Likgiltigheten

Jag har väntat med att se Carolas dag i "Så mycket bättre", med flit. Ville se helt ostört.
Jag har väntat spänt på melodifestivalartisterna - vilka blir det i år?
Jag har väntat på min lediga dag, då jag skall fixa min walk in closet.

Och IDAG är det min lediga dag och det känns som om Carola inte är intressant; de har säkert klippt bort allt häpnadsväckande och bizarrt. Melloartisterna visade sig vara som lärarutbildningen: ALLA som sökte kom med, och hälften är där för att de inte kom in nånannanstans. Och inte orkar jag städa ur skräprummet heller.





(ikgiltigh!)

Individualism

…or not.

Fotografen Hans Eijkelboom ställer sig i ett gathörn och står i max 2 timmar. På den tiden bestämmer han sig för vad han vill fokusera på idag…

Varje människa som lever i västvärlden idag, har ett fritt val varje morgon vid påklädning. Plagg, färger, stilar, tidsepoker.  Att så många människor ändå väljer typ samma…

 

Se mera!

http://www.anothermag.com/current/view/4045/Hans_Eijkelboom_on_Photography_for_Aliens

 

Down the memory lane

 

 

SVT har nu sänt tvenne reprisavsnitt av ”Här har du ditt liv” med Lasse Holmqvist. Det väckte minnen. När man var liten var det äckelmysigt att sitta sent uppe och se på lördagsunderhållningen när det var de stora, gröna fåtöljerna med blommor på. Man var liten, trött och helt uttråkad när vuxna människor gick ut och in ur studion och kramades och larvade sig. Föräldrarna sade: ”Nämen!” och ”Oj!” och ”Lever han?” och ibland skakade de liv i mig: ”Titta, det här är historiskt!”

Behållningen var det äckelmysiga: Lasse Holmqvist var ju så TJOCK! Man såg hakan som guppade in och ut ur det hängande hakfettet och kroppen var liksom oformlig och täckt i tyg. Glasögonen gav honom en oseende, blank uppsyn samtidigt som han var alldeles för familjär och gubbig. En sån där farbror man träffar på släktträffar och som hela tiden försöker göra en generad.

Äcklet och fascinationen kämpade mot tristessen. Gubbarnas prat om saker som man inte hade några referenser till fick bilderna att ta större plats i mitt huvud än i den vuxna publikens. De skrattade åt halvekivoka anspelningar i studion och jag frågade pappa: ”Vad skrattar de åt? Varför var det så roligt?” Pappa: ”Hehehe, ja…. Man kan säga att de tänkte på vuxensaker när han sade ”Jag drar mig ur”.  Jag : ”Men vad var det för ROLIGT?” Pappa: ”Titta, HAN var känd redan när jag var liten! Lever han?”

Alltså, man fattade inte skämten och man kände inte till kändisarna och de bara satt där i fåtöljerna och låtsades trivas. Vad gör man?

Man fokuserar på Lasse Holmqvists skrämmande kroppshydda, munnen och hakan. Fettet. Blänket i glasögonen och hans jovialiska, skånska bondingröst som man INTE ville skulle försöka bonda med en på nån fest genom att insinuant fråga: ”Har du nån fäst-man?”, ”Vad skall du bli när du blir stor?”, ”Skall du bli Glädjeflicka?” (och hoppas att man inte skall veta vad det är, tycka att det låter roligt, svara ”kanske” eller ”ja” och på så sätt dra ner skrattsalvor från övriga vuxna.)

Äckligt, men också lite mysigt att sitta i den egna soffan med föräldrar och syskon, på tryggt avstånd från Lasse Holmqvist och hans överdimensionerade (jag tänkte mig att de var specialbyggda för att hålla för hans tyngd) fåtöljer.

Men ack. Nu på reprisen av Ernst-Hugo Järegårds ”Här har du ditt liv”, var jag helt fokuserad på huvudpersonen – fatta! Ernst-Hugo! – och på hans liv och på hans skådespelarkonst (så BRA!) och på hans förtjänstfulla sätt att dra runt en drogad och knappt medveten Cornelis i ett sång- och dansnummer, att jag knappt tänkte på Lassefettet. Och när jag då skulle fokusera på det, insåg jag att svenskens medelvikt sakta närmat sig Lasses vikt under åren som passerat. Lasse skulle bara veta att hälften av de som spanade in honom när det begav sig, inte alls kände igen honom. De var bara fascinerade av att det faktum att det överhuvudtaget FANNS så enorma kostymer. Nuförtiden skulle INGEN vända sig om efter Lasse Holmqvist på stan. Ja, kanske för att han var kändis, då, men inte för att han var uppseendeväckande fet.

Eller… joo… nuförtiden skulle det nog väcka en del uppmärksamhet om Lasse Holmqvist gick på stan. Hur ofta ser man en skitfet Zombie, nyss uppstigen från Limhamns kyrkogård, gå på stadens gator som en vanlig man?

 

Historien bakom bilden



Ögat, även, måste vi ge någonting att bita i.

 

Slitet och fult är det på vissa ställen. Gamla skyltar som trillat ner och ramar som står kvar. Men en morgon hade dagg fastnat på ett spindelnät i ramen. Det är skitsvårt att fota spindelnät – det blir aldrig som ögat ser dem, men med dagg på, kanske..?

Och om man fotar genom nätet utan att ramen syns?

Problemet med att fota spindelnät är annars att bakgrunden ”slår igenom” för mycket om man inte har ett väldigt definierat skärpedjup, eller att det bara är spindelnätet som syns ordentligt. Bakgrunden blir ett sudd.

Nu hjälpte dimman till att lösa problemet. Om man fokuserar på nätet, men vill att bakgrunden skall synas, verkar det inte alls mysko om den är lite odefinierad i konturerna om det blir ännu dimmigare en bit bort.

Såhär blev det:

Vardagsmagi

 

 

 

Milstolpe!

Idag passerades gränsen, så nu är det över 500 sidvisningar på denna blogg! Inte 500 unika besökare, men väl 500 inloggningar.

Man undrar hur många av dem som bara varit inne och vänt och aldrig kommer åter.

500 går att faktorisera som 2 * 2* 5* 5*5, och blir 111110100 binärt. (Tvångstankar)

 

USA toppar listan över utländska besök, och sedan kommer Tyskland. Antingen är det Svensktalande människor som befinner sig i utlandet, som kommer in och läser, med flit, eller så är det bara varje bloggs andel av IRR-surfare som, om man undersökte alla bloggars sammanlagda IRR-tal för varje land, skulle ge en fingervisning om hur uppkopplat varje land är.

Jag undrar om Tyskarna sökt efter Rommel, och vad Amerikanarna finner. Själv finner jag det lite spännande att Ryska människor hittat hit.

De populäraste, eller i alla fall mest lästa inläggen är "Var är Reinfeldt?" och "Portugalarens återkomst." I båda fallen är det andra än jag som står för nytänkande och idé. I Reinfeldtinlägget citerar jag bara en kompis. I Portugalaren har jag visserligen skrivit allt själv, men lånat konceptet av en självutnämnd Professor och Fakir. Jaha...

Jag har en vän som startade sin blogg efter min. Hon har nu över 5000 besökare. Säkert bara IRR-besök! Slumpartade variationer! Nybörjartur!

Uppdatering: Sedan detta skrevs (för bara några dagar sedan) har Frankrike tagit detta som en utmaning! Från ingenstans kom Frankrike och petade ner USA från andraplatsen. På 2 timmar besöktes bloggen av 36 fransmän! Sedan har det varit alldeles tomt på Fransmän här.
Man undrar hur sånt kommer sig...

Veckans Icke-Nyhet!



-Och jag som klippt av hästsvansen för detta... så är det skjortan ni ser!

 

Ur Dagens Nyheter 2014-11-15:

Kometforskaren: Förlåt för skjortan! (Kille i kontrollrum hade skjorta med brudar i korsett)

http://www.dn.se/nyheter/varlden/kometforskare-ber-om-ursakt-for-stotande-skjorta

Killen är NÖÖÖÖRD – vad hade ni väntat er av en kille som tillbringat 10 år i ett kontrollrum? Han tog på sig sin finaste skjorta, dagen till ära, för hans Tjej är nämligen en av brudarna på skjortan och han har döpt henne till Telisia Sundancer och han tvättar aldrig skjortan trots att han sover med den under kudden varje natt och säger god natt till tjejen varje kväll.

Tro mig- även jag har gjort mina timmar i ESAS kontrollrum och sett det mesta i skjortväg. Hawaiilooken ÄR, de facto, en stor subkultur i branschen. Ingen hade höjt ett ögonbryn över killens skjorta en vanlig natt med satellitpassager. Han var bara lite osmidig som inte förstod att klädkoden kunde verka obegriplig för utomstående. Det är en personlig tragedi, förstås, med en kille som vid 40 har en fantasitjej, men det är ingen NYHET.

Hur jag kan vara säker på att han inte har en tjej/fru/kvinna i sitt liv? Jamän, kom igen… Det allra första en kvinna gör, när förhållandet är etablerat och man upptäcker en sån uppenbar SKYMF mot all estetik och smak i partnerns garderob, är att lite diskret låta plagget försvinna. Helt utan kommentarer eller gliringar. Utbrott eller Skrattanfall är klart motiverade, men kvinnor är smartare än så.

”Har Du sett min Bästa Skjorta?”

”Va? Vilken skjorta var det?”

”Den med alla färger och Brudarna!”

”Nej, jag vet inte. När hade du den senast?”

Och så faller skjortan in i kategorin Ouppklarade Mysterier. Sådant man kanske grubblar över ibland, men aldrig får klarhet i. Förrän förhållandet tar slut. Mannen kommer då att finna en oklanderligt struken, NK-mässigt vikt skjorta framlagd på sin säng som en sista hälsning. Alternativt kommer den 102-åriga änklingen att hitta en lika oklanderlig skjorta ovanpå hustruns testamente i bankfacket, strax efter hennes död.

Inse vilket genombrott och seger för mänsklighetens tekniska framsteg, när man kan landa på en skitliten komet med densitet och struktur som sockervadd, så pass långt borta att all telemetri sker med EN HALVTIMMES fördröjning. Testa på att styra en radiostyrd bil med fördröjning på en timme (en halvtimme ena hållet – en timme fram och åter). Med den återkopplingen är det satan en bedrift! Den här killen har alltså ägnat de senaste 10 åren åt detta. Han har inte haft tid att baka surdegsbröd och putsa sitt hipsterskägg och tillägna sig ”de rätta” åsikterna.

Det är ju precis samma sak som när feta killar sitter och äter chips och dricker öl framför TV:n och när Sverige vinner är det ”VI SOM HAR VUNNIT – SEGERN ÄR VÅR!” Nej. Det är de där elva killarna på gräset som har ägnat hela sina liv åt träningar och skadevård och slit i oändliga konstiga serier innan de vann här och nu. De har OFFRAT SIG för att soffkuddarna skall kunna känna sig delaktiga i SVERIGES idrottsliga framgångar.

http://www.youtube.com/watch?v=oB1dOqtyBFY

 

Då är det väl lite småaktigt att klaga på att en av de, som flyttat fram mänsklighetens gränser för vad som överhuvudtaget GÅR att åstadkomma, inte riktigt följt med i debatten utanför ESA:s hägn.

Att stå i direktsändning i Brudskjorta var inget Sexistiskt statement, det var en Nörds aningslöshet. Kan man inte besinna sig och fråga sig vad man ser innan man går till attack?

Det är ett lätt byte att slå ner på: Uppenbart jättefel! På partykillen på Stureplan eller på valfri politiker hade det varit en överlagd provokation. Plagget är så fel att man måste tänka ett varv till – vad ÄR det här? Det handlar inte heller om slentrianmässig, oreflekterad sexism, här. (Höhöhö) Nej. Tristast är väl att det inte heller är ett ironiskt humorinköp+ riktigt dålig timing. Det är främst tragiskt. Och riktigt sorgligt, när man i ett senare klipp ser killen bryta ihop i gråt efter sin ursäkt.

Jag tror att världen är en komplicerad plats att leva i. Därför kan det kännas skönt att känna patos och rättfärdighet i ryggen när man med kraft attackerar ett tydligt övertramp mot det som ”alla” tycker är FEL. Men om man tänker lite till…

 

Om vi var Blötdjur...

… skulle alla våra inre organ vara samlade i en säck i kroppen. Vi skulle inte ha något skelett – varken inne i våra kroppar eller som stödjande skal utanpå. ”Men Du då?” skulle vi säga åt killen som kom släpande med ett skal. Han skulle svara: ”Amen vaddå, det här är inte något exoskelett, det är bara mitt, liksom… skal.” Och han skulle ha rätt. Hans skal skulle dessutom hjälpa honom att andas. Skulle man få för sig att lacka sitt skal i nån trendig färg, skulle man sakta kvävas till döds.

(Snäckorna i trädgården tar upp syre genom små hål i skalet. Skojfriska skalmålningar är roligt på facebook, men snäckorna dör.)

Strax innanför munöppningen skulle vi inte ha tänder, utan en RADULA! Tänk dig att tungan istället hade en massa små tänder, som liksom raspade sönder maten innan vi kunde svälja. Tänder som slets ner skulle snart ersättas av nya små vassa utskott.

Vissa av oss skulle vara tvekönade och en del av oss skulle inte ha några könsorgan alls. Så olika kan ödets lotter falla. Men som tröst får de som blivit utan könsorgan ett hemligt vapen: Smygblottarens!

 ”Du kanske tror att detta är en helt vanlig ARM?”

”Ehh…jaa…”

”Ta på den!”

”Ja?”

”Du TOG på den! Just som jag omvandlat den till en dold FORTPLANTNINGS-LEM!”

(Jodå – kan DU på rak arm (Häpp!) avgöra vilken av bläckfiskens armar som är DEN armen?)

Så nästa gång det är maskerad – bli ett Blötdjur! Smörj in din nakna överkropp med glidslem. Tag en tysk armehjälm på ryggen som en ryggsäck, trä en Näcken på tungan och håll en dildo, stor som en limpa, i din ena hand. Vifta med den som en fransman skulle gjort under alla samtal och understryk det du säger genom att dunka den i bordet.

Annan maskeradgäst: ”Men… den där… verkar ju bara vara SJUK på nåt sätt… Vad skall det föreställa?”

 



Men Konstapeln... jag är ett Blötdjur!
(Bild: Hannes)
 

 

(Skrivet under inverkan av smärtstillande och endorfiner. Det är inte speciellt bra, men alla fakta stämmer och det kan ju vara lite bra att 1) Få veta mera om våra vänner Blötdjuren 2) Få en liten inblick i hur mina kasserade texter ser ut.)


 

Rapport från kroppen

Det är som ett stilla spinnande.

Imorgon skall jag gå upp till tandläkeriet med tre stora blombuketter: Den största till hon i receptionen som bokade om en massa patienter så min tandläkare kunde fixa min tand. Nästa bukett till tålmodig tandläkare som kretade sig ner i en rot, millimeter för millimeter, för att fixa nån annans klantiga rotfyllning. Den tredje till tandsköterskan som stannade kvar tills det var klart, även fast hon fick gå på lunch.

Tacksamhet. Sällhet. Kemisk glädje.

Avsaknad av bild betyder samma perfekta tomma känsla som i Nirvana.

Soundtrack of my life

Skenet bedrar

 

 

Bo Sundström är en helt fantastisk gitarrist.

Jo, jo, jo! Det är ett helt igenom Objektivt Postulat. Detta är bortom tyckande och preferenser. Bo Sundström är en helt fantastisk gitarrist.

Sådana här dagar, när allt bara snurrar, blir absurt och konstigt och man dessutom har tandvärken från helvetet och man har fått tid för rotfyllning den 7 Januari (!) och går på starka tabletter och förväntas sköta jobbet (nej, för idag skall jag försöka fixa sjukintyg) ändå, och det ena bizarra efter det andra händer… DÅ börjar alltid en melodislinga spela i mitt huvud.

Det är soundtracket till mitt liv som byter till något passande. Alltid samma slinga. Alltid Bo Sundströms gitarr. Och den kommer att fortsätta och fortsätta och fortsätta tills allt lugnat ner sig och tanden är rotfylld och jag segnar ner i en hängmatta i hallen med 1000 osovna timmar att sova och en hel massa pengele på kontot. Som en mätt katt. När jag vaknar har shufflefunktionen ofta bytt till nåt annat. Kanske Lou Reed.

Lyss:
http://www.youtube.com/watch?v=xLaEZzUdEKM


Tillägg: Nu menar jag alltså Lule-Bo Sundström, och inte Pite-Bo Sundström!

Att inte tränga sig på

Gustavsbergs "Vardag". Kanna och kopp med fat.

 

Hon är mycket ledsen, min granne, som bor en bit bort.

När hon kommer nära det som smärtar, blänker det till i hennes ögon och hon hoppas att man inte skall se. Vi skyndar oss båda att byta samtalsämne av hänsyn till varandra.

Hon är också mycket arg. När vi fikar kan hon ibland komma igång och spruta ur sig en massa ilska över riktigt hemska saker som får pågå. Fast hon gör det så roligt, att det slutar med att vi båda skrattar så vi får ont i magarna.

”Jag var över hos Grannen…”

”Nice. Hade ni trevligt?”

”Ja, vi pratade och skrattade som vanligt.”

Hon vill nog inte att jag skall berätta för någon om sorgen som bryter fram, eller att vi har skratterapi för att skrämma bort skuggorna i hörnen. Jag tycker mycket om henne.

Fötterna är hjältar

 ”Man kan ju inte bara plantera en massa, det skall ju skördas också!”

Det stör mitt sinne för uppföljning att inte avsluta eller fortsätta intrigen på de inlägg jag etiketterat som cliffhanger. Det äldsta CH-inlägget handlar om min fysiska status.

Nu då? Tränar numera varje dag, men attans vad fötterna tar stryk av att bära upp en sådan extratyngd hela tiden, varje minut man utsätter fotsulorna för belastning. Växlar skor varje dag (fyra olika) för att variera trycket på fotens olika delar. Alla skor fördelar tyngd och tryck på sina speciella vis. Häromdagen skulle jag vara representativ och klarade av att stå i 12-centimetersklackar i flera timmar, men kavajen gick inte att knäppa… 

Vill man se en utveckling eller en trend, kan man se här:

Analys: Ser man till den stora trenden, kan man extrapolera sig (Deltavikt/Deltatid => 1kg/mån!) till att jag når min målvikt i april 2016. Följer man de mindre rörelserna och tror att fluktuationer förbådar en ny trend, kan man sluta sig till att jag istället kommer att nå målvikten 55 kg i december 2015.

Den som lever får se.

Söndagens Text

 

Jos 1:10-11

Minns ni Josua?
Han som fick Jerikos murar att falla. Israeliternas mäktiga ledare i det Nya Landet. Men dessförinnan ingick han i den stora skara människor av 12 stammar som i åratal varit på väg till det av Gud utlovade landet.
När Moses hade lett hela människomassan nästan ända fram till Israel – de skulle bara gå över floden Jordan - dog Moses, och Josua fick ta över som vägvisare och motivatör. (Folket knorrade hela tiden, mer eller mindre, så Moses fick ideligen hitta nya sätt att motivera, peppa och påminna folket om Målet, när vägen var tung och lång.) Josua hade varit Moses nära förtrogne, så det var bara naturligt att han fick ta över. Han och Moses hade suttit många nätter vid elden, när alla andra sov, och lagt upp strategier och diskuterat fördelning av matransoner, så Josua var insatt och förberedd på det mesta.
Men trots att Gud efter Moses död talade direkt till Josua, och försäkrade honom att detta var Guds vilja: Landet var Deras, och givet av Gud. ”Var tapper och stark! Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör.”, tvekade Josua. 

Om tre dagar skulle de gå över Jordan. Han hade bett alla människor att hålla sig beredda, packa matsäck och peppat dem att sprida sig och ta marken i besittning, när de väl kom fram.

Men om det redan fanns människor där? Vad betyder egentligen ”ta i besittning”? Skall vi döda ursprungsbefolkningen, förtrycka dem och bli herrefolket, eller leva i fred sida vid sida med dem? Gud hade sagt: ”Ingen skall kunna hålla stånd mot dig så länge du lever” och Josua hade själv sagt till folket:”…alla tappra krigare, skall ställa upp till strid och gå över i spetsen för era bröder och hjälpa dem, tills Herren har låtit dem bli bofasta liksom ni själva och även de har intagit det land som Herren, er Gud, ger dem.” Folket hade svarat honom: ” Var och en som trotsar ditt ord och inte lyder dig i allt du befaller skall dödas!”

Det var det som fick Josua att tveka än mera. Skulle det bli en massa dödande nu? Döda människor som inte frivilligt ville lämna sina hem nu när Guds Folk kom? Det kändes lite… obekvämt. Och skulle Josuas människoflock börja döda varandra om de märkte minsta tvekan hos sina medresenärer? Och Josua själv? Var det hädiskt att sitta såhär och tveka? Skulle han visa den allra minsta tvekan själv, skulle han väl bli dödad på fläcken…
Nej, det var en dag imorgon också. Ingen idé att sitta och grubbla. Bäst att få det överstökat så smidigt som möjligt. Hur svårt kunde det vara? Med Gud som garant och som främste allierad skulle det bli en promenad i parken. Två år, max. Sedan skulle hela Israel vara deras. Och skulle det finnas några Tappra Galler som höll ut mot Romarna (Hans mamma brukade hitta på sagor om Asterix och Obelix när han var liten, så han tänkte i de termerna.) skulle de allt få veta vilka det var som bestämde! Om det så skulle ta över 2000 år.


(Tyckte det var lite roligt att Söndagens Text var just denna, samma vecka som Sverige erkänner Palestina som stat.)