Parallellmännen

  

                                                                                                               

                                                                                     

 Det verkar som om människors behov är sig lika världen över.

Ta bara detta med musiken och de trubadurer som tar på sig, eller ges rollen som ”folkets röst”, rebellen, gatornas poet. Sanningssägaren. Ofta som en nagel i ögat på de styrande i mer repressiva samhällen, ibland som salt i de etablerade sammanhangen i de mer demokratiska.

Oavsett – älskade av folket och med en självklar tillhörighet i de skuggiga delarna av samhället. Gärna med diverse preparat och destillat som bränsle.

Det finns exempel från flera olika länder under samma tidsperiod. Vad var det som gjorde att de här männen kom fram och fyllde detta behov av ställföreträdande rucklare?

Det ligger i tiden, som man säger.

Vi har, från gamla Sovjet, Vladimir Vysotskij:

Från Wikipedia:

Vladimir Semjonovitj Vysotskij,

född 1938 i Moskva. Död 1980. Skådespelare, sågare och poet. Han var en av Sovjetunionens mest kända gitarrpoeter, komponerade sina sånger och framförde dem till ackompanjemang av sin sjusträngade gitarr.

Enligt en enkätförfrågan från Ryska institutet för opinionsundersökningar (VTSIOM) år 2010 intog Vysotskij andra plats på listan över 1900-talets idoler, efter Jurij Gagarin. Enligt en rundfråga från gallupinstitutet FOM i juli 2011 kände 98 procent av ryssarna till namnet Vladimir Vysotskij, och 70 procent svarade att de tycker om hans sånger och ansåg att hans verk är en viktig del av den inhemska 1900-talskulturen.

Hans sånger var ”förbjudna” och spreds via piratkopierade kassetter från hand till hand. Sångerna är ”gatusånger” och handlar om vänskap, gatorna och människorna där. Det tuffa livet där polisen hämtar in en för någon förseelse, livsbetraktelser och med en udd riktad mot regimen. Sången om vargjakt, till exempel, verkar på ytan handla om jägare som skjuter djur, men är egentligen en betraktelse över Sovjets repressiva system.  

 

Jaha, så har vi skandalrucklaren från Frankrike, Sergan!

 

Från Wikipedia:

Serge Gainsbourg, född som Lucien Ginsburg i Paris, död 1991, var sångare, kompositör,   författare och poet.

Serge Gainsbourg är en av de mest betydande franska populärmusikerna i sin generation. Med ursprung i fransk varieté och chanson började han tidigt att blanda friskt med influenser från jazz, bossa nova, rock, funk och reggae.

Sin internationella berömmelse fick Gainsbourg främst genom sina för sin tid provokativa och sexuellt utmanande texter. Hans mest kända låt " Je t´aime - moi non plus", som han sjöng in tillsammans med Jane Birkin 1969.

Gainsbourg gjorde under sina sista år ibland spektakulära framträdanden i TV.

När han dog : Den franske presidenten Francois Mitterand sade om honom: "Han var vår Baudelaire, vår Appolinaire... Han lyfte sången till en konstnärlig nivå"

 

Även Sergan var en gatupoet. Sångerna handlar om livet på cafeer, dansställen, konduktörer…och kvinnor. Ofta med en ironisk twist och över gränsen till vulgärt, men ändå med en viss elegans. Legenden säger att Paris taxichaufförer såg som en ära att få skjutsa hem en söndersupen Serge – gratis, när han inte klarade att ta sig hem själv.

 

Men vi i Sverige, då? Jo vi hade ju Cornelis!

 

Från Wikpedia;

Cornelis Vreeswijk född 1937 i Nederländerna, död 1987 i Stockholm, var trubadur, kompositör, poet och skådespelare verksam i Sverige. Här blev han en folkkär vissångare och räknas i Sverige som en av landets största trubadurer. Han slog igenom i Sverige på 1960-talet som vissångare, låtskrivare och skådespelare och var sedan produktiv fram till sin död.

Vreeswijk gav många konserter och levde ett hårt turnéliv och även hans privatliv var periodvis stormigt. Cornelis Vreeswijk kan sägas ha levt upp till bilden av konstnärsgeniet som brände sitt ljus i båda ändar. Hans privatliv färgades delvis av dessa mörka sidor, med skatteproblem, misshandel och droger som inslag, men som trubadur var han en av sin tids största i Sverige.

Begravningsgudstjänsten, som TV-sändes, ägde rum i Katarina Kyrka med Lennart Koskinen som officiant och han gravsattes på Katarina kyrkogård bredvid 1600-talspoeten Lars Wivallius.

 

Och, förstås… Läs Cornelis texter…samma gatuperspektiv, samma kvinnor, samma sjaviga elegans (”Medborgare!” (Hönan Agda) ”blev blåst på ovan sagda”))

 

Likheterna är slående!

 

Och i Danmark hade de Kim Larsen, förstås… men DET är en annan historia.

Nej, det är det inte. Den är precis likadan som ovan skrivna.

Jag var i Danmark samma dag Kimpan dog. Det var landssorg. Människor samlades utomhus och mindes och sjöng tillsammans. På TV satt hallåorna och grät när de presenterade nästa program. Det var tungt.

 

Vad var det som låg i tiden och förde fram den här typen av trubadurer i sinsemellan väldigt olika länder?

Spännande.