Långsam Konst

Min kropp är ett konstprojekt. En mycket långsam happening. Skulle man se hela verket i alla dess delar, fick man ta två år ledigt och spänt bevaka varje sekund av sömn och vaka. Det går ju inte.

Och skulle jag bjuda in till vernissage, där besökarna fick se kroppen och känna lite på den, skulle det inte ge så mycket heller. Det besökarna då får med sig är ett NU, en momentanbild som blir så stillastående att man inte ens ser riktningen i rörelsen.

Filmen Boyhood (http://www.imdb.com/title/tt1065073/  https://www.youtube.com/watch?v=IiDztHS3Wos ) handlar om just det. Att fånga den långsamma rörelsen genom att vara intensivt i ögonblicket, samtidigt som ögonblicken läggs intill varandra, så man kan se rörelsen i skillnaderna, utvecklingen.

Dagens försök att fånga den mycket långsamma förändringen av min kropp, gick till som följer:

 

Tack till Jaime Hernandez!

 

Med måttband mätte jag omkretsen av min kropp vid var femte centimeter i höjdled, med början vid golvet. Jag stod med fötterna så tätt intill varandra det gick. Då fick jag en uppsättning längder som motsvarar mina kroppsmått. Vid axlarna bildar omkretsen inte en cirkel, direkt. Det är mera som en oval. ”Cirklarna” ligger inte heller centrerade kring en tänkt axel – bröstcirklarna är förskjutna framåt i siktriktningen och stjärtcirklarna är förskjutna bakåt.

Det struntar jag i!

Idén är nämligen att göra en schematisk rotationskropp utifrån måtten. Jag använder varje omkretsmått för att räkna ut radien på en cirkel som placeras vid den plats på min kropp, där omkretsen togs. Förbinds punkterna och roteras kring axeln, får man en rotationskropp som motsvarar hur min kropp ser ut just nu:

 

Om 10 kilo skall jag göra samma sak igen, och se hur rotationskropparna skiljer sig från varandra. Man kanske till och med kan fråga någon träslöjdare om den kan svarva till en 3D-modell?


 

En annan nivå

 

Bild: Richard Young - In the kitchen

 

Jag skulle vilja slå ett slag för detta med att ljudsätta och musiklägga sin vardag. I huvudet har man en  jukebox som helt utan kontroll plockar fram låtar som man går omkring med, vare sig man vill eller ej. Vissa gillar man inte ens och gör allt för att bli av med. Andra går man och nynnar på rätt förnöjt och tycker det hjälper en i vardagen.

Jag arbetade med en utställning en gång; skjutsade, byggde och hängde i en vecka innan vernissagen, hela tiden med en peppande och uppmuntrande låt i skallen. Jag trallade i bilen, på stegar och vid ljussättning. Högt. Med nedvevade rutor och bland folk.

Kom på sedan, att det kanske inte var den lämpligaste låten… https://www.youtube.com/watch?v=MD6oDnm43HA

 Ett sätt att bli av med hjärnans irriterande val, är att själv välja. Sätta på det man vill ha. Walkman och MP3. Blandband och Spotify.

Fast denna enorma frihet blir också rätt… förutsägbar i längden. För även om man har hela världen samlade musikskatt i sin mobiltelefon, är det ändå den egna fantasin som sätter gränser för hur mycket man vidgar eller fördjupar sin världsbild. Klart man inte skall ändra ett vinnande koncept – jag skulle aldrig våga byta ut Jan Johansson eller Jaques Loussier när man skall in i kreativt, tidsupplösande flow, men till vardags…

När man stått och diskat till Roxy Music några gånger känns det ganska… gjort, så jag har experimenterat lite.

Mina allra bästa tips följer nedan! Testa! Kommentera gärna och kom med egna förslag!

Bilkörning: Hela soundtracket till ”Drowning by Numbers” – allt man ser blir meningsfullt och det känns som om mänskligheten ändå inte är dömd att gå under av rent feltänk och ignorant idioti. (Ja, man måste få fly verkligheten ibland)  https://www.youtube.com/watch?v=3NRzj0JZk9M

Häftigt gräl:  https://www.youtube.com/watch?v=KxibMBV3nFo    

Med denna i bakgrunden, högt, blir grälet en surrealistisk happening!

Diskande: https://www.youtube.com/watch?v=aF6fm783kno  

Det är inte särskilt glamoröst, men det FÖRHÖJER varandet rätt rejält. Om man rör sig lite till musiken också, släpper allt man trodde sig veta om sig själv, och man upptäcker nya sidor som aldrig fått komma fram innan.

Cyklande:

https://www.youtube.com/watch?v=kPUTh6Ek1C8&list=RDkPUTh6Ek1C8#t=37 

Den lurar en att ta i mer än man borde. Lårmusklerna smärtar rejält nästa dag.

Strykning, tvätt och klädlagning: https://www.youtube.com/watch?v=DUmq1cpcglQ

Man får liksom känslan av att man bär världens öde på sina axlar. Allt beror på mig nu. Jag skall tvätta, jag skall stryka, jag skall inte ge upp. Drama i tvättstugan. Å, ni skulle varit med när jag lade in en 60-tvätt! Hjältedåd att föra vidare till kommande släktled.

Matlagning: Släck ner i köket, ta fram de vassa knivarna, låt örhängena klirra och märk hur mycket bättre man hackar grönsaker och styckar kött iförd stilettklackar! Inse att makaroner och falukorv blir så mycket roligare att tillaga om man går in i en annan roll i dessa 40 minuter! Istället för att trött servera tråkmat, får man ny energi av miniverklighetsflykten och serverar korven med mycket blodröd ketchup. Leende och med något vidgade pupiller. https://www.youtube.com/watch?v=s6JATFGeJlM

 Spela HÖGT!!

(nannann)

Andas in - Andas ut

På min bloggkurs säger de att det är viktigt att uppdatera bloggen ofta och regelbundet, annars tror människor att bloggen somnat. Då slutar de gå in och kolla.

Detta är alltså ett sånt Fingal Olsson- inlägg, för att visa att det rör på sig.

Men till mitt försvar kan anföras att det är December, allt skall summeras, viras in i glitter, tändas och nedräknas. Man skall mingla och middaga och lussefira och julfesta. Och idag var de stora punkterna på programmet: 1) Sova efter gårdagens/nattens högtidligheter (kostym- och långklänningsmiddag) 2) Få en orange tand hos min tandläkare, i väntan på en riktig i porslin, samt 3) Konstruera bedömningsinstrument för test i Kemi.

Med alla dessa grejer avklarade återstår då bara att ropa ut i sajberrymden: "Nej, gå inte! Snart kommer ett mycket bättre inlägg! Imorgon! Jag lovar!"

Likgiltigheten

Jag har väntat med att se Carolas dag i "Så mycket bättre", med flit. Ville se helt ostört.
Jag har väntat spänt på melodifestivalartisterna - vilka blir det i år?
Jag har väntat på min lediga dag, då jag skall fixa min walk in closet.

Och IDAG är det min lediga dag och det känns som om Carola inte är intressant; de har säkert klippt bort allt häpnadsväckande och bizarrt. Melloartisterna visade sig vara som lärarutbildningen: ALLA som sökte kom med, och hälften är där för att de inte kom in nånannanstans. Och inte orkar jag städa ur skräprummet heller.





(ikgiltigh!)

Individualism

…or not.

Fotografen Hans Eijkelboom ställer sig i ett gathörn och står i max 2 timmar. På den tiden bestämmer han sig för vad han vill fokusera på idag…

Varje människa som lever i västvärlden idag, har ett fritt val varje morgon vid påklädning. Plagg, färger, stilar, tidsepoker.  Att så många människor ändå väljer typ samma…

 

Se mera!

http://www.anothermag.com/current/view/4045/Hans_Eijkelboom_on_Photography_for_Aliens

 

Down the memory lane

 

 

SVT har nu sänt tvenne reprisavsnitt av ”Här har du ditt liv” med Lasse Holmqvist. Det väckte minnen. När man var liten var det äckelmysigt att sitta sent uppe och se på lördagsunderhållningen när det var de stora, gröna fåtöljerna med blommor på. Man var liten, trött och helt uttråkad när vuxna människor gick ut och in ur studion och kramades och larvade sig. Föräldrarna sade: ”Nämen!” och ”Oj!” och ”Lever han?” och ibland skakade de liv i mig: ”Titta, det här är historiskt!”

Behållningen var det äckelmysiga: Lasse Holmqvist var ju så TJOCK! Man såg hakan som guppade in och ut ur det hängande hakfettet och kroppen var liksom oformlig och täckt i tyg. Glasögonen gav honom en oseende, blank uppsyn samtidigt som han var alldeles för familjär och gubbig. En sån där farbror man träffar på släktträffar och som hela tiden försöker göra en generad.

Äcklet och fascinationen kämpade mot tristessen. Gubbarnas prat om saker som man inte hade några referenser till fick bilderna att ta större plats i mitt huvud än i den vuxna publikens. De skrattade åt halvekivoka anspelningar i studion och jag frågade pappa: ”Vad skrattar de åt? Varför var det så roligt?” Pappa: ”Hehehe, ja…. Man kan säga att de tänkte på vuxensaker när han sade ”Jag drar mig ur”.  Jag : ”Men vad var det för ROLIGT?” Pappa: ”Titta, HAN var känd redan när jag var liten! Lever han?”

Alltså, man fattade inte skämten och man kände inte till kändisarna och de bara satt där i fåtöljerna och låtsades trivas. Vad gör man?

Man fokuserar på Lasse Holmqvists skrämmande kroppshydda, munnen och hakan. Fettet. Blänket i glasögonen och hans jovialiska, skånska bondingröst som man INTE ville skulle försöka bonda med en på nån fest genom att insinuant fråga: ”Har du nån fäst-man?”, ”Vad skall du bli när du blir stor?”, ”Skall du bli Glädjeflicka?” (och hoppas att man inte skall veta vad det är, tycka att det låter roligt, svara ”kanske” eller ”ja” och på så sätt dra ner skrattsalvor från övriga vuxna.)

Äckligt, men också lite mysigt att sitta i den egna soffan med föräldrar och syskon, på tryggt avstånd från Lasse Holmqvist och hans överdimensionerade (jag tänkte mig att de var specialbyggda för att hålla för hans tyngd) fåtöljer.

Men ack. Nu på reprisen av Ernst-Hugo Järegårds ”Här har du ditt liv”, var jag helt fokuserad på huvudpersonen – fatta! Ernst-Hugo! – och på hans liv och på hans skådespelarkonst (så BRA!) och på hans förtjänstfulla sätt att dra runt en drogad och knappt medveten Cornelis i ett sång- och dansnummer, att jag knappt tänkte på Lassefettet. Och när jag då skulle fokusera på det, insåg jag att svenskens medelvikt sakta närmat sig Lasses vikt under åren som passerat. Lasse skulle bara veta att hälften av de som spanade in honom när det begav sig, inte alls kände igen honom. De var bara fascinerade av att det faktum att det överhuvudtaget FANNS så enorma kostymer. Nuförtiden skulle INGEN vända sig om efter Lasse Holmqvist på stan. Ja, kanske för att han var kändis, då, men inte för att han var uppseendeväckande fet.

Eller… joo… nuförtiden skulle det nog väcka en del uppmärksamhet om Lasse Holmqvist gick på stan. Hur ofta ser man en skitfet Zombie, nyss uppstigen från Limhamns kyrkogård, gå på stadens gator som en vanlig man?

 

Historien bakom bilden



Ögat, även, måste vi ge någonting att bita i.

 

Slitet och fult är det på vissa ställen. Gamla skyltar som trillat ner och ramar som står kvar. Men en morgon hade dagg fastnat på ett spindelnät i ramen. Det är skitsvårt att fota spindelnät – det blir aldrig som ögat ser dem, men med dagg på, kanske..?

Och om man fotar genom nätet utan att ramen syns?

Problemet med att fota spindelnät är annars att bakgrunden ”slår igenom” för mycket om man inte har ett väldigt definierat skärpedjup, eller att det bara är spindelnätet som syns ordentligt. Bakgrunden blir ett sudd.

Nu hjälpte dimman till att lösa problemet. Om man fokuserar på nätet, men vill att bakgrunden skall synas, verkar det inte alls mysko om den är lite odefinierad i konturerna om det blir ännu dimmigare en bit bort.

Såhär blev det:

Vardagsmagi