Undantagstillstånd

David Kracov

Vi har solvarma kullerstenar. Vi har skor som möter stenarna och lyfts upp igen. Det är mest olika typer av gymnastikskor (och bland dem är Converse i olika färger vanligast) men också lågskor, sandaler och  - ju närmare kvällen vi kommer  - också några högklackade skor.

Vi har ljuden från skornas kontakt med kullerstenarna och sorlet från skornas ägare som, i den mån de känner varandra, samtalar, skrattar, hummar, håller med eller inte och i den mån de går ensamma istället talar i telefon med handsfree.

Vi har också de ljud som är närmare: Prasslet från papper, tangentbord, glas som ställs ner, bestick mot porslin.

Det starka ljuset dämpas med hjälp av polariserande glas, men värmen är svår att värja sig mot. Bäst att beställa in någonting mera att dricka, eller hur?

Vi har grönmålade stolar, Twilight Birds (de sjunger på engelska med dansk brytning) från uteserveringens högtalare och en klocka som inte betyder någonting längre.

Det bara pågår och pågår.

Tiden har stannat.

Olika skor passerar på kullerstensgatan nedanför uteserveringen men flödet bara fortsätter och fortsätter. Solen bara finns och finns. Ölen fortsätter att ställas fram i lagom takt. Vi har slutat prata. Vi blundar bakom de polariserande glasen.

När tiden skärper till sig, harklar sig och börjar gå igen måste vi resa oss och samla ihop våra hjärnor som flutit ut i pölar på och mellan kullerstenarna. Serveringspersonalen tycker att vi tar för lång tid på oss för de ”stänger faktiskt nu”, men hallå – det är så svårt att hålla balansen när hjärnan är till största delen utanför huvudet.

Och det är så svårt att anpassa de egna skornas riktning och hastighet till flödet.

Å så soundtracket: Klicka här!

Paradise lost

Vissa människor tror att allt i hela världen är riktat just mot dem, och att de därför har rätt att gå och vara sura HELA TIDEN så länge allt inte är PERFEKT. Det kan vara vädret, en lång kö, att någon annan tycker om jazz...
Om man inte passar sig tar man på sig rollen som vägröjare och fender för att personen skall hållas på gott humör. Fast efter ett tag fattar man att personen VILL vara sur, och söker anledningar att få vara stött. Människan kommer aldrig att bli nöjd, och därför aldrig tillfreds. Man har tagit på sig ett evighetsjobb.

Det trista är att man efter ett tag börjar tro på det den lättstötta säger.

”Jag har arbetat hårt och offrat mig för att den här middagen skall bli PERFEKT, och nu tappade du ärtorna på golvet! ALLT ÄR FÖRSTÖRT och det är DITT FEL! Jag skall ALDRIG MERA ordna middagar och det är DITT FEL!”

Människan går och ringer till alla gäster, avblåser middagen och är sur i en vecka för att NÅGON ANNAN FÖRSTÖRT den planerade middagen.

Den stackars ärt-tapparen skäms. Gör allt för att blidka och tas till nåder igen.

Det är ett elakt spel som spelas, eftersom den sure mycket väl vet att den andre inte alls har förstört någon middag. Det hade kunnat bli en jättetrevlig middag ändå. Men den sure utnyttjar sitt falska överläge.

En annan människa hade sagt: ”Hoppsan!” och förstått att ingen kastar ärtor på golvet med flit. Ingen av gästerna hade saknat några ärtor och redan när det ringer på dörren har både ärt-tapparen och middagsordnaren glömt att det överhuvudtaget fanns några ärtor. Det blir en supertrevlig middag.

Men nu skall vi leka med tanken att allting faktiskt ÄR perfekt för den här människan. DÅ kommer den väl att vara nöjd?

Nej.

Det finns alltid något att hetsa upp sig över.

Och om då någon erbjuder en lösning blir det farligt. Nejnejnej! Det FINNS INGEN LÖSNING och ALLT ÄR JÄTTEHEMSKT! Man ljuger till och med, för att slippa göra något åt sitt problem. ”Det går absolut inte, därför att…” eller ”Det har jag faktiskt redan gjort, men det fungerar inte!”

Det konstiga är att det man nyss var så upprörd över och ville få bort, istället blir något man gör allt för att få ha kvar. Det verkar konstigt, sett utifrån, men har en psykologisk förklaring:

Man slår vakt om alla små förtretligheter, för utan dem har man ingen makt att utöva över sin omgivning. Plötsligt försvinner rätten att gnälla och skälla och se alla andra som lägre varelser. Tyst betrakta ogillande. Vägra hälsa. Sätta på plats. Utan något att reta sig på försvinner rätten att känna sig bättre än alla andra och gärna lite förorättad också. Så man har RÄTT att demonstrera sitt missnöje med tingens ordning.

Det är skrämmande att sänka sin gard och se på världen som en plats för alla.

Makten försvinner.

Men man kanske vinner att andra tycker om en på riktigt, istället för att försöka hålla en på gott humör.

Man kanske kan sluta fred med människor man kommit på kant med.

Man kanske slutar att skrämma bort människor.

Man kanske slipper vara så rädd hela tiden.

För det är rädsla det handlar om, om man rannsakar sig själv, och det gör jag nu. Jag undrar också vad det var som gjorde att jag kom ur det där destruktiva tankesättet och vågade sluta låtsas att min påhittade över/underordning hjälpte mig. Okej, Egot fick ju mat så det räckte – och allt hungrigare blev det. Men inte var jag glad, innerst inne.

Tonårstiden är jobbig som fan för den som genomlever den, men jobbigast är den nog för föräldrar och småsyskon som drabbas. Stackars småsyskon! Dom är ju BARN, som skyddslöst kastas hit och dit för att tonårssyskonet skall få utlopp för sina maskerade underlägsenhetskänslor. ”Om du gör så en gång till, får du ALDRIG MERA följa med på tivoli!” Det går rätt in i hjärtat på en stackars nioåring som älskar Tivoli och som av misstag tappat sin glass på storasysterns sko.

En vuxen hade sagt: ”Sånt händer.” och tröstat nioåringen för den förlorade glassen. Kanske till och med köpt en ny.

En vuxen har fågelperspektiv nog för att se att det nog är mest synd om nioåringen när ens sko fick lite lättborttorkad glass på sig. Att det som hände inte är direkt riktat mot en själv.

Tonåringens egocentrering.

Och stackars föräldrar, som står där och SER och blir utsatta för tonårsnyckerna, där det som var rätt ena dagen är helfel andra dagen och där föräldrarna är de som tåligt röjer och fendrar, fastän de bara får ovett för sitt slitiga arbete. Och detta från en tonåring som är så uppe i sig själv att den inte förstår vilken ynnest det är att ha sådana föräldrar.

Vilken tur att man flyttade hemifrån, ihop med folk som förväntade sig att man skulle bete sig som den vuxne person man blivit och som inte började fendra och urskulda sig när man betedde sig.

”Lägg av! Vi röjer tillsammans så går det fortare!” Konstruktiv problemlösning utan skuldbeläggande.

Vilken tur att människorna runt mig kunde vara jämnåriga förebilder och att de inte tog upp tävlan i att vara mest egocentrerad. För flera pestiga människor tillsammans hade slutat i katastrof.  Och jag var den största pesten.

”Lägg av! Lev med det, eller fixa det!” Effektivt synande av mina kort – ville jag egentligen bara berätta för omvärlden om mina umbäranden – få sympati och rätt att bete mig, eller behövde jag hjälp på riktigt?

Vilken tur att jag nu faktiskt kan se tillbaka på den där hemska fasen i mitt liv, förlåta mig själv och säga: ”Du var jättehemsk, och du VISSTE om det, dessutom, din vidriga manipulativa tonårsbrud – du gjorde det för att du fick känna dig bättre på andras bekostnad!!!!!” men samtidigt också se att det var en fas man skulle igenom.  Jag kan sluta fred även med henne.

Och vilken tur att jag har hittat ett annat förhållningssätt! Letar man fel i paradiset, kommer även paradiset att vara den värsta plats man någonsin varit på. Och det är ju synd, eftersom det inte finns någon bättre plats att vara på.

Söndagsaktiviteten

Negativ vinkel

Nu är det dags, säger min PT, att vika en dag åt DOKUMENTATION.

Vågen är tydligen igen bra sak att använda allt för frekvent, samtidigt som den inte säger så mycket om hur fett/muskler är fördelat. Nej, man skall inte mäta sin hälsa med vågen som enda verktyg. ”Det finns tjejer som kämpar för att komma under 50 kilo, och tror att det är bättre ju mindre man väger, men har man inga muskler alls mår kroppen riktigt dåligt.” Jaha – muskler väger tydligen mer än fett. Hellre 10 kilo muskler än 10 kilo fett,  även om det inte syns på vågen om man lyckas med ett byte.

Fast med det sagt, skall jag ändå anteckna min vikt nu. Sedan skall jag fortsätta väga mig ENDAST en gång i månaden.

 Viktigare är att ta bilder på min kropp nu. Så att jag kan jämföra och se skillnaden nu/sedan.

Det är tydligen vanligt att man inte tycker sig märka någon större skillnad eftersom man liksom återgår till den självbild man har. Bra att ha objektiva bilder! Man skall heller inte kunna förminska insatsen man gjort – man skall kunna säga till sig själv: ”Jag har gjort ett jättejobb med min hälsa och här är beviset!”

 Bilder skall tas var tredje månad i samma vinklar och med samma kläder.

 Förutom att följa mitt träningsprogram har jag också fått i läxa att äta fisk och skaldjur så ofta jag kan. På restaurang och på krogen är det så lätt att välja onyttiga saker och tillbehör, men vattendjursalternativen är ofta mycket magrare, mättande och nyttiga.

Hum, hum, hör förnumstighetens röst! Men jag kan kosta på mig att låta förnumstig om jag samtidigt bjuder på att jag nu är i samma otäcka dilemma som jag och min bästis skrattade åt när vi var unga, snygga och övermodiga: När gubbar måste bestämma sig för om de skall ha bältet ovanför eller under magen.

Jag var på Lego-konventet i Örebro och fick se många exempel på båda. Inget var estetiskt. Om idealet är att bältet skall beskriva en parallell linje med marken, var det många bälten som tippade framåt/bakåt med minst 30 grader, med ryggslutet som vridningspunkt.

Själv löser jag dilemmat medelst klänning utan midja. Kulturtantstält. Gerd-Inez.

Hur kunde det gå så långt?

Sommarens Inre Arbete

Om man ger pengar till Röda Korset,  har man då Elakhet "tillgodo" att ta ut när man vill?

Om man är "På den Goda sidan", blir ens Elaka handlingar då mindre elaka?

Som människa bland människor finns det en sak som är viktig:

Att man beter sig hyggligt mot sin omgivning.

Sedan kan man vara Kristen, Muslim, Svensk, Bisexuell, Biodlare, Allianspartist eller Rödgrön.

Beter man sig hyggligt kan man alltid hitta gemensamma nämnare och ta en kopp kaffe ihop.

Det allra minsta man kan begära är att man ser på, och hälsar på den man möter.

Det kostar ingenting.

Man kan gärna svara på tilltal och visa välvilja, oavsett om man vet vem man har framför sig eller om denne är en total främling.

När man skiljs åt kostar det så lite att besvara ett ”Hejdå!” med ett likadant ”Hejdå!”

Man behöver inte ens gilla den andre eller sträva efter den där koppen kaffe. Att se på den man möter och besvara en hälsning är det allra, allra minsta man kan göra i umgänget med andra.

Det värsta maktspråket i vardagen är då någon eller några bestämmer sig för att sluta hälsa på, eller tilltala någon i sällskapet. Frysa ut. Mobba.

Men ofta är det inte så organiserat. Ofta är det bara ett sätt för någon att visa: ”Du är inte värd att ta någon notis om.”

Det sätter genast den ignorerade i en lägre position gentemot den andre. Nu har den andre bollen.

Oavsett hur den ignorerade beter sig kan man fortfarande välja att ignorera.

Om den ignorerade ifrågasätter beteendet, kan man alltid anklaga denne för att överreagera, alternativt se detta som ett utmärkt tillfälle att berätta mera om vad som är fel på den andre.

 Den vanligaste reaktionen på om någon plötsligt visar att man är mindre värd, är att rannsaka sig själv. Människan är ett flockdjur; vi är känsliga för vad som förväntas av oss och vill gärna göra ”rätt”. Det är en nedärvd egenskap hos oss som gör att vi håller oss inom rimliga ramar i umgänget med andra. Man ”känner på sig” vad som går an. Det är en bra egenskap, men en mobbare utnyttjar denna mekanism och får oss att känna oss osäkra.

Helt utan egentlig anledning kan en människa vända ut och in på sig själv – Är jag för glad? Är jag för blyg? Har jag sårat någon? Om jag bara vore lite smalare/hade rätta kläderna/tjänade mera pengar/var mera framgångsrik…

Man vill då gärna ”bevisa” att man är okej. Och den man vill visa det för är den som mobbar.

Kolla – nu då?

Man hoppas kanske att den som mobbar har missförstått något.

Att den kanske TROR att man snackat skit, TROR att man är djurplågare, TROR att man är Kristen/Muslim/Svensk/Bisexuell/Biodlare/Allianspartist eller Rödgrön, och att det är DÄRFÖR den beter sig som den gör. Om jag bara visar att jag inte ALLS är… då kanske… Eller om jag gör si eller så eller…

Visst. Man kan vända ut och in på sig själv för att få nåd hos den som bestämt sig för att klassa ner en själv.

Men, ärligt talat.

Det viktigaste är att man är snäll.

Att man beter sig hyggligt mot sin omgivning.

VILL man verkligen arbeta hårt för att få den där nåden hos en person som redan visat att den inte ens har den där minsta gnuttan hygglighet till övers för personer den möter, oavsett övertygelse eller härkomst? Ofta handlar det inte ens om någon konkret anledning - hälsningsvägraren vill bara känna makt. Det är nästan värst.

Om man till sist hamnar på den personens lista över godkända personer, vet man ju ändå att den personen är en skitstövel.  Att den beter sig snålt och otrevligt så snart det inte ger direkta fördelar. En sådan person tenderar att räkna plus och minus på var det är lönt att lägga leenden.

(Gammal rolig historia från verkligheten: Jag blev presenterad för att par på en middag och de frågade genast vad jag arbetade med. Jag sade som det var: ”Jag har inget arbete just nu.” Då var jag som luft för dem  - det gick nästan inte att få kontakt under middagen, trots att vi satt mittemot varandra. Vid efterrätten frågade någon i närheten om säsongen på SVT, där jag arbetat fram till en vecka innan middagen. Jag nämnde att jag eventuellt skulle byta projekt efter sommaren och närhetspersonen nämnde några kända namn jag jobbat nära ihop med. DÅ var jag plötsligt Superintressant för paret mittemot: Allting jag sade var skitroligt, man ville veta var man köpt min tröja OCH kunde vi inte hålla kontakten?????

Skulle inte tro det. Om jag nu hade varit en genomusel person på alla sätt hör det ändå inte till god ton att bete sig så genom förrätt och varmrätt. Folk som inte har minsta hyfs, har jag ingen lust att bli närmare vän med.)

I mitt liv har jag testat alla metoder när jag mött denna typ av härskarbeteende.

Jag har försökt blidka, jobba, visa, bevisa, ifrågasätta, synliggöra beteendet, svara med samma mynt, bli förbannad etc. etc. etc.

Men nu är jag äldre. Jag har ett liv att leva och människor som gör mig glad att umgås med.

Jag har helt enkelt inte TID, LUST eller ORK att lirka med människor som faktiskt redan visat mig att de är trista, snåla och kör maktspel.

Jag vill inte ha med dem att göra.

Jag går.

Noll

Förr kunde man begå politiskt självmord genom att på allvar säga helt vettlösa saker. Man avslöjade hur icke-påläst och rentav idiotisk man var. Människor skakade på huvudet åt dumheterna och gick därifrån.

I takt med att människor i allmänhet fått sämre allmänbildning, har den där självsanerande mekanismen satts ur spel.

Istället för att idioten får stå där själv, får denna hardcore-anhängare istället. ”Varför har ingen kommit på det här tidigare? Han är ett geni! Han har lösningarna!”

 

Det var kanske 10 år sedan som en svensk politiker på allvar tyckte att naturlagarna var begränsande och skulle avskaffas. Då skrattade man åt det.

Idag skulle det bildas en rörelse som krävde naturlagarnas avskaffande. Människor som försökte förklara att de är av naturen givna, och att t e x tyngdkraften inte är något som Sveriges Regering är skyldig till, skulle anklagas för Politisk Korrekthet och Åsiktskorridorsriddare.

Självklart skulle rörelsen bara växa av detta.

”Varför är det bara Jorden Är Rund- Människor som får höras i debatten?”

”Journalisterna är köpta av Sådd Före Skörd-Maffian!”

”Fy Faan, vore det inte för att folk är så rädda för att säga som det är, skulle jag kunna resa obegränsat i Tiden!”

Men… vill vi att all media skall vara En Ding Ding värld? Är alla åsikter är lika mycket värda, även om de bygger på mycket lös grund? Skyndar man inte på förfallet då, istället för att upplysa?

 

De säger på Radiolan att USA nått en milstolpe, då en Kvinna kan väljas till staternas Högsta Ämbete.

Jag tycker att det inte säger ett skit.

Att kunna väljas till Staternas Högsta Ämbete betyder ingenting när en totalt verklighetsfrånvänd populist samtidigt kan väljas till samma sak.

Då är symbolvärdet kraftigt devalverat.

Efter några arbetsveckor på över 60 timmar kommer så en paus...

Förra veckan

Jag är ett långsamt djur. Jag har det bra där jag är.

Utan schema och utan familj kring mig

lever jag så pass långsamt att jag knappt har ätit frukost innan ett.

Jag lägger mig ner och tänker. Länge.

Så blir det sent, sent och jag har glömt att äta.

Lika ostädat i hemmet, men inuti huvudet har mycket hänt.

Summeringar.

Nya idéer.

Känslor som kom och försvann.

Gammal, sparad gråt kom ut utan förvarning.

Nästa morgon går jag ut i solen och vattnar plantorna och kryddorna.

Noterar att det växer ogräs bland jordgubbarna.

Skall städa upp där, men inte idag.

Inte idag.

Inte idag.

Paradox

Minuterna är som timmar, varenda en.

Samtidigt, när man tittar tillbaka, har man inte åstadkommit någonting, fastän man borde haft tid.

Tiden gick så snabbt!