Minns ni
Josua?
Han som fick Jerikos murar att falla. Israeliternas mäktiga ledare i det Nya Landet. Men dessförinnan ingick han i den stora skara människor av 12 stammar som i åratal varit på väg till det av Gud utlovade landet.
När Moses hade lett hela människomassan nästan ända fram till Israel – de skulle bara gå över floden Jordan - dog Moses, och Josua fick ta över som vägvisare och motivatör. (Folket knorrade hela tiden, mer eller mindre, så Moses fick ideligen hitta nya sätt att motivera, peppa och påminna folket om Målet, när vägen var tung och lång.) Josua hade varit Moses nära förtrogne, så det var bara naturligt att han fick ta över. Han och Moses hade suttit många nätter vid elden, när alla andra sov, och lagt upp strategier och diskuterat fördelning av matransoner, så Josua var insatt och förberedd på det mesta.
Men trots att Gud efter Moses död talade direkt till Josua, och försäkrade honom att detta var Guds vilja: Landet var Deras, och givet av Gud. ”Var tapper och stark! Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör.”, tvekade Josua.
Om tre dagar skulle de gå över Jordan. Han hade bett alla människor att hålla sig beredda, packa matsäck och peppat dem att sprida sig och ta marken i besittning, när de väl kom fram.
Men om det redan fanns människor där? Vad betyder egentligen ”ta i besittning”? Skall vi döda ursprungsbefolkningen, förtrycka dem och bli herrefolket, eller leva i fred sida vid sida med dem? Gud hade sagt: ”Ingen skall kunna hålla stånd mot dig så länge du lever” och Josua hade själv sagt till folket:”…alla tappra krigare, skall ställa upp till strid och gå över i spetsen för era bröder och hjälpa dem, tills Herren har låtit dem bli bofasta liksom ni själva och även de har intagit det land som Herren, er Gud, ger dem.” Folket hade svarat honom: ” Var och en som trotsar ditt ord och inte lyder dig i allt du befaller skall dödas!”
Det var det som fick Josua att tveka än mera. Skulle det bli en massa dödande nu? Döda människor som inte frivilligt ville lämna sina hem nu när Guds Folk kom? Det kändes lite… obekvämt. Och skulle Josuas människoflock börja döda varandra om de märkte minsta tvekan hos sina medresenärer? Och Josua själv? Var det hädiskt att sitta såhär och tveka? Skulle han visa den allra minsta tvekan själv, skulle han väl bli dödad på fläcken…
Nej, det var en dag imorgon också. Ingen idé att sitta och grubbla. Bäst att få det överstökat så smidigt som möjligt. Hur svårt kunde det vara? Med Gud som garant och som främste allierad skulle det bli en promenad i parken. Två år, max. Sedan skulle hela Israel vara deras. Och skulle det finnas några Tappra Galler som höll ut mot Romarna (Hans mamma brukade hitta på sagor om Asterix och Obelix när han var liten, så han tänkte i de termerna.) skulle de allt få veta vilka det var som bestämde! Om det så skulle ta över 2000 år.
(Tyckte det var lite roligt att Söndagens Text var just denna, samma vecka som Sverige erkänner Palestina som stat.)
Han som fick Jerikos murar att falla. Israeliternas mäktiga ledare i det Nya Landet. Men dessförinnan ingick han i den stora skara människor av 12 stammar som i åratal varit på väg till det av Gud utlovade landet.
När Moses hade lett hela människomassan nästan ända fram till Israel – de skulle bara gå över floden Jordan - dog Moses, och Josua fick ta över som vägvisare och motivatör. (Folket knorrade hela tiden, mer eller mindre, så Moses fick ideligen hitta nya sätt att motivera, peppa och påminna folket om Målet, när vägen var tung och lång.) Josua hade varit Moses nära förtrogne, så det var bara naturligt att han fick ta över. Han och Moses hade suttit många nätter vid elden, när alla andra sov, och lagt upp strategier och diskuterat fördelning av matransoner, så Josua var insatt och förberedd på det mesta.
Men trots att Gud efter Moses död talade direkt till Josua, och försäkrade honom att detta var Guds vilja: Landet var Deras, och givet av Gud. ”Var tapper och stark! Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör.”, tvekade Josua.
Om tre dagar skulle de gå över Jordan. Han hade bett alla människor att hålla sig beredda, packa matsäck och peppat dem att sprida sig och ta marken i besittning, när de väl kom fram.
Men om det redan fanns människor där? Vad betyder egentligen ”ta i besittning”? Skall vi döda ursprungsbefolkningen, förtrycka dem och bli herrefolket, eller leva i fred sida vid sida med dem? Gud hade sagt: ”Ingen skall kunna hålla stånd mot dig så länge du lever” och Josua hade själv sagt till folket:”…alla tappra krigare, skall ställa upp till strid och gå över i spetsen för era bröder och hjälpa dem, tills Herren har låtit dem bli bofasta liksom ni själva och även de har intagit det land som Herren, er Gud, ger dem.” Folket hade svarat honom: ” Var och en som trotsar ditt ord och inte lyder dig i allt du befaller skall dödas!”
Det var det som fick Josua att tveka än mera. Skulle det bli en massa dödande nu? Döda människor som inte frivilligt ville lämna sina hem nu när Guds Folk kom? Det kändes lite… obekvämt. Och skulle Josuas människoflock börja döda varandra om de märkte minsta tvekan hos sina medresenärer? Och Josua själv? Var det hädiskt att sitta såhär och tveka? Skulle han visa den allra minsta tvekan själv, skulle han väl bli dödad på fläcken…
Nej, det var en dag imorgon också. Ingen idé att sitta och grubbla. Bäst att få det överstökat så smidigt som möjligt. Hur svårt kunde det vara? Med Gud som garant och som främste allierad skulle det bli en promenad i parken. Två år, max. Sedan skulle hela Israel vara deras. Och skulle det finnas några Tappra Galler som höll ut mot Romarna (Hans mamma brukade hitta på sagor om Asterix och Obelix när han var liten, så han tänkte i de termerna.) skulle de allt få veta vilka det var som bestämde! Om det så skulle ta över 2000 år.
(Tyckte det var lite roligt att Söndagens Text var just denna, samma vecka som Sverige erkänner Palestina som stat.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar