får ju inte äta efterrätt innan varmrätten. Duktigt. Präktigt. Strängt talar jag om för mig själv att jag minsann INTE får börja ta i NÅGOT förrän jag petat på med de tråkiga arbetsuppgifterna. Och där är startsträckan för tillfället redan uppe i två dagars slösurfande och småätande.

Summan av det hela är att jag inte får NÅGOT, varken roligt eller måsten, gjort. Marschhastighet noll.

Snacka om att lura sig själv med missriktad stränghet.

Tänk om jag ägnat dessa två dagar åt skojigheter istället? Vilken energi jag hade haft. Kanske till och med så det räckte för detta trista, sedan. Och så kunde jag se tillbaka på en massa delresultat.

 Lärdom: Aktivitet är bättre än vånda.

Och hur omsätter vi detta till praktik?

Jo, nu är helgen snart slut, så det är bara att sätta sig med pappersarbetet och bita ihop.

Lugnare med livvakter i MIN tjänst...

Meddelas endast på detta sätt

Jaha. Nu har jag och min PT satt upp ett mål, identifierat vad som skall göras för att nå målet och sedan faktiskt genomfört förändringarna i min livsstil.

Det var lättare än jag trodde att det skulle bli. Allting är lätt när man lärt sig. Det svåra ligger i att sätta igång. Våga. Misslyckas, men inte ge upp. Fortsätta.

Nu har jag passerat gränsen mellan FETMA, klass 1, och Övervikt, (gränsen går vid ett BMI på 30) samt även passerat 10 kilos viktnedgång.

Nu är det bara 10 kilo kvar till Normalvikt!

Mätning av omkretsen på olika höjder ger också en radie, vilken kan användas vid konstruktion av rotationskroppar:

Förbränning noll utan muskler

Bättre förbränning med väckta muskelceller.