Det är Baaara roligt!

 

Käck fjortis-cowgirl

När man är 14 är man verkligen inte barn. Man är verkligen inte vuxen heller. Man är dessutom pubertal och osäker på vem man är i förhållande till andra jämnåriga, vuxna och yngre barn.

Jag hade ett grundmurat förtroende för vuxna runt mig. Det hade liksom inte krävts av mig att själv behöva sätta gränser kring mig och min kropp. De vuxna kring mig bemötte mig och andra med respekt  - Såklart, tänkte jag. De var ju vuxna och mogna. Ansvarstagande. Helikopterseende på det där sättet som direkt registrerar om någon fryser, verkar hungrig eller orolig. Löser problem. Visar och förklarar hur en segelbåt eller en häst fungerar och sedan visar en förtroende nog att låta en segla själv till Möja och delta på Hubertusjakter.

När pappa vill att jag skall följa med på barnkalas, vill jag absolut inte. My God! Barnkalas! Fjortonåringens förakt. Men pappa insisterar. Brorsan, även han överårig, skall följa med och det blir både korv och tårta. Mat som farsan slipper laga hemma, alltså, om alla hänger på.   

Men innan maten och paketöppningen är det dags för roliga lekar.

Alla barn skall vara med, förstås. Och alla medföljande vuxna. Och den motvilliga 14-åringen. Man får väl bjuda till, lite, säger pappa.

Innan födelsedagsbarnets mamma, värdinnan, skall börja lekleda, kollar hon av vilka av deltagarna som känner till "Hubba-Bubba-leken". Av ca 15 vuxna och barn på stället, var det visst bara jag och brorsan som aldrig lekt den leken. Jaha, då skall de förbereda leken och vi syskon får gå ut och vänta i ett annat rum.

Efter ett tag kommer ett barn, mycket yngre än jag, och hämtar mig. 

Inne i lekrummet sitter nu alla på stolar i en cirkel. En stol är tom, och det är stolen som jag skall sitta på. Alla de andra är invigda i vad som nu kommer att ske.

Värdinnan: - Nu skall alla göra som jag!

Hon reser sig upp och ropar: -Hubba Bubba!

Alla reser sig upp och ropar Hubba Bubba. Jag också.

Det fortsätter så. Värdinnekvinnan gör rörelser med armar, ben och kropp, till olika varianter av "Hubba Bubba"; habba babba, hibba hobba etc. etc. Alla gör som hon. Efter kanske åtta varianter med olika kroppsrörelser och utrop, sätter hon sig på sin stol igen och utropar åter: -Hubba Bubba!

När jag sätter mig på min stol igen, har ett utsett barn, bakom min rygg, doppat en stor tvättsvamp i vatten och lagt på stolsitsen. Jag blir plaskblöt i häcken och en bit ner på benen. Det sprider sig framåt också, så det riktigt syns. Förutom att det är obehagligt, är det SÅ pinsamt och extremt jobbigt när alla barn och vuxna i rummet skrattar och pekar finger åt den enda tonåringen i rummet.

Sedan är leken slut.

Brorsan fattade ju att det inte var någon skojig lek, när jag rusade ut från rummet för att gömma mig, så han vägrade delta. 

Jag kom att tänka på Hubba-Bubba-leken häromdagen.

Jag SMS:ade brorsan:

"Kommer du ihåg Hubba-Bubba-leken? My God. Det gick ut på att förnedra och skratta åt EN utvald person och sedan var leken slut. Idag hade det ju blivit skandalrubriker om en vuxen styrt upp en sådan lek, t ex på skolan. Fast då var det: "Äsch, det är ju bara en lek!" Skitkul att stå ensam och se ut som om man kissat på sig. Och ha blöta byxor resten av kvällen. Helt sjukt att ingen vuxen sade ifrån. Ren mobbing mot en osäker 14-åring. Jag var inte beredd. Idag hade jag slängt svampen på kärringen, gett henne fingret och kanske t o m slagit ner henne. Men då var man väluppfostrad och tog inte in hela bilden. Ilskan och skammen satte djupa spår och rubbade min tillit. Nu han man ju lite distans, men fortfarande är det en helt sjuk grej att utsätta ett barn för. Hur tänkte hon?"

Rape&Revenge - Queen