Kanariefågeln är redan död, så ingen larmar om vi går ännu längre

 Experiment. Jag vill att du tar dig tid att läsa och begrunda.

Reflektera över denna bild:

Vilka känslor väcker den? Vilka konnotationer för den med sig och vilka konnotationer har den fått nu? 

Följ denna länk och läs det som står där: Empati

Och svara sedan på hur illa ute vi är som mänsklighet, om en uråldrig medfödd överlevnadsegenskap som Empati, ses som en psykisk störning.

Om ett inkluderande och vänligt program som Sesame Street ses som hjärntvätt av barn; 

Vilket samhälle är det man vill bygga?

Filmtips!

 Det är faktiskt ingen skam att bromsa, när alla vill peppa en att gasa.

Nu säger de att det är vår, och då ska man må bättre genom att påbörja en massa nytt. Folk är fan som det där återkommande uppslaget i KP inför varje sommarlov:

"Har du svårt att hitta på något att göra? Här är 50 tips! Skrev ner alla tips på små lappar och dra en lapp när du har tråkigt!"

Nej. Mitt problem är inte att jag inte har skojiga saker att göra. Problemet är att ha tid att överhuvudtaget göra något, när alla måsten är avklarade. Tid och ork. För jag orkar inget mer när all energi är slut efter alla måsten.

Och då kan det ju vara skönt att bara sitta och doomscrolla på sin telefon. Men inte ger det något.

Bättre då att ickemultitaskande verkligen koncentrera sig på en film. Är det en bra film, blir hjärnan glad.

Men om man nu bestämt sig för att se en film, kan man leta i 2 timmar på olika strömningstjänster innan man hittar den bästa. Om man är fler än en som ska se, kan det bli ännu svårare.

SÅ för min egen skull, och för alla andra som vill slippa leta, kommer här länkarna till saker som man borde se. Länkarna kommer att bli gamla och trasiga, förstås, men allt och alla är färskvaror i ett längre perspektiv. 

Film:

Fröken Chic (Sickan Carlsson)

Kortfilm:

Sallys Film

Dokumentär:

En sista Kväll...

Slow TV:

U6 - Finaste linjen!

Konsert: 

The Sparks hemma hos

Serie:

Hugh Grant

basfiol och flöjt

 

Jag håller på att skriva allvarliga artiklar åt seriös beställare.

Det är historia och det är krigskonst.

Strategi och diplomati.

Och allt lägger sig som ett tunt silkespapper ovanpå ett ljusbord, så att samtid och dåtid bildar sådana där bilder som fanns i Bamsetidningen när man var liten. 

Det var fyra rutor som man skulle lägga ett smörpapper på, och rita i linjerna som fanns i varje ruta. När man flyttat pappret och ritat i alla fyra rutors streck, blev det en bild. Kanske på Lille Skutt.

Jag skriver fram sådana bilder i mitt huvud, samtidigt som jag målar upp nittonhundratalshistoria i datorns worddokument. 

Det är intressant. 

Att skriva faktatexter är inte samma sak som att skriva skönlitterärt. Att skriva faktatexter är att dubbelkolla fakta och att ange källor rätt, när inspirationen tryter. Att tvinga sig att sitta ner och läsa igenom för att hitta fel och saker som måste förtydligas, när man egentligen vill gå iväg och ta något att äta. Eller plantera om en trött växt, fastän klockan bara är 11 på förmiddagen. Det kan också vara att hamna i flow och glömma bort att äta. Idag var en sådan dag. Det var lycka.

Nu är det snö på buskarna. Nu har utefåglarna fått nya fröer. Nu skall jag skriva eget. 

Det var säkert 30 år sedan jag var inne i Fanzinesvängen, förresten. Alla Punkfanzines, SF-blad och egenutgivna serier man fått och gjort. Hemsidor, Bloggar och Instagram tog över. Videobloggar och Youtubekanaler. Twitterflöde. Poddar. 

Tänk om man skulle ta å knåpa ihop ett pappersfanzine igen? Så jäkla kul! Det är ju något visst med prasslande papper och ozonosande kopieringsrum. Fast nu kan man i o f s formge allt på skärmen och skriva ut i fyrfärg. Eller välja att vara renlärig ner till skrivmaskinsnivå, kopiera upp och färglägga varje enskild kopia med vattenfärg, där man tycker det behövs. 

Ja, kanske...

NU

Nu krymper vi världen till det allra, allra minsta.

Vi stänger dörren och städar loss. Vattnar blommorna och sorterar in alla kläder i lådor och garderober.

Lagar mat. 

Äter maten.

Lyssnar på Jazzradion i P2, eftersom det är lätt åtkomligt på Sveriges Radios hemsida.

Vi ringer till nära och kära och pratar om minnen och skvallrar om gemensamma bekanta. 

Men det räcker inte!

Vi måste krympa ännu mera!

Vi måste göra världen begriplig och lättfattlig. Vi måste ha kontroll över vad som händer i den, så vi kan slappna av. I alla fall litegrann. Ett litet tag.

Så vi bygger ett bo i sängen. En kopp te på sängbordet. En bokreabok och en filt. Sänglampa. 

Jag skall vara här nu. Tyst.

Fasta.

Amendårå...

John Lind, f. 1877. Damimitatör.

 ... kom jag ihväg till fina, fina Divautställningen på Millesgården.

Det är magiskt och det känns i hela kroppen. Det är tätt, tätt med föremål och kläder som bär med sig en alldeles speciell laddning. Det är fysiskt och på riktigt.

All denna historia och alla historiska steg mot acceptans och att få vara larger than life, plus alla lysande människor som vidrört föremål och varit inne i kläderna - hud mot tyg, på denna begränsade yta, skapar ett kraftfält som är speciellt.

Detta rekommenderas starkt!

Mer info!

Undantagstillstånd

 

AI är nästan otäckt bra. Såhär ser det ut hemma hos mig. 

Det finns mycket att skriva om läget i världen just nu. Det kommer nytt hela tiden. Men om jag börjar undersöka och dra paralleller, blir det en hel essä. Och så måste jag kolla upp allt också, så jag inte svamlar loss. Tycka går ju, men det är dumt om man springer på en boll som aldrig fanns, när det verkar som om tillräckligt med människor fattar beslut utifrån rena irrpåståenden. Det är som en soppa, alltihop, redan som det är.

Jag är mest trött nu.

Ja, trött. 

Huvudlösa utspel.

Fast jag tänker "Gish Galopp", och tänker inte springa mig trött. 

Så i det där rummet på bilden härovan, utropar jag härmed undantagstillstånd! Från och med nu, och fram till Måndag morgon, skall enbart P2 höras i högtalarna. Kanske the Cures nya album, då. Inga skärmar, förutom på lördag kväll, då det kommer folk hit, för att kolla på mello och äta gott. På söndag kommer nya husdjuren och skall installeras. Tiden däremellan skall ägnas åt familjeaktiviteter, böcker, pussel och skrivande. 

Nyhetsdetox. Beredskapsdetox. 

Hitta balansen-tid, i en tid då människor försöker skaka om hela världsordningen. Viktigt.

Sova och vakna i förtröstan. Sol och te. Senare kaffe med grannarna. Viktiga saker.

Perceptionssensation

 

Om man har ont i en fot, blir det svårt att gå obehindrat. Om man är kissnödig, är det svårt att koncentrera sig på det arbete man har framför sig. Om man är mitt i en svår konflikt eller har djup sorg, lever man så mycket inne i sitt eget huvud, att det blir svårt att adekvat svara på tilltal eller passa tider eller ens orka hålla sig vaken, eftersom det är så utmattande att bara existera.

Våra hjärnor tar emot sinnesintryck, bearbetar informationen och lägger till ytterligare en bit i vår förståelse av omvärlden. Under bearbetning kan det vara svårt att ta emot ytterligare information. 

Vissa saker bearbetas snabbt, och i det närmaste automatiskt utan att vi medvetet styr uppmärksamhetsmoment, bearbetning och lagring. Vi kan komma in i ett rum, notera att det luktar hund, konstatera att någon annan redan varit ute med hunden i regnet och om någon senare skulle fråga, kan vi räkna ut att det nog är typ 1, 5 timme sedan hunden varit ute och bajsat. Även fast det luktar hund en bra stund i rummet, slutar hjärnan "larma" om det, eftersom det är samma hela tiden och just den informationen är då överflödig. Hjärnan kan behövas till annan bearbetning så det är bara dumt att ta in och bearbeta saker som man redan "vet". 

Andra saker bearbetas långsammare. Om man verkligen vill, eller behöver ha denna nya information lagrad i huvudet - som när man lär sig ett nytt språk, eller hur man garvar skinn - kanske man måste repetera teori och praktik flera gånger innan det sitter.

Eller - man får ny information som helt går emot allt man tidigare trott, eller som får långtgående konsekvenser - en skilsmässa, ett dödsfall, en lögn som avslöjats - då måste man bearbeta detta och fundera på hur det nu ska bli. 

Ett specialfall av ny information som snabbskaver mot det man förut visste, och som sedan faller "på plats", är humor. Varje vits är en set up enligt följande formel: Man etablerar "hur det är", eller utgår ifrån kända förhållanden. Man sätter upp ett motpåstående som verkar gå emot det etablerade. Man förlöser spänningen genom att "avslöja" hur det där motpåståendet på ett klurigt sätt ändå kan inlemmas i det etablerade. Ibland genom att - aha!- se verkligheten/ord ur flera perspektiv. Vi människor blir därvid så lättade att vi får en Dopamintopp och kroppen svarar genom att stöta ut luft genom stämbanden. Det är extremt lustfyllt. 

Den primalaste formen av humor är att se folk trilla, eller få något i bakhuvudet, oväntat. För det hade man ju inte förväntat sig. Etablering - oväntad info - det hände ändå!

Extremt roligt

Så detta med bearbetning kan ta olika lång tid för olika människor, beroende på vad som skall bearbetas.

Och ibland har jag svårt att ta mig ur bearbetningsfasen. Sensationen och Dopamintoppen försvagas inte. Om och om igen upplever jag sensationen av att ha "förstått" något, eller av att kunna se tillvaron på ett nytt sätt. I typ tre dagar har jag gått runt i sensationen, som startade när jag hörde någon medicinsk expert på radion, tala om människans yttre barriär som en "hudkostym".

Hudkostym.

Jag har på mig en kostym av hud. Och den passar perfekt! Till och med runt fingrarna och när jag rör kroppens leder, sitter hudkostymen med exakt passform runt muskler och fett. Perfekt avpassad. Jag märker att jag står alldeles stilla, med armarna rakt ut från sidorna, fingrarna spretande, bara för att till fullo TA IN att jag har en hudkostym i exakt rätt storlek, helt utan glapp eller revor, på mig. Jag gapar lite, för att se var hudkostymen ligger an mot läpparna, som i sin tur övergår i slemhinna. En viljestyrd öppning i hudkostymen! Om jag blundar, sluts två andra öppningar så perfekt anpassat, att varken direkt ljus eller vätska kan ta sig in. Den är ändamålsenligt förstärkt vid slitytor som fotsulor och armbågar, men är fortfarande en heltäckande hudkostym. Jag går med höga benlyft, knäböjer, vrider överkroppen i olika riktningar och känner att hudkostymen minsann smidigt hänger med i alla mina rörelser. Alltså, man går hela tiden runt i sin hudkostym!

Går man ut på stan, är det lite hemligt, sådär, för ingen man möter tänker på att man har HUDKOSTYMEN under sina vanliga kläder. Det är lite fnissigt. "Haha, ingen vet att jag går här i min hudkostym!" Eller, de vet ju, men de tänker inte aktivt på det. Man känner sig lite upplyst och upprymd i sin medvetandebubbla.

Vi får väl se hur länge detta fortsätter vara sensation i min hjärna, innan det klingar av. 

Stickad och fotad av Cathrine Johansson, loopycathrine.com