En helt vanlig Jobbsöndag

Söndagen den 14 maj. Årsdagen av skotten i Ådalen 1931.

Arbetare.

Jag är ingen bra arbetare, för jag tillåter mig att känna efter istället för att hugga tag och sätta igång.

Hög tröskel. Knepet: Bara börja. Bättre göra något än ingenting.

Nu!
Och så en belöning efteråt. En liten kaka.

***

Ja. Jag började. Slutförde. Belönade mig för det lilla, lilla jag gjorde. Bra taktik!

Fortsättningen, nu, men först cykla och köpa schampo!

Två gubbar utanför Konsum:

”Det är ju som förgjort med våren! Vi skriver den 14 maj och det är kallt som i mars fortfarande!”

”Och regn och hagel…”

”Men maskrosorna frodas. Det är åt helvete. Till och med för kallt att gå ut och rensa skräpväxter.”

”Och så… mulet hela tiden…”

”Förr om åren kunde man sitta ute och sola hela maj igenom. Vad fan är det här för skitmaj?”

”Och vattennivån…”

”Nä, helvete, här kan man inte stå och vänta på sol. Jag sätter på bastun!”

”Och… öl!”

Och så kommer kvällen med grå himmel och en sol som tar tid på sig att gå ner.

Det är tungt att andas och tungt att leva. Men lättare efter ett arbetspass till. Bara att ta ett djupt, tungt andetag och sakta börja pressa på det tunga loket som står på rälsen. Impuls. Att flytta flera ton en millimeter är svårt och segt, men när loket väl börjat röra sig, krävs bara tillskottsenergi nog till den fortsatta hastighetsökningen.

Jag tröstar och intalar mig själv med samma tanke.

Om man har en spellista igång på Spotify och den tar slut, spelas nya låtar upp, som Spotify tror man gillar baserat på vad man lyssnat på innan. Det är dumt. För om man har barn som lånat ens konto för att lyssna på Verka Serdutchka, Katy Perry och Tunnan och Moroten (modern variant av Könsrock i Onkel Kånkels efterföljd) blir man bara irriterad.

När så klockan är 20.00 är det dags att lydde til P2. Trans Europa Express fyller 40 år! Ett helt program bara tillägnat detta Album.

Hur många gånger har man inte stått i något mörkt rum med mörka kläder och sminkat sig blek till ”Hall of Mirrors”?

Ralf och Florian är galna och sitter fortfarande i Kling Klang Studio och letar efter ett ljud som skall innefatta allting. Jag skall ta med barnen och några lådor med Pizza och knacka på den där ståldörren i Düsseldorf och se om de öppnar.

Dörren kommer sakta att gneka upp och en pust av sovrum och gubbe slår emot den grå kylan innan Ralf sneglar ut och kisar mot dagsljuset. Han och Florian har rationaliserat bort livet utanför studion. De äter, sover och bor där nu.

Heltäckningsmatta och hängande lampor med orange glas kring. Det har sett likadant ut sedan 1977 för det är Ljudet som är det viktiga, här. Inredning schminredning.

Förr var de fyra anemiska och bleka män som mumlade till varandra på tyska och räckte över lurar för lyssning, till varandra. Nu är de bara två kvar.

”Ahh, Mika! Hast du mein spezialpizza gekauft? Haben Sie daran gedacht, was Pizza Florian  gefallen?”

Klart vi får komma in!

Och de kommer att tycka att det är konstigt att mina barn är så stora och de räknar på fingrarna, men fel. Deras cyklar står inte utanför längre. De kommer inte att göra någon sak av att vi bara dök upp från Sverige utan att förvarna. De hummar vänligt och fortsätter lite med att leta ljud innan de sätter sig i manchestersoffan för att äta och det känns bra.

Och medan P2 analyserar det där Albumet som sitter inristat i mitt hörselminne så pass att jag kan minsta ton, avslutar jag dagens arbete.