 |
| Påsktider och påsktro att anfäkta och anamma |
Ja, jag skrev ju i ett tidigare inlägg, om att stänga in ett antal människor i ett hus, och ge dem en uppgift att lösa. Mat och sovplats tillhandahålls. Det är tid, resurser och så en massa samlad hjärnkraft och expertis. Jag skrev att uppgiften naturligtvis löstes, och att det intressanta, för mig, personligen, förutom att bidra med lösningsförslag och hands on-verkstad, var att studera de sociala bitarna.
Nu är jag i ett litet dilemma, faktiskt.
Nästa scenario jag kastats in i, handlar också om att, i en mindre grupp, ta till sig en massa info som är ny för ALLA, och sedan använda denna information på ett konstruktivt vis. Det låter ju simpelt. Och något som är underförstått, är förstås, att gruppen kommer att arbeta bättre och mera effektivt om ingen i gruppen helt har missat grundläggande förutsättningar. Alltså agerar man i allas intresse om man hjälper varandra; förklarar om någon missat något viktigt. Annars riskerar man att få göra om de bitar som inte fungerar.
Men vad gör man om en av personerna i gruppen om 5 personer, visar sig vara icke mottaglig? Jag är två veckor in i detta experiment och har två veckor kvar. Alla är respektfulla och ingen har ifrågasatt eller visat någon som helst irritation över denna individ. Och det är bra.
Men själv har jag kämpat som fan med att hålla en professionell attityd och att INTE dras med i irrelevanta diskussioner om RELIGION, OLIKA FOLKGRUPPERS FÖRMODADE EGENSKAPER, ARBETSGIVARENS (förmodat usla) PERSONALPOLICY och SEXISTISKA UTTALANDEN. Personen har också ett ytterst skickligt sätt att "stjäla" fokus, genom att slänga ur sig halvt ämnesrelaterade frågor till någon, som då förstås svarar relevant, samtidigt som föredragande person får pausa i sin powerpoint, medan eventuell irritation riktas mot den stackare som svarade.
Dessutom har jag låtit bli att kommentera ständigt sena ankomster till möten och den märkliga ovanan att släppa sig offentligt i små rum, innan han snabbt avlägsnar sig och lämnar alla andra att sitta i gasmolnet.
Jag har hittills svarat så kort som möjligt på försöken att dra igång diskussioner, varken givit rårasistiska kompissvar, eller antirasistiska pamfletter tillbaka, utan återfört diskussionen till Topic. Frustrationen har istället pyst ut (hahaha) hemma, till allas stora förnöjelse. Anektdoterna är oräkneliga, häpnaden är stor. Vad är detta?
Det här är så pass extremt att det inte borde förekomma på denna nivå. Hur har personen lyckats buffla sig in på det här sättet? Det är så pass osannolikt att jag landat i slutsatsen att han är en del i testet. De vill veta hur vi andra, som individer, bemöter och hanterar provokationer. Helst på ett sätt som inte kan användas emot oss om det dokumenteras.
Puh. Då ska jag under kommande två veckor ha i huvudet att detta är ett test. Han ingår i testet.
Detta är inte personligt.
Jag skall inte samla på mig frustration som byggs upp till en bomb.
Jag skall le och navigera mig förbi grynnorna, med grace.
