Den känslan, som en slags forcerad inbromsning, likt någon snabb attraktion på ett nöjesfält med kort stoppsträcka men som inte får tvärbromsa. Lite overkligt efteråt, när det man upplevde inte gick ihop med ens erfarenhet av andra inbromsningar.
Permanentmagnetinbromsning, tryckluftsbelastade klossar eller dämpande rullhjul, eller för all del kokosmatta mot undersidan av Lustiga husets flygande matta - allt känns lätt surrealistiskt, speciellt med tanke på att det BORDE vara en mer våldsam inbromsning än ett lätt viskande, sekunden man går ifrån "Nu dör jag ju..." till "Nej, jag dog inte...". Jag menar, det borde göra ont och lämna spår och vara halvt dödande att klara sig. Det borde kräva mer panikåtgärder och motkraft att gå från 500 km/h till Noll på en sträcka motsvarande en spårvagnshållplats.
Men vi accepterar och går vidare. Det var bra att det var så smärtfritt. Fast konstigt.
Samma sak nu, i verkligheten. Denna vecka har jag gjort en mängd snygga räddningar, även fast det inneburit en del extraarbete, och i ett fall rentav dumdristigt (men absolut nödvändigt) chansande. Det gick hem! Ingen märkte något, men om jag varit katt hade jag förlorat minst två liv, nu.
Därför är det en så konstig känsla, när man efter sista telefonsamtalet (man störtar in genom hemmadörren för att ringa innan klockan blir för mycket, eftersom mobilen är på sjukhus) lägger på luren, ser sig omkring och tänker: "Okej, vad är nästa punkt på listan?"
...och ser att ens mamma är i trädgården och samlar kvistar med knoppar och blad att binda bukett med. Barnens pappa har samlat ihop barnen från diverse ställen och de är också hemma och har påbörjat fredagskvällen.
Vad är nästa måste?
Vad är nästa katastrof som måste avvärjas?
Näe.
Nästa punkt på listan är att invänta flera middagsgäster.
Nästa punkt på listan är att äta mat och avrunda med fika.
Nästa punkt på listan är att sitta och skratta med alla runt matbordet tills klockan blivit halv tio.
Det är alldeles för lätt att finnas.
Overkligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar