Om man har ont i en fot, blir det svårt att gå obehindrat. Om man är kissnödig, är det svårt att koncentrera sig på det arbete man har framför sig. Om man är mitt i en svår konflikt eller har djup sorg, lever man så mycket inne i sitt eget huvud, att det blir svårt att adekvat svara på tilltal eller passa tider eller ens orka hålla sig vaken, eftersom det är så utmattande att bara existera.
Våra hjärnor tar emot sinnesintryck, bearbetar informationen och lägger till ytterligare en bit i vår förståelse av omvärlden. Under bearbetning kan det vara svårt att ta emot ytterligare information.
Vissa saker bearbetas snabbt, och i det närmaste automatiskt utan att vi medvetet styr uppmärksamhetsmoment, bearbetning och lagring. Vi kan komma in i ett rum, notera att det luktar hund, konstatera att någon annan redan varit ute med hunden i regnet och om någon senare skulle fråga, kan vi räkna ut att det nog är typ 1, 5 timme sedan hunden varit ute och bajsat. Även fast det luktar hund en bra stund i rummet, slutar hjärnan "larma" om det, eftersom det är samma hela tiden och just den informationen är då överflödig. Hjärnan kan behövas till annan bearbetning så det är bara dumt att ta in och bearbeta saker som man redan "vet".
Andra saker bearbetas långsammare. Om man verkligen vill, eller behöver ha denna nya information lagrad i huvudet - som när man lär sig ett nytt språk, eller hur man garvar skinn - kanske man måste repetera teori och praktik flera gånger innan det sitter.
Eller - man får ny information som helt går emot allt man tidigare trott, eller som får långtgående konsekvenser - en skilsmässa, ett dödsfall, en lögn som avslöjats - då måste man bearbeta detta och fundera på hur det nu ska bli.
Ett specialfall av ny information som snabbskaver mot det man förut visste, och som sedan faller "på plats", är humor. Varje vits är en set up enligt följande formel: Man etablerar "hur det är", eller utgår ifrån kända förhållanden. Man sätter upp ett motpåstående som verkar gå emot det etablerade. Man förlöser spänningen genom att "avslöja" hur det där motpåståendet på ett klurigt sätt ändå kan inlemmas i det etablerade. Ibland genom att - aha!- se verkligheten/ord ur flera perspektiv. Vi människor blir därvid så lättade att vi får en Dopamintopp och kroppen svarar genom att stöta ut luft genom stämbanden. Det är extremt lustfyllt.
Den primalaste formen av humor är att se folk trilla, eller få något i bakhuvudet, oväntat. För det hade man ju inte förväntat sig. Etablering - oväntad info - det hände ändå!
Extremt roligt
Så detta med bearbetning kan ta olika lång tid för olika människor, beroende på vad som skall bearbetas.
Och ibland har jag svårt att ta mig ur bearbetningsfasen. Sensationen och Dopamintoppen försvagas inte. Om och om igen upplever jag sensationen av att ha "förstått" något, eller av att kunna se tillvaron på ett nytt sätt. I typ tre dagar har jag gått runt i sensationen, som startade när jag hörde någon medicinsk expert på radion, tala om människans yttre barriär som en "hudkostym".
Hudkostym.
Jag har på mig en kostym av hud. Och den passar perfekt! Till och med runt fingrarna och när jag rör kroppens leder, sitter hudkostymen med exakt passform runt muskler och fett. Perfekt avpassad. Jag märker att jag står alldeles stilla, med armarna rakt ut från sidorna, fingrarna spretande, bara för att till fullo TA IN att jag har en hudkostym i exakt rätt storlek, helt utan glapp eller revor, på mig. Jag gapar lite, för att se var hudkostymen ligger an mot läpparna, som i sin tur övergår i slemhinna. En viljestyrd öppning i hudkostymen! Om jag blundar, sluts två andra öppningar så perfekt anpassat, att varken direkt ljus eller vätska kan ta sig in. Den är ändamålsenligt förstärkt vid slitytor som fotsulor och armbågar, men är fortfarande en heltäckande hudkostym. Jag går med höga benlyft, knäböjer, vrider överkroppen i olika riktningar och känner att hudkostymen minsann smidigt hänger med i alla mina rörelser. Alltså, man går hela tiden runt i sin hudkostym!
Går man ut på stan, är det lite hemligt, sådär, för ingen man möter tänker på att man har HUDKOSTYMEN under sina vanliga kläder. Det är lite fnissigt. "Haha, ingen vet att jag går här i min hudkostym!" Eller, de vet ju, men de tänker inte aktivt på det. Man känner sig lite upplyst och upprymd i sin medvetandebubbla.
Vi får väl se hur länge detta fortsätter vara sensation i min hjärna, innan det klingar av.
 |
Stickad och fotad av Cathrine Johansson, loopycathrine.com
|
