Köpenhamnssyndromet

Den danske Sagoberättaren H C Andersen, vars sagor man fick höra om och om igen som barn, tills man nästan kräktes, hade ett irriterande sätt att sluta sina sagor väldigt tvärt.

Man fick fråga den vuxne om vad som egentligen hände sedan.

Ofta svarade då den vuxne att: ”Jo, förstår du…” och så lades allt tillrätta på ett väldigt moraliskt sätt. De elaka fick sitt straff och de snälla, aningslösa, fick prinsessan och halva kungariket.



Men jag undrar om inte HCA var smartare än så. Istället för att – som litterärt grepp – låta läsaren vara medskapare och själv dra slutsatser av det lästa, lämnade han slutet HELT öppet. Med flit.



Wikipedia skriver såhär om Kejsarens nya kläder:

Kejsarens nya kläder (dansk originaltitel Keiserens nye klæder) är en konstsaga av den danske författaren H.C. Andersen, utgiven 1837. Sagan är inspirerad av en berättelse ur samlingen El Conde Lucanor av don Juan Manuel, publicerad år 1337.

Handling

I sagan syr två skräddare nya kläder till kejsaren. De säger att de använder ett magiskt tyg som gör att mindre begåvade personer inte kan se det. I själva verket använder de inget tyg alls, men eftersom ingen vill framstå som mindre begåvad låtsas alla om att de ser "kläderna", och kejsaren vandrar omkring naken. Ett litet barn utropar dock: "Han har ju inga kläder på sig!"

Bokens sensmoral används ofta för att symbolisera hur människor anpassar sig till gruppen, även när det är uppenbart för dem själva att gruppen har fel. Att liksom det lilla oskuldsfulla barnet i sagan utbrista Kejsaren är naken! innebär att påpeka något som alla kan se men som ingen vågat säga.

Jodå.

Så skriver Wikipedia. Men hur slutar sagan, egentligen?



Saxat från sidan Godnattsagan.se:

(Jag har rättat språk- och stavfel)



Och så gick kejsaren i processionen under den vackra tronhimmeln, och alla människor på gatan och i fönstren sade:

- Åh, vad kejsarens nya kläder är vackra! Vilket vackert släp han har på manteln! Så utmärkt det sitter! Ingen ville avslöja att han ingenting såg, för då hade han ju inte dugt för sin anställning eller varit mycket dum. Inga av kejsarens kläder hade förr gjort en sådan lycka.

- Men han har ju ingenting på sig! sade ett litet barn.

- Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern och den ene viskade till den andre, vad barnet hade sagt.

- Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger.
- Han har ingenting på sig!

- Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket och det kröp i kejsaren, för han tyckte, att de hade rätt, men han tänkte: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gick och bar på ett släp som inte fanns.



Va? Där SLUTAR sagan! Och den vuxne skall då förklara för barnet att Kejsaren för alltid blivit utskämd för sin fåfänga och benägenhet att lyssna på dåliga rådgivare och ja-sägare. Att bedragarna kördes på porten efter att ha blivit fråntagna sin lön för arbetet. Att det enkla folket denna dag triumferade genom att handfast kunna skilja på skenbild och verklighet.



Sedan förväntas man ha en djupare diskussion (i grupp, om detta utspelar sig i en mellanstadieskola på 70-talet) om detta med att våga säga sin mening även fast alla tycker något annat. Grupptänkande och grupptryck. Detta med en SANNING som är uppenbar för alla, men som på något sätt är tabu att uttala. Vikten av att våga höja sin röst.



Nästa diskussion kommer i högstadiet. Denna gång skall man också sitta i smågrupper och diskutera, fast denna gång har det hunnit bli åttiotal och allas hår är fluffigare. Denna gång skall diskussionen handla om hur makt fungerar. Att man som makthavare har ett stort ansvar att agera rätt, och att man gör det av rätt anledning. Man jämför olika styrelseskick och försöker hitta bra och dåliga konsekvenser av de olika sätten. Diktatorer omger sig ofta med människor som han nästa dag kan hugga huvudet av, så det ligger i deras intresse att ge makthavaren det han vill ha. Stryka medhårs. Inte komma med obekväma fakta. Detta blir ofta diktatorns fall, eftersom han agerar utifrån en tillrättalagd verklighet. Tyvärr kan det ta lång tid för diktatorn att falla, eftersom han ofta kan kompensera felbeslut med att sätta syndabockar i fängelse, eller låta folk dö av svält eftersom han inte riskerar att röstas bort, ändå.

Här säger läraren att även Hitler och Stalin (för nu har sjuttiotalet övergått till åttiotal) agerade som Diktatorer, även fastän de båda räknade sig som folkets män. De utövade en despotisk makt.

Innan det ringer ut för lunch, drar alla en lättnades suck över att vi lever i den bästa av världar och att vi idag lever i en demokrati, där man kan rösta bort politiker som fattar huvudlösa beslut grundade på felaktigheter.

SO-läraren ropar efter våra midjekavajsryggar (uppkavlade ärmar) : ”Den tredje statsmakten! Offentlighetsprincipen! Medierna granskar politikerna och kollar fakta! Ingen kan fara med lögner utan att bli avslöjad!”



SO-läraren slutade precis där H C Andersen slutade.



Avslöjad.



MEN VAD HÄNDER SEDAN?



Jag skall berätta vad som händer sedan. Slutet är inte alls så fint och tillrättalagt som föräldrar, mellanstadielärare och SO-lärare ville få oss att tro. HCA valde att inte skriva ut slutet, eftersom vän av ordning då skulle rynkat på näsan åt den föga uppbyggliga moralen. Inga föräldrar hade gillat att läsa sagan för sina barn, heller. Inga sålda sagor = Inga pengele för HC att överleva på. Men han kunde ju inte heller dagtinga med sin egen moral. Så gick det som det gick.
Rumphuggen saga, men mat för dagen.

(Var det Brecht som sade att man har den moral man har råd till, förresten?)



Såhär fortsätter sagan:



- Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket och det kröp i kejsaren, för han tyckte, att de hade rätt, men han tänkte: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gick och bar på ett släp som inte fanns.



Efter processionen samlade Kejsaren hela hovet; drottningen, prinsar och prinsessor, kammarjungfruar och ämbetsmän, ståthållare och generaler kring sig och utropade dagens procession till den mest lyckade och pampigaste någonsin! ”Jag kan inte NOG tacka de skickliga vävare och skräddare som bidragit till denna succé!”

Kejsaren anställde så de två bedragarna på livstid och höjde deras lön till det dubbla.



När så stadens Nyhetsblad skrev om att Kejsaren visat sig Naken inför hela staden, sände han fram sitt Sändebud, som efter Tre Trumpetstötar på stadens torg, offentligt kungjorde att

1)      Skriftställarna är notoriska lögnare – lita aldrig på journalister

2)      Sändebudet är den enda man kan lita på

3)      Kejsaren var INTE ALLS naken! Det bara såg ut så!

4)      Den här tygbiten jag håller i handen – är den fejk, kanske?

5)      Jag svarar inte på några frågor!

Nu trodde Kejsaren att saken skulle vara utagerad, men… Den där tomma handen som sändebudet hållit fram, innehöll ingen tygbit. Den VAR fejk. Det visste uppenbarligen sändebudet också. Och Kejsaren HADE varit naken. Det fanns inget tyg på hans kropp. (Och hade han inte haft väldigt… små händer, dessutom????)



När så Nyhetsbladet rapporterade även om detta, i sagan, tänker läsaren, att NU får väl Kejsaren rädda ansiktet och tillstå att han kanske varit fåfäng och inbilsk, men att han inte är så dum att han framhärdar i något som alla vet är helt uppåt väggarna. Han kommer att backa! Be om ursäkt till Nyhetsbladet och tacka för deras reality-check. (Jag menar, vem vill gå naken på stan?) Sparka ja-sägarna som inte protesterat internt när de såg vartåt det barkade. Ta ett allvarligt snack med Sändebudet, med lång erfarenhet av mediekontakter och som två veckor innan tyg-debaclet i en intervju med Nyhetsbladet sagt: ”I´ve never lied… If You lose the respect and trust of the press corp You´ve got nothing”. Borde han inte satt ner foten och sagt: ”Du… det ligger till såhär. Jag kan inte stå och påstå…”



Men – NÄÄ! Inte blir det så!

Sagan fortsätter:



När nyhetsbladet inte velat lyssna på sändebudet, utan istället berättat om dennes lögner, så som fri press är ämnad att fungera, blev Kejsaren VRED.

Nu gäller det att inpränta i FOLKET och i PRESSEN att det är JAG som är KEJSARE och att det är JAG som bestämmer! Nu bestämmer jag att ingen från min administration någonsin har framfört några som helst LÖGNER! Den objektiva Sanningen skall vi inte ens diskutera, men skiljer sig något från sanningen är det INTE LÖGNER!

Sålunda skickade Kejsaren fram ytterligare ett Sändebud, större och mäktigare än det första. Efter Tre Trumpetstötar på torget öppnade hon sin mun och talade:

”En svart häst betar på ängen. Det är fakta. Om Kejsaren säger att den är vit, är detta hans ALTERNATIVA fakta.”



Och med detta lät folket och pressen sig nöja.

Vetenskapsmännen begrundade möjligheten av parallella universa.

Filosoferna begrundade detta Tao.

Tystnaden lade sig över landet.



De luttrade tänkte, att man aldrig kan vinna VM i schack över en maktfullkomlig narcissist som dessutom är dålig förlorare. Han vet inte hur pjäserna skall gå, och OM han skulle lära sig hjälpligt skulle han ändå, när han märkte att spelet gick mot förlust, välta brädet över ända och utropa sig själv som segrare. ”Ingen såg hur pjäserna stod! Jag vann!”



De Svaga tänkte att den där Kejsaren skall man allt hålla sig väl med, annars kan det gå illa. En plats vid köttgrytorna är bättre än en i kylan. Och de slängde sin egen personliga moral all världens väg och gjorde nu allt för att vara på Kejsarens sida, vad det än gällde.



Men Folket och Barnet som stått vid sidan av processionen och sett Kejsarens nakna kropp med sina egna ögon? De vet väl vad de sett?

Äsch, de glömmer. Och förresten, de kunde ju inte se tyget. Det bevisar bara att de är mindre begåvade.






Läs DEN sagan och försök hantera barnets reaktioner på den, om du vågar!









 I've never lied...if you lose the respect and trust of the press corp you've got nothing."