The Art

1. INT. ELAINES VARDGSRUM - DAG

ELAINE sitter i en soffa och talar i telefon.

                            ELAINE

    Då åker ni och hämtar arvegodset imorgon! Det viktigaste är      mina lådor från vinden och källaren, Arabiaservisen och            Kandinskylitografierna. Original! Från femtiotalet... Ja, de       hängde i mitt barndomshem, så de är inte hennes!

KLIPP TILL:

2. INT. JERRYS VARDAGSRUM - DAG

JERRY står upp och talar i telefon.

                            JERRY

    Jag tar med mig George och Kramer för bärhjälp. Hur skall vi     veta exakt vad som är ditt? 

KLIPP TILL:

3. INT. ELAINES VARDGSRUM - DAG

                            ELAINE

    Pappas tant sade att hon skulle ställa fram allt som är           mitt.  Det skulle finnas en förteckning över allt jag ärvt,       men den följde inte med bouppteckningen... Jag undrar var        den tog vägen. Det  spelar egentligen ingen roll, bara            teservisen och mina gamla grejer kommer hem. Och konsten!

4. INT. ELAINES HALL - KVÄLL

Hallen och angränsande rum är belamrade med lådor, väskor och påsar. Över några lådor ligger balklänningar, kavajer och en dressyrhatt. Dörren ut mot trapphuset är öppen.

Elaine står med händerna i sidorna och betraktar alla kollin. Jerry, KRAMER och GEORGE kommer in genom dörren. Jerry bär en låda. Kramer bär två kassar. George stänger dörren när alla är inne och drar händerna mot byxsidorna. Jerry ställer ner lådan. Kramer fortsätter in i lägenheten. George följer efter honom.

                            JERRY

    Det var det sista! Tur att vi hyrde en stor skåpbil!

                            ELAINE

    Herregud! Att det var så mycket!

                            JERRY

    Hon försökte få oss att stanna och köra iväg alla hennes         möbler som hon inte ville ha med till sin nya lägenhet. Det       har vi aldrig lovat. 300 kvm möbler... Helt osannolikt: Hon       tyckte att vi skulle hyra bilen en dag till på din                    bekostnad, och agera flyttgubbar åt henne. Hon stod och       skrek åt oss på gatan när vi körde iväg.

                            ELAINE

    Hon har alltid försökt luras i stort och smått. Oh!        (Kommer plötsligt på...) Var är Arabiaservisen? (Börjar öppna          lådor) Har hon krossat den?

                            GEORGE

    (Off Scene) Kom nu! Vi är hungriga!

5. INT. ELAINES KÖK - KVÄLL

Runt köksbordet sitter Jerry, George och Kramer. Kaffe, bullar, kakor och frukt finns framdukat. Det står lådor och kassar längs väggarna och på lediga ytor. En stor IKEA-kasse med inramade litografier står bredvid köksbänken. Elaine öppnar kylskåpet, tar fram fyra öl och ställer fram på bordet. Jerry, George och Kramer äter hungrigt. Elaine får syn på IKEA-kassen, sätter sig på huk och bläddrar genom konsten.

                            ELAINE

    Åååå! De här kommer jag ihåg från när jag var liten!

                            JERRY

    Ja, jag tog en runda genom huset och tog ner alla Kandinsky       jag hittade!

                            ELAINE

    Men hon hade väl ställt fram allt som var mitt?

                            JERRY

    Ja, det stod tre Kandinsky bland lådorna men två hängde i            vardagsrummet.

                            ELAINE

    Men så kan man inte göra! Även fast hon är en skräcktant,          kan man inte slita ner grejer från folks väggar!   

                            KRAMER

    Jerry, hakade du ner konst som hängde på väggen? (Menande            tystnad) 

                            GEORGE

    (Med mat i munnen) Klart etikettsbrott. Inte för att jag bryr         mig, men klart etikettsbrott.

                            JERRY

    Men hon sade inget när jag tog tavlorna...

                            ELAINE

    (Står nu upp vid köksbänken) Vem vet... Kanske hade hon              gjort upp med pappa om att hon skulle få just de två                  tavlorna? Hon hade ju ställt fram tre. Tänk om hon         hade minnen med de tavlorna? Och nu är pappa död.

                            JERRY

    (Lutar sig framåt med ansiktet i händerna) Ååå! Nu känner            jag mig som en förövare, en skurk. Jag skäms!

                            ELAINE

    (Sätter sig vid bordet och söker allas blickar) Vad skall vi         göra?

                            GEORGE

    Jerry, du talade hela tiden i bilen om att denna gång skulle          du inte bli fintad av tanten - du skulle inte gå på          några fula trix! Och nu är det du som är helt känslokall.         Ingen tanke på affektionsvärde. Du gick fram och plockade        ner hennes konst och såg dollartecken när du fick med dig        tavlorna.

                            JERRY

    Å herregud, har jag stulit värdefull konst?

                            ELAINE

    Googla Kandinsky... Men vad skall vi göra? Nu är det ju VI       som är skurkarna. Jag vill inte vara skurken.

                            GEORGE

    (Äter nöjt hela tiden) Ingenting, jag skulle inte tänka mera          på det.

                            KRAMER

    (Håller mobilen framför sig med uppspärrade ögon, drar handen      genom håret och skakar Kramer-karaktäristiskt) Kandinsky,          litografier, 1953... Det är mycket pengar, Jerry! Mycket!

                            JERRY

    (Skakad) OK. Jag messar henne och frågar om hon vill ha de           två tavlorna som minne av din pappa, Elaine. Vi får köra      förbi henne innan vi lämnar tillbaka hyrbilen. Herregud...              (Börjar messa)

6. INT. ELAINES HALL - KVÄLL

Elaine, Jerry, Kramer och George står i hallen.

                            ELAINE

    Tack för hjälpen, allihopa. Vilken tur att det löste sig.

                            JERRY

    Ja, hon verkar inte ens arg, hör här: "Jag skulle gärna              vilja ha de två tavlorna."

                            KRAMER

    (Håller IKEA-kassen med två tavlor i) Jag måste skynda mig          om jag skall hinna köra tavlorna och lämna tillbaka bilen,      så jag sticker nu. Förresten, Tanten kastade det här på mig        när vi skulle köra därifrån. (Tar fram ett papper ur        jackfickan, ger det till Elaine och skyndar ut genom ytterdörren)

                            ELAINE

    (Vecklar upp pappret) Jaha! Här är förteckningen över det jag         ärvde av pappas saker! (Läser) Va? "Konst: Hans                     Hermansson, 1 st, Peter Norrman, 1 st, Gunnel Boman,      Skulptur "Sittande Kvinna", Wassily Kandinsky, (höjer           rösten) 5 st! 

                            JERRY

    Var det DÄRFÖR hon inte sade något när jag plockade ner               tavlorna?

                            ELAINE

    Hon lät två tavlor hänga uppe och hoppades att vi inte                skulle ta dem, fast hon visste att de var mina! Och jag           fick aldrig det här pappret (håller upp pappret) förrän      hon insåg att ni faktiskt tagit med er det jag skulle ha!

                            GEORGE

    Du talade hela tiden i bilen om att du inte skulle låta dig          bli fintad av tanten denna gång, Jerry.

                            JERRY

                 Satan!

                                                            

Melodikrysset!

 

Ja, eftersom Anders Eldeman inte tänker göra ett extrakryss, mitt i veckan, för DIG, har jag nu gjort ett.

Det gäller för dig att tänka ut ledtrådarna som resulterar i denna lösning. 

Melodi, artist och så en krystad tankekedja som resulterar i dessa ord. Det finns självklart flera rätta lösningar på detta kryss, men vissa är ju givna. Direkt. 

L8, till exempel. Gösta Ekman sjunger Hasse Ekmans text till Johnny Bodes melodi ""Herre i frack", i original. Låten till mitt kryss skall sjungas på Finska eller spelas av orgelgubben Lennart Palm i Lerum. Så skall man tänka sig att Anders Eldeman säger: "Ja, vad är det som man, enligt texten, skall lägga bort?"  

Så fortsätter man att tänka ut alla ledtrådar till de återstående orden. Alla HAR en lösning, men det är inte fel med andra lösningar. Lycka till!

Osannolikhetsdriften

-Var har jag läst den där artikeln, förut, någonstans?

Sannolika saker hända 

än i våra dar, minsann.

Sannolikast är dock denna

om Elvira Madigan.

Tage Danielssons sannolikhetsmonolog och de egna matematikstudierna inom området, öppnar upp för nya aspekter på detta med sannolikhet. Ändå är det Douglas Adams som sätter mig på spåret. Rymdskeppet Hjärtat av Guld, i Adams "Liftarens guide till galaxen",  tillryggalägger extrema avstånd med hjälp av skeppets Osannolikhetsdrift. Man kommer fram dit man skall, snabbt och smidigt, men man får räkna med att helt osannolika saker händer, som bieffekt.

Och nu händer många, helt osannolika saker, inom väldigt kort tidsrymd. Hittills. För vem vet - det kanske fortsätter såhär osannolikt, länge till? Det kan bara betyda att någon, någonstans har tryckt på en röd knapp och att Osannolikhetsdriften har satts igång.

Bevis för denna tes finns i överflöd i min absoluta närhet. Helt ointressant för gemene man, förstås, men ett exempel finns i denna text.

Men i världen, då?

Det räcker väl med att påminna om Dansken som i Norge sköt med pilbåge på folk. Vad är oddsen för att Nordisk Film i Danmark lige nu skulle ha premiär på en film med liknande premiss?   

https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/a/x8eQqV/danska-komedin-vildmnd-skjuts-upp-efter-pilbagsdadet

Och vad är sannolikheten för att någon blir olyckligt vådaskjuten under en filminspelning av en film som bygger på att någon av misstag råkat döda någon?

https://edition.cnn.com/2021/10/21/entertainment/rust-film-accident/index.html

Sedan kan man ju, om man vill, diskutera hur nära nedanstående artikel i DN, ligger ovan länkade artikel och om det är sannolikt eller ej, att de TVÅ artikelförfattarna bara skrivit om artikeln och lite pliktskyldigt angett CNN som källa till en DETALJ i artikeln, inte hela. 

https://www.dn.se/kultur/kvinna-skots-till-dods-av-alec-baldwin-under-filminspelning/

Överkurs blir att ange sannolikheten för att de två artikelförfattarna diskuterat just sannolikheten för att någon nörd läst CNN:s artikel och känner igen den om den råkar dyka upp i DN, på svenska. De måste ha kommit fram till att sannolikheten var väääääldigt liten, och bestämt sig för att köra slappjobb innan kaffet.

Då är ju sannolikheten för att den nörden skulle råka vara just jag, extremt liten. 

Ändå är det så nu. 

Osannolikhetsdriften är aktiverad.

P.S. Ja, jag vet. Ni andra matematikmänniskor och sannolikhetsjonglerare vet också att premissen är fel, här. Det är som att blanda en Rubiks kub helt slumpmässigt. Sannolikheten för att bitarna efter slumpblandningen skall sitta EXAKT så som de sitter just nu på kuben, är precis lika stor som sannolikheten att alla bitarna skall sitta så som de sitter när kuben är löst. Så är det, även fastän det intuitivt kan verka fel. Och är kuben redan arrangerad på detta vis, är sannolikheten 1. Sedan är det förstås väldigt liten sannolikhet att en annan kub skulle råka få exakt samma mönster eller bli löst efter en räcka slumpmässiga vridningar. Men det är ju i sig en lustighet att böja på sannolikhetsbegreppet och att man räknar med att andra förstår vad man gör. Men det är väl lika bra att jag skriver ut det i klartext, för jag orkar inte förklara i efterhand för folk som tror att de sätter en på plats, när de egentligen inte förstår att man skojar.

Uppdatering: Bonusmaterial!

Det är som klassiska exemplet med Pansarkryssaren Potemkin. Man uttalar det inte "Patjomkin", eftersom det skulle kännas som om man i ett vanligt samtal skulle låtsas vara lite kontinental och säga "Kobnhävn" när man menar Köpenhamn. Man skulle framstå som väldigt pretentiös och kanske lite manierad. Nä. Man kör på svenskan.

Man kör också på "Potemkin", och flinar lite menande, eftersom man räknar med att alla andra dels förstår vilken film man menar och dels inte heller skulle säga "Patjomkin". Fast då är det alltid NÅGON i sällskapet som på P1-skånska spetsigt påpekar att: "Det heter faktiskt Patjomkin!" 

Hur lätt är det då att förklara för den pretentiösa person som egentligen uttalar namnet rätt, att man med flit säger fel, för att undvika att uppfattas som pretentiös?

Hoppsan, så det kan bli.

 

- När ska du ta tag i de här lådorna, egentligen?

Tänk dig att du har fått hem en massa flyttlådor från din ena förälder. Föräldern var 40-talist, med allt vad det innebar. Tempus i förra meningen hintar alltså om att flyttlådorna innehåller gamla grejer som förälderns partner inte längre vill ha att göra med, efter din förälders död. Dina egna gamla minnen, släktfoton, vuxenviktigt; typ lagfarter, reverser, postväxlar och kuvert med saker som skall lämnas till angivna människor när de blivit vuxna eller när ett visst datum passerats. Sånt.

Sedan får du tänka dig att du blir alldeles överväldigad av mängden lådor och allt som måste gås igenom, samtidigt som du bearbetar sorgen efter din bortgångne förälder, så lådorna blir stående ett tag, innan du tar tag i upp-packandet på riktigt.

Tänk dig nu riktigt många lådor. Från förälderns vind och källare. En hel del konst och lösöre från bodelen av huset också.  

Har du tänkt färdigt? Visualiserat ditt hem och placerat lådor på var ledig yta och ännu fler lådor ovanpå lådorna? Bra.

Då får du också tänka dig att du tar ett djupt andetag och att du till sist tar tag i skiten. Du öppnar låda efter låda och slänger en del, sparar en del och lägger undan en del till människor som är berörda. Du öppnar en låda med leksaker din förälder lekt med, ler åt slitaget och minns att du själv fått leka med sakerna när du var liten. I en låda ligger dina egna gamla leksaker och i en annan ligger skolkataloger, festivalarmband, stulna askkoppar och ölglas. Ja, sånt.

Du håller på tills du inte orkar längre.

Nästa dag är du full av lust att ta tag i resterande kollin. Snart är du framme vid ungdomstidens teservis, som skall diskas och användas till vardags! 

Fast... i lådan, märkt "fest" du just öppnat finns saker som du inte förstår. Där finns:

* Åtta par Crocs, i olika storlekar och färger

* Åtta Duschmössor, såna heltäckande, med genomskinligt, rektangulärt tittfönster. Även dessa plastmössor i olika färger.

* En påskfjäder

Näe, tänker du. Det här är inget du känner igen eller vill ha. Duschmössor? Så många?

Och i botten på lådan ligger en liten lapp.

Nu får du tänka dig rubriken på lappen: Fjäderleken

Och så får du fundera lite på hur sakerna du funnit i lådan kan användas i ovan nämnda lek.

Under rubriken står, punkt för punkt, hur det är tänkt att duschmössorna, Crocsen och fjädern skall användas. Det framgår tydligt att det inte skall vara några andra attiraljer till. Inte ens kläder skall man ha på sig. Nähä. 

Och du får nu tänka dig att det liksom sjunker in i ditt sinne att dessa prylar och spelreglerna på lappen  indikerar någon slags folkhemsvariant av Eyes Wide Shut, partnerbyte och sjuttiotalsporrestetik.

Vad händer inne i dig?

Först kanske du värjer dig och tycker det är konstigt och perverst. Sedan kanske du påminner dig om att EN orsak till att du aldrig gästat klubben Adam och Eva i Norrköping, är att du haft på känn att du riskerat att träffa på dina föräldrars bekanta där. Du kanske tycker det är lite skönt att du haft rätt känsla kring vissa i umgänget och påminner dig om att även föräldrar har ett sexliv, även om man helst inte vill tänka på det.

Sedan börjar du gapskratta! Du kommer på att den HÄR lådan kommer att saknas hemma hos den överlevande partnern och att denna kommer att FÖRSTÅ att du packat upp den och läst lappen!

Men... skall du ta kontakt med partnern och lämna tillbaka lådan? Deras parmiddagar lär ju fortsätta och de kommer att sakna sina lekar efter kaffet. Jodå. Det kan dessutom vara lite kul att se minen i ansiktet, när hon förstår att du sett och förstått.

Så. Efter ytterligare ett djupt andetag, slår du numret och repeterar tyst för dig själv: "Jag tror att vi fick med oss en låda för mycket..."

Nu får du tänka dig att det gått ca 6 månader sedan din förälder försvann och lämnade hus, handlingar, partner och barn efter sig. Det är fortfarande färskt. Du vill alltså inte vara för brysk och rakt på sak. Samtidigt är ju detta ett kliv rakt in i deras gemensamma, privata sfär. Kanske bäst att inte nämna lådans innehåll alls. Bara säga att du förstod att det var partnerns privata? Nej, inte privata, det blir för intimt... eller?

Flera signaler går fram. Efter ett tag går telefonsvararen på.

Nu får du tänka dig att du hör din förälders partners röst tala om att det inte går att ta samtalet, eftersom det är mobilfri Bröllopsresa i veckorna två. Nygift, happy, happy och lite småfull anger partnern ett kontonummer att sätta in grattispengar på.

Nu kan du, om du vill och orkar, tänka dig att de sista illusionerna du haft, liksom bara faller. Allt är möjligt. Inget är för lågt. Det finns inga spärrar.  

Nu är ditt uppdrag att leva vidare med denna insikt.

Den dag du packade upp den där lådan...

 

 

Orkar inte

 

OA. Min själsfrände. Jag skrattar jättemycket och igenkännande åt hans bilder. Teckningarna. Halsbrytande. Den stillsamma, lite bistra humorn. Knif.

Erfor i gymnasieåldern stor lycka av att någon, flera år bort, tänkte precis som jag och säkert hade suttit och fröjdat sig vid ritbordet - skrattat åt sina egna överdrifter - som jag. 

Fast sedan var det någon som pratade om själavandring och återfödelse och då blev det inte lika roligt längre. Tänk om OA var jag, i ett tidigare liv? Då skulle jag inte ha någon död själsfrände, då skulle det plötsligt kännas väldigt ensamt. Som om man satt och lekte tebjudning med sig själv och låtsades ha kompisar.

Om man utvecklar tanken om själavandring ännu mera, kan man tänka sig att man återföds som alla de människor man träffar på under sitt liv, så man skall få känna på att vara på båda sidor, liksom. Så om man är otrevlig mot någon, är man det mot sig själv, egentligen. Förr eller senare lär man få känna på. 

Det i sin tur betyder också att alla människor man träffar när man är någon av de andra, blir ens nya motparter och att man måste leva sig igenom alla deras liv också. Och så vidare.

Jag blev så trött.

Jag ORKAR inte leva mig igenom alla dessa människors liv, i alla dessa olika tider. Om jag träffat någon riktigt gammal människa under min levnad, kommer jag att behöva återfödas i slutet av 1800-talet. Och om den i sin tur... Ja, man fattar. Man kommer att behöva leva sig igenom alla tider, bakåt och framåt i all evighet. Alla deras umbäranden. Allt slit. Alla examina. Det tar aldrig slut!

Och så är det jävligt ensamt, också, för man möter bara sig själv hela tiden.

Och alla små vardagssysslor! Hur många gånger går man på toaletten under ett liv? Under 10 000 liv? Under 1 000 000 liv? All tandvärk. Alla gånger man skall dö. 

Hur skall Lillan orka?

Den viktigaste slutsatsen man kan dra av detta tankeexperiment, är väl att man som människa (Ja, jag har läst min Sartre) alltid skall verka för att göra sina medmänniskors liv så drägliga som möjligt. Man kommer att tacka sig själv en dag. Jag är samtidigt alla de medlöpare som på någons order och egen övertygelse utför folkmord i många olika länder i många olika tider. Jag var Hitler. Ja, jävlar. Jag var Hitler. Och Moder Teresa. Och varvsarbetare Larsson. Och risbonde Huang. 

Tids nog kommer jag också att vara Du. 

Och Du har antingen varit Jag, eller kommer att bli Jag.

Till mig själv, när jag läser detta utan minne av att jag skrivit det en gång i tiden: 

Du kommer att orka, för du har inget val. Du måste leva dig igenom alla dessa människors liv, peta i dig tunga droger, ta emot piskrapp, slita hårt för födan, glassa på Rivieran, jaga varg, lära dig gå, bli halshuggen och torterad, rida på kamel flera dagar genom öknar, döda och dödas om och om igen.

Jag ORKAR inte...

Punchvisa en torsdag på Gyldene Freden

 

Melodi: Jungfru Skär

Abdul-razak; Postkolonial

Kinderägg i smeten -  legitimiteten:

Professor för de lärde och flykting för de små

Zanzibar, Paradis - allt är med på något vis!

"För klyftor-na, mellan kontinenter-na"

sa Runesson, Bo Ralph och Ingrid Carlberg och ja´!

"För medkäns-la, utan kompromisser-na"

sa Espmark, Engdahl, Englund och Per Wästberg och Ja´!

Puuuuuunch!

(Citaten skall sjungas med Karl Gerhardsk diktion, och öppna "a":n, förstås)

Självmordsempirin

 

Det är ju sedan gammalt, det där med att om någon av ens facebokvänner under en längre period enbart lägger upp Youtubeklipp på låtar - DÅ är det fara å färde.

Speciellt om det är frekventa inlägg.

Personen orkar enbart kommunicera via klippen och är kanske inte själv medveten om att den är skör just nu. Den vill bara förmedla att just dessa låtar slår an en ton.

Men det är en varning, detta att personens kommunikationsmönster ändras på just detta sätt. Det har hänt flera gånger att vänner antingen är på väg in i en depression eller står i begrepp att ända sitt liv efter denna tydliga signal. Trist nog har jag inte sett mönstret förrän det - i flera fall - varit för sent.

Numera håller jag ögonen öppna och skriver ett privat meddelande till den som börjat peppra sin facebooksida med låtar: "Hej! Det var länge sedan! Hur är det med dig? Minns du när... " Kanske är det falskt alarm, kanske är meddelandet skillnaden som får någon att orka lite till. 

Eftersom jag har på mig dessa musikklippsglasögon, reagerar jag rätt hårt på min egen facebooksida, när jag plötsligt ser samma mönster där. Självrannsakan. 

Jag KAN ju inte lägga ut Broder Danie, Blue For Two och Triffids, bara sådär! För jag har redan lagt ut en massa musikklipp redan och då kommer folk att tro att jag är djupt deprimerad.

Men det är jag ju. Nu.

Ytterligare bekräftelse läggs till den samlade empirin, alltså.

Suck.