Evolution

Men, åååååååå, vad tramsigt!

 

 

Jämför man populationer av samma art, som bor på olika platser, ser man att livsbetingelserna i hög grad påverkar de enskilda individernas storlek.

Det bästa exemplet är väl Enen, som i skyddad miljö kan växa sig hög och tät, men på ett utsatt läge  - i blåst och kyla – istället blir ett litet knotigt kärv på 40 cm, trots att det växt i 50 år.

Utanför Gällivare har jag många gånger stått och väntat, tutat, puffat på renarna för att de skall flytta sig ur vägen. Man drar sig för att gå ut och hetsa. Inte för att de är så värst imponerande i storlek jämförd med kallbloden i stallet, men på Svalbard är de ÄNNU mindre.  Typisk effekt av att leva på en ö.

På öar i Medelhavet har det levt elefanter som vid vuxen ålder var ca 1 m. höga, tillsammans med miniflodhästar, lika små.  Och i Indonesien har man hittat minimänniskor på en ö.

Fast om djuren på fastlandet är mindre än den magiska gränsen- harstorleken! - blir ö-djuren istället STÖRRE! Kolla in skogsmössen på Gotland. Eller jättegnagarna på Cypern.

But how come?

Jo – det är ju bra för djur att inte vara så lättfångade. Storlek och styrka är ett bra skydd. Men saknas naturliga fiender på ön, blir en stor kropp bara onödig att släpa på. Den kräver energi för att hållas igång – man måste äta en stor del av tiden. Alltså är en större kropp bara till besvär. Större djur tenderar att söka sig ner till harstorlek på öar utan fiender.

Men är man en liten mus, är det tvärtom bra att vara liten så man kan gömma sig för andra köttätande djur.

Finns inga rovdjur på ön blir det andra egenskaper än kurragömmaskills som avgör vilka individer som överlever. De starka, som kan röra sig över stor yta i näringssöket, som kan hävda sig i kamp för revir och mat, tenderar att vara större. Efter flera generationer på en ö med bara gräsätare kommer alla djur att vara lika stora som harar.

Jag vill samla Älgar och Möss på en isolerad ö! Om 30 000 år kan man återvända och plocka skitsmå älgar och möss stora som katter. Småälgarna kan man ha i trädgården som små gräsklipppare och mössen håller inflyttande katthonor borta från soffan i vardagsrummet.

Evolutionen i min tjänst!

 

 

Hasse Harju är tillbaka!

Sitter vid elden och berättar till kokkaffet.
 

Del 5!

Joorå, såatte…

Det är ju satan att det alltid är samma männscha som kommer i kläm.

Nu hade ju Isotalos yngsta dotter ändå kommit iväg från familjen å börjat frigöra sig. Det hängde ju kvar länge över skallen hennes, det där med att familjen tvingade henne att göra slut med stora kärleken. Sedan att hon tappade bästisen när kärleken och bästisen blev ihop, var ju extra surt.

Två stora jävla offer för att Familjens rykte skulle hållas rent samtidigt som farsan var ute å storsvina inne i Kiruna bakom ryggen på morsan, fast det kom ju fram ändå sen.

Nä, nu skulle hon leva sitt eget liv utan att nån skulle säga nå´.

Två ungar med slarvern från storstan, men nu fick hon i alla fall bestämma själv.

När andra ungen skulle döpas ville hon visa sin polare hon ändå hade kvar, hur mycket hon gillade henne. Hon ville verkligen ha Emma Pohjanen som gudmor, lite för att om det hände nå´, skulle ungen inte helt vara i tokfamiljens våld, men mest för att hon ville visa att hon visste att de alltid sku´ va´ vänner.

Men va´ tror ni?

Då hade ju Farsan å morsan snackat med den kvinnliga prästen i byn, och frågat om de kunde ha dopkaffet på Folkets Hus istället för på prästgår´n. Joo, det skulle väl gå bra, tyckte prällen.

Då brakade helvetet löst. Morsan och farsan bjöd in hela byn till både dop och kaffe och de som inte fick plats i kyrkan skulle få se dopet på storbildsskärm utanför. Inte för att de hade frågat Niskas Ljud och Bild om de kunde fixa det, så först vägrade Niska ställa upp, men då vart ju folk förbannade. De HADE ju blivit bjudna att se! Så då fick Niska börja montera kamera och skärm helt utan ersättning. Nog för att Niska svor och spottade, men det var ju Isotalos som bestämde i byn och inte ville man dra på sig allas ilska heller.

Så kom då Madde Isotalo och slarvern hem till byn från storstan, för att ungen sku´ döpas. Som tur var, hade hon ju polaren Emma kvar i byn. De kunde träffas på Pizzerian och snacka en kväll när morsan och farsan var barnvakter.

”Du är den enda vettiga här. Resten av familjen är skogstokig och alla i byn gör som de säger… Jag är så jävla glad att jag slipper bo här… Satan vad skönt att ha åtminstone EN normal gudförälder bland alla andra konstiga som farsan bestämt. En heter Bajselfis.”

Fast när hon kom hem på kvällen, stod brorsan i hallen med sin nya tjej.

”Sophia vill inte ha Emma på dopet, så du får stryka henne.”

”Skitsnack. Det är väl MITT barn som skall döpas. Jag kan väl inte porta min polare OCH gudmor för att din brud inte kan hantera att du haft ett liv före henne.”

”Hela Familjen håller med.”

”Men vafan! I den här jävla hålan har väl alla vart ihop med alla! Skall man stryka alla som farsan knullat på, lär väl kyrkan bli halvfull och dessutom utan präst! En av dina gamla brudar som dessutom är gift och har barn nu… Vad är problemet?”

”Nu är det bestämt i alla fall.”

Jaha, så då fick Madde Isotalo sitta i bykyrkan med närbild på storbildsskärmen utanför, och försöka svälja att familjen sabbat ännu en vänskap. Brorsans nya tjej hade mer att säga till om än henne själv, på det egna barnets dop. På bilden kunde man se att hon var både ledsen och förbannad, men eftersom hon visste att alla kolla´ var hon tvungen att låtsas att detta var de av de lyckligaste dagarna i hennes liv.

 

Nä fy satan. Tur att man inte har en familj som sabbar allt för en, ändå…

 

 

Del 1 handlar också om familjen Isotalo. Den kan man läsa HÄR!


 

Madeleinekakan revisited

 

 

Hon är på väg.

Till ICA.

Hon funderar på hur det skulle vara om hon var på väg till Paris istället. Men satan så banalt. Varför Paris? Hon kan ju inte ens Franska. Frida hade säkert varit på väg till något exotiskt ställe. Zimbabwe. Afrika. Men är det ett kaosland eller ett helt okej land att dricka te på verandor i?

Frida strör citat kring sig:

”Vår värsta fruktan är inte att vi är otillräckliga. Vår värsta fruktan är att vi är ofattbart mäktiga.”

Och så spärrar hon upp ögonen över vinet på krogen, som om hon just sagt en stor, stor sanning och vill se tydligt hur den tas emot. Väntar sig en reaktion. Sitter stilla tills man betalar med en nickning, ett leende eller ett Mmmmmmm.

Sedan känns det som om hon bedömer ens reaktion på citatet. Klassar in en som person. Godkänd eller Icke Godkänd. Fast tydligen har man klarat sig hittills, eftersom Frida fortfarande vill ses, tänker hon.

På ICA doftar det nybakat. Om man älskar kanelbullar skall man äta kanelbullar, även om det verkar banalt, tänker hon. Frida säger att hon alltid älskat känslan av macaron mot gommen. Hon säger det så självklart, som om hon alltid gjort just det, och som om det preciserar henne som person.

Vad säger det egentligen om Frida? tänker hon. Menar hon att hon älskat känslan av macaron mot gommen sedan den första gången hon åt blåblek småkaka? Det var för två år sedan och de smet in på ett litet café för att pausa i julshoppingen. Killen bakom disken bjöd på en macaron till kaffet och de hade fnissat åt att det hette som snabbmakaroner och åt att det fanns olika färger att välja på. Frida tog en blå.

Själv tog hon en blekgul. Bet försiktigt i den, medan Frida raskt stoppade in hela sin kaka i munnen och pressade upp den mot gommen.

Men om hon säger att hon alltid… Menar hon att hon hade älskat känslan av macaron mot gommen hela livet om hon bara fått möjlighet att känna den som barn?

Eller är det Fridas sätt att erövra inte bara rummet, utan också tiden, genom att bestämma hur det varit sedan lång tid tillbaka? Definiera sig själv. Som förra hösten: Måla på nya ögonbryn, färga håret blont och skrattande säga: ”Men jag har ju ALLTID varit blond!”

På ICA är det lätt att gå den vanliga slingan och plocka åt sig det vanliga. Det säger ingenting om mig att jag handlar på ICA i mina blå byxor och min röda vindjacka, tänker hon. Det definierar inte mig som person om jag råkar vara här klockan halv sex en tisdag för att handla färdigrullade köttbullar och pulvermos.

Vad tror Frida att det säger om henne, om det skulle vara så, att hon sedan hon var en kalvbent tioåring, älskat känslan av macaron mot gommen?

Vem vill Frida att man ser, när man ser på Frida?


 

Lahtis går tunga fjät

Ja, voi herra jumala!

Jag såg den här bilden i Morgontidningen. En Finsk person som utklädd till Ku-Klux-klananhängare hälsar flyktingar välkomna till Finland.

Någon slags statement. Att med flaggan i högsta hugg visa att de inte är välkomna dit. Egentligen.

Fast vid morgonkaffet handlar mina tankar inte alls om Strange Fruit i amerikanska södern, obehagliga paralleller och antydda nidingsdåd, världspolitik och EU:s ansvar.

Näe.

Jag ser att Finländaren på bilden inte har på sig en ”riktig” Ku-Klux-Mössa, utan att han verkar…

… ha gått iväg till Panduro och bland pärlor och hobbyfilt valt ut ett vitt pappersark. Sedan har han gått hem och pysslat! Snurrat ihop en strut och häftat den med häftapparaten. Sett att den inte satt så bra… måste göra om. Så att den täcker ansiktet bra, men inte varit för toppig. Efterklistrat glipan med Pritt Limstift. Sedan har han testat och måttat noga för att ögonhålen skulle sitta rätt. Noga klippt ut efter blyertsstrecken. Tungan lite utanför munnen. Testat framför spegeln. Tappat mössan, så han fick gå till manufakturen i Lahtis och köpa ett gummiband. Poserat framför spegeln igen.

Vad tänkte han då?

Var han glad och tillfredställd efter sitt kreativa pysslande?

Kan man vara uppfylld av hat när man står i kön på Panduro, efter en tant som köpt ett korgmålningsset och före tre fnissiga loombandsbrudar?

Visslade han när han provade sin vita strut?

Tänkte han aldrig under processen med att skapa sin fina vita Staffanshatt med ögonhål, att detta var att dra det en smula för långt?

Övervägde han att stämpla en liten döskalle någonstans på konen? På Panduro finns jättefina stämplar och nu har de dessutom 25% rabatt. Gick han runt därinne, när han ändå var där, och letade efter annat material som han kunde använda på ett hatretoriskt sätt?

Och främst – innan han gick ut till gränsen, dit flyktingarna kom med buss, POSERADE han i utstyrseln - strut och lakan - för sin fru, för att få ett godkännande?

Och – Hade han på sig spökdräkten redan när han lämnade hemmet? I så fall avslöjade han vem han var direkt, och det var väl inte riktigt meningen. Det betyder alltså att han måste bytt om någonstans ute…

Smet han in i provrummet på Ylipääs Herr, och kom ut som den maskerade hämnaren, eller gick han in i slyet bakom Tidnings- och Grillkiosken och drog upp hatten ur väskan, böjde sig ner och tog på den, såg sig omkring för att kolla att ingen hade sett, lämnade väskan bland hundskit och använda kondomer och studsade han sedan med höga benlyft ut på gångvägen igen?

Är det värdigt en Stolt Nationell Krigare?

Jag blir inte rädd när jag ser den Finska Ku-Klux-wannabeen.

Jag undrar vad folk håller på med.

Inser han inte att bilden är ett tydligt bevis på att han både betett sig löjligt och samtidigt gjort sig själv en dumstrut?

Eller är det en konstinstallation? Jag blir glad och upplyft när löjligheten blir så tydlig. Helt fantastiskt!

 

 

 

Praktisk Retorik

Som retoriker får man ofta uppdrag som syftar till att coacha och visa på möjligheter.
Då är det ju bra att man är naturvetare också, så man vet vad man talar om när man skall ge exempel.

Just nu är jag uppbokad till 100% fram till januari - sedan kommer jag att kunna ta mindre uppdrag parallellt.

Hittade detta bland mina gamla dokument:

Att använda det kognitiva perspektivet i sin undervisning, med tanke på motivation…

 

Scenario 1 – Kemilektion

 

Scen 1: Klassrum med tre elever och en lärare. Tavla, penna och citron.

 

Läraren:            - Hur påverkar koncentrationen av Hydroxidjoner och Vätejoner, fruktens pH-värde? (Håller upp en citron)

Elev 1:                - Va?

Elev 2:                - Jag skiter väl i det.

Elev 3:                - Vad behöver vi lära oss det här för?

L:                          - Det står i läroplanen att ni skall kunna det här.  I vilket fall: Den här citronen är sur, kemiskt sett.

Elev 1:                - Det smakar i alla fall skitsurt!

L:                          - Men till exempel en potatis är inte sur. (Ritar på tavlan)

                             H +                                                   H+ OH-                                            OH-

                             0                                                        7                                                        14

                             Surt                                                  neutralt                                         basiskt

 

L:                          När koncentrationen av Vätejoner är stor, blir det surt. (Ritar syraflaska vid nollan) När koncentrationen av Hydroxidjoner är stor, blir det basiskt.

Elev 2:                - Men citronen är ju inte frätande!

L:                          -Klart det inte är!

 

(Här förmår inte läraren att utnyttja kunskapen eleverna har med sig. Elevernas kognitiva dissonans utnyttjas inte för att motivera till vidare lärande, utan ses som onödiga kommentarer. Man tar inte vara på elevernas intresse. Dessutom - lärarens första mening är extremt exkluderande. Väcker inget intresse och betyder "ingenting" för åhöraren. Här tappar vi mer än hälften av eleverna.)

 

 

Scenario 2 – Kemilektion

 

Scen 2: Klassrum med tre elever och en lärare. Tavla, penna och citron.

 

Läraren:            - Tror ni jag vågar äta citronen rakt av? (Eleverna tittar på varandra, Läraren biter i en citronklyfta)

-          Hur tror ni det smakar?

Elev 1:                - Fruktigt.

Elev 2:                - Gott.

Elev 3:                - Surt.

L:                          - Exakt! Varför tror ni det smakar surt?

Elev 2:                - Smaklökarna…

L:                          -Just det, smaklökarna på tungan känner av smaken. Vad är det som gör att just citronen smakar surt?

Elev 3:                -Jag vet inte. Många saker smakar surt.

L:                          -Men inte allt, eller hur?

Elev 1:                Potatis är inte surt

L:                          (Ritar på tavlan och förklarar samtidigt)

                             Citron                                             Vattenglas                                    Potatis

                             H +                                                   H2O                                                 OH-

                             Surt                                                  neutralt                                         basiskt

 

L:                          När det är flest Vätejoner blir det surt. När det är flest Hydroxidjoner blir det basiskt. (Ritar syraflaska längst till vänster)

-          Är det nån som vet några extremt frätande syror?

Elev 2:                -Saltsyra

Elev 3:                -Svavelsyra

Elev 1:                - Salpetersyra

Elev 2:                - Men citronen är ju inte frätande!?

Läraren:            Citronen har både Vätejoner och Hydroxidjoner. Det är flest Vätejoner, men inte tillräckligt för att det skall bli farligt. (Flyttar citronen från längst ut till närmare mitten)

 

(Här väcker läraren intresse genom att visa och utgå från något eleverna redan känner till – citronen och hur den smakar. Han/hon utmanar sig själv inför eleverna – skall han/hon våga bita i citronen? Elevernas egna tankar lyfts fram. Man erkänner elevernas kunskap om smaklökarna, och problematiserar ytterligare genom att ställa en fråga som kräver ett svar/aktiverar elevernas inre strävan att få veta: VAD är det som gör att just citronen smakar surt? När elevens egna erfarenheter krockar med det som visas på tavlan - kognitiv dissonans – ställer eleven en fråga (Men citronen är ju inte frätande?), som läraren inte avfärdar, utan använder för att ytterligare förklara. När citronen flyttas i slutet, har elevens kognitiva dissonans övergått i en fördjupad förståelse.)

 

 

 

Hänt i Hemmet

Det är dags att presentera våra tre möss, som vi skall göra experiment på:

Fluttershy:

 

Rainbow:

 

Twilight:

 

Hemmahunden har behandlat ormar och foderdjur med förstrött ointresse, men nu när vi börjar prata med ”djurröst” till andra djur än honom, blir det plötsligt intressant. Han uppvisar lekbeteende och vill interagera med de tre små djuren. De är förvånansvärt orädda och vill gärna kolla in honom lite närmare, men han är för stor och våldsam för att utgången skall bli lyckad, så vi håller dem åtskilda.

Nos mot nos fungerar bra med skyddande plast mellan.

Nu har vi börjat med att göra dem handtama. Sedan skall vi experimentera med klickersträning på möss! Kan det verkligen fungera?

Rainbow har hittills visat sig vara oräddast, fräckast och snabbast. Hon förstod snabbt att om man klättrar upp på vårt Duplobygge, kan man få en belöning i form av en bit hirskolv. När hon fattat, blev hon slug! Istället för att sitta kvar och äta, snodde hon åt sig biten, gömde den och pilade snabbt upp igen efter nästa. De andra behöver lite mera tid på sig för att nyfikenheten skall övervinna försiktigheten. Rainbow har grå, lång, luddig päls som bildar golfbyxor ner på bakbenen.

Twilight är social och är noga med att putsa inte bara sig själv, utan även de andra mössen. Det är bra att de utför dessa ritualer för att bibehålla relationerna inom sin lilla flock. När de putsar varandra frigörs lugnande trygghetshormoner i de små kropparna. De sover tillsammans i sin kruka i en liten klump, så de trivs ihop. Twilight har slät, svart päls.

Fluttershy är lite mera tillbakadragen än de andra och gillar att gräva ner sig i spånet och bädda med papper i krukan. Mysa ner sig. Men under sina aktiva perioder är hon en fantastisk klättrare: Balanserar på krukan, klättrar upp och ner i taket, klänger uppför och nerför klätterrepet. Och så är hon klart sötast av alla mössen. Slät, grå och med svarta nossidor.

Nordkorea

I Nordkorea har de ingen fri press.

Där kan tidningarna meddela att den älskade ledaren utfört smärre mirakel i förbigående, eftersom han har en sån talang och besitter en så överlägsen intelligens och ständigt är i fysisk toppform.

Om Kim Jong Il sades det att...

Han var en stor författare: 1500 skrivna böcker på tre år.

Hans födsel tände en ny stjärna på himlen. (DEN hade vi hört förut, tror jag)

Han kunde gå som treveckorsbaby och prata vid 8 veckor

 Han under sin allra första golfrunda gjorde 11 hole-in-ones!

Uppenbart hjärndött dravel. Men det trycks och människor förväntas ta emot skiten utan att ifrågasätta. Stackars folk. Stackars journalister. Stackars Älskad Ledare, som måste ta till Sagor för att stärka sin självkänsla och anseende.

I Sverige har vi fri press.

Här kan vi öppet kritisera Statsminister och Kung utan att hamna i fängelse. Här kan journalister ägna sig åt granskande journalistik eller matlagningstips som det faller dem in. Ingen tvingar dem att hitta på glorifierande sagor om landets kungligheter.

Men varför GÖR de det då?

Om prins Carl-Philip sägs det att...

Han har gedigen erfarenhet inom det militära – Majors grad!

Han har haft egna fotoutställningar och samarbete med Mattias Klum!

Hans egna, unika designföremål har sålts på Bukowskis!

Denne talangfulle racerförare i den prestigefyllda STCC-klassen, får förlängt kontrakt med Volvo, före de två superförarna i Volvostallet!

Vilken övermänniska! Dessa prestationer inom så många områden hos en och samme man!

Stackars oss, som förväntas läsa detta och TRO att dessa förvisso sanningar pekar på någon slags talang hos Kungligheten. Stackars journalister som själva väljer att presentera gravt uppförstorade och tillrättalagda ”sanningar”. Stackars Carl-Filip som aldrig får utveckla något eget att vara stolt över på riktigt, utan måste låtsas vara och göra allt som det står i tidningarna att han är och gör. Fast innerst inne vet han, att majorstiteln är en formell titel utan täckning, att besticken, eldskärmen och porslinserien var plagiat och dessutom inte ens gjorda av honom, att han fick följa med ut och fotografera i regnskogen på sitt eget förslag och att han fått följa med oavsett om han aldrig hållit i en kamera eller ej, samt att han fått sin enda seger i STCC som bröllopspresent av de andra förarna. De körde avsiktligt dåligt – det var fan parodiskt – och när då en bil inte KUNDE köra långsammare in i mål för att släppa förbi prinsen, det hade varit för uppenbart, då DÖMDES föraren till 30 sekunders tillägg, efteråt. Så prinsen fick stiga upp på pallen som etta.

(DN skriver då andäktigt att Prinsen utvecklats som förare…)

Men mest synd är det om den Svenska Pressfriheten. Varför finns den, när journalister ändå väljer att arbeta som om de befann sig i Nordkorea?