Associationsleken

 Kringlan Svensson

varuhuset Kringlan i Södertälje

Se Sundbyberg och Sedan Dö

Olrog

Povel Ramel

Pratrik

Patrik och Putrik

Ja! Patrik och Putrik!

Kolla: Här!

Jag tvingades att se Masked Singer i veckan. Jag gissar att det är Kringlan Svensson inuti Skogsjätten. Stenhårt. Det bara måste vara Kringlan Svensson där. Det finns inga alternativ. Alla ledtrådar pekade på Björn Skifs, men det kan inte vara så enkelt, så jag frågade Chat GPT om vilken koppling de har till varandra. Svaret var att det inte fanns någon direkt koppling, men att de båda är aktiva inom svenskt kultur- och underhållningsliv, så Chat GPT kunde inte utesluta någon koppling, även om det inte fanns någon uppenbar. Det de har gemensamt är att de är Svenskar i underhållningsbranchen. Såhär presenterade Chat GPT de båda: 

Kringlan Svensson is a Swedish musician, known for his involvement in bands like Klingande and Kringlan Svensson's Hundar (Swedish for "Kringlan Svensson's Dogs"). His musical style is often a blend of different genres.

Björn Skifs is a well-known Swedish singer, songwriter, and actor. He gained fame for his work in the 1970s and 1980s, particularly with the pop group Blue Swede, which is best known for their hit "Hooked on a Feeling." Skifs also pursued a successful solo career and was active in the Swedish music scene for decades.

Hm. Björnes presentation verkar okej, men Kringlans? Jag sökte vidare. Nej. Kringlan har inga musikorkestrar. Men det bara MÅSTE finnas någon koppling mellan Kringlan och Björn Skifs. Jag orkar inte fortsätta att driva tesen om Kringlan inuti skogsjätten genom att hitta långsökta kopplingar och bevis, men fram tills masken rycks av den där fula kostymen, kommer jag stenhårt att hävda att det varit Kringlan hela tiden, ÄVEN om det visar sig att det är Björn Dixgård eller någon annan Dalmas däri. 

Varuhuset Kringlan i Södertälje har två systervaruhus: Spiralen i Norrköping och Gyllen i Linköping. Samma arkitektur och Samma inriktning när de byggdes. Lördagsshoppingfiket. Fast nu har kedjor flyttat in och de har blivit gallerior. Fiket är kvar, iallafall. Kaffe och kardemummabulle, eller en mazarin. 

Ulf Peder Olrog och Povel Ramel gillade varandra. De var samma andas barn, även om de kom från olika håll och utvecklade teman och musikgenrer på sina egna vis. Min favorit är Undervattensbåten, förstås. U-båten Så har vi den andra svenska varianten på Engelsk U-båt: Undervattningsbåten

Olrog och Ramel skrev en trälig låt om en Papegoja tillsammans. Man skulle kunna tro att de skulle lyfta varandra och bli hysteriskt roliga ihop, men jag vet inte... Det kanske är jag som är svårflörtad. Om någon vill kolla upp den där låten, får den väl googla själv. Jag vill inte lägga upp den här. Om den ens finns på nätet. Den känns bara stel och sökt. PRATRIK. Ha, ha. Very Funny.

Men Patrik och Putrik är ju HELT underbara!

Kanariefågeln är redan död, så ingen larmar om vi går ännu längre

 Experiment. Jag vill att du tar dig tid att läsa och begrunda.

Reflektera över denna bild:

Vilka känslor väcker den? Vilka konnotationer för den med sig och vilka konnotationer har den fått nu? 

Följ denna länk och läs det som står där: Empati

Och svara sedan på hur illa ute vi är som mänsklighet, om en uråldrig medfödd överlevnadsegenskap som Empati, ses som en psykisk störning.

Om ett inkluderande och vänligt program som Sesame Street ses som hjärntvätt av barn; 

Vilket samhälle är det man vill bygga?

Filmtips!

 Det är faktiskt ingen skam att bromsa, när alla vill peppa en att gasa.

Nu säger de att det är vår, och då ska man må bättre genom att påbörja en massa nytt. Folk är fan som det där återkommande uppslaget i KP inför varje sommarlov:

"Har du svårt att hitta på något att göra? Här är 50 tips! Skrev ner alla tips på små lappar och dra en lapp när du har tråkigt!"

Nej. Mitt problem är inte att jag inte har skojiga saker att göra. Problemet är att ha tid att överhuvudtaget göra något, när alla måsten är avklarade. Tid och ork. För jag orkar inget mer när all energi är slut efter alla måsten.

Och då kan det ju vara skönt att bara sitta och doomscrolla på sin telefon. Men inte ger det något.

Bättre då att ickemultitaskande verkligen koncentrera sig på en film. Är det en bra film, blir hjärnan glad.

Men om man nu bestämt sig för att se en film, kan man leta i 2 timmar på olika strömningstjänster innan man hittar den bästa. Om man är fler än en som ska se, kan det bli ännu svårare.

SÅ för min egen skull, och för alla andra som vill slippa leta, kommer här länkarna till saker som man borde se. Länkarna kommer att bli gamla och trasiga, förstås, men allt och alla är färskvaror i ett längre perspektiv. 

Film:

Fröken Chic (Sickan Carlsson)

Kortfilm:

Sallys Film

Dokumentär:

En sista Kväll...

Slow TV:

U6 - Finaste linjen!

Konsert: 

The Sparks hemma hos

Serie:

Hugh Grant

basfiol och flöjt

 

Jag håller på att skriva allvarliga artiklar åt seriös beställare.

Det är historia och det är krigskonst.

Strategi och diplomati.

Och allt lägger sig som ett tunt silkespapper ovanpå ett ljusbord, så att samtid och dåtid bildar sådana där bilder som fanns i Bamsetidningen när man var liten. 

Det var fyra rutor som man skulle lägga ett smörpapper på, och rita i linjerna som fanns i varje ruta. När man flyttat pappret och ritat i alla fyra rutors streck, blev det en bild. Kanske på Lille Skutt.

Jag skriver fram sådana bilder i mitt huvud, samtidigt som jag målar upp nittonhundratalshistoria i datorns worddokument. 

Det är intressant. 

Att skriva faktatexter är inte samma sak som att skriva skönlitterärt. Att skriva faktatexter är att dubbelkolla fakta och att ange källor rätt, när inspirationen tryter. Att tvinga sig att sitta ner och läsa igenom för att hitta fel och saker som måste förtydligas, när man egentligen vill gå iväg och ta något att äta. Eller plantera om en trött växt, fastän klockan bara är 11 på förmiddagen. Det kan också vara att hamna i flow och glömma bort att äta. Idag var en sådan dag. Det var lycka.

Nu är det snö på buskarna. Nu har utefåglarna fått nya fröer. Nu skall jag skriva eget. 

Det var säkert 30 år sedan jag var inne i Fanzinesvängen, förresten. Alla Punkfanzines, SF-blad och egenutgivna serier man fått och gjort. Hemsidor, Bloggar och Instagram tog över. Videobloggar och Youtubekanaler. Twitterflöde. Poddar. 

Tänk om man skulle ta å knåpa ihop ett pappersfanzine igen? Så jäkla kul! Det är ju något visst med prasslande papper och ozonosande kopieringsrum. Fast nu kan man i o f s formge allt på skärmen och skriva ut i fyrfärg. Eller välja att vara renlärig ner till skrivmaskinsnivå, kopiera upp och färglägga varje enskild kopia med vattenfärg, där man tycker det behövs. 

Ja, kanske...

NU

Nu krymper vi världen till det allra, allra minsta.

Vi stänger dörren och städar loss. Vattnar blommorna och sorterar in alla kläder i lådor och garderober.

Lagar mat. 

Äter maten.

Lyssnar på Jazzradion i P2, eftersom det är lätt åtkomligt på Sveriges Radios hemsida.

Vi ringer till nära och kära och pratar om minnen och skvallrar om gemensamma bekanta. 

Men det räcker inte!

Vi måste krympa ännu mera!

Vi måste göra världen begriplig och lättfattlig. Vi måste ha kontroll över vad som händer i den, så vi kan slappna av. I alla fall litegrann. Ett litet tag.

Så vi bygger ett bo i sängen. En kopp te på sängbordet. En bokreabok och en filt. Sänglampa. 

Jag skall vara här nu. Tyst.

Fasta.

Amendårå...

John Lind, f. 1877. Damimitatör.

 ... kom jag ihväg till fina, fina Divautställningen på Millesgården.

Det är magiskt och det känns i hela kroppen. Det är tätt, tätt med föremål och kläder som bär med sig en alldeles speciell laddning. Det är fysiskt och på riktigt.

All denna historia och alla historiska steg mot acceptans och att få vara larger than life, plus alla lysande människor som vidrört föremål och varit inne i kläderna - hud mot tyg, på denna begränsade yta, skapar ett kraftfält som är speciellt.

Detta rekommenderas starkt!

Mer info!

Undantagstillstånd

 

AI är nästan otäckt bra. Såhär ser det ut hemma hos mig. 

Det finns mycket att skriva om läget i världen just nu. Det kommer nytt hela tiden. Men om jag börjar undersöka och dra paralleller, blir det en hel essä. Och så måste jag kolla upp allt också, så jag inte svamlar loss. Tycka går ju, men det är dumt om man springer på en boll som aldrig fanns, när det verkar som om tillräckligt med människor fattar beslut utifrån rena irrpåståenden. Det är som en soppa, alltihop, redan som det är.

Jag är mest trött nu.

Ja, trött. 

Huvudlösa utspel.

Fast jag tänker "Gish Galopp", och tänker inte springa mig trött. 

Så i det där rummet på bilden härovan, utropar jag härmed undantagstillstånd! Från och med nu, och fram till Måndag morgon, skall enbart P2 höras i högtalarna. Kanske the Cures nya album, då. Inga skärmar, förutom på lördag kväll, då det kommer folk hit, för att kolla på mello och äta gott. På söndag kommer nya husdjuren och skall installeras. Tiden däremellan skall ägnas åt familjeaktiviteter, böcker, pussel och skrivande. 

Nyhetsdetox. Beredskapsdetox. 

Hitta balansen-tid, i en tid då människor försöker skaka om hela världsordningen. Viktigt.

Sova och vakna i förtröstan. Sol och te. Senare kaffe med grannarna. Viktiga saker.

Perceptionssensation

 

Om man har ont i en fot, blir det svårt att gå obehindrat. Om man är kissnödig, är det svårt att koncentrera sig på det arbete man har framför sig. Om man är mitt i en svår konflikt eller har djup sorg, lever man så mycket inne i sitt eget huvud, att det blir svårt att adekvat svara på tilltal eller passa tider eller ens orka hålla sig vaken, eftersom det är så utmattande att bara existera.

Våra hjärnor tar emot sinnesintryck, bearbetar informationen och lägger till ytterligare en bit i vår förståelse av omvärlden. Under bearbetning kan det vara svårt att ta emot ytterligare information. 

Vissa saker bearbetas snabbt, och i det närmaste automatiskt utan att vi medvetet styr uppmärksamhetsmoment, bearbetning och lagring. Vi kan komma in i ett rum, notera att det luktar hund, konstatera att någon annan redan varit ute med hunden i regnet och om någon senare skulle fråga, kan vi räkna ut att det nog är typ 1, 5 timme sedan hunden varit ute och bajsat. Även fast det luktar hund en bra stund i rummet, slutar hjärnan "larma" om det, eftersom det är samma hela tiden och just den informationen är då överflödig. Hjärnan kan behövas till annan bearbetning så det är bara dumt att ta in och bearbeta saker som man redan "vet". 

Andra saker bearbetas långsammare. Om man verkligen vill, eller behöver ha denna nya information lagrad i huvudet - som när man lär sig ett nytt språk, eller hur man garvar skinn - kanske man måste repetera teori och praktik flera gånger innan det sitter.

Eller - man får ny information som helt går emot allt man tidigare trott, eller som får långtgående konsekvenser - en skilsmässa, ett dödsfall, en lögn som avslöjats - då måste man bearbeta detta och fundera på hur det nu ska bli. 

Ett specialfall av ny information som snabbskaver mot det man förut visste, och som sedan faller "på plats", är humor. Varje vits är en set up enligt följande formel: Man etablerar "hur det är", eller utgår ifrån kända förhållanden. Man sätter upp ett motpåstående som verkar gå emot det etablerade. Man förlöser spänningen genom att "avslöja" hur det där motpåståendet på ett klurigt sätt ändå kan inlemmas i det etablerade. Ibland genom att - aha!- se verkligheten/ord ur flera perspektiv. Vi människor blir därvid så lättade att vi får en Dopamintopp och kroppen svarar genom att stöta ut luft genom stämbanden. Det är extremt lustfyllt. 

Den primalaste formen av humor är att se folk trilla, eller få något i bakhuvudet, oväntat. För det hade man ju inte förväntat sig. Etablering - oväntad info - det hände ändå!

Extremt roligt

Så detta med bearbetning kan ta olika lång tid för olika människor, beroende på vad som skall bearbetas.

Och ibland har jag svårt att ta mig ur bearbetningsfasen. Sensationen och Dopamintoppen försvagas inte. Om och om igen upplever jag sensationen av att ha "förstått" något, eller av att kunna se tillvaron på ett nytt sätt. I typ tre dagar har jag gått runt i sensationen, som startade när jag hörde någon medicinsk expert på radion, tala om människans yttre barriär som en "hudkostym".

Hudkostym.

Jag har på mig en kostym av hud. Och den passar perfekt! Till och med runt fingrarna och när jag rör kroppens leder, sitter hudkostymen med exakt passform runt muskler och fett. Perfekt avpassad. Jag märker att jag står alldeles stilla, med armarna rakt ut från sidorna, fingrarna spretande, bara för att till fullo TA IN att jag har en hudkostym i exakt rätt storlek, helt utan glapp eller revor, på mig. Jag gapar lite, för att se var hudkostymen ligger an mot läpparna, som i sin tur övergår i slemhinna. En viljestyrd öppning i hudkostymen! Om jag blundar, sluts två andra öppningar så perfekt anpassat, att varken direkt ljus eller vätska kan ta sig in. Den är ändamålsenligt förstärkt vid slitytor som fotsulor och armbågar, men är fortfarande en heltäckande hudkostym. Jag går med höga benlyft, knäböjer, vrider överkroppen i olika riktningar och känner att hudkostymen minsann smidigt hänger med i alla mina rörelser. Alltså, man går hela tiden runt i sin hudkostym!

Går man ut på stan, är det lite hemligt, sådär, för ingen man möter tänker på att man har HUDKOSTYMEN under sina vanliga kläder. Det är lite fnissigt. "Haha, ingen vet att jag går här i min hudkostym!" Eller, de vet ju, men de tänker inte aktivt på det. Man känner sig lite upplyst och upprymd i sin medvetandebubbla.

Vi får väl se hur länge detta fortsätter vara sensation i min hjärna, innan det klingar av. 

Stickad och fotad av Cathrine Johansson, loopycathrine.com

Kallt och mörkt och snöblandat regn och...

 

... jättelång Februari.

Nu är det enbart bokrean som fungerar som ljus i mörkret. Och kanske Melodifestivalen.

Jag har mycket svårt med motivationen, både på kort och lång sikt. Då frågar jag mig vad Tom Bombadill skulle ha gjort, om han var jag, eller om jag var han.

Då blir det lättare. Då får jag helikopterperspektiv och höjer mig liksom över vardagens snubbelstenar. I det långa perspektivet är kanske inget så viktigt att det är värt att få förlamande ångestpåslag över. Samtidigt - ska man ändå vara här, i den här tidsåldern, kan man inte sitta och vänta. Man skall givetvis ut och ta för sig av alla möjligheter och skojiga events som finns här och nu. 

Det blir plötsligt bråttom att upptäcka, anordna och agera. Inte av ångest, utan av lust.

Tom Bombadill, alltså! Grabben hela da´n. 

Och så Februaris Soundtrack att ha i sina trådlösa lurar. Du me´ å ja´me´.

Maj, för 10 år sedan.

 

På väg hem från Nya Företaget, mitt i city, går jag förbi en glassbar som säljer Ben och Jerryglass. Två fredagar nu, har jag stannat där, släppt ut håret, stoppat ner namnbrickan i väskan och en gång också knölat ner kavajen där.

Jag unnar mig en bägare med tre skopor Cherry Garcia. Sedan STROSAR jag genom staden (istället för att smälla med klackarna mot gatan i snabb takt) och njuter av glassen och solen och fredagskänslan.

Och via World Wide Web kan man, om man vill, lyssna på Äntligen Fredag från SR P4 Östergötland, för att få dialekten, musiken och fredagsstämningen som man minns den från sitt åttiotal.

Igår var det ingen arbetsdag - dock arbetarnas dag - så jag gick miste om min glass och det var inget Äntligen Fredag på SR P4. 

***

Och nu är det mycket som är annorlunda.

Barnen är 10 år äldre, medan jag inte åldrats alls. Inuti.

Glassbaren är borta. Det ligger något annat i lokalen nu. Någon tillfällig klädoutlet?

Äntligen Fredag går inte längre att lyssna på via Sveriges Radios app, även om man väljer P4-knappen. P4 Östergötland bestämde sig för att fokusera på aktualiteter istället för Fredagskänsla och trams, så det nöjet försvann också. 

Men man klarar sig utan körsbärsglass och P4. Och utan klackar, namnbricka och kavaj.

Men det var ju lite gött, ändå, 2015.

Idrottsgalan och Jerringpriset

Sport är ju bara roligt att titta på om det finns chans att någon gör sig riktigt illa.

Klassikern är förstås bakfylletittandet på backoppningen i Garmich-Partenkirchen, då man rycks upp i slögloendet när någon hamnar fel och landar så att det gör ont i kroppen även på åskådare och TV-tittare. Och så repriser på det! I slowmotion. Och om igen i normal hastighet, så man kan se nya detaljer. En handled som verkar ha hamnat i ett onaturligt läge. En skidspets som rispar upp kinden och missar ögat med en halv centimeter.

Fälttävlan tycker jag om, även om ingen skadar sig, men i terrängmomentet finns det många möjligheter till ont. Fasta hinder, rullgrus, oväntade skrämselmoment för hästarna. Salt!

Hockey visas sällan på TV numera... Det är synd. Jag vet inte om skadeförekomsten numera är kulturellt betingad. Det känns som om 70-80-talet var en orgie i blod och tappade tänder, internationellt. Men nu tänker jag mig att spelarna är helvadderade och skyddade, iallafall i Sverige. Kanske är det annorlunda i NHL? Håller det på att bildas två ishockeykulturer? En woke-kultur, med stoppord, samtyckeskontrakt, skyddsombud och allt, och en gore-kultur, där allt är tillåtet? Jag vet vilken liga jag hade kollat på.

Lågintensivt roligt är det också att titta på t ex friidrott där ofta ingen går sönder framför våra ögon, men där de bakom kulisserna tränar sönder sina kroppar, dopar sig, får ätstörningar och psykiska problem. Helst skall det vara i ligan under eliten, där idrottsutövarna kämpar lika hårt som eliten, men aldrig når toppen. Det är lågintensivt tillfredställande att tänka på alla ungdomar som slösar sina liv och väljer bort grundskole- och gymnasiestudier för oändliga träningstimmar i sporter där de slås ut eller hamnar i någon gärdsgårdsserie. 

Och jag sitter i publiken och hetsar, äter chips och myser. Ingenting har ändrats sedan romarrikets dagar. Människans natur är sig lik. Om hela samhället premierar detta gladiatorspel genom TV-sändningar, galor, övergångssummor, tabeller, träningsgurus, program med enbart sportnyheter, glorifiering av gladiatorer etc. etc. finns inga incitament att sätta stopp. Det kommer alltid att finnas nya gladiatoradepter och människor som tjänar pengar på dem. Det kommer alltid att finnas människor som vill se på när gladiatorerna förstör sina liv.

Photnot: I måndags var det idrottsgala och Duplantis representerade den framgångsrike gladiatorn.

Duplantis Blues

Läsning

 Jaha, jaha.

Jag tror, ärligt talat inte att detta lite småkusliga minne från 1970-talet, kommer med i Creepypodden, dit jag skickat det. 

Så... om det intresserar någon är det kul. Annars får det ligga här under etiketten Alster, för min egen skull.

Objektofili och Animism

Hur den mänskliga hjärnan fungerar, förvånar en ibland. Till exempel har jag märkt, att min hjärna verkar vilja skydda mig från obehag, genom att glömma bort saker. Inga stora, viktiga saker förstås, men som exempel kan nämnas den där mellanchefen som jag aldrig kunde minnas namnet på. Jag kunde stå och prata med en kollega och bli helt blank i huvudet när jag skulle säga namnet på mellanchefen. Jag såg henne framför mig och hade arbetat under henne i ett halvår, men icke! Kollegan fyllde i med namnet – Javisstja! - men i nästa minut, när jag skulle referera till samma mellanchef var namnet borta igen.

Antagligen var det något slags försvar som kopplades på. Total motvilja mot denna person – och så blankt.

Och så är det ju den där lådan.

Det har hänt flera gånger att jag gått upp på min vind för att hämta ner jullådorna med allt pynt, letat efter något saknat eller gått upp till vinden med säsongskläder. Och då får jag syn på den: Lådan. Det är en helt kubformad låda i papp, med ett avtagbart lock. Ungefär 30 cm hög, mönstrad med Pierrot-rutor i lila och guld. Den ser väldigt spännande ut. Lockande. Och jag tänker varje gång: “Vad är det nu som finns i den där lådan?”

Och varje gång försöker jag gissa och tänka ut vad det var nu igen, och varje gång måste jag förstås öppna locket och titta efter, och varje gång slutar med att jag ser ner i lådan, känner igen vad som finns där - Javisstja! - börjar må illa, skaka, frysa, lägga på locket och fly ner för trapporna. Det är som att hjärnan trycker på Escapeknappen , så jag fort skall ta mig därifrån och när jag lugnat mig, trycker på Deleteknappen, lite i smyg, så jag inte ska märka att minnet är borta till nästa gång.

Så jag skriver ner detta nu när jag precis kommit ner från vinden. Jag vill inte bli överraskad igen. Jag vill minnas vad som finns i asken så jag inte blir lockad att öppna den igen.

För att du skall förstå vad det är som gör att innehållet i lådan får mig att förtränga det, samtidigt som jag mår så dåligt av det, måste du först veta vad Wikipedia säger om Objektofili och Animism:

Objektum sexualitet eller objektofili innebär att en person attraheras både sexuellt och romantiskt av ett specifikt föremål, och ska ej förväxlas med fetishism som innebär att en person attraheras sexuellt av vissa typer av objekt... Individer som attraheras på det här sättet kan känna en stark kärlek till saker eller byggnader. För vissa av dem är sexuella eller känslomässiga relationer till människor svårbegripliga. En del objektofiler tror också på animism, och har en känsla av att deras känslor för objektet är besvarade då de anser att alla objekt har en själ, intelligens och känslor, samt har förmågan att kommunicera.

I vuxen ålder har jag sprungit på begreppet, googlat mig vidare och förstått att det måste varit det som låg bakom det som hände med moster Lucy. Hon hette egentligen Lillemor, men ville att alla skulle kalla henne Lucy.

Hon var spännande, Lucy. När jag var barn, på 70-talet, var alla föräldrar präktiga och foträta. Kläder efter väder. Vindjackor och jeans. Mössa och vantar. Men Lucy var annorlunda. Hennes kläder verkade vara från en annan värld. Mer som på TV. Om mina föräldrar hade badtofflor och morgonrock, hade Lucy ljusblå innetofflor med fjäderboll fram och negliché.

Lucy bodde ensam i en tvåa på Högbergsgatan. Min mamma skojade ofta med henne om att hon borde bestämma sig för någon man, någon gång. Lucy var ofta ute och dansade – inte disco, som började bli populärt i Sverige; hon dansade “Mogendans”. De kvällar hon skulle ut och dansa, kunde man få sitta och titta på när hon valde kläder och kastade plagg efter plagg på sängen. Sedan satt hon vid sitt sminkbord och sminkade sig länge. Min mamma hade sitt smink i badrumsskåpet. Lucy hade ett helt bord med spegel, lådor, hårtorkshuva, rullar och massor med spännande burkar, stift, penslar, nagellack, halsband, örhängen, ringar...

Det tog lång tid. Man fick inte störa, men det var spännande, för färdiga Lucy såg alltid olika ut varje gång. Postisch, hette det, löshåret. Inga andra vuxna ändrade hårfärg och hårlängd så ofta som Lucy. Som barn satt jag många kvällar och såg på när hon “fixade sig” inför kvällen. Blev jag otålig, fick jag låna Lucys Svarta Katt. Det var en svart katt i plast som satt på sminkbordet. Kroppen var som en pelare och katthuvudet var format som en stor lakritsbåt, med för och akter som öron. Ögonen var gula och när man vred på katten, såg det ut som om pupillerna rördes från sida till sida. Lucy hade gjort hål så man kunde prova olika örhängen på katten. Det brukade vara pärlörhängen när jag kom, men jag älskade att byta. Bäst var de långa örhängena som klirrade mot kattkroppen.

När Lucy var “fixad”, tittade hon sig noga i spegeln och godkände sig själv med två långsamma nickar, tände en cigarett och pustade ut. Sedan tog hon en tablett. “För att vara på topp!”

Så var det med Lucy. När jag ibland fick sova över i kökssoffan var det frukost på morgonen. Sedan tog Lucy en tablett “För att vara på topp!” Och när vi skulle sova, tog hon en tablett: “Godnatt, godnatt, Lucy”, sade hon till sig själv. Och så sade hon, med en finurlig min, till mig: “Nu kan flodhästarna komma, för mig väcker de inte!”

Som vuxen misstänker jag att Lucy fick något slags amfetaminderivat utskrivet från sin läkare, eller från annat håll - “Smal, glad och energisk skall kvinnan vara” - och på det, något sömnmedel så hon kunde somna till kvällen. Som barn accepterade man det mesta vuxna gjorde: En tablett på morgonen, en extra om det var dans, och så ett knockoutpiller till natten. Inget konstigt.

Lucy verkade trivas med sin tillvaro. Hon arbetade på “byrån” med “flickorna”, dansade och “fixade” sig. Ibland var hon hemma hos oss och åt och skvallrade med mamma, ibland fick jag sova över hos henne.

Lucy hade många kavaljerer som kom och gick. Några hängde hon ihop med en period, men sedan tröttnade hon snabbt. “Karlar är ett nöje, men inte vill jag ha en i hasorna hela tiden.”

Mamma fortsatte att skoja med henne om att hon bara skulle vänta tills hon blev kär på riktigt. “Kär? Vad är det?” frågade Lucy, och så skrattade hon högt.

Men så kom dagen då hon och en av “flickorna” skulle resa till Paris. Hon var uppspelt och kostade på sig Taxi hela vägen till Arlanda. Det damp ner ett vykort från Paris efter knappt en vecka, och efter ytterligare en vecka var hon tillbaka hemma. Hon verkade drömsk. Lite frånvarande, lite tankspridd, men uppåt. “Vänta bara, tills fotona är framkallade!”

Hon hade hämtat ut hela 8 rullar foton hon tagit i Paris. I början var det typiska turistbilder: Eiffeltornet, Triumfbågen, Caféer, Parker, Seine, Notre Dame... Men vid tredje bildbibban var det en bild på en bro. Tydligen fanns det en massa broar i Paris, och detta var då (inandning): Pont des Invalides. Lucy lät... stolt. Sedan följde många, många bilder på bron. Uppifrån bron, bron från sidan, detaljer på bron, bild på brons namnskylt. “Ser ni hur TUNG den är?” Lucy suckade. Det fanns bilder på andra broar också, lite pliktskyldigt, men sedan återkom Pont des Invalides på bilderna från alla möjliga vinklar. “Flickan” som rest tillsammans med Lucy hade tagit bilder på Lucy vid bron, ovanpå bron och vid Namnet på bron. Lucy verkade besatt av den där bron.

Och det var hon verkligen. I över ett år satt hon och suckade över fotona som satt på hennes kylskåp, på spegeln vid sminkbordet och i hallen.

Mamma skrattade som vanligt, och skämtade om att Lucy kanske skulle gifta sig med Pont des Invalides i stället för med Curre, som var Lucys kavaljer för tillfället.

Lucy skrattade inte med, som hon brukade. Hon blev tyst och inåtvänd. Fundersam.

Nästa gång vi kom hem till henne, hade hon tagit ner alla bilder på Pont des Invalides. “Äktenskap är en allvarlig sak”, sade hon. “Man måste vara säker. Jag är inte helt säker på Pont des Invalides, för jag har börjat tänka mera på Markuskyrkan i Skarpnäck. “

Mamma skrattade, och tog det som ett skämt: Ja, byggnation som byggnation, liksom. Kan man gifta sig med Pont des Invalides, kan man gifta sig med en kyrka. Hahaha!

Men jag tyckte att det verkade som om Lucy menade allvar. Fast jag förstod att det måste vara skoj. Eller? Vuxna visste nog bäst. Man kan väl inte vara kär i en kyrka eller en bro?

Det gick en tid, och en dag var Lucy överlycklig: “Jag har aldrig fastnat för en så snabb och smidig förut!” Det visade sig att hon sett en grön, engelsk racercykel i ett skyltfönster och blivit förtjust. Hon hade tömt sitt sparkonto och köpt hem cykeln. Det var verkligen en fin cykel med lädersadel och läderlindade handtag. “Nu behöver jag inte dela dig med någon och vi kan vara tillsammans varje dag och natt!” sade hon till cykeln.

Jag visste inte om hon menade allvar, men när jag sov över nästa gång, rullade hon in cykeln i sitt sovrum för natten. Hon tog sin tablett: “Godnatt, godnatt, Lucy.” Och till mig: “Nu kan flodhästarna komma, för mig väcker de inte!” Jag drog täcket över mig i kökssoffan och Lucy stängde sin sovrumsdörr. Halvt i sömnen kunde jag höra ljud från cykeln: En kedja skrapandes mot kedjeskyddet, en eker som knäppte till, hjul mot täcke och madrass och så ett dämpat plingande från ringklockan. Om och om igen med allt längre mellanrum…. Som om Lucy plingade sig själv till sömns med cykelstyre och ringklocka under täcket. Men man kan väl inte sova med en cykel i sängen..?

Det gick en tid. Lucy var hemma hos oss några gånger, rökte och skvallrade med mamma. Jag sov över en gång. Samma ritual: Cykeln in till sovrummet, Godnatt Lucy, Flodhästarna, Cykelljud, ringklockan, tystnad.

Det gick ännu en tid. Mamma började undra varför Lucy inte hörde av sig. Det var konstigt att hon inte svarade i telefon. Hade hon träffat en ny karl? Till sist gick mamma och ringde på hemma hos Lucy. Inget svar. Mamma åkte T-banan hem och så tillbaka till Lucy med extranyckeln i fickan. Hon berättade efteråt att det varit alldeles tyst i lägenheten. Hon hade tittat in i köket och i vardagsrummet först, eftersom sovrumsdörren var stängd. Hon hade knackat på sovrumsdörren och när hon inte fått något svar, hade hon gläntat på dörren.

Lucy låg i sängen, med en cykel bredvid sig, halvt under täcket. Hela sängen var full av intorkat blod. Det var det värsta och konstigaste mamma hade sett. Varför låg det en cykel i sängen? Och var kom allt blod från? Hon ringde ambulansen och ambulansmännen ringde Polisen. Först trodde de att det var ett sexmord. En man kunde ha mördat Lucy efter samlag, slängt cykeln på sängen i vrede, stängt sovrumsdörren och lämnat lägenheten. Ytterdörren var självlåsande, såsom vanligt var på 70-talet.

Fast en närmare undersökning visade, att Lucy måste ha varit så pass påverkad av sömntabletter att hon inte hunnit reagera adekvat när någon vass del av cykeln trängt igenom den tunna huden, klämt och skurit upp en stor blodåder. Det måste varit extrem otur.

Och ingen vuxen förstod hur cykeln hade hamnat i sängen på det där sättet.

På kvällarna när jag skulle sova, kom tankarna om vassa cykeldelar och en säng full med blod och om min glada, spännande moster som dog där i sängen. Jag mådde illa, jag frös och skakade.

Efter Lucys begravning kom mamma med ett avlångt pappersbylte till mig. “Hon ville att du skulle ha den här! Ditt namn stod under.”

Jag vecklade upp pappret som mamma rullat in Lucys Svarta Katt i. Den hade på sig örhängen jag aldrig sett förut; stora prästkragar i plast.

Jag minns att jag fick mitt livs första panikångestattack. Bilderna kom tillbaka igen, ännu starkare och mamma såg till att katten stoppades undan så att jag skulle slippa påminnas om Lucy, hennes sminkbord och hennes död.

Först i vuxen ålder fick jag tillbaka katten. Mamma skulle flytta och tog med saker från min barndom hem till mig. Denna gång hade mamma stoppat ner katten i en kubformad låda i papp, mönstrad med Pierrot-rutor i lila och guld.

Så varje gång min hjärna lurar mig genom att trycka på Delete, och jag senare tvångsmässigt måste kolla i lådan, kommer bilderna tillbaka. Sängen, Lucy, cykeln, blodet.

Nätverkande och sånt

 

Eftersom jag är en gammal stofil som aldrig använt sociala medier för att marknadsföra mig själv, har jag inte heller använt LinkedIn. Jag blev uppmanad att öppna ett konto där, typ 2004, men glömde av det öppnade kontot, totalt. Jobbade mycket och hårt och kände aldrig behov av att skapa och upprätthålla något slags digitalt karriärnätverk. Jag var sen med Facebook också. Hoppade på, först då det höll på att bli passé. Samma sak med bloggandet. 

Skulle jag nu börja LinkedIn:a mig, skulle LinkedIn säkert börja dö i samma sekund jag aktiverade det där gamla kontot. Jag har dessutom tagit del av helt GALNA LinkedIn-poster och undrar om det är kutym att humblebragga och att cringeinfluensa. Då vill inte ja´va´me´.

Fast å andra sidan kan man väl utforma sin presentation som man vill. Utan pinsamt.

NU är det lite trist att jag inte har 20 års upparbetade yrkeskontakter på ett eget konto, för nu är det dags för mig att börja jobba igen. Jag orkar. Har testat.

Mina skills: Föreläser om Naturvetenskap, Teknik och Vetenskap, gärna med fysiska demonstrationer och humor. Undervisar i Matematik och Fysik på gymnasienivå. Sjunger på semiprofessionell nivå.

Mina kvarstående handikapp efter sjukskrivningen: Svårt att hantera intryck såsom många människor och stökig miljö med hög ljud- och ljusnivå. Sånt leder till extrem trötthet. Skador på stämband och ärrbildning i halsen. Hosta och slem. Det betyder alltså att det jag är bra på, också är sånt jag inte kan göra längre.

En föreläsning fungerar. Eller ett undervisningstillfälle. Men att göra det flera gånger per dag, fem dagar i veckan, skulle trötta ut min sköra hjärna. Och fortfarande saknas flera oktaver i mitt tonomfång. Det låter inget bra, heller.

Så nu ska det bli spännande att försöka hitta nya sätt att jobba. 

Och hade jag haft ett aktivt LinkedIn-konto, hade jag gått ut med ett allmänt anrop:

"Jag är en social kameleont med 100 000 högskolepoäng. Begränsningar: Känslig för intryck och med återkommande pausbehov. I övrigt levererar jag med omsorg och spets. Vad skall jag nu hitta på?"

Som en långsam trampolin...

 

... har det gamla året tyngts ner av min julmatsstinna kropp, funnit sitt ändläge och sakta, sakta fjädrat upp mig i flyktläge, mot det nya året. Jag har ännu inte landat. Jag befinner mig strax efter kastparabelns höjdmaximum och försöker göra mig en översiktlig bild av terrängen, samtidigt som jag letar lämplig landningsplats. Snart skall jag dra i fallskärmens utlösare och välja var mina fötter skall få grepp. Fast mark. En utgångspunkt.

Det ska bli spännande.