Madeleinekakan igen!

Graham Oakley

När jag var liten fanns det böcker hemma, på hus och hem-hyllorna, som var hopplöst daterade.

Nordisk Familjebok, förstås, men det var nere vid golvet.

Nej, de här böckerna var bland annat läkarböcker med tydliga bilder på olika sjukdomar man kunde drabbas av. Lepra, struma, vansinne… Så fanns det ett gäng husmorsböcker med tydliga scheman för vilka grejer man skulle göra en gång om året, en gång i månaden, en gång i veckan och varje dag. Typ rynka kuddfodralsband och lägga in grönsaker i ättika, beställa hem is och stärka kläder med potatismjöl.

Här fanns också böcker med styckningsschema för husmodern att följa då far i huset kommer hem med en fasan eller en halv gris. För Händige Herrn fanns där istället hela årgångar med Populär Mekanik om man ville ha beskrivning på saker att själv snickra ihop av plywood: Lådbilar, radioapparater, en praktisk tvättsorterarmöbel, ett sinnrikt barskåp med inbyggd spegel eller varför inte en alldeles egen atombomb?

Bland de oerhört krångliga vett och etikettböckerna fanns också en avdelning med lek och spelböcker. Bästa boken var en regelbok med regler för alla tänkbara spel: Schack, Mahjong, Backgammon, Canasta, Kille, Tji och Tre, Kinaschack, Fia med knuff… Men det fanns också böcker med spel och lekar som idag ter sig rätt lama – enkla bordstrolleritrick, ”det försvinnande myntet” och små practical jokes att utsätta sina vänner för.

Återkommande rekvisita till dessa skojigheter var näsdukar, dricksglas, tändstickor, kortlekar OCH sotade korkar!!!

Man håller alltså en kork från en vinflaska över en låga, tills korkens ände är svart och sotig. Det gäller att inte ta på den sotade ytan, eftersom den svärtar ner allt som kommer i kontakt med den.

Så! Nu var man redo att leka!

En variant från boken var att man uppmanade någon att hålla korken mot pannan samtidigt som den skulle fråga och gissa vilken känd person man tänkte på. När den gissat rätt, skulle nästa person ropas in i rummet och genomgå samma process… Hahaha, så skojigt när person ett och två plötsligt förstår varifrån det svarta märket på pannan kommer ifrån…. Så DRÅPLIGT!

Ja.

Och extra roligt då, om man efteråt lite fnissigt går ut PÅ STAN så att andra människor KAN SE det TOKROLIGA man just lekt.

Redan när jag som elvaåring läste detta, insåg jag ju att tiden då en svart fläck i pannan var en skandal, var förbi för länge sedan. Det var väl bara att torka av den, så var den ur världen. På 1970-talet skulle det inte duga som skvallermaterial och inte heller bringa fläckbäraren skam. Och vem orkade SOTA KORKAR?

Om någon någongång ”lekt” detta lama, antog jag att personen helst skulle vilja glömma. Det är för pinsamt för att vilja berätta: ”Eeeeh, det verkade helfestligt först, men…”

Det är väl att jämföra med när någon i förhållandet vill pigga upp sexlivet med lite rollspel och kommer hem med illasittande kostymer. Jaha. Man testar väl lite och märker att servitriskostymen fungerar, men… varför har han trängt in sig i en löjlig hjärterknektkostym? Så ringer det i telefonen och stämningen bryts och man ser bara de billiga utklädningskläderna och att man gjort sig dum. Servitrishatten sitter med ett gummiband under hakan och hjärterknektkostymens ben sticker ut ur två korta byxbollar och ser egentligen ut som benen till en kycklingkostym. Någon svarar i telefonen med vuxenrösten och den som inte svarat sätter sig och väntar. När telefonluren är pålagd blir det tyst och tydligt. Man talar aldrig mera om det. Löjet.

Allt detta swischar genom min hjärna skitsnabbt, när jag hör Edward Blom berätta om en rolig lek han lekte som student, med SOTADE KORKAR. Hur gammal är karln? Jag kollar och det visar sig att vi är lika gamla. Det jag som elvaåring dömde ut som pinsamt och passé, sitter han på bästa sändningstid och berättar om! Med stolthet! Detta var tydligen något han vill delge som exempel på när man verkligen har ROLIGT som student.

Hans variant av korkleken var lite annorlunda än den jag hade i min bok, men de bärande delarna fanns kvar: Alla skall bli svarta i ansiktet och sedan skall man gå ut bland folk och visa sig. Så TOKIGT!

Nej.

För vissa bryts stämningen lätt. Verkligheten tränger på. För andra krävs lite kraftigare doningar för att självsuggestionen skall släppa. Typ att Polisen kommer och påtalar att det där som man sysslar med, inte var en så genomtänkt ide, ändå. Men för ett litet fåtal handlar det om att till varje pris inför sig själv hålla kvar den festliga stämningen. Även fastän alla mår lite dåligt och kanske är blöta och fryser och två har slagits och en är på väg hem och det är helt jävla misslyckat och man inte kommer in på krogen, lutar man sig framåt lite förtroligt och lägger av ett fryntligt skratt: ”Jahaha, det här var FÖRBANNAT trrrrrrrrrevligt – en av mina BÄSTA kvällar, på min ära!”

Jag tror att alla tre typer behövs.