Historien bakom bilden



Ögat, även, måste vi ge någonting att bita i.

 

Slitet och fult är det på vissa ställen. Gamla skyltar som trillat ner och ramar som står kvar. Men en morgon hade dagg fastnat på ett spindelnät i ramen. Det är skitsvårt att fota spindelnät – det blir aldrig som ögat ser dem, men med dagg på, kanske..?

Och om man fotar genom nätet utan att ramen syns?

Problemet med att fota spindelnät är annars att bakgrunden ”slår igenom” för mycket om man inte har ett väldigt definierat skärpedjup, eller att det bara är spindelnätet som syns ordentligt. Bakgrunden blir ett sudd.

Nu hjälpte dimman till att lösa problemet. Om man fokuserar på nätet, men vill att bakgrunden skall synas, verkar det inte alls mysko om den är lite odefinierad i konturerna om det blir ännu dimmigare en bit bort.

Såhär blev det:

Vardagsmagi

 

 

 

Milstolpe!

Idag passerades gränsen, så nu är det över 500 sidvisningar på denna blogg! Inte 500 unika besökare, men väl 500 inloggningar.

Man undrar hur många av dem som bara varit inne och vänt och aldrig kommer åter.

500 går att faktorisera som 2 * 2* 5* 5*5, och blir 111110100 binärt. (Tvångstankar)

 

USA toppar listan över utländska besök, och sedan kommer Tyskland. Antingen är det Svensktalande människor som befinner sig i utlandet, som kommer in och läser, med flit, eller så är det bara varje bloggs andel av IRR-surfare som, om man undersökte alla bloggars sammanlagda IRR-tal för varje land, skulle ge en fingervisning om hur uppkopplat varje land är.

Jag undrar om Tyskarna sökt efter Rommel, och vad Amerikanarna finner. Själv finner jag det lite spännande att Ryska människor hittat hit.

De populäraste, eller i alla fall mest lästa inläggen är "Var är Reinfeldt?" och "Portugalarens återkomst." I båda fallen är det andra än jag som står för nytänkande och idé. I Reinfeldtinlägget citerar jag bara en kompis. I Portugalaren har jag visserligen skrivit allt själv, men lånat konceptet av en självutnämnd Professor och Fakir. Jaha...

Jag har en vän som startade sin blogg efter min. Hon har nu över 5000 besökare. Säkert bara IRR-besök! Slumpartade variationer! Nybörjartur!

Uppdatering: Sedan detta skrevs (för bara några dagar sedan) har Frankrike tagit detta som en utmaning! Från ingenstans kom Frankrike och petade ner USA från andraplatsen. På 2 timmar besöktes bloggen av 36 fransmän! Sedan har det varit alldeles tomt på Fransmän här.
Man undrar hur sånt kommer sig...

Veckans Icke-Nyhet!



-Och jag som klippt av hästsvansen för detta... så är det skjortan ni ser!

 

Ur Dagens Nyheter 2014-11-15:

Kometforskaren: Förlåt för skjortan! (Kille i kontrollrum hade skjorta med brudar i korsett)

http://www.dn.se/nyheter/varlden/kometforskare-ber-om-ursakt-for-stotande-skjorta

Killen är NÖÖÖÖRD – vad hade ni väntat er av en kille som tillbringat 10 år i ett kontrollrum? Han tog på sig sin finaste skjorta, dagen till ära, för hans Tjej är nämligen en av brudarna på skjortan och han har döpt henne till Telisia Sundancer och han tvättar aldrig skjortan trots att han sover med den under kudden varje natt och säger god natt till tjejen varje kväll.

Tro mig- även jag har gjort mina timmar i ESAS kontrollrum och sett det mesta i skjortväg. Hawaiilooken ÄR, de facto, en stor subkultur i branschen. Ingen hade höjt ett ögonbryn över killens skjorta en vanlig natt med satellitpassager. Han var bara lite osmidig som inte förstod att klädkoden kunde verka obegriplig för utomstående. Det är en personlig tragedi, förstås, med en kille som vid 40 har en fantasitjej, men det är ingen NYHET.

Hur jag kan vara säker på att han inte har en tjej/fru/kvinna i sitt liv? Jamän, kom igen… Det allra första en kvinna gör, när förhållandet är etablerat och man upptäcker en sån uppenbar SKYMF mot all estetik och smak i partnerns garderob, är att lite diskret låta plagget försvinna. Helt utan kommentarer eller gliringar. Utbrott eller Skrattanfall är klart motiverade, men kvinnor är smartare än så.

”Har Du sett min Bästa Skjorta?”

”Va? Vilken skjorta var det?”

”Den med alla färger och Brudarna!”

”Nej, jag vet inte. När hade du den senast?”

Och så faller skjortan in i kategorin Ouppklarade Mysterier. Sådant man kanske grubblar över ibland, men aldrig får klarhet i. Förrän förhållandet tar slut. Mannen kommer då att finna en oklanderligt struken, NK-mässigt vikt skjorta framlagd på sin säng som en sista hälsning. Alternativt kommer den 102-åriga änklingen att hitta en lika oklanderlig skjorta ovanpå hustruns testamente i bankfacket, strax efter hennes död.

Inse vilket genombrott och seger för mänsklighetens tekniska framsteg, när man kan landa på en skitliten komet med densitet och struktur som sockervadd, så pass långt borta att all telemetri sker med EN HALVTIMMES fördröjning. Testa på att styra en radiostyrd bil med fördröjning på en timme (en halvtimme ena hållet – en timme fram och åter). Med den återkopplingen är det satan en bedrift! Den här killen har alltså ägnat de senaste 10 åren åt detta. Han har inte haft tid att baka surdegsbröd och putsa sitt hipsterskägg och tillägna sig ”de rätta” åsikterna.

Det är ju precis samma sak som när feta killar sitter och äter chips och dricker öl framför TV:n och när Sverige vinner är det ”VI SOM HAR VUNNIT – SEGERN ÄR VÅR!” Nej. Det är de där elva killarna på gräset som har ägnat hela sina liv åt träningar och skadevård och slit i oändliga konstiga serier innan de vann här och nu. De har OFFRAT SIG för att soffkuddarna skall kunna känna sig delaktiga i SVERIGES idrottsliga framgångar.

http://www.youtube.com/watch?v=oB1dOqtyBFY

 

Då är det väl lite småaktigt att klaga på att en av de, som flyttat fram mänsklighetens gränser för vad som överhuvudtaget GÅR att åstadkomma, inte riktigt följt med i debatten utanför ESA:s hägn.

Att stå i direktsändning i Brudskjorta var inget Sexistiskt statement, det var en Nörds aningslöshet. Kan man inte besinna sig och fråga sig vad man ser innan man går till attack?

Det är ett lätt byte att slå ner på: Uppenbart jättefel! På partykillen på Stureplan eller på valfri politiker hade det varit en överlagd provokation. Plagget är så fel att man måste tänka ett varv till – vad ÄR det här? Det handlar inte heller om slentrianmässig, oreflekterad sexism, här. (Höhöhö) Nej. Tristast är väl att det inte heller är ett ironiskt humorinköp+ riktigt dålig timing. Det är främst tragiskt. Och riktigt sorgligt, när man i ett senare klipp ser killen bryta ihop i gråt efter sin ursäkt.

Jag tror att världen är en komplicerad plats att leva i. Därför kan det kännas skönt att känna patos och rättfärdighet i ryggen när man med kraft attackerar ett tydligt övertramp mot det som ”alla” tycker är FEL. Men om man tänker lite till…

 

Om vi var Blötdjur...

… skulle alla våra inre organ vara samlade i en säck i kroppen. Vi skulle inte ha något skelett – varken inne i våra kroppar eller som stödjande skal utanpå. ”Men Du då?” skulle vi säga åt killen som kom släpande med ett skal. Han skulle svara: ”Amen vaddå, det här är inte något exoskelett, det är bara mitt, liksom… skal.” Och han skulle ha rätt. Hans skal skulle dessutom hjälpa honom att andas. Skulle man få för sig att lacka sitt skal i nån trendig färg, skulle man sakta kvävas till döds.

(Snäckorna i trädgården tar upp syre genom små hål i skalet. Skojfriska skalmålningar är roligt på facebook, men snäckorna dör.)

Strax innanför munöppningen skulle vi inte ha tänder, utan en RADULA! Tänk dig att tungan istället hade en massa små tänder, som liksom raspade sönder maten innan vi kunde svälja. Tänder som slets ner skulle snart ersättas av nya små vassa utskott.

Vissa av oss skulle vara tvekönade och en del av oss skulle inte ha några könsorgan alls. Så olika kan ödets lotter falla. Men som tröst får de som blivit utan könsorgan ett hemligt vapen: Smygblottarens!

 ”Du kanske tror att detta är en helt vanlig ARM?”

”Ehh…jaa…”

”Ta på den!”

”Ja?”

”Du TOG på den! Just som jag omvandlat den till en dold FORTPLANTNINGS-LEM!”

(Jodå – kan DU på rak arm (Häpp!) avgöra vilken av bläckfiskens armar som är DEN armen?)

Så nästa gång det är maskerad – bli ett Blötdjur! Smörj in din nakna överkropp med glidslem. Tag en tysk armehjälm på ryggen som en ryggsäck, trä en Näcken på tungan och håll en dildo, stor som en limpa, i din ena hand. Vifta med den som en fransman skulle gjort under alla samtal och understryk det du säger genom att dunka den i bordet.

Annan maskeradgäst: ”Men… den där… verkar ju bara vara SJUK på nåt sätt… Vad skall det föreställa?”

 



Men Konstapeln... jag är ett Blötdjur!
(Bild: Hannes)
 

 

(Skrivet under inverkan av smärtstillande och endorfiner. Det är inte speciellt bra, men alla fakta stämmer och det kan ju vara lite bra att 1) Få veta mera om våra vänner Blötdjuren 2) Få en liten inblick i hur mina kasserade texter ser ut.)


 

Rapport från kroppen

Det är som ett stilla spinnande.

Imorgon skall jag gå upp till tandläkeriet med tre stora blombuketter: Den största till hon i receptionen som bokade om en massa patienter så min tandläkare kunde fixa min tand. Nästa bukett till tålmodig tandläkare som kretade sig ner i en rot, millimeter för millimeter, för att fixa nån annans klantiga rotfyllning. Den tredje till tandsköterskan som stannade kvar tills det var klart, även fast hon fick gå på lunch.

Tacksamhet. Sällhet. Kemisk glädje.

Avsaknad av bild betyder samma perfekta tomma känsla som i Nirvana.

Soundtrack of my life

Skenet bedrar

 

 

Bo Sundström är en helt fantastisk gitarrist.

Jo, jo, jo! Det är ett helt igenom Objektivt Postulat. Detta är bortom tyckande och preferenser. Bo Sundström är en helt fantastisk gitarrist.

Sådana här dagar, när allt bara snurrar, blir absurt och konstigt och man dessutom har tandvärken från helvetet och man har fått tid för rotfyllning den 7 Januari (!) och går på starka tabletter och förväntas sköta jobbet (nej, för idag skall jag försöka fixa sjukintyg) ändå, och det ena bizarra efter det andra händer… DÅ börjar alltid en melodislinga spela i mitt huvud.

Det är soundtracket till mitt liv som byter till något passande. Alltid samma slinga. Alltid Bo Sundströms gitarr. Och den kommer att fortsätta och fortsätta och fortsätta tills allt lugnat ner sig och tanden är rotfylld och jag segnar ner i en hängmatta i hallen med 1000 osovna timmar att sova och en hel massa pengele på kontot. Som en mätt katt. När jag vaknar har shufflefunktionen ofta bytt till nåt annat. Kanske Lou Reed.

Lyss:
http://www.youtube.com/watch?v=xLaEZzUdEKM


Tillägg: Nu menar jag alltså Lule-Bo Sundström, och inte Pite-Bo Sundström!

Att inte tränga sig på

Gustavsbergs "Vardag". Kanna och kopp med fat.

 

Hon är mycket ledsen, min granne, som bor en bit bort.

När hon kommer nära det som smärtar, blänker det till i hennes ögon och hon hoppas att man inte skall se. Vi skyndar oss båda att byta samtalsämne av hänsyn till varandra.

Hon är också mycket arg. När vi fikar kan hon ibland komma igång och spruta ur sig en massa ilska över riktigt hemska saker som får pågå. Fast hon gör det så roligt, att det slutar med att vi båda skrattar så vi får ont i magarna.

”Jag var över hos Grannen…”

”Nice. Hade ni trevligt?”

”Ja, vi pratade och skrattade som vanligt.”

Hon vill nog inte att jag skall berätta för någon om sorgen som bryter fram, eller att vi har skratterapi för att skrämma bort skuggorna i hörnen. Jag tycker mycket om henne.