Vidgade Vyer Vortex

 

Tänk dig att du lyssnar på dina släktingar och får till dig lite av familjehistorien, bit för bit. Familjelegenderna växer och blir sanningar.

Så tar du ett DNA-test och börjar kolla gamla kyrkböcker bakåt i tiden.

Det visar sig att det du fått höra stämmer till viss del, men du hittar en helt ny släkthistoria som visar sig svara på en massa frågor och ger en slags förankring bakåt. Det var inte som du trodde men det du fått veta är bättre!

Tänk dig att du har en idol. Din idol gör det du vill göra och visar upp det den gör för alla som vill se, höra och beundra. Du är en av de största fansen och lyfter fram din idol i många sammanhang. Det din idol gör verkar vara svårt och komplicerat. Att någon ens kan åstadkomma detta!

Ditt intresse för idolen gör att du själv börjar nosa lite på området. Du går några kurser och träffar några riktigt erfarna läromästare. Lågprofilerade men riktigt skickliga. Du lär dig grunderna och några trick! Du blir bjuden på samkväm och du har stora ögon och öron och suger upp all lärdom du kan. Under några år testar du, övar, frågar, blir sakta säkrare och till sist riktigt bra på ditt nya område. Du kan hantverket, teorin och kan omsätta och utveckla din kunskap. 

En dag ser du på din idol med nya ögon. Det du beundrade förr, visade sig vara billiga trick utan förankring. Det var inte ens bra, men du hade ingenting att jämföra med. Då.

Tänk dig att du identifierar dig med Ravenclaw, beundrar Gryffindor och häpnar över Slyherins fräckhet. De tre elevhemmen representerar olika sätt att framgångsrikt ta sig fram i livet. Men Hufflepuff... de strävsamma, plikttrogna, snälla, tänker du inte så mycket på.

Så en dag upptäcker du att du börjat värdera närvaro och omsorg framför snabbhet och djärvhet. Det är inte alls underhållande med fulspel eftersom människor blir ledsna. Fasaden, skyltfönstret, representaionen av dig själv som du bär för att människor runt dig skall uppfatta dig som du vill bli uppfattad (Det är inte säkert att du lyckas med detta konststycke, för sånt är svårt.) får sprickor och mer av det du är innerst inne kommer fram. Vilken avspänning!

Det bästa är att du välkomnar förändringen och vilar tryggt i den. Om du nu är en Ravenclaw eller en Gryffindor lär det märkas ändå, i längden. Och varför skylta? Det måste finnas lite av alla elevhemsegenskaper i alla människor och regnbågar är fina. Varför skall inte alla ens färger lyftas upp och få finnas?

Och en dag virar du stolt på dig din Hufflepuffhalsduk. 

Å så en varning: Om du testar något du avskyr, kan det hända att du börjar gilla det, får nya kompisar och vidgade vyer. Det handlar inte om att du förlorar dig själv och din identitet. Din värld blir istället större! Och det kan ju vara läskigt...

Profetiskt

 

Jules Sylvain eller Stig Hansson, som han egentligen hette, är en av mina favoritlåtskrivare. Jag är uppvuxen med hans låtar och gillar dem. Hantverket! Texterna! Melodierna!

Igår var jag ute och hörde kvällssyrsorna och så kom hela texten till "Sång om syrsor" upp i huvudet. Första versen är bara ett bitterljuvt svärmiskt minne, men andra versen är en dystopi, en "efter-katastrofen"- tablå.

Texten till Jules Sylvains fina melodi är skriven av Gösta Rybrant. Jag gissar att han var inspirerad av efterkrigstidens dubbelhet; å ena sidan modernitet och tekniska framsteg, å andra sidan hotande katastrofer med andra världskriget i färskt minne. Harry Martinsons "Aniara" hade kommit ut några år tidigare och fick stort genomslag.

Idag är en dag präglad av larmrapporter om världens och samhällets tillstånd i stort och i smått, så en framtid där vi sitter i ett skyddsrum på en ödelagd jord och minns tillbaka till det fina i det lilla livet, känns inte längre långt borta. Gösta visste vad han gjorde.

Jag tänker i alla fall njuta av dessa sista sommardagar. Allt grönt! Alla insekter. Alla fåglar. Solen. Möten med människor. Varje sekund känns värdefull.

Lyss!

Misstaget

 

" Min mamma såg aldrig en solnedgång, 

  för hon skulle alltid diska först. "

(Denna mening drabbade mig med full kraft. Hittad i Simple Living av Gitte Jörgensen; ett citat från en av författarens vänner.)

När man undrar...

 ... om man blivit mer än vanligt förvirrad.

Var det inte Bono som skrev den officiella Fotbolls-EM-låten?

Vinjetterna i TV hade ju med hooken:

Lyssna, det är viktigt att du gör det: 

Fast sedan blir man förvirrad när Benjamin Ingrosso verkar vara mån om att åka med på tåget...

Hur var det nu? Lyss!

Jag tycker att Benjamin Ingrosso verkar vara en mycket talangfull ung man. Men är inte detta lite rennomesnyltning?

Parallellmännen

  

                                                                                                               

                                                                                     

 Det verkar som om människors behov är sig lika världen över.

Ta bara detta med musiken och de trubadurer som tar på sig, eller ges rollen som ”folkets röst”, rebellen, gatornas poet. Sanningssägaren. Ofta som en nagel i ögat på de styrande i mer repressiva samhällen, ibland som salt i de etablerade sammanhangen i de mer demokratiska.

Oavsett – älskade av folket och med en självklar tillhörighet i de skuggiga delarna av samhället. Gärna med diverse preparat och destillat som bränsle.

Det finns exempel från flera olika länder under samma tidsperiod. Vad var det som gjorde att de här männen kom fram och fyllde detta behov av ställföreträdande rucklare?

Det ligger i tiden, som man säger.

Vi har, från gamla Sovjet, Vladimir Vysotskij:

Från Wikipedia:

Vladimir Semjonovitj Vysotskij,

född 1938 i Moskva. Död 1980. Skådespelare, sågare och poet. Han var en av Sovjetunionens mest kända gitarrpoeter, komponerade sina sånger och framförde dem till ackompanjemang av sin sjusträngade gitarr.

Enligt en enkätförfrågan från Ryska institutet för opinionsundersökningar (VTSIOM) år 2010 intog Vysotskij andra plats på listan över 1900-talets idoler, efter Jurij Gagarin. Enligt en rundfråga från gallupinstitutet FOM i juli 2011 kände 98 procent av ryssarna till namnet Vladimir Vysotskij, och 70 procent svarade att de tycker om hans sånger och ansåg att hans verk är en viktig del av den inhemska 1900-talskulturen.

Hans sånger var ”förbjudna” och spreds via piratkopierade kassetter från hand till hand. Sångerna är ”gatusånger” och handlar om vänskap, gatorna och människorna där. Det tuffa livet där polisen hämtar in en för någon förseelse, livsbetraktelser och med en udd riktad mot regimen. Sången om vargjakt, till exempel, verkar på ytan handla om jägare som skjuter djur, men är egentligen en betraktelse över Sovjets repressiva system.  

 

Jaha, så har vi skandalrucklaren från Frankrike, Sergan!

 

Från Wikipedia:

Serge Gainsbourg, född som Lucien Ginsburg i Paris, död 1991, var sångare, kompositör,   författare och poet.

Serge Gainsbourg är en av de mest betydande franska populärmusikerna i sin generation. Med ursprung i fransk varieté och chanson började han tidigt att blanda friskt med influenser från jazz, bossa nova, rock, funk och reggae.

Sin internationella berömmelse fick Gainsbourg främst genom sina för sin tid provokativa och sexuellt utmanande texter. Hans mest kända låt " Je t´aime - moi non plus", som han sjöng in tillsammans med Jane Birkin 1969.

Gainsbourg gjorde under sina sista år ibland spektakulära framträdanden i TV.

När han dog : Den franske presidenten Francois Mitterand sade om honom: "Han var vår Baudelaire, vår Appolinaire... Han lyfte sången till en konstnärlig nivå"

 

Även Sergan var en gatupoet. Sångerna handlar om livet på cafeer, dansställen, konduktörer…och kvinnor. Ofta med en ironisk twist och över gränsen till vulgärt, men ändå med en viss elegans. Legenden säger att Paris taxichaufförer såg som en ära att få skjutsa hem en söndersupen Serge – gratis, när han inte klarade att ta sig hem själv.

 

Men vi i Sverige, då? Jo vi hade ju Cornelis!

 

Från Wikpedia;

Cornelis Vreeswijk född 1937 i Nederländerna, död 1987 i Stockholm, var trubadur, kompositör, poet och skådespelare verksam i Sverige. Här blev han en folkkär vissångare och räknas i Sverige som en av landets största trubadurer. Han slog igenom i Sverige på 1960-talet som vissångare, låtskrivare och skådespelare och var sedan produktiv fram till sin död.

Vreeswijk gav många konserter och levde ett hårt turnéliv och även hans privatliv var periodvis stormigt. Cornelis Vreeswijk kan sägas ha levt upp till bilden av konstnärsgeniet som brände sitt ljus i båda ändar. Hans privatliv färgades delvis av dessa mörka sidor, med skatteproblem, misshandel och droger som inslag, men som trubadur var han en av sin tids största i Sverige.

Begravningsgudstjänsten, som TV-sändes, ägde rum i Katarina Kyrka med Lennart Koskinen som officiant och han gravsattes på Katarina kyrkogård bredvid 1600-talspoeten Lars Wivallius.

 

Och, förstås… Läs Cornelis texter…samma gatuperspektiv, samma kvinnor, samma sjaviga elegans (”Medborgare!” (Hönan Agda) ”blev blåst på ovan sagda”))

 

Likheterna är slående!

 

Och i Danmark hade de Kim Larsen, förstås… men DET är en annan historia.

Nej, det är det inte. Den är precis likadan som ovan skrivna.

Jag var i Danmark samma dag Kimpan dog. Det var landssorg. Människor samlades utomhus och mindes och sjöng tillsammans. På TV satt hallåorna och grät när de presenterade nästa program. Det var tungt.

 

Vad var det som låg i tiden och förde fram den här typen av trubadurer i sinsemellan väldigt olika länder?

Spännande.

 

 

 

 

Sannerligen är jag återuppstånden

Av ren tristess eller av nöd eller lust?

Kommer framöver att lägga ut texter här, som något slags arkiv. Bilder och Projekt.

Here comes the sun.

 

Orka?

De gamla bör bytas ut, för de är slitna.
Man skall inte tro att ett par likadana, fast nya, ger  samma effekt idag som för 30 år sedan. 

2019 var skojigt, späckat och utmattande på ett personligt plan, men kanske ett inrikes- och världspolitiskt mellanår. Allt satt liksom fast och var trögt, även fastän tonläget var högt och uppskruvat.

Fast nu drar det igång ordentligt direkt!

Det brinner i Australien och Trump har dödat en betydelsefull militär i ett annat land. Brexit är på G och i Sverige är det ett nytt läge med M och SD. 

I DN skrev Jonas Croneman om standuppens tråkiga manér. Att man fastnat i I-landsproblem och vardagens förtretligheter. Publiken skrattar. Kanske för att det är vad man förväntar sig av standup, eller för att dessa små igenkänningar fungerar som en snuttefilt i en ny tid. Trygghet och förutsägbarhet. "Här skall man skratta!"
Jag får känslan av en död och ickerelevant konstform. Får ångest av att behöva stanna i ett unket rum när världen pågår utanför. Vem bryr sig om Lennie Normans tvättförsvunna strumpor när världen utanför erbjuder material för ett helt liv?
Fast just nu överträffar verkligheten både satir och verklighetsfrånvända fantasier, så humorn har svårt att omorientera sig. Hur fan gör man om den fasta marken inte går att ta spjärn emot, när man skall göra sin frivolt? Vem skall förstå om det man gör är lamt eller helt fantastiskt, utan självklara referenser?

Jag är inte säker på om det var i föreställningen "Kim och Jonas", som Jonas Gardell gjorde ett stort nummer av att skinnskallarna egentligen borde ha Folkdräkt på sig. "Har de TÄNKT på det???" Alla skrattade högt och länge åt detta dråpliga. Det måste varit i slutet av 80-talet.
När Jimmie Åkesson 20 år senare gjorde entré i bakvända sämskskinnsbyxor var det ingen som skrattade. HAN hade tänkt på det. Nu verkade det helt rimligt.

(Personlig take på det hela: Mina gamla stålhättekängor med 12 hål var kontroversiella på mitt jobb, ungefär vid samma tid som Jonas och Kims föreställning. Jag blev till och med förhörd om min politiska hemvist av chefen, som menade på att det var olämpligt med NAZISTSYMBOLER då man mötte människor som representant för myndigheten. Nu har kängornas politiska laddning urvattnats och blivit mainstream, oavsett om laddningen låg i att man bar dem för att traska ner till Gamla Stan eller till Tre Backar. På mitt nuvarande jobb är Dr Martens nästan att betrakta som arbetskläder für alle och de är INTE inköpta på Sko-Uno eller på postorder. De finns i alla skoaffärer numera.)

Nej, Humorn måste omorientera sig om den skall bli något annat än en irrelevant försäkran om att allt fortfarande är som det alltid har varit. Man kanske söker det bekräftande tillsammansskrattet, men hur länge kan man skratta igenkännande åt samma saker innan det blir ihåligt och desperat? Och hur länge kan man vara upprorisk mot betongrövar som inte längre är tunggumpade, utan tvärtom bytt position flera gånger? 
Ironi, rock´n roll-liv och föräldrauppror är för en rigid, stabil och ofarlig tid. En tid som erbjuder fast mark under fötterna på den som vill slå volter för att uppröra och för den som gör det för att den kan.

Nu i 2020-talet, känns det ganska lamt att överhuvudtaget fortsätta blogga. Och ännu lamare att fortsätta blogga om mitt eget navelludd. På samma sätt som stå upp-humorn känns nattstånden, samtidigt som den lyckas kränka alla som finns i skämtets periferi eller t o m inte berörs, känns vardagsbetraktelser i Bloggform som Poänglöst PK-balanserande. Där det som var PK igår, idag är orsak till upprördhet och hat och tvärtom. 
Skall det bloggas, måste jag göra det på ett nytt sätt. Eller tipsa om saker som får en att orka lite till.

Vi får väl se.