Undantagstillstånd

David Kracov

Vi har solvarma kullerstenar. Vi har skor som möter stenarna och lyfts upp igen. Det är mest olika typer av gymnastikskor (och bland dem är Converse i olika färger vanligast) men också lågskor, sandaler och  - ju närmare kvällen vi kommer  - också några högklackade skor.

Vi har ljuden från skornas kontakt med kullerstenarna och sorlet från skornas ägare som, i den mån de känner varandra, samtalar, skrattar, hummar, håller med eller inte och i den mån de går ensamma istället talar i telefon med handsfree.

Vi har också de ljud som är närmare: Prasslet från papper, tangentbord, glas som ställs ner, bestick mot porslin.

Det starka ljuset dämpas med hjälp av polariserande glas, men värmen är svår att värja sig mot. Bäst att beställa in någonting mera att dricka, eller hur?

Vi har grönmålade stolar, Twilight Birds (de sjunger på engelska med dansk brytning) från uteserveringens högtalare och en klocka som inte betyder någonting längre.

Det bara pågår och pågår.

Tiden har stannat.

Olika skor passerar på kullerstensgatan nedanför uteserveringen men flödet bara fortsätter och fortsätter. Solen bara finns och finns. Ölen fortsätter att ställas fram i lagom takt. Vi har slutat prata. Vi blundar bakom de polariserande glasen.

När tiden skärper till sig, harklar sig och börjar gå igen måste vi resa oss och samla ihop våra hjärnor som flutit ut i pölar på och mellan kullerstenarna. Serveringspersonalen tycker att vi tar för lång tid på oss för de ”stänger faktiskt nu”, men hallå – det är så svårt att hålla balansen när hjärnan är till största delen utanför huvudet.

Och det är så svårt att anpassa de egna skornas riktning och hastighet till flödet.

Å så soundtracket: Klicka här!