Att tolka Bellman

De Heliga Krigarnas Mäktiga Symbol

Sven-Bertils röst är Sverige. Efter dokumentären och konserten ”Hommage” sökte jag mig vidare till hans Bellmantolkningar. Fast… näää. Det var skickligt och säkert väldigt anti när de gjordes – i kontrast till gamla pudrade lutsångare -  med full orkester och inlevelse, men ach så blodfattigt om man jämför med FRED!

Nu har Fred Åkerström dönat ut sångerna om människorna kring Bellman i vårt surroundsystem i flera dagar.

Barnen hatar Bellman nu och kör något slags drinkinggame utan dryck. Varje gång Fred sjunger om Movitz, Fredman, Fader Berg, Ulla Winblad eller annan Figur ur entouraget, vrålar de: ”FREDMAN!” eller ”Norström!”

Och så tycker de att det BARA handlar om att supa. Alla omskrivningar för att supa järnet (dra korken ur buteljen, ta dig då en sup, Bacchii nektar etc.) åtföljs av ett vrål: ”NU IGEN!”

Och de har ju rätt. Det handlar mest om att Bellmans polare samlas och super, eller sitter ensamma och super. Eller att de HAR supit och nu ligger och sover nånstans. Eller att de åker ut någonstans för att supa.

Fast det är rätt fascinerande att dessa människor som levde i Stockholm för flera hundra år sedan, fortfarande besjungs och finns kvar i vårt kollektiva medvetande.

Och Par Bricole, ordenssällskapet som Bellman var med och startade, finns kvar in i våra dagar. Betyder inte Par Bricole typ ”av ett ödets nyck” eller nåt sånt? Av en slump?

Min fördomsfulla bild av Par Bricole är att det är ett gäng gubbar som fastnat i studentikost Bellmanvurmande och har oerhört invecklade ordensregler och ceremonier kring sina extremt uppstyrda sammankomster. De sitter och sjunger Bellmanstumpar till varje snaps och känner sig uppsluppna i bröders lag, den tredje tisdagen i varje månad, klockan 18.45 (troligen för att det korresponderar med något klockslag i någon sång) istället för att, som i Bellmans anda, råka på någon suparkompis ”par bricole”, slinka in på något ställe med svinbillig öl och supa tills man blir utkastad.

Hm…

Ville man, skulle man, efter varje större Terrordåd, kunna ringa och ta på sig dåden: ”Vi är Par Bricole!”

Terrororganisationen Par Bricole, skulle bli omtalad och eftersökt, men ingen av medlemmarna i Sverige skulle kunna bindas till dåden.

Så skulle man börja röra sig i oroliga områden, iklädd röd 1700-talsrock, vita strumpor och svarta klackskor. Vittnen skulle berätta otroliga saker: ”Han verkade röka kritpipa och ha en vit piskperuk på sig!” Har man tur, sker det verkligen ett dåd där man varit, och sambandet mellan ordenssällskapet och terrorism blir allt starkare i allmänhetens ögon.

Ibland går man ut på stan i sin utstyrsel. Som en blottare sliter man då och då upp rocken och visar upp självmordsbombbältet under, när det är många som ser, och så vrålar man: ”Par Bricole!”

Man skickar in skakiga filmer till alla stora nyhetskanaler, inte bara i Sverige, utan till BBC, CNN och så vidare, där man sitter i autentiska 1700-talsmiljöer, dricker ur remmare och berättar att man ligger bakom de senaste dåden och att man planerar fler, över hela världen.

De verkliga hjärnorna bakom världens samlade terror, börjar bli irriterade på de där Par Bricole. Komma här och stjäla uppmärksamhet och ta på sig all ära för perfekt planerade dödsattacker på oskyldiga! Och… är det inte också så, att de dessutom drar ett LÖJE över de mer SERIÖSA terrororganisationerna? Som om Hard Core Terror handlade om att sitta och spela LUTA och skåla på sirliga vis! Man ser ju, i de där filmerna, hur talespersonen alltid sitter och spelar en munter stump, ja till och med SJUNGER på ett jovialiskt sätt (”…så dör du nöjdare!”) innan han lägger ifrån sig lutan och börjar tala. Och i slutet höjer han alltid ett glas med dryckjom och utbrister: ”Gutår!” innan filmen övergår i ett brus.

Vad är detta?

Utländska underrättelsetjänster börjar intressera sig för vad som försiggår i Bellmanhuset på Söder och ISIS utser Par Bricole som ytterligare ett strategiskt mål att bekämpa. Medan gubbarna som bara ville leva kvar i studentlivet kraftigt tar avstånd från alltihop, ökar trycket från SÄPO, KGB, CIA och Regeringen, som för säkerhets skull inte kan lämna detta dithän, utan enligt regelboken måste undersöka detta närmare.

Stefan Löfven får kritik för detta, men försvarar hållningen: ”Vilket RAMASKRI det skulle bli, om Polisen ringde upp misstänkta mördare och bankrånare och frågade om de var de skyldiga. Blev svaret Nej, skulle man tro på det, helt naivt! Nu har vi ringt upp Par Bricole och de säger att de är oskyldiga. Men här gäller Likhet Inför Lagen! Vi kan inte helt avföra Par Bricole enbart för att medlemmarna till största del är pensionerade tjänstemän med ordnade förhållanden!”

Gamla Stan och Södermalm blir en Hot Spot i världens samlade Terrorbevakning och även för utländska organisationers terrorceller som reser dit och bevakar sina intressen. Vilka är de där Par Bricole? Vad vill de? Är de ett reellt hot?

Det blir dyrt för Svenska Staten som måste bistå med livvaktsskydd till alla medlemmar i Ordenssällskapet Par Bricole när de har BRF-möten, handlar mat på ICA och ställer upp sin husvagn på Böda Sands Camping för säsongen. Några av männen i styrelsen har redan fått Fatwor utställda på sig och sina familjer.

Vinsten är att man slipper installera avlyssningsutrustning i gubbarnas hem. Att individer samtidigt är skyddsobjekt och terrormisstänkta innebär alltså en del samordningsvinster, som Säpomannen glatt konstaterar i kritiska intervjuer.

När allt detta pådrag trappats upp så pass, att jag själv inte kan gå och handla blodpudding nere på Coop Nära Järntorget utan att passera sandsäckar, taggtråd och ID-kontroller vid in- och utpassage, börjar jag undra om detta var en så bra idé, egentligen.

Jag lyckades få hela världen med på mitt Bellmantåg av trä där jag drar i snöret och myser, men… näe. Det är inte värt det.

Så jag lovar killarna att de skall få slippa Bellman och Fred Åkerström ett tag nu, men att vi skall besöka Bellmanhuset å det snaraste! Det handlar ju om allmänbildning!

Själv lägger jag planerna på att skoja med Par Bricole på hyllan, häller upp resterna av nyårschampagnen i ett ölglas och sveper den: ”Drick, min Broder, drick!”

Kanske något annat år.