Att inte tränga sig på

Gustavsbergs "Vardag". Kanna och kopp med fat.

 

Hon är mycket ledsen, min granne, som bor en bit bort.

När hon kommer nära det som smärtar, blänker det till i hennes ögon och hon hoppas att man inte skall se. Vi skyndar oss båda att byta samtalsämne av hänsyn till varandra.

Hon är också mycket arg. När vi fikar kan hon ibland komma igång och spruta ur sig en massa ilska över riktigt hemska saker som får pågå. Fast hon gör det så roligt, att det slutar med att vi båda skrattar så vi får ont i magarna.

”Jag var över hos Grannen…”

”Nice. Hade ni trevligt?”

”Ja, vi pratade och skrattade som vanligt.”

Hon vill nog inte att jag skall berätta för någon om sorgen som bryter fram, eller att vi har skratterapi för att skrämma bort skuggorna i hörnen. Jag tycker mycket om henne.