Praktisk Retorik

Som retoriker får man ofta uppdrag som syftar till att coacha och visa på möjligheter.
Då är det ju bra att man är naturvetare också, så man vet vad man talar om när man skall ge exempel.

Just nu är jag uppbokad till 100% fram till januari - sedan kommer jag att kunna ta mindre uppdrag parallellt.

Hittade detta bland mina gamla dokument:

Att använda det kognitiva perspektivet i sin undervisning, med tanke på motivation…

 

Scenario 1 – Kemilektion

 

Scen 1: Klassrum med tre elever och en lärare. Tavla, penna och citron.

 

Läraren:            - Hur påverkar koncentrationen av Hydroxidjoner och Vätejoner, fruktens pH-värde? (Håller upp en citron)

Elev 1:                - Va?

Elev 2:                - Jag skiter väl i det.

Elev 3:                - Vad behöver vi lära oss det här för?

L:                          - Det står i läroplanen att ni skall kunna det här.  I vilket fall: Den här citronen är sur, kemiskt sett.

Elev 1:                - Det smakar i alla fall skitsurt!

L:                          - Men till exempel en potatis är inte sur. (Ritar på tavlan)

                             H +                                                   H+ OH-                                            OH-

                             0                                                        7                                                        14

                             Surt                                                  neutralt                                         basiskt

 

L:                          När koncentrationen av Vätejoner är stor, blir det surt. (Ritar syraflaska vid nollan) När koncentrationen av Hydroxidjoner är stor, blir det basiskt.

Elev 2:                - Men citronen är ju inte frätande!

L:                          -Klart det inte är!

 

(Här förmår inte läraren att utnyttja kunskapen eleverna har med sig. Elevernas kognitiva dissonans utnyttjas inte för att motivera till vidare lärande, utan ses som onödiga kommentarer. Man tar inte vara på elevernas intresse. Dessutom - lärarens första mening är extremt exkluderande. Väcker inget intresse och betyder "ingenting" för åhöraren. Här tappar vi mer än hälften av eleverna.)

 

 

Scenario 2 – Kemilektion

 

Scen 2: Klassrum med tre elever och en lärare. Tavla, penna och citron.

 

Läraren:            - Tror ni jag vågar äta citronen rakt av? (Eleverna tittar på varandra, Läraren biter i en citronklyfta)

-          Hur tror ni det smakar?

Elev 1:                - Fruktigt.

Elev 2:                - Gott.

Elev 3:                - Surt.

L:                          - Exakt! Varför tror ni det smakar surt?

Elev 2:                - Smaklökarna…

L:                          -Just det, smaklökarna på tungan känner av smaken. Vad är det som gör att just citronen smakar surt?

Elev 3:                -Jag vet inte. Många saker smakar surt.

L:                          -Men inte allt, eller hur?

Elev 1:                Potatis är inte surt

L:                          (Ritar på tavlan och förklarar samtidigt)

                             Citron                                             Vattenglas                                    Potatis

                             H +                                                   H2O                                                 OH-

                             Surt                                                  neutralt                                         basiskt

 

L:                          När det är flest Vätejoner blir det surt. När det är flest Hydroxidjoner blir det basiskt. (Ritar syraflaska längst till vänster)

-          Är det nån som vet några extremt frätande syror?

Elev 2:                -Saltsyra

Elev 3:                -Svavelsyra

Elev 1:                - Salpetersyra

Elev 2:                - Men citronen är ju inte frätande!?

Läraren:            Citronen har både Vätejoner och Hydroxidjoner. Det är flest Vätejoner, men inte tillräckligt för att det skall bli farligt. (Flyttar citronen från längst ut till närmare mitten)

 

(Här väcker läraren intresse genom att visa och utgå från något eleverna redan känner till – citronen och hur den smakar. Han/hon utmanar sig själv inför eleverna – skall han/hon våga bita i citronen? Elevernas egna tankar lyfts fram. Man erkänner elevernas kunskap om smaklökarna, och problematiserar ytterligare genom att ställa en fråga som kräver ett svar/aktiverar elevernas inre strävan att få veta: VAD är det som gör att just citronen smakar surt? När elevens egna erfarenheter krockar med det som visas på tavlan - kognitiv dissonans – ställer eleven en fråga (Men citronen är ju inte frätande?), som läraren inte avfärdar, utan använder för att ytterligare förklara. När citronen flyttas i slutet, har elevens kognitiva dissonans övergått i en fördjupad förståelse.)