Det är bra att gå på regelbundna hälsokontroller. Så man
vet.
Värre är när läkaren lutar sig lite fram och frågar: ”Hur
går det med din rehabiliteringsträning?”
Jävlarjävlarjävlarskammenochdetdåligasamvetet och hur
viktigt är det inte att ta hand om sig själv allrahelst som man fått en ny
chans och då inte dog och alla berättelser om människor som fick en INSIKT och
man själv, då, som bara återgick till att rapa i soffan…
”Ja… det har varit en del annat…”
säger man, för läkaren sitter med testresultaten och
provsvaren i handen och det är väl ingen idé att försöka hitta på att man visst
kämpar på med löpning och styrka och yoga. Och det där häftet med den
balanserade dieten som skulle hjälpa kroppen med aminosyror, har visst kommit
bort.
Då lutar sig läkaren bakåt istället och MAN VET att
andetaget han drar, är andetaget innan FÖRELÄSNINGEN om ledförslitning ”du hade
ju ansträngda leder redan innan”, diabetesrisk, hjärt- och kärlrelaterat,
förväntad livslängd, livskvalitet och långsiktig prioritering.
Jag vet redan vad läkaren skall säga, så jag bockar av det
han säger mot min mentala lista. Fast den här gången avslutar han med att säga:
”Rent ut sagt är din fysiska status just nu jämförbar med en 66-årings. En otränad
66-åring.”
Fortsättning följer – hur skall det gå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar