Slutpausat!

Jag är tillbaka efter en lång resa.

Under havets yta får jag akut klaustrofobi så där är inte rätta stället att låta själen komma till ro. När jag kom hem fick jag dessutom veta att det där med u-båtsturer kan sluta i själens totala utslocknande och styckning av kroppen, så det var tur att jag inte ens övervägde möjligheten.

Nej.

Jag ville vaken invänta lugnet när alla korta tankar och sociala medier slutar påkalla omedelbar uppmärksamhet.

I karavan på kamel ut i öknen fick jag uppleva dagarnas varma tystnad och den märkliga smaken i munnen. Även nätternas kyla och varma te.

Det är tyst under stjärnorna.

Det tog tre veckor innan allt var lugnt.

Jag minns allt nu. Alla minnen åtkomliga i hjärnans olika fack.

Fouriertransformeln – check!

Hur hästarna stod i stallet när jag var tio. Från dörren räknat: Valetta, Trubadur, Bello, Jim, Moonlight, Araminta, Orient, Den stora Bruna – check!

Jag minns dofterna på alla ställen jag bott – check!

Jag minns alla telefonnummer till alla barndomsvänner – check!

Jag kommer ihåg alla tyska starka verb – check!

Så kan man hålla på att utmana sig själv när man är alldeles ensam i tre veckor med endast två kameler som sällskap. Fast man vet förstås inte om man minns rätt, så det får man kolla upp när man väl är hemma, och visst fan hade man koll på det mesta.

Problem när man skall socialiseras in i samhället igen:

Människor är fulla av trassel. Deras krångel letar sig in i kommunikationen och stör. Jag tittar in i deras ögon och de är på en annan plats. Fullt upptagna med att dölja att de håller på att börja gråta eller att de hatar någon som står i närheten.

Någon letar efter någon annan som skall ge dem uppmärksamhet.

Någon tänker mera på hur den ser ut på utsidan och jämför sin hy med min. Jag vinner förstås, för efter tre veckor i skuggan av markiser och tvätt i mjukt, uråldrigt oasvatten är min hud som kaffe latte. Inga rynkor syns på hyn och brun är hudens färg.

Om man ser in i människors ögon när man passerar dem på stan säger de hej, och undrar var de sett mig någonstans. Förlåt, jag är bara socialt otränad och har glömt att man inte gör så. Håller kvar blicken lite för länge. Du känner inte igen mig – du fungerar bara socialt på stimuli. Kollega som går med mig på stan undrar om jag är med i något hemligt sällskap, eftersom alla hälsar lite hemligt och tyst. Nickar och går vidare.

Nej, jag är inte med i något hemligt sällskap, men nu vet jag hur det känns att vara tillbaka från månen. Jag och Buzz Aldrin. Allting ser likadant ut som innan, men är samtidigt helt förändrat.

Stina vet hur det känns:

Lyssna här!