Paradise lost

Vissa människor tror att allt i hela världen är riktat just mot dem, och att de därför har rätt att gå och vara sura HELA TIDEN så länge allt inte är PERFEKT. Det kan vara vädret, en lång kö, att någon annan tycker om jazz...
Om man inte passar sig tar man på sig rollen som vägröjare och fender för att personen skall hållas på gott humör. Fast efter ett tag fattar man att personen VILL vara sur, och söker anledningar att få vara stött. Människan kommer aldrig att bli nöjd, och därför aldrig tillfreds. Man har tagit på sig ett evighetsjobb.

Det trista är att man efter ett tag börjar tro på det den lättstötta säger.

”Jag har arbetat hårt och offrat mig för att den här middagen skall bli PERFEKT, och nu tappade du ärtorna på golvet! ALLT ÄR FÖRSTÖRT och det är DITT FEL! Jag skall ALDRIG MERA ordna middagar och det är DITT FEL!”

Människan går och ringer till alla gäster, avblåser middagen och är sur i en vecka för att NÅGON ANNAN FÖRSTÖRT den planerade middagen.

Den stackars ärt-tapparen skäms. Gör allt för att blidka och tas till nåder igen.

Det är ett elakt spel som spelas, eftersom den sure mycket väl vet att den andre inte alls har förstört någon middag. Det hade kunnat bli en jättetrevlig middag ändå. Men den sure utnyttjar sitt falska överläge.

En annan människa hade sagt: ”Hoppsan!” och förstått att ingen kastar ärtor på golvet med flit. Ingen av gästerna hade saknat några ärtor och redan när det ringer på dörren har både ärt-tapparen och middagsordnaren glömt att det överhuvudtaget fanns några ärtor. Det blir en supertrevlig middag.

Men nu skall vi leka med tanken att allting faktiskt ÄR perfekt för den här människan. DÅ kommer den väl att vara nöjd?

Nej.

Det finns alltid något att hetsa upp sig över.

Och om då någon erbjuder en lösning blir det farligt. Nejnejnej! Det FINNS INGEN LÖSNING och ALLT ÄR JÄTTEHEMSKT! Man ljuger till och med, för att slippa göra något åt sitt problem. ”Det går absolut inte, därför att…” eller ”Det har jag faktiskt redan gjort, men det fungerar inte!”

Det konstiga är att det man nyss var så upprörd över och ville få bort, istället blir något man gör allt för att få ha kvar. Det verkar konstigt, sett utifrån, men har en psykologisk förklaring:

Man slår vakt om alla små förtretligheter, för utan dem har man ingen makt att utöva över sin omgivning. Plötsligt försvinner rätten att gnälla och skälla och se alla andra som lägre varelser. Tyst betrakta ogillande. Vägra hälsa. Sätta på plats. Utan något att reta sig på försvinner rätten att känna sig bättre än alla andra och gärna lite förorättad också. Så man har RÄTT att demonstrera sitt missnöje med tingens ordning.

Det är skrämmande att sänka sin gard och se på världen som en plats för alla.

Makten försvinner.

Men man kanske vinner att andra tycker om en på riktigt, istället för att försöka hålla en på gott humör.

Man kanske kan sluta fred med människor man kommit på kant med.

Man kanske slutar att skrämma bort människor.

Man kanske slipper vara så rädd hela tiden.

För det är rädsla det handlar om, om man rannsakar sig själv, och det gör jag nu. Jag undrar också vad det var som gjorde att jag kom ur det där destruktiva tankesättet och vågade sluta låtsas att min påhittade över/underordning hjälpte mig. Okej, Egot fick ju mat så det räckte – och allt hungrigare blev det. Men inte var jag glad, innerst inne.

Tonårstiden är jobbig som fan för den som genomlever den, men jobbigast är den nog för föräldrar och småsyskon som drabbas. Stackars småsyskon! Dom är ju BARN, som skyddslöst kastas hit och dit för att tonårssyskonet skall få utlopp för sina maskerade underlägsenhetskänslor. ”Om du gör så en gång till, får du ALDRIG MERA följa med på tivoli!” Det går rätt in i hjärtat på en stackars nioåring som älskar Tivoli och som av misstag tappat sin glass på storasysterns sko.

En vuxen hade sagt: ”Sånt händer.” och tröstat nioåringen för den förlorade glassen. Kanske till och med köpt en ny.

En vuxen har fågelperspektiv nog för att se att det nog är mest synd om nioåringen när ens sko fick lite lättborttorkad glass på sig. Att det som hände inte är direkt riktat mot en själv.

Tonåringens egocentrering.

Och stackars föräldrar, som står där och SER och blir utsatta för tonårsnyckerna, där det som var rätt ena dagen är helfel andra dagen och där föräldrarna är de som tåligt röjer och fendrar, fastän de bara får ovett för sitt slitiga arbete. Och detta från en tonåring som är så uppe i sig själv att den inte förstår vilken ynnest det är att ha sådana föräldrar.

Vilken tur att man flyttade hemifrån, ihop med folk som förväntade sig att man skulle bete sig som den vuxne person man blivit och som inte började fendra och urskulda sig när man betedde sig.

”Lägg av! Vi röjer tillsammans så går det fortare!” Konstruktiv problemlösning utan skuldbeläggande.

Vilken tur att människorna runt mig kunde vara jämnåriga förebilder och att de inte tog upp tävlan i att vara mest egocentrerad. För flera pestiga människor tillsammans hade slutat i katastrof.  Och jag var den största pesten.

”Lägg av! Lev med det, eller fixa det!” Effektivt synande av mina kort – ville jag egentligen bara berätta för omvärlden om mina umbäranden – få sympati och rätt att bete mig, eller behövde jag hjälp på riktigt?

Vilken tur att jag nu faktiskt kan se tillbaka på den där hemska fasen i mitt liv, förlåta mig själv och säga: ”Du var jättehemsk, och du VISSTE om det, dessutom, din vidriga manipulativa tonårsbrud – du gjorde det för att du fick känna dig bättre på andras bekostnad!!!!!” men samtidigt också se att det var en fas man skulle igenom.  Jag kan sluta fred även med henne.

Och vilken tur att jag har hittat ett annat förhållningssätt! Letar man fel i paradiset, kommer även paradiset att vara den värsta plats man någonsin varit på. Och det är ju synd, eftersom det inte finns någon bättre plats att vara på.