Relativitet

Men närsomhelst...

Efter julbord nummer fyra, med gästande mormor, skall efterrätten tillagas.
Det är ett vågspel, eftersom efterrätten skall vara inne precis så länge i 125 grader att chokladtäcket smälter, men inte börjar glida av eller leta sig in i underlaget. När jag genom ugnens glasruta ser, att nu, nu – då hittar jag varken grillvantar eller grytlappar!

”Var är de svarta värmevantarna?”

”Jag vet inte. Jag städade undan alla grejer som hängde på krokarna…”

”Men jag måste ha dem NU!”

”Men ta dom jag fick av morsan!”

Ja. I ett paket från mannens mamma fanns, som spex, ett par vita, helt oanvända ugnsvantar från 50-talet, med tomtetryck. Sedan var där andra julgåvor också, förstås.

 ”Men de är ju såna museiföremål! Kulturarv!”

”Ta dom nu!”

Och medan chokladen sakta smälter av och ner i efterrätten står jag och hoppar upp och ner i köket och velar med vantarna. Sticker in en hand i en vante. Min hand är den första handen (någonsin?) som varit i vanten sedan 1950. Vadderad och sydd.

”Men vafan! Det är ju ASBEST i vanten! Kolla här! Ett ASBESTLAGER under väven, här! Jaha, nu har vi en massa asbestpartiklar virvlande i luften! Kolla, nu andas jag i vanten!”

Jag sätter mynningen på vanten över näsa och mun som en syrgasmask och andas tvångsmässigt ut och in i djupa andetag så kökets luft skall silas genom asbestlagret och slita med sig cancerframkallande, vassa partiklar ner till lungblåsorna. Alveolerna.
Fast sedan måste jag sluta leka med döden, för efterrätten håller på att förblöda och dö inne i ugnen på allvar. Jag använder de folklivshistoriska efterkrigsrelikerna på båda händerna och plockar ut porslinsformen med efterrätten i.

Sedan, i efterrättsdåsigheten, undrar jag om jag har någon slags undertryckt dödslängtan eller bara en impulsiv trotsighet som manifesteras i ogenomtänkta överslagshandlingar.

”Luta er inte ut här. Blyväggarna skyddar mot stark strålning från sidorna, men om ni sticker ut en hand utanför är den helt oskyddad."
Jag kommer att få leva med en rödare högerkind tills jag dör, för jag kunde inte låta bli att trotsa.

”Kolla, Lindövägen har en refug mitt i som är skitlång!”
Jag hade tur som inte fick möte när jag testade att köra längs refugen på fel sida. Men jag bättrade på oddsen: Inga andra bilar hann komma på den korta tiden, eftersom jag körde så snabbt bilen kunde gå.

Så finns det andra exempel som inte är lika festliga. Bakvänd kontrollbehovslogik: Om jag gör det jag är allra mest rädd för, behöver jag sedan inte vara rädd längre. Då har det redan hänt. Dessutom är det jag själv som har kontroll. I alla fall över NÄR det händer. Och det är nu!

Helt ologiskt och i många fall rent idiotiskt.

Samtidigt skulle jag aldrig, aldrig, aldrig hoppa fallskärm för skojs skull. Utsätta sig för livsfara i onödan! Och samtidigt är jag den som alltid har koll på nödutgångar i alla lokaler och transportmedel och läser säkerhetsföreskrifterna noga, ifall att…
Men det är kanske bara ytterligare yttringar av kontrollbehov.

Sedan jag fick barn har jag inte givit efter för de mest halsbrytande impulserna (och följaktligen fått ett mera förutsägbart liv, vilket man nog bör ha som mor – att vakna upp i Berlin är inget bra om man borde hämta på dagis om en kvart) samtidigt som de där förebyggande åtgärderna blivit fler.

Och det finns faktiskt värre saker man kan göra än att stå hemma i ett julpyntat kök och andas i en vante.