Då har årets Julkalender på SVT dragit igång.
Vi befinner oss i fjällvärlden, men trots att det är december har ingen snö kommit. Det är barmark kring anläggningen som huvudkaraktärsfamiljen driver. Där är hela premissen: Utan snö - inga turister - ingen ekonomi. Om man nu skulle följa decembernarrativet med extremt uppretade röster som varje år tycker att det är för lite snö, ingen julstämning och alldeles för WOKE, med inkvoterade representanter för alla etniciteter och sexuella inriktningar, ser jag för min inre syn hur fåtöljtyckarna gemensamt reser sig och liksom låter Jul-harmen fylla deras kroppar, så bringorna spänns ut, ögonens blodkärl blir synliga och handens grepp kring 50-centilitaren hårdnar, när de kopplar: "Vafan, ska årets julkalender handla om samer och klimathysteri!" "NU JÄÄÄÄÄÄVLAR!"
Men kollar man vidare handlar det om spännande väsen och någon slags magisk förklaring till att just deras fjälltopp lämnats bar. Puh.
 |
| Foto: Johan Philips |
Då huvudpersonen drömmer att hennes avlidna aahka har ett viktigt budskap - call of adventure - tillsammans med tecknet: Tre svarta fjädrar, vaknar hon med ett ryck. När hon senare i skogen ser samma svarta fjädrar, förstår hon att drömmen är sann: Hon är utvald att genomföra uppdraget för att ställa iordning naturens obalans, så att snön kan komma och familjen kan fortsätta att bo och leva i området.
Kul. Spännande. Magi.
Men jag funderar på alla de gångerna då man själv vaknat med ett ryck, borstat av sig drömmen och gått till skola och jobb som vanligt. Och när man då fått en bekräftelse: Man MÖTER samma person som i drömmen, man HITTAR den konstigt formade stenen och man HÖR samma melodi som i drömmen, inifrån en öppen dörr... Då säger man till sig själv att inte vara barnslig nu, och går vidare i sitt vanliga liv.
Kan du relatera?
Skall vi bilda en klubb?
Vi kamrerssjälar.
Vi som aldrig vågade kolla bakom tillvarons kulisser. Vi som inte trodde att uppmaningen till äventyr gällde oss. Den Bilbon som i en alternativ tidslinje stannade hemma i sitt trivsamma hem och fortsatte brygga gott te och gillade det. Förnöjt.
Kanske skall man inte, som i Martina Haags bok "Från och med Nu", skriva ner en massa önskade äventyr och upplevelser att beta av under ett år som en Bucket List. Kanske det räcker med att hålla ögon och öron öppna och att inte säga till sig själv att inte vara barnslig. Och att skriva ner EN önskan som man verkligen arbetar på att förverkliga under året som kommer.
Då väljer jag att se årets julkalender som ett rejält tecken och en hint om vad som är viktigt att ta tag i: I år skall vi banne mig dra igång den där återträffen i Kiruna, som vi började fixa med INNAN PANDEMIN och som har legat och puttrat i grytan sedan dess. Kokat torrt.
Kollatips: Årets Julkalender
