SVT har nu sänt tvenne reprisavsnitt av ”Här har du ditt
liv” med Lasse Holmqvist. Det väckte minnen. När man var liten var det
äckelmysigt att sitta sent uppe och se på lördagsunderhållningen när det var de
stora, gröna fåtöljerna med blommor på. Man var liten, trött och helt uttråkad
när vuxna människor gick ut och in ur studion och kramades och larvade sig.
Föräldrarna sade: ”Nämen!” och ”Oj!” och ”Lever han?” och ibland skakade de liv
i mig: ”Titta, det här är historiskt!”
Behållningen var det äckelmysiga: Lasse Holmqvist var ju så
TJOCK! Man såg hakan som guppade in och ut ur det hängande hakfettet och
kroppen var liksom oformlig och täckt i tyg. Glasögonen gav honom en oseende,
blank uppsyn samtidigt som han var alldeles för familjär och gubbig. En sån där
farbror man träffar på släktträffar och som hela tiden försöker göra en
generad.
Äcklet och fascinationen kämpade mot tristessen. Gubbarnas
prat om saker som man inte hade några referenser till fick bilderna att ta
större plats i mitt huvud än i den vuxna publikens. De skrattade åt halvekivoka
anspelningar i studion och jag frågade pappa: ”Vad skrattar de åt? Varför var
det så roligt?” Pappa: ”Hehehe, ja…. Man kan säga att de tänkte på vuxensaker
när han sade ”Jag drar mig ur”. Jag :
”Men vad var det för ROLIGT?” Pappa: ”Titta, HAN var känd redan när jag var
liten! Lever han?”
Alltså, man fattade inte skämten och man kände inte till
kändisarna och de bara satt där i fåtöljerna och låtsades trivas. Vad gör man?
Man fokuserar på Lasse Holmqvists skrämmande kroppshydda,
munnen och hakan. Fettet. Blänket i glasögonen och hans jovialiska, skånska
bondingröst som man INTE ville skulle försöka bonda med en på nån fest genom
att insinuant fråga: ”Har du nån fäst-man?”, ”Vad skall du bli när du blir
stor?”, ”Skall du bli Glädjeflicka?” (och hoppas att man inte skall veta vad
det är, tycka att det låter roligt, svara ”kanske” eller ”ja” och på så sätt dra ner
skrattsalvor från övriga vuxna.)
Äckligt, men också lite mysigt att sitta i den egna soffan
med föräldrar och syskon, på tryggt avstånd från Lasse Holmqvist och hans
överdimensionerade (jag tänkte mig att de var specialbyggda för att hålla för
hans tyngd) fåtöljer.
Men ack. Nu på reprisen av Ernst-Hugo Järegårds ”Här har du
ditt liv”, var jag helt fokuserad på huvudpersonen – fatta! Ernst-Hugo! – och
på hans liv och på hans skådespelarkonst (så BRA!) och på hans förtjänstfulla
sätt att dra runt en drogad och knappt medveten Cornelis i ett sång- och
dansnummer, att jag knappt tänkte på Lassefettet. Och när jag då skulle
fokusera på det, insåg jag att svenskens medelvikt sakta närmat sig Lasses vikt
under åren som passerat. Lasse skulle bara veta att hälften av de som spanade
in honom när det begav sig, inte alls kände igen honom. De var bara fascinerade
av att det faktum att det överhuvudtaget FANNS så enorma kostymer. Nuförtiden
skulle INGEN vända sig om efter Lasse Holmqvist på stan. Ja, kanske för att han
var kändis, då, men inte för att han var uppseendeväckande fet.
Eller… joo… nuförtiden skulle det nog väcka en del
uppmärksamhet om Lasse Holmqvist gick på stan. Hur ofta ser man en skitfet
Zombie, nyss uppstigen från Limhamns kyrkogård, gå på stadens gator som en
vanlig man?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar