Äldre

Hur kunde AI veta hur jag ser ut?

Dagens moment.

Dagens jävla faktum.

Jag är gammal nu, men hade ändå gått upp tidigt för att springa i skogen med en vän. 5 kilometer iklädd sportiga syntetkläder i svart och rosa. För det är ju bra. 

Fast på väg mot strumplådan i tvättstugan, hakar min lilltå i en rem på en väska som står i passagen. Jävlar, vad den bråttomhastigheten i horisontalled, omsattes i andra vektorer. Kraften som måste pareras för att inte falla handlöst orsakade en stukning på höger fot, eftersom den veks och vreds. 

Sedan föll jag ju ändå handlöst platt på golvet medan lilltån tvingades ur led, samtidigt som min hjärna delade upp alla krafter i vektorer, ner till minsta ligament i vänster fot. Det var så jävla kaotiskt, samtidigt som det måste passa in i systemet av sinus och cosinusdefinitioner.

Jag fick ordning på analysen, medan jag skrek rakt ut av smärta i flera minuter. Nästan blackout. Den tomheten mitt i alltihop. 

Jag försökte resa mig, men det gick inte. En stukad fot, och en annan där alla småben hamnat snett. Jag fick åla in till badrummet och knäa mig till medicinskåpet och ta en Ipren. Sedan gråtande grevinna af Smärta i soffan SMS:ande till väntande vän. 

Nu är den där foten med lilltån ur led, mycket större än den andra foten och dessutom helt blå på ovansidan. 

Det är sånt som händer när man är gammal. Benägenhet att falla. Skörare skelett. Svaga ligament.

Det är åt helvete.

Speciellt nu, när Yngste Sonen flyttar ut.

Nu skall jag ju börja nästa fas i livet. Eller kanske återgå till min gamla. Jag ska förstås bli energisk och äventyrlig, eller bara leka. Fast det går ju inte om man har ont och inte kan förflytta sig från soffan.

Som tur är, kom Yngste hem med Irländsk Whiskey alldeles nyss, som tröst. Han har varit ute och köpt sängkläder till sin nya lägenhet. Och på måndag börjar mottagningen på KTH. Jag är gammal, skör och trött. Fast fertil. Det är ju alltid något att trösta sig med när allt annat liksom bara slutar att fungera. PMS och svullnad består, år efter år.  

Det är skumt, det där med kroppen. 

Om man har djup sorg, om man flyr från krig, om man upplever akut trauma, fortsätter hjärtat att slå. Man måste fortfarande gå på toaletten. Det är helt absurt! Man tuggar frukt, man tvättar händerna, man andas, samtidigt som världen är helt förändrad. Man fortsätter sina ritualer för att man måste - inte för att de känns meningsfulla. Allting känns som tomma gester. 

Perspektiven förskjuts. 

Jag får ibland bilder av framtiden. Så väntar jag ibland i flera år. Och i vissa ögonblick sammanfaller bilderna med det varande nuet. Och det är aldrig dramatiskt. Bara ett stilla konstaterande.

Vad är då meningsfullt? Vad leder fram till detta ögonblick? Vilka stunder bygger man sitt liv fram till?

Jag har återkommande visioner av vind mot huden. Vatten och sand. En vila i att det blev bra så som det blev. Men hur ser vägen dit ut?

  

Luktloben

Hata AI-bilder! Såhär fel kan det gå, om man ber AI att göra en schematisk bild över hur doftdetektering går till. Om man själv inte riktigt har koll, kan man tro att AI har rätt, och så kan skit spridas till ännu fler som LÄR SIG felaktigheter. AI ljuger och hittar på. Bilder genereras, men det är minsann inget facit. 

 

Alla luktar så mycket.

Det är en massa doft hela tiden. 

Jag känner på lukten vilka människor som passerar och vilka som varit före mig i kopieringsrummet.

När jag kommer hem har jag olika dofter på olika delar av min påklädda kropp. 

Olika människor tar på olika delar av mig.

Ena ärmen luktar herrparfym och den andra doftar kryddad kyckling, efter någon som ville ha kroppskontakt under lunchen. 

Ryggen och armbågarna har tagit åt sig av någon som parfymerade sig hårt, innan den satte sig i stolen jag senare använde.

Mina skor luktar inte rosor. Det är en blandning av läder, skoputsmedel och skitstad som kletat sig under sulorna. 

Det är överväldigande. Jag hade glömt hur det är att ha ägglossning och superskärpt luktsinne.

Psykologiskt spel

 

Påsktider och påsktro att anfäkta och anamma

Ja, jag skrev ju i ett tidigare inlägg, om att stänga in ett antal människor i ett hus, och ge dem en uppgift att lösa. Mat och sovplats tillhandahålls. Det är tid, resurser och så en massa samlad hjärnkraft och expertis. Jag skrev att uppgiften naturligtvis löstes, och att det intressanta, för mig, personligen, förutom att bidra med lösningsförslag och hands on-verkstad, var att studera de sociala bitarna.

Nu är jag i ett litet dilemma, faktiskt.

Nästa scenario jag kastats in i, handlar också om att, i en mindre grupp, ta till sig en massa info som är ny för ALLA, och sedan använda denna information på ett konstruktivt vis. Det låter ju simpelt. Och något som är underförstått, är förstås, att gruppen kommer att arbeta bättre och mera effektivt om ingen i gruppen helt har missat grundläggande förutsättningar. Alltså agerar man i allas intresse om man hjälper varandra; förklarar om någon missat något viktigt. Annars riskerar man att få göra om de bitar som inte fungerar. 

Men vad gör man om en av personerna i gruppen om 5 personer, visar sig vara icke mottaglig? Jag är två veckor in i detta experiment och har två veckor kvar. Alla är respektfulla och ingen har ifrågasatt eller visat någon som helst irritation över denna individ. Och det är bra. 

Men själv har jag kämpat som fan med att hålla en professionell attityd och att INTE dras med i irrelevanta diskussioner om RELIGION, OLIKA FOLKGRUPPERS FÖRMODADE EGENSKAPER, ARBETSGIVARENS (förmodat usla) PERSONALPOLICY och SEXISTISKA UTTALANDEN. Personen har också ett ytterst skickligt sätt att "stjäla" fokus, genom att slänga ur sig halvt ämnesrelaterade frågor till någon, som då förstås svarar relevant, samtidigt som föredragande person får pausa i sin powerpoint, medan eventuell irritation riktas mot den stackare som svarade.

Dessutom har jag låtit bli att kommentera ständigt sena ankomster till möten och den märkliga ovanan att släppa sig offentligt i små rum, innan han snabbt avlägsnar sig och lämnar alla andra att sitta i gasmolnet.  

Jag har hittills svarat så kort som möjligt på försöken att dra igång diskussioner, varken givit rårasistiska kompissvar, eller antirasistiska pamfletter tillbaka, utan återfört diskussionen till Topic. Frustrationen har istället pyst ut (hahaha) hemma, till allas stora förnöjelse. Anektdoterna är oräkneliga, häpnaden är stor. Vad är detta?

Det här är så pass extremt att det inte borde förekomma på denna nivå. Hur har personen lyckats buffla sig in på det här sättet? Det är så pass osannolikt att jag landat i slutsatsen att han är en del i testet. De vill veta hur vi andra, som individer, bemöter och hanterar provokationer. Helst på ett sätt som inte kan användas emot oss om det dokumenteras. 

Puh. Då ska jag under kommande två veckor ha i huvudet att detta är ett test. Han ingår i testet.

Detta är inte personligt.

Jag skall inte samla på mig frustration som byggs upp till en bomb. 

Jag skall le och navigera mig förbi grynnorna, med grace.

Dum

...och dålig.

Min värld är mycket mindre än den, där saker sprängs och stora pengar byter ägare.

Och i den lilla världen är jag just nu SÄMST.

Eurovision Song Contest 2026 - Din ultimata guide!

 

Nu är alla finalister klara inför årets tävling som går av stapeln i Wiener Stadthalle, Österreich den 12-16 maj i år. Som sig bör, har jag lagt ner överdrivet mycket tid på att redan nu närlyssnat på alla bidrag. Först enbart på musiken, och sedan även kollat på framträdandena från varje lands final, eller motsvarande.

Det är 35 bidrag av varierande kvalitet och känsla - vad vill man förmedla?

Det är framförallt tre stora trender som står ut:

1. Tjejerna eller Tjejgrupperna är antingen väldigt glada och pepp, eller sjunger om att vara stark och stå upp för sig själv. Ibland båda. Man blir glad. 

Killarna eller killgrupperna är istället väldigt svåra, har själsliga problem eller är ledsna eller störda på något sätt. 

Detta gäller förstås inte alla bidrag, men tillräckligt många för att det ska vara en trend. Av 35 bidrag passar 18 in på just denna beskrivning. Förtvivlade killar och tjejer med (glad) jävlaranamma.

2. I denna AI/Synth/Elgitarr-era verkar det som om man vill tillbaka till något man känner igen, något ursprungligt. Av dessa 35 bidrag är det 14 som har framträdande stråkar i arret, på ett eller annat sätt.  Flera bidrag har med själva stråkinstrumentet på scenen också, som i Finlands bidrag, där det är själva idén med numret. Stråkarnas år, alltså! Ta som utmaning att räkna antal stråkinstrument som förekommer i finalen! 

3. Befästandet av en ny genre som bubblat upp då och då: Operaschlagern! Malena Ernmans gren, förstås, men i år är det hela 4 bidrag som går in för den. 

Lite andra skojiga grejer: Azerbajdzjan försöker plocka poäng från den allra trognaste ESC-publiken, genom att skicka en Petra Mede lookalike. Lite kul är också att Luxemburg skickar en tjej som ser ut som "Hjälp, vi har köpt en bondgård"- Brita Zackari. Och att Kajs klädstil plockats upp av Portugal.

Annars är allt väldigt SVART, SVART, SVART. Svarta kläder, svarta riter, svart smink, svarta naglar, svarta pälsar, svarta lackbrallor... helst med nitar och i kombination med naken hud. Obehagligast är Rumänien, som i sin officiella video verkar ha byggt upp rum som påminner väldigt mycket om fotona från Epsteins tandläkarrum i Epsteinfilerna, och i scenframträdandet visas bilder i bakgrunden på utsatta unga tjejer i burar. 

Som tur är, finns det bidrag som går tillbaka till Classic ESC: 

Italien kör smörsångarstilen med en tandrad som kan tävla med Trivagokillens, UK kör retrokaos på TYSKA (Eins zwei drei), och Australien Svarar UK, genom att skicka ett bidrag som påminner väldigt mycket om Mo-Do: s "Eins Zwei Polizei" och Tacos "Der Kommissar". (Minns ni Da Da Da, med Trio?) Portugal skickar ett gäng medelålders gubbar som kan sjunga stämmor på ett... vänt sätt. Estland piggar upp med ett modernt nummer som lyckas kännas som Middle of the Road och Malta skickar en klon av Cliff Richard som tänjer rösten så att vi alla skall känna oss uppvaktade.

Jag vet inte vad vi ska säga om Grekland... Ett charmigt nummer! Anis Don Demina spelar minecraft, typ. 

Bäst i hela startfältet är Moldavien, vars text man kan lära in ("Noroc Cin Cin, Terra Nova!") redan nu, så man kan förbluffa sina vänner när man skrålar med i texten på finalkvällen. 

Moldova

Friskt vågat, hälften pannkaka.

Alltså, tidigt åttiotal... Då tyckte man att det var helt normalt att ha såna här promobilder. 
Detta är mjukhårdrockarna Scorpions som visar upp sin bästa sida. (OKEJ hade ju såna halvporriga affischer på både tjejer och killar. Samantha Fox och han, killen i badkaret där man såg ALLT.)

Var är proportionaliteten?

Var är tanken om fartblindhet?

Var är betongväggen vi snart kommer att åka in i, eftersom alla som knackar föraren på axeln, ses som bakåtsträvare?

***

Jag tror att det i dagens läge är superlockande att gå in i någon enfrågekult och stanna där, eftersom hela resten av samhället är så svårhanterligt att greppa, speciellt om man trott stenhårt på att de lösningar man anammat och genomfört, skulle fungera. När de kom med biverkningar, är det inte roligt längre,

Då kan man antingen förneka rådande tillstånd, eller anklaga budbärarna för lögn eller dolda agendor, eller pressa ännu hårdare på att fortsätta äta arsenik. 

***

Det är så trist att privat stå på en trampolin och arbeta upp ett jävla momentum inför det där trippelhoppet man övat på, men precis när man ska till att hoppa, då går trampolinjäveln av och man tumlar 5 meter ner i bassängen och måste dessutom passa sig för att inte få en halv trampolin i huvet. Bildligt talat, alltså.

***

Men vem klagar? Det är bara att klättra upp ur bassängen och köra igen. 

***

Förändrat sinnestillstånd p g a hög feber och en släng av Post Covid. Fattar att det är Covid, när kaffet smakar skit, allt är salt och jag känner folks parfymer, fast på ett vidrigt sätt. Alla luktar kemiskt. Denna gång är jag luttrad och är bara glad att jag verkar överleva utan IVA, denna gång. Fast då är det det där med hjärntrögheten, då. Och den ojämna kognitionsprofilen. Jag får inget gjort, precis som förra gången, då jag kunde sitta och kolla på tandborsten i 90 minuter innan jag satte igång med borstningen. Samtidigt gjorde jag nu ett sånt Matrigmatest on line, för ett jobb jag sökt. Och satte alla, utom två, som timade ut innan jag hann klicka. Det är så förvirrande. Jag känner inte igen mig själv. Eller jo, jag minns ju hur det var efter IVA, men det var inte hur jag brukar vara.

Tänker bra och snabbt inuti huvudet, men utifrån ser det ut som om jag är en svettig säck potatis. 

*** 

En bekant som jag stött ihop med i olika sammanhang, i olika städer, helt oberoende av varandras agendor; vi jobbar inte ens inom samma fält, men verkar känna samma människor, började prata om bästa sättet att fixa en passiv inkomst. Båda sade samtidigt: STIM! Så nu ska vi skriva en jullåt som ska ge oss ett årligt tillskott tills vi dör. OBS! OBS! Utan inblandning av AI. AI är fusk.

***

Nu är jag så trött på allt. Jag vill vara en kattunge i en korg med mjukt. Somna bort lite.

***

Förra gången jag hade strikt diet, gick jag ner 5 kilo och har behållit den vikten sedan dess. Det är bra. Då vet jag att jag har en god kosthållning till vardags och att det är en balans mellan intag och förbränning. Nu är målet att gå ner ytterligare 5 kilo. Jag har nu en lista över saker jag vill äta när jag får. Cravings: Mandelskorpor, Champagne, Jordgubbstårta, Pommes Frites, Havrebollar, Coca Cola, Polly med Bilinnanmäte, Snickersglass, Pizza med Bearnaisesås och krispig Tacotallrik. Guinness. 

***

Det är så kul att vara bland människor. Tag 30 personer som inte känner varandra, sätt dem i arbete med att lösa ett gemensamt problem. Först i teorin och sedan praktiskt. Ge dem 20 veckor i ett hus med allt de behöver för att lösa uppgiften och mat på regelbundna tider. Givetvis kommer de att fixa det de blev satta att göra, men det intressanta är att iaktta vad som händer socialt. Vem som sätter tonen, hur grupperingar bildas och bryts upp, vilka konflikter som uppstår osv. Det bästa är om det inte är meningen att någon skall titta på det, så störningsmoment som utröstning och tävlingar och sånt slipper man. Löööööv it!

***

Byta jobb, byta miljö. Byta sociala interaktionsmönster. Byta status och byta arbetstider. Jag har ett datum och en adress att dyka upp på. Och såna privatspanarlågskor med smala snören.

***

.Jag sover alltid med öppet fönster, oavsett väder och temperatur. Fryser man, är det bara att slänga på ett extra täcke och sätta på flanellmössan. Därför kan jag nu med säkerhet skriva in i almanackan att Koltrasten kommit exakt precis nu! När jag gick och lade mig (03.00) satt den utanför fönstret och hänföresjöng att våren var här!

***

Bästa poddarna just nu är: 

Vetenskapsradion som bjuder på 20 minuter vetenskapsfördjupning i något speciellt ämne, varje vardag. Det finns massor med gamla avsnitt att leta bland, och lyssna på.

Dagens Eko som förvirrande nog INTE är nyheterna, utan ett nytt 20-minutersmagasin som gräver lite djupare än man hinner med i vanliga nyhetssändningarna. 

Söndagsintervjun med Martin Wicklin. En timmes intervju med någon man är nyfiken på, eller inte kände till så mycket om. 

***

...och så säger jag som Astrid Lindgren när hon talade med sin bästis i telefon: "Döden, döden", och så var det avklarat. Fast jag säger "Jävla Trump" och så är det avklarat. Jag skulle kunna skriva 1000 krönikor med olika vinklar och med stöd i officiella beslut och diplomatiska riktlinjer och promemorior och peka på en massa saker som skevar, men jag orkar faktiskt inte nu. Hellre löser jag Palmemordet en gång för alla, om jag så skall krossas och kvävas under tyngden av alla arkiverade handlingar. Typ så trött är jag på samtiden. Börja peta i ett 40 år gammalt mordfall utan facit.... så unket!

***

Trött på allt

 

Det handlar kanske främst om att ingå i ett sammanhang, eller flera.

Tillfälliga sammanhang, som när tåget stått stilla i snöstorm mellan Kiruna och Fjärran i flera timmar. Då börjar man prata med varandra och kanske hjälpa en uttråkad nioåring att stå ut. Kortlek är bra att ha i sin väska.

Någon har huvudvärkstabletter och en grupp körsångare är på resa. Egentligen för att åka skidor på en glaciär, men nu går de mellan vagnarna och sjunger snapsvisor.

De längsta sammanhangen är kanske familj, partner, ett skrå.... landet man bor i.

Att bli människa - så som människan umgicks på savannen - i varandras ögon. Och att uppleva sann kontakt ger ett svar i kroppens belöningskemi, precis som svaret på en kanyl i armen. Instant lycka. 

Men det kräver också att man anstränger sig lite, för att connecta. Vara snäll. Hitta en gemensam grund. I ditt öga ser jag mig själv. Jag kan se vad du behöver och försöker göra din tillvaro lite lättare. 

Fast då finns ju ett annat sätt, att snabbt få till den där mysiga känslan av gemenskap... Att dela upp i "vi" och "dom andra" och hitta gemenskap i att försöka hitta så mycket fel på "de andra" som möjligt.

Det ena kräver lyhördhet och ansträngning. Det andra kräver bara att våga bröta på och hänga på andras bröt. Det är så sorgligt, alltihop. 

Brr Brr Patapim!

Det hände sig en gång för inte så länge sedan, att jag inte orkade röra mig alls. Jag hade rört mig runt i en ny stad hela dagen och försökt befinna mig på olika ställen vid vissa tidpunkter, samtidigt som andra människor också skulle navigera sina fysiska kroppar till samma punkter i tid och rum. Det är väl så man gör, för det mesta. Så man lever. Den urbana människans hållpunkter varje dag. Hur skulle det se ut om patient och tandläkare inte befann sig på samma ställe, under samma tidsperiod? Då blir inga tänder lagade.

Så jag hade gått, åkt buss och taxi runt om i den där staden. Lyckats få till möten och tillsammansätande med olika personer. Bestämt lite saker, besökt olika lokaler, fått reda på nytt.

Men i hotellrummet tog det stopp. Jag orkade inte röra mig. Jag låg på sängen i en lite obekväm ställning och visste att jag nog måste ner igen för att få i mig näring innan sömnen slog till. Men inte just nu. Ligga utmattad lite till. Bara lite till. 

Fjärrkontrollen till TV:n låg förstås så att den inte gick att nå. Men med en viljestyrka likt Gunde Svans (då han föll och fick en skelettskada i Holmenkollen 1989 men vägrade att bryta tävlingen) kunde jag hasa mig så pass långt att jag kunde nå fjärrisen med yttersta fingertopparna och sedan kasta mig bakåt på sängen igen, i en ny obekväm ställning.

Okej, TV. Kolla kanalerna. Kanske någon rolig bizarr kanal med ryskspråkiga tanter som spår folk i realtid? Måske dansk film? Kanske konstiga TV-shower? Kanske CNN? Kanske Skenet Bedrar eller Vicar of Dibley på BBC?

Men nu var det sån Smart-TV och en massa flerval innan man kom fram till kanalerna. Ett av flervalen var Youtube, och inom Youtube var det redan förvalt vilken video som låg först.

Jaja, jag klickar väl då.

Och i mitt komaliknande tillstånd mellan dröm och vaka, spelas det upp film efter film i ett oändligt pärlband i flera timmar. Den ena filmen följer på den andra och mina ögon är öppna, men jag förstår inte vad jag ser. Det är ingen handling. Bara lösa musikbitar och ljudeffekter och namn på figurerna som snabbt avlöser varandra. Det bara fortsätter och fortsätter. Efter ett långt tag, förstår jag att några av de AI-genererade karaktärerna återkommer om och om igen, och jag lär mig vad de heter.

Värst är en trädliknande jätte, för varje gång han kommer aktiveras min synestesi och hela kroppen vibrerar inuti på ett jobbigt vis. Lugn blir det bara när en levande ballerinakaffekopp kommer och hela kroppen sätts i flight/fight-tillstånd när en krokodil som egentligen är ett bombplan kommer flygande. Ja, alltså, visste man inte bättre skulle detta kunna vara början på en psykos eller bara en sådan där hetsig dröm precis innan man vaknar. Men nä, det sker på skärmen i mitt hotellrum och jag är för trött för att bryta. Lite fascinerad också. 

Jag hade alltså hittat ITALIENSK BRAINROT. 

My god. 

Kolla själv, HÄR
 

Skymning över landet

Hedengrens är förpassad till en källare i Sturegallerian, utan skyltfönster ut mot gatan. So much for that culture, Kulturkanon eller ej.

Glöm inte att all kultur växer underifrån. Utan näring blir det till sist inga äpplen att plocka. För nya träd tillåts aldrig slå rot.

Satsar man enbart på A-laget, finns till sist ingen bredd att plocka nya A-lagsspelare från.

Sverige är ett litet land, så vår USP är att vi satsat på bredden. Givit ALLA en god chans att testa på det mesta och kunna hitta sin nisch. Alla skall ha möjlighet att studera och utöva idrott och konst. Så får vi också en spets, jämförbar med andra mycket större länder.

Komplettera gärna en Kulturkanon med att återställa anslagen till de institutioner som säkerställer fortsatt utveckling här och nu, speciellt alla kulturskolor runt om i Sverige, där barn och ungdomar får utvecklas inom sång, musik, ensemblespel, instrumentspel, teater, dans och bild. Speciellt alla ställen som ger möjlighet att bilda band, ha en replokal och arrangera konserter. Årets budget drog ner. Tyvärr i många fall ner till under gränsen för genomförande och bärighet.

Typ, om du ska åka tåg en gång om året för något superviktigt uppdrag, och biljetten kostar 200:- och du får ett resebidrag på 300 spänn varje år. 

Biljettpriset höjs lite varje år.

Det fungerar i några år, fram tills dess du får skippa kaffet och bullen, för då räcker det till biljetten.

Fast efter ytterligare år är biljetten så pass dyr att det nu saknas 25:- för att du skall kunna åka.

Så då larmar du till resebidragsgivaren att nu har du fått 300:- i alla år, men att du nu behöver liiiiite extra för att du skall kunna fortsätta göra det där superviktiga som de givit dig i uppdrag att göra.

"Nämen! Har du fått 300 spänn i så många år! Fattar du hur mycket pengar vi har givit dig? Nu får du allt klara dig själv! Vi drar ner lite till, här!"

Så istället för att ge precis så mycket som behövs för att verksamheten skall kunna fortsätta - en pytteliten del av budgeten - ser man det mer som en utgift som varit "onödig" hela tiden. För kulturen skall ju vara "självbärande". Man ser det inte som att man först sår, och sedan får skörda. Man ser det som att skördebiten är lukrativ och spännande. Såbiten är bara kostsam och onödig. Usch. Varför skall man behöva finansiera något så onödigt? 

Gärna en Kulturkanon, men slå inte undan benen för det som om 100 år skall utgöra 2125 års Kulturkanon. Snälla.

Vrål i vinden

Augusti är minsann också en sommarmånad!

Just idag är det blåsigt och mulet, för den där stormen pågår över Sverige. Jag är inne i en hälsodrive som inbegriper Folsyra, B12 och Järn, samt såna kapslar med Omegaoljor. Jag går drygt en mil varje dag i alla väder och springer 5 km en gång i veckan. Nästa vecka tillkommer simning också. 

Oväntad effekt: Mens. Regelbunden menstruation. Jag är fertil. 

Om jag låter mig bli befruktad nu, kommer jag att vara 75 när det nya barnet tar studenten. 

Fast, jag vet inte, jag. Vägvalet. Familjeliv i 20 år till, eller en andra period av äventyr?

Jag har hittat en fin sten. Jag stannar och luktar på nyklippt gräs. Jag fyller på igelkottens vattenfat.

Det är viktigt i mitt liv. För på samma gång som jag är supervuxen och övermogen så pazz att jag blir förvånad över kroppens intakta funktioner, har sommarens lugna lunk tagit mig tillbaka till femåringens enkla förundran över de små sakerna: en liten vacker sten, en liten vacker blomma, en liten fågelfjäder och frihetens luft.

Jag pekar ut små mirakel för mina barn när de väljer att hänga på ut till skogen. "Kolla! En groda!" Men de är blasé och ointresserade. De har installerat en elektronikverkstad i köket, programmerar mystiska små lådor och kollar signaler med oscilloskop. Åker till studieorten för att förbereda studentkårsjox inför det nya läsåret. De är inte fem år längre. De är vuxna och på väg ut i sina egna liv. Det är så härligt!

Men jag har regredierat till femåringens sommartillstånd, nu när jag inte längre behöver vara ansvarig småbarnsförälder eller skjutsande tweenieförälder eller stöttande gymnasieförälder. 

När hösten drar igång på riktigt måste jag nog växla upp lite. Förhandlar med verkligheten: "Om jag leker vuxen på 50%, får jag vara typ 12 på halvtid? Leka, vara med kompisar, gå till badhuset, hänga i stallet, sjunga i kör och samla på Sanriogrejer?"

Detta mellantillstånd är helt nytt för mig. 

Om man börjar från noll med all den kunskap och erfarenhet man har med sig - hur skall man då bygga sig ett liv? Vill man verkligen satsa på att samla Merch? 

Refrängen i min nya låt:

Handlar det mera om OCH, än om ELLER?

Man kan inte göra ALLT, på samma gång, heller.

Klart Slut från Ströms Vattudal, från Morgonrodnadens Portar och från under yllefilten. En liten stund till blir jag här. Sedan ett andetag. Sedan allt det nya!

Tiden är inte min vän

 Tiden flyr mig, och jag är trög och seg.

Jag missar alla tåg, även de jag skulle ta eftersom jag missade de förra.

Jag kollar på matchen Norge-Italien, och tycker domaren har dåliga ögon. Italiens taktik är att gå in våldsamt i situationer så att det gör ont på norskorna och sedan kasta sig på marken och rulla runt, så att det ser ut som om DE är skadade och har råkat ut för fubb. Domaren ger då Italien frisparkar och Norge gula kort.

Jag har annars inte ens en situation att befinna mig i, som di Leva skrev.

Jag har varit och tappats på blod som samlats upp i massor av provrör med olika färger på propparna. Så har det testats i något labb. Min läkare kryssade i alla rutorna, så jag är nu besiktigad helt och hållet. Fick hem ett brev som jag ska rama in. Nu är det noll. Varken sjuk eller på topp. En ny början från origo. Härifrån kan det gå åt vilket håll som helst.

Men ändå - isen håller! På med skridskorna!

(Och i huvudet spelar Anslagstavlans signatur upp, och jag kommer förstås ihåg den där ramsan som skulle påminna en om var långfärdsskridskoåkningen kunde sluta med blöta kläder: "Vass, råk, brygga, bro, udde, avlopp, utlopp, inlopp, sund, grund och vindbrunn".)

Men som sagt: Dagarna rinner mellan fingrarna som vatten. Och vi gör vad vi kan för att hålla dem kvar. Stannar uppe längre och längre så att dagen skall räcka lite till. Det är en superdålig taktik, för vi sover till sent och äter frukost vid 14.00. 

Tidningsbilen stannar utanför och lämnar DN i brevlådan. Vi är alltid vakna när de kommer. 

Konturerna är sig lika, men världen sjunger en annan sång. 

Om man inte tar ut en egen kurs, blir man en omständigheternas lekboll, så det är karta, kompass och kronometer som gäller nu. Kängor, Ränsel och Kronans choklad. 

Toppa Formen

 

Detta är den där veckan då Jesus var död, innan han återuppstod.

Detta är nåjdens ensamvandring innan han kommer tillbaka, transformerad.

Detta är ett andetag innan nästa andetag.

Och man undrar om det räcker med en vecka.

Fast - å andra sidan blir inget gjort om man flyttar fram en deadline.

Jag vill klistra in texten till Erik Norbergs låt "Här", här, men jag hittar den inte på nätet,

Så då drar vi lite brottstycken ur minnet:

Det finns ingen början och det finns inget slut. 

Inuti finns bara det som alltid längtar ut.

Och Här. Vad händer se´n? Hur ska vi fortsätta berättelsen?

Här. Vi slutar Här. Och börjar om.

Jag har i alla fall Duschat. Bra sak om man skall börja ett nytt liv.

Eller som Bella och Gustav skulle uttryckt det: "Om en liten vecka..."

Mycket att ta tag i. Många att ringa. Mental omställning. Lite otäckt men också lite spännande.

Allt avslutas samtidigt. Många cirklar sluts.

Vad händer med det som blir över om saker inte går jämnt ut?

Samtidigt finns min största glädje och stolthet  - barnen - alltid med som en pågående konstant. Deras utveckling och egna vägar, som jag får följa nära och på avstånd. Då kan ingenting bli riktigt hemskt, vad som än händer.

Love, Love, Love.

Intermezzo

 Det är den där vanliga lördagslunken.

Man har sprungit 5 kilometer, ätit frukost och städar loss, med P2 på.

Då kommer grannkatten in genom vädringsfönstret. Den kommer förbi ibland. Kollar läget. Alltid snabbt in, går runt och hälsar på alla och hoppas att det skall finnas något för den att äta. Och så snabbt ut.

Ibland får man klappa.

Men idag, när jag har mycket att städa inför ESC-festen härhemma, tvingar den mig att sätta mig  bredvid den i soffan. Så blir det ju, om den ligger och tigger klapp med magen upp. Bättre att sitta ner och klappa istället för att stå ansträngt halvböjd, bredvid soffan. Och när jag då sitter bredvid, ställer den sig på mina ben, trampar runt, lägger sig, spinner och somnar.

Och då sitter man där, skitlänge, utan att röra sig, för man vill inte svika förtroendet. Och så är det rätt mysigt också. Jag klappar på den tjocka pälsen och undrar om jag har några ebonitstavar härhemma. Kanske i förrådet? Jag har gnidit ebonitstavar med kattskinn, men jag har aldrig gnidit ebonitstavar mot en levande katt.

Men så har råttorna sovit klart och ger sig ut för att dricka, äta och klättra. De vill ut ut buren.

Katten vaknar och blir helt fokuserad på de pälsiga djuren som i sin tur vädrar ut mellan burens spjälor. Ögonkontakt. Ömsesidig vaksamhet.

Och jag blir kvar.

Nu är jag intresserad av hur detta möte skall förlöpa. Dessutom måste jag ingripa om det blir kritiskt läge och trauma för något inblandat djur. 

Jag skulle ju städa! 

Lifehack!

 

Idiotgrejerna man gör om och om igen:

* Klippa lugg

* Tänka "men vad fräscht med citron-roll on!"

* Ta på sig de nya Dr Martensarna när man vet att man ska gå toklångt

* Påbörja hårfärgning när man känner sig pigg, vid 22.00-tiden

Ja, de flesta har väl sina egna jättebra idéer som varje gång visar sig vara riktigt dåliga. Och som man dessutom agerar ut. Flera gånger. Hur fan funkar man egentligen?

"Hm. Jag ser så tråkig ut. Och tjock. Kanske kan en LUGG lyfta utseendet så att jag ser lite mera välordnad och pigg ut?" Näe. Luggen är ingen magisk bantningskur. Man är lika fet och trött, fast med en ful hemklippt lugg.

Jättefräscht att lukta som en budgetstädad offentlig toalett.

Alla vet ju att det tar ett tag att "gå in" ett par nya kängor. Vilken BRA IDE att passa på att ta de nya då, när man ändå ska skubba runt en hel dag! Så man riktigt får en bra start. För skorna. Inte för fötterna. Som fått svåra blåsor och skav, långt bort från ombytesskor och plåster och lika långt att gå tillbaka. 

Och åter befinner man sig fångad i att slutföra hela hårfärgningsceremonin, fast klockan är alldeles för mycket och ögonen är torra. När man lägger sig är man trött och sur. Att man aldrig lär sig.

Bifynden

 

Jag har hittat saker som inte platsar i mina skriverier, men som ändå borde komma andra till del. Hade det varit en polisutredning hade detta varit "slasken"; information man grävt upp i sin research, men som inte är relevant i det man skriver om. Sådana här bifynd är så intressanta!

Nu vet jag - och snart du - vilka Sveriges första poddare var. 

Nu får man tänka sig tillbaka till 1930-40-talet. På den tiden var radiomediet ganska nytt. I Sverige började Radiotjänst sända 1925, i en kanal. Redan då var Sven Jerring igång, och han skulle hänga sig kvar i riksradiosändningar ända till 1972. 

Men under andra världskriget såg en vanlig radiovecka ganska trist ut i våra ögon. Folkbildningsperspektivet var framträdande, samtidigt som Sverige var präglat av protestantisk kyrklighet. Det var Högmässa, Nyheter, Radiokören och klassisk musik. Och så Barnens Brevlåda, förstås. 

Sport tog en relativt stor plats i tablån. Man sände direkt från större evenemang, som Finnkampen och Vasaloppet. Kulturen, såsom diktuppläsning och radioteater ansågs vara viktig för folkbildningen och man var tidig med Skolradio (Som mycket senare skulle bli TRU och UR). Tolvslaget och dagens dikt var en viktig milstolpe i radio varje dag, precis som idag.  En timme i veckan fick man bänka sig vid rörradioapparaten om man ville höra ny, "populär" musik. Det kunde vara shillingtryck, dragspelsmusik, Bing Crosby och Evert Taube. Annars var det Sune Valdimirs underhållningsorkester som stod för musikillustrationer och inslag, både i andra program och i egna underhållningstimmar. Det var Radiotjänsts ständiga husband. 

Tilltalet var väldigt formellt. Inget småprat. I radion skulle det vara ordning och reda. 

Man sände 8 timmar om dagen, med två nyhets- och vädersändningar under dessa 8 timmar. Dagens Eko kommenterade och fördjupade nyheterna. 1938 var första gången en kvinnlig röst läste nyheterna. Detta sågs som något oerhört! Inte kunde väl en kvinna förmedla så allvarliga saker som nyheter? Hur skulle man kunna lita på att en kvinna hade koll på händelser, in- och utrikes? Folkstorm!

Kvinnor kunde ha sin plats som schlagersångerskor, i radioteaterroller och som hallåor - på sin höjd - men man tyckte att den sakliga och allvarliga tonen i Radio bäst upprätthölls av en man.

Under andra världskriget insåg både axelmakterna och de allierade, radions räckvidd och propagandapotential. Förutom FM-sändningar, var det många länder som använde kort- och mellanvågvågssändningar för att nå landsmän utomlands och för att sprida sin information. Vi som haft gamla rörradioapparater av trä, minns hur spännande det var att läsa alla namn på städer, trycka på kortvågsknappen och ratta in Luxemburg, Paris, Hilversum, Stavanger och Riga... Sverige startade sina utlandssändningar 1939. Tyvärr kunde den tyska befolkningen inte nås av dessa, eftersom det var förbjudet att inneha radioapparater som kunde ta emot annat än FM, i Tyskland.

Däremot sändes det extremt mycket propaganda på mellanvåg, FRÅN Tyskland. Det fanns en hel propagandaradiostation i Königsberg, som sände på många språk, däribland Svenska. Det var inte bara vinklade nyheter och judehat -  då hade propagandan varit för uppenbar - utan också önskemusik, husmorstips och reportage. Man förstod att Svensken i gemen var skeptisk till NSDAP, så man ville framstå som ett trevligt, normalt parti för trevliga, normala människor. Ungefär 10 % (hundratusentals) av Svenskarna vid denna tid, lyssnade regelbundet på sändningarna. 

Göbbels hade värvat protyska svenskar som gärna ställde upp för att sprida en nazistisk världsbild. Det roliga är att man från början proklamerar att detta är SANNINGEN. Alla andra nyheter är vinklade, men detta är bara fakta, "för att du själv skall kunna bilda dig en uppfattning och ta ställning". (Samtidigt som man utmålar Judar som paria, lägre stående och ett problem, och samtidigt som man förtiger allt som kan ses som negativt för Tyskland som nation och Regimen i synnerhet...) Man betonade Sveriges och Tysklands historiskt och kulturellt starka band och utbyte, så att det skulle kännas som en självklarhet att vara på Tysklands sida i kriget. 

Och. 

Bland dessa propagandaspån, fanns det då ett program som var flera årtionden före sin tid. Istället för rappa män som läste nyheter eller dikter - framförde en SAK, sändes regelbundet från Königsberg ett program som byggde på att man fick lyssna på två "Fruar" som drack kaffe och småpratade om ditt och datt på ett hemtrevligt och skojigt sätt, precis som en podd från vår tid! Som lyssnare bjöds man in i deras samtal och man lärde känna de två Fruarna som om de var ens egna väninnor. Så: Fru Wolf och Fru Schlach (Ja, de hade båda gift sig med tyskar) var faktiskt Sveriges första kvinnliga poddare!

Och - det är klart - börjar man gilla de där väninnorna, identifiera sig med dem och längta efter nästa program, är man nog lite mindre kritisk gentemot dem, när de mellan kakrecept och skojiga iakttagelser, sticker emellan med "...och han var förstås jude, den där tjuven..."

Mer här!

Och en bok som handlar om den där radiostationen: Tyskland Talar

Artikel från 1944

Associationsleken

 Kringlan Svensson

varuhuset Kringlan i Södertälje

Se Sundbyberg och Sedan Dö

Olrog

Povel Ramel

Pratrik

Patrik och Putrik

Ja! Patrik och Putrik!

Kolla: Här!

Jag tvingades att se Masked Singer i veckan. Jag gissar att det är Kringlan Svensson inuti Skogsjätten. Stenhårt. Det bara måste vara Kringlan Svensson där. Det finns inga alternativ. Alla ledtrådar pekade på Björn Skifs, men det kan inte vara så enkelt, så jag frågade Chat GPT om vilken koppling de har till varandra. Svaret var att det inte fanns någon direkt koppling, men att de båda är aktiva inom svenskt kultur- och underhållningsliv, så Chat GPT kunde inte utesluta någon koppling, även om det inte fanns någon uppenbar. Det de har gemensamt är att de är Svenskar i underhållningsbranchen. Såhär presenterade Chat GPT de båda: 

Kringlan Svensson is a Swedish musician, known for his involvement in bands like Klingande and Kringlan Svensson's Hundar (Swedish for "Kringlan Svensson's Dogs"). His musical style is often a blend of different genres.

Björn Skifs is a well-known Swedish singer, songwriter, and actor. He gained fame for his work in the 1970s and 1980s, particularly with the pop group Blue Swede, which is best known for their hit "Hooked on a Feeling." Skifs also pursued a successful solo career and was active in the Swedish music scene for decades.

Hm. Björnes presentation verkar okej, men Kringlans? Jag sökte vidare. Nej. Kringlan har inga musikorkestrar. Men det bara MÅSTE finnas någon koppling mellan Kringlan och Björn Skifs. Jag orkar inte fortsätta att driva tesen om Kringlan inuti skogsjätten genom att hitta långsökta kopplingar och bevis, men fram tills masken rycks av den där fula kostymen, kommer jag stenhårt att hävda att det varit Kringlan hela tiden, ÄVEN om det visar sig att det är Björn Dixgård eller någon annan Dalmas däri. 

Varuhuset Kringlan i Södertälje har två systervaruhus: Spiralen i Norrköping och Gyllen i Linköping. Samma arkitektur och Samma inriktning när de byggdes. Lördagsshoppingfiket. Fast nu har kedjor flyttat in och de har blivit gallerior. Fiket är kvar, iallafall. Kaffe och kardemummabulle, eller en mazarin. 

Ulf Peder Olrog och Povel Ramel gillade varandra. De var samma andas barn, även om de kom från olika håll och utvecklade teman och musikgenrer på sina egna vis. Min favorit är Undervattensbåten, förstås. U-båten Så har vi den andra svenska varianten på Engelsk U-båt: Undervattningsbåten

Olrog och Ramel skrev en trälig låt om en Papegoja tillsammans. Man skulle kunna tro att de skulle lyfta varandra och bli hysteriskt roliga ihop, men jag vet inte... Det kanske är jag som är svårflörtad. Om någon vill kolla upp den där låten, får den väl googla själv. Jag vill inte lägga upp den här. Om den ens finns på nätet. Den känns bara stel och sökt. PRATRIK. Ha, ha. Very Funny.

Men Patrik och Putrik är ju HELT underbara!

Kanariefågeln är redan död, så ingen larmar om vi går ännu längre

 Experiment. Jag vill att du tar dig tid att läsa och begrunda.

Reflektera över denna bild:

Vilka känslor väcker den? Vilka konnotationer för den med sig och vilka konnotationer har den fått nu? 

Följ denna länk och läs det som står där: Empati

Och svara sedan på hur illa ute vi är som mänsklighet, om en uråldrig medfödd överlevnadsegenskap som Empati, ses som en psykisk störning.

Om ett inkluderande och vänligt program som Sesame Street ses som hjärntvätt av barn; 

Vilket samhälle är det man vill bygga?

Filmtips!

 Det är faktiskt ingen skam att bromsa, när alla vill peppa en att gasa.

Nu säger de att det är vår, och då ska man må bättre genom att påbörja en massa nytt. Folk är fan som det där återkommande uppslaget i KP inför varje sommarlov:

"Har du svårt att hitta på något att göra? Här är 50 tips! Skrev ner alla tips på små lappar och dra en lapp när du har tråkigt!"

Nej. Mitt problem är inte att jag inte har skojiga saker att göra. Problemet är att ha tid att överhuvudtaget göra något, när alla måsten är avklarade. Tid och ork. För jag orkar inget mer när all energi är slut efter alla måsten.

Och då kan det ju vara skönt att bara sitta och doomscrolla på sin telefon. Men inte ger det något.

Bättre då att ickemultitaskande verkligen koncentrera sig på en film. Är det en bra film, blir hjärnan glad.

Men om man nu bestämt sig för att se en film, kan man leta i 2 timmar på olika strömningstjänster innan man hittar den bästa. Om man är fler än en som ska se, kan det bli ännu svårare.

SÅ för min egen skull, och för alla andra som vill slippa leta, kommer här länkarna till saker som man borde se. Länkarna kommer att bli gamla och trasiga, förstås, men allt och alla är färskvaror i ett längre perspektiv. 

Film:

Fröken Chic (Sickan Carlsson)

Kortfilm:

Sallys Film

Dokumentär:

En sista Kväll...

Slow TV:

U6 - Finaste linjen!

Konsert: 

The Sparks hemma hos

Serie:

Hugh Grant

basfiol och flöjt

 

Jag håller på att skriva allvarliga artiklar åt seriös beställare.

Det är historia och det är krigskonst.

Strategi och diplomati.

Och allt lägger sig som ett tunt silkespapper ovanpå ett ljusbord, så att samtid och dåtid bildar sådana där bilder som fanns i Bamsetidningen när man var liten. 

Det var fyra rutor som man skulle lägga ett smörpapper på, och rita i linjerna som fanns i varje ruta. När man flyttat pappret och ritat i alla fyra rutors streck, blev det en bild. Kanske på Lille Skutt.

Jag skriver fram sådana bilder i mitt huvud, samtidigt som jag målar upp nittonhundratalshistoria i datorns worddokument. 

Det är intressant. 

Att skriva faktatexter är inte samma sak som att skriva skönlitterärt. Att skriva faktatexter är att dubbelkolla fakta och att ange källor rätt, när inspirationen tryter. Att tvinga sig att sitta ner och läsa igenom för att hitta fel och saker som måste förtydligas, när man egentligen vill gå iväg och ta något att äta. Eller plantera om en trött växt, fastän klockan bara är 11 på förmiddagen. Det kan också vara att hamna i flow och glömma bort att äta. Idag var en sådan dag. Det var lycka.

Nu är det snö på buskarna. Nu har utefåglarna fått nya fröer. Nu skall jag skriva eget. 

Det var säkert 30 år sedan jag var inne i Fanzinesvängen, förresten. Alla Punkfanzines, SF-blad och egenutgivna serier man fått och gjort. Hemsidor, Bloggar och Instagram tog över. Videobloggar och Youtubekanaler. Twitterflöde. Poddar. 

Tänk om man skulle ta å knåpa ihop ett pappersfanzine igen? Så jäkla kul! Det är ju något visst med prasslande papper och ozonosande kopieringsrum. Fast nu kan man i o f s formge allt på skärmen och skriva ut i fyrfärg. Eller välja att vara renlärig ner till skrivmaskinsnivå, kopiera upp och färglägga varje enskild kopia med vattenfärg, där man tycker det behövs. 

Ja, kanske...

NU

Nu krymper vi världen till det allra, allra minsta.

Vi stänger dörren och städar loss. Vattnar blommorna och sorterar in alla kläder i lådor och garderober.

Lagar mat. 

Äter maten.

Lyssnar på Jazzradion i P2, eftersom det är lätt åtkomligt på Sveriges Radios hemsida.

Vi ringer till nära och kära och pratar om minnen och skvallrar om gemensamma bekanta. 

Men det räcker inte!

Vi måste krympa ännu mera!

Vi måste göra världen begriplig och lättfattlig. Vi måste ha kontroll över vad som händer i den, så vi kan slappna av. I alla fall litegrann. Ett litet tag.

Så vi bygger ett bo i sängen. En kopp te på sängbordet. En bokreabok och en filt. Sänglampa. 

Jag skall vara här nu. Tyst.

Fasta.