Punchvisa en torsdag på Gyldene Freden

 

Melodi: Jungfru Skär

Abdul-razak; Postkolonial

Kinderägg i smeten -  legitimiteten:

Professor för de lärde och flykting för de små

Zanzibar, Paradis - allt är med på något vis!

"För klyftor-na, mellan kontinenter-na"

sa Runesson, Bo Ralph och Ingrid Carlberg och ja´!

"För medkäns-la, utan kompromisser-na"

sa Espmark, Engdahl, Englund och Per Wästberg och Ja´!

Puuuuuunch!

(Citaten skall sjungas med Karl Gerhardsk diktion, och öppna "a":n, förstås)

Självmordsempirin

 

Det är ju sedan gammalt, det där med att om någon av ens facebokvänner under en längre period enbart lägger upp Youtubeklipp på låtar - DÅ är det fara å färde.

Speciellt om det är frekventa inlägg.

Personen orkar enbart kommunicera via klippen och är kanske inte själv medveten om att den är skör just nu. Den vill bara förmedla att just dessa låtar slår an en ton.

Men det är en varning, detta att personens kommunikationsmönster ändras på just detta sätt. Det har hänt flera gånger att vänner antingen är på väg in i en depression eller står i begrepp att ända sitt liv efter denna tydliga signal. Trist nog har jag inte sett mönstret förrän det - i flera fall - varit för sent.

Numera håller jag ögonen öppna och skriver ett privat meddelande till den som börjat peppra sin facebooksida med låtar: "Hej! Det var länge sedan! Hur är det med dig? Minns du när... " Kanske är det falskt alarm, kanske är meddelandet skillnaden som får någon att orka lite till. 

Eftersom jag har på mig dessa musikklippsglasögon, reagerar jag rätt hårt på min egen facebooksida, när jag plötsligt ser samma mönster där. Självrannsakan. 

Jag KAN ju inte lägga ut Broder Danie, Blue For Two och Triffids, bara sådär! För jag har redan lagt ut en massa musikklipp redan och då kommer folk att tro att jag är djupt deprimerad.

Men det är jag ju. Nu.

Ytterligare bekräftelse läggs till den samlade empirin, alltså.

Suck.

Ljust och fräscht

Amän... maximalism, schmaximalism - det här är ju bara odiskat!

 

Alla fotograferade hem i bostadsannonserna ser exakt likadana ut. Det är vitt, grått och väldigt raka linjer.

Marie Kondo har varit där och tagit bort varenda pinal som inte "sparks joy" och allt annat också. Kvar kanske det finns en grå yllepläd som matchar den grå mattan i rummet.

Mitt hem ser inte alls ut så.

Det är fullt av grejer som inte är färgkoordinerade. Det är någon slags maximalism - allt på en gång! 

Blicken fastnar än här och än där, för även om grejerna inte utstrålar maximal glädje, är det ganska intressanta saker som tillsammans kontrasterar och bildar en glad, spännande helhet. Gamla mekaniska mätinstrument, räknestickor, muminmuggar, konst, djurskelett, musikinstrument, växter, böcker överallt...

Det är trivsamt och varmt. Som ett par hemstickade raggsockor eller som en trasmatta där man kan urskilja gamla favoritplagg och tyger från förr.  

Minns nu var du läste det först: Den nya trenden inom heminredning bara måste bli en motreaktion på allt det det vita, avskalade. Och eftersom jag varit extremt otrendig i flera år, kommer jag nu istället att vara FÖRST med det nya och dessutom klara att vara på rätt sida om "genuint/snabbstylat".

Yes.

Tårarna. Här kommer tårarna.

 

Min inre hink för tårar är alldeles full. Då är det inte så konstigt att det skvimpar över vid minsta knuff. Det flödar över så fort det blir det allra minsta känsligt eller fint eller sant.

Saker jag gråter över på riktigt:

Att barnen finns och är så fina

Att jag kommer att få åka tillbaka till Wien, snart

Fotosyntesen

Musik som träffar hjärtat 

Fotografier som hittats i arvegodslådorna

Att jag får finnas lite till

Dödsannonser (folk jag inte ens känner, men som man förstår var väldigt älskade)

Bästisar som hälsar på och hör av sig

Djur och växter som ingår i ekosystemet och som lever, samverkar och ... pågår

Dikter som berör

När saker är stora och små på samma gång...

... och när jag själv är minst i hela världen, samtidigt som jag upplever världen väldigt subjektivt, i första person. Det svindlar.

Septembersöndag

Idag är en grå dag.

Idag är döden nära.

Idag vandrar jag runt bland flyttkartonger fyllda med arvegods. Bland annat en massa militärhistoriska skrifter och ryska parlörer, avsedda att användas vid förhör med krigsfångar. 

Jag hittade i en låda en populärt skriven analys av det säkerhetspolitiska läget, skriven så sent som 2019.

Blev deprimerad.

Ett polariserat USA, ett försvagat NATO-samarbete, en Putin som tappar i stöd + ett nedmonterat svenskt försvar. I korthet menade man att Putin skulle kunna vinna mark både på hemmaplan och utrikespolitiskt genom ett överraskande anfall på Sverige. Skulle kunna. Frågan är om Sverige är förberett för ett sådant scenario.

Öppnar ytterligare en låda.

Hittar affischer och program från teaterföreställningar som påverkat mig och som än idag fungerar som gemensamma referenser när jag möter nya människor: "Såg du också..?" Internskämt med folk man nyss mött, är inte det sämsta sättet att få nya bästisar.

Kul att ens kvarlämnade grejer finns kvar efter så många år.

Men döden är nära. 

Det är ett under att jag finns här och kan packa upp lådorna. Jag kunde också varit död.

Tanken studsar runt i den grå hallen bland de bruna lådorna och ut i det grå vädret. Tiden står stilla och luften också. Damm och vindslukt. 

Men idag är det kyrkoval. Det är fint.

Vi trotsar gråvädret och går och röstar. Vi andas in och andas ut. Liv.

ABBA-feber?

 Nej.

I mina ögon peakade Agnetha här, tillsammans med Sten och Stanley!

Helt obegriplig video, men fantastisk på sitt sätt. 

Agnetha som en svensk Brigitte Bardot eller Jane Birkin, suddiga bilder från någon aula där Snyggebrodern Nilsson är den stora stjärnan, turnebilder och något slags kostymdrama.

Måste ses!

Fast det är klart att jag också deltog i ABBA-yran, häromdagen. Direktsändning från London och på storbildsskärm i många storstäder runtom klotet. 

Det var fint.

Storstadens frestelser och faror

 

 

Harald Ljungström, rådman vid Stockholms rådhusrätt, skrev 1961 om ungdomens liv i storstaden Stockholm. Så man skulle veta, när man som nyinflyttad med uppväxande barn skulle möta allt det nya.

Ett citat: 

"Det som på dagen förefaller idylliskt och tilltalande kan på kvällen förvandlas till ett myllrande tillhåll för snedvridna existenser." 

Hela texten, som återfinns i en av alla de böcker som delades ut till nyinflyttade (Välkommen till... (stadens namn) är full av sådana värderande formuleringar. Rubrikerna säger det mesta:

* Ungdomsnarkomanien

* Ungdomsprostitiutionen

* Ungdomsbrottslighetens orsaker

* Uppväxtmiljöns betydelse

* Den ökande frestelsemängden

* Den andliga utarmningen

* Samhällets ansvar

* Samhällets reaktion mot ungdomsbrott

Några guldkorn:

Om Kungsträdgården och Humlegården:

 "...förrymda ungdomar här träffar samman med gamla och nya "kompisar" för att förbereda nattens "stötar"." och "...anses ju vara den största marknadsplatsen för de homosexuella... Centralstationen utgör ett av de farligaste tillhållen för sådana snedvridna existenser..."

"Alla barn är ju i grunden asociala..." och "Den materiella behovstillfredställelsen blir därför den enda normen för deras liv och gärningar."

"Det s k. raggandet är ett uttryck bland många andra för en råare inställning mellan könen."

"...flatheten i förhållande till de mest bizarra önskemål av eleverna kan ta sig sådana uttryck som att jazzkonserter anordnas under morgonsamlingen."

Ja, det var verkligen en annan tid då. Men fortfarande förfasas dagens vuxna över dagens ungdoms förfall. Nya försyndelser men samma mekanism.

Inte en dag över 40...