Livsmålen

Istället för ett kors 

Det är ingen ordning på min tidslinje.

Sedan April 2021 har det varit lite kaos. Akut livshotande sjukdom. Nedsövning och hallucinationer och drömmar som lade sig fel i minnet och hamnade i det "vanliga" minnet. 

Och i vilken ordning hände allt detta?

Och varför minns jag inte saker som bevisligen hänt?

Med hjälp av IVA-läkare och annan personal, kuratorer och psykologer samt närläsning av journaler, har jag börjat kunna skilja på drömmar och verklighet. Jag vet nu hur det är att ligga i en säng utan att kunna kommunicera alls. Respiratortrack i halsen så man inte kan prata, armar och fingrar som inte lyder. Resten av kroppen helt orörlig.

Rehab är bra. Idag kan jag stå och gå själv. 

Jag upprätthåller normaliteten och kontakten med ett vanligt liv genom att lösa Melodikrysset varje lördag och genom att skriva texter. Hjärnan fungerar. Fingrarna också. Jag kan skoja med pojkarna precis som vanligt. Skriver SMS till vännerna.

Om några dagar är det medicinskt igen. Det måste göras, men det kan gå hursomhelst.

Nu blir det tydligt att den där tidslinjen är trasig. Saker händer i fel ordning och jag är med och tar del i saker som andra inte får chansen att göra. Bonus. 

När jag låg och sov, bedömde läkarna att det var helt kört. Familjen fick komma och säga hejdå till den sovande, ännu varma Mikan. Dödsbud gick ut till mina kollegor, släktingar och vänner. Sedan skulle de stänga av alla apparater.

Fast de väntade lite. Såg en liten förbättring. Väntade lite till. Väntade. Avvaktade. Ville inte väcka förhoppningar hos familjen, som redan andats in och ut i en ny verklighet. En utan mig.

Hur länge kan man vänta? Vilket mod krävs för att ändra en definitiv dödsdom till ett svagt hopp?

Men jag är här nu.

Och saker händer i fel ordning. När jag vaknat och börjat förstå vad jag varit med om, fick jag läsa mina kondoleanser. Egoboost. 

Och idag skall jag planera min begravning, om det inte skulle gå bra med det där som måste göras.

Det är väl fint?

Jag får det som jag vill ha det. Familjen slipper gissa och undra. Framförallt kan jag styra lite över gästlistan. Påminna om folk som borde bjudas in. Porta sådana som gråter mest av alla för att visa hur fina de är, fast de knappt kände liket.

Jag vill ha denna som ingångsmusik: 

Och denna som sista låt:

Jag får själv vara med och välja bilden som skall stå på kistan. Det är bra.

Sedan får familjen ordna resten i samråd med prästen. Jag är supernyfiken på hur prästen kommer att beskriva mig och på hur människor kommer att minnas mig, men sådant ordnar man inte med förrän efter döden, så det kommer jag inte att få ta del av.

Såhär har min komihåglista sett ut sedan de väckte mig ur sömnen. Det är så trist att jag inte haft den med mig sedan 20-årsåldern, utan bara i några månader. Men den har varit till stor hjälp:

Livsmålen:

 1) Att göra sig vän med döden

2) Att fylla livet med det som egentligen spelar roll

3) Komma ihåg att Gud bor i musiken och i mötet mellan människor

Du får den av mig. Jag är klar nu.

Litet framsteg - stor lycka!

Skriv ut och färglägg!

Idag!

Idag har jag ensam - utan ledsagare - tagit bussen in till stan. Jag satt inte i rullstol och hade varken rullator eller kryckor. Jag GICK till bussen och till en park, där jag kunde dricka utekaffe med en vän.

Stort.

Dessutom har jag i veckan tränat mitt första rehab-pass på Landstingets totalt oglamorösa gym. Jag gillade mitt hemrehabteam, men det är fint att kunna bocka för: Resa mig till sittande, bre en smörgås, kunna gå själv på toaletten, ta mig från sängen till rullstolen, tvätta håret, gå tre steg i trappan etc. etc. Nu när jag klarar grundläggande grejer i hemmet flyttas jag över till nästa steg. Vajert!

Mina långsiktiga mål inbegriper saker jag gjorde förr, utan att ens tycka att det var något: Kunna springa 5 km, simma 1 km, cykla, rida, köra bil...

Fast det kommer att dröja.

Jag har nyss lärt mig att gå. Och nu måste jag sova, för den där sträckan på 500 meter tog alla mina krafter. 

U-båtsjul

 Tar den här pandemin aldrig slut?

Förra julen kunde man tänka att det skulle bli annorlunda och att det gick att göra det bästa av det. I år känns det tungt. Viktiga, saknade personer har dött och jag får ännu inte vaccinera mig, av medicinska skäl. Måste skyddas.

Det blir en väldigt U-båtsliknande jul, detta.

Förra året var det ju inga tillställningar, men i år är det bara jag som kommer att missa alla julbord, middagar och konserter...

Jag tänker hålla glöggrytan kokande från lucia till nyår. Åker du E4 mellan Göteborg och Stockholm - hör av dig, så tar vi en glögg utomhus på den granrisprydda altanen, Ernst-style. Lusekofta och halsduk, medan råttor och möss rasslar runt knutarna. Det får bli min jul.

Och så tror jag att den nya traditionen att sjunga Stilla Natt kl. 20.00 på julafton har kommit för att stanna. Det är fint.

I slutet på filmen Yellow Submarine, kommer "All together now!" upp som text, skrivet på en massa olika språk. På svenska har de översatt det till: "Allihopa tillsammans nu!"

Det är som en paroll; ett snällt slagord. Nu gör vi det, och vi hjälps åt! Med glatt humör och uppkavlade armar kan vi åstadkomma vad som helst.

Jag vill så gärna tro att det är så.

- Lita inte på någon över 20!

 

Nej. Gör inte det.

Och lita inte på att någon vuxen skall gripa in.

Ängsligt höjs ögonbryn och det tisslas och tasslas.

Det blir ju så dålig stämning om någon uttalar det som alla redan vet.

Då kanske någon måste ta ansvar och börja peta i skiten.

Tänk om det blir jag?

Vad skall folk tänka?

Nej, det är lika bra att låtsas som om allt är helt normalt. 

Vi kan ju till och med romantisera skiten också, så att alla som undrar varför ingen gör något, inte tittar snett på en för att man inte grep in. Man kan höja lite till, förresten: Anklaga den som reagerar för stelbenthet och gammaldags moral. Herr och Fru Tråk. Oförmögna att förstå skönandarnas upphöjda liv.

Vem är vem? Staffan H och Calle B som valpar

Nu är det Staffan Hildebrand som är på tapeten. Nu. Jag undrar varför.

Redan då det begav sig, visste man hur det låg till med honom och killarna som sprang hemma hos honom. Några skrattade i smyg åt honom och tyckte att de lurade gubbjäveln på sprit och cigg. Några blev regelrätt groomade. Det var lika fel då som nu med sexuella relationer barn-vuxen. Det var INTE tidsandan som talade genom hans handlingar. Vi ungdomar tyckte det var lite äckligt men spännande att prata om. Konstigt nog kommer jag inte ihåg att jag eller någon annan berättade detta för någon förälder. Det hörde liksom till ungdomssfären.

Det var något reportage  - Kan det ha varit i Kamratposten eller i Lyckoslanten?  - där Staffan Hildebrand hade adopterat en Thailändsk tolvåring. I artikeln beskrevs det som en solskenshistoria. Mitt tonåriga jag reagerade med starkt äckel. Redan då talade man om "Pojkarna i Bangkok" som gubbresmål.

Och nu, 2021, kommer sunket upp till ytan förstås. Förfalskade adoptivhandlingar och regelrätt trafficking. En känslokall SH som förminskar det hela till ett misstag.

Men HALLÅ! Varför var det INGEN VUXEN som SÅG, FÖRSTOD och GREP IN?

Om jag och alla mina kompisar på avstånd förstod hur det låg till, måste det ha funnits massor av vuxna som förstod. De valde att skydda peddogubben istället för att rädda flera barnpsyken från trauma, självmedicinering och miserabla/förkortade liv.

Nu kommer det upp fler sådana här exempel i huvudet.

Bill Wyman och Mandy Smith, till exempel. Hon var 13 när de började ha sex och leva i ett "vuxet" förhållande. Om hennes mamma var en idiot, borde det funnits andra vuxna som lagt sig i.

I Sverige hade vi Dan Tillberg som också hittade en 13-åring att leka med. Pedofilernas standardförsvar: "Hon verkade så mogen och insiktsfull. Jag skulle aldrig göra något som skadar henne. Jag förundras över denna blandning mellan barn och kvinna. Hon förtrollar mig - det är egentligen hon som har makten." Och så peddostandard 1A: "Det är bättre att jag som är mogen och försiktig inviger henne i kärlekens mysterier, istället för någon fjunig, burdus tonåring." Han skrev en låt om detta: Kvinnobarn.

Och det gjordes reportage om detta förunderliga, lite översinnliga förhållande. Som om Dan T och hans unga brud liksom svävade lite över alla andra och kunde göra saker som vanliga dödliga inte förstod sig på. Pedofili? Nej, usch! Sådant är för vanliga, låga människor! Hur KAN ni ens försöka dra ner oss till er LÅGA nivå?

("Förlåt, förlåt, ärade herr Översinnlighet. Jag är en usel, låg person som tycker det är vidrigt med grooming. Jag insåg inte att ert förhållande var av en annan sort. Jag är allt för ovärdig. Jag skriver en hyllningsartikel så att jag också framstår som förfinad och eterisk. Blir det bra så?")

Borde inte journalisten skriva ett helt annat reportage, här?

Borde inte ANDRA VUXNA SETT, FÖRSTÅTT och GRIPIT IN?

Och så har vi det där tassandet kring nya kulturyttringar. "Hoppsan, bäst jag inte framstår som en gammal stöt, här. Jag ler och försöker passa in. Det här kanske är helt normalt i den här subkulturen?"

Jag talar förstås om den där tragiska historian med Skabb. Punkbandet där medlemmarna var så unga, arga och med så rättframma texter. Sensation! Ja, Medlemmarna var väldigt unga. Typ 12. Utom en. Han var typ 25. Och med stjärnögd fascination beskrevs 25-åringens kärleksförhållande med 12-åringen, helt öppet. Detta var ju så omstörtade! Tillåtande! Subversivt! Fantastiskt!

Men... det har aldrig varit okej med grooming. En 25-åring kan inte ha ett jämställt kärleksförhållande med en 12-åring.

Borde inte reportrar och vuxna i närheten SETT barnet? Barnet indraget i ett sammanhang där det får uppskattning, en plats i livet, en tillhörighet och där barnet får blomma ut och hitta sin särart - MEN där priset också är mycket högt. Man kan spela punk även utan en groomande vuxen. Liksom.

Borde andra vuxna inte FÖRSTÅTT denna gisslansituation och GRIPIT IN?

Jo, självklart. Folk är inte dumma.

Men folk vill vara tillåtande, öppensinnade, upphöjda och med i det som rör sig. Man kan ju inte avslöja sig som småsint, moralistisk, låg och passé. Bäst att inte röra i det där jobbiga. Bättre att upphöja och spela med. Då kanske lite av glansen hamnar lite på en själv till och med?

Och då kommer vi tillbaka till FORUM.

Samma jävla mekanismer. Fast med vuxna. Eller unga vuxna.

Offer. Förövare. Medlöpare. Möjliggörare. Beundrare. Upphöjare. Försvarare.

Koncentriska cirklar med offret och förövaren som mittpunkt. I den yttersta cirkeln står försvararna och slår hårt mot alla som ser rakt in cirklarnas mitt. Slår med ord som relativiserar och förminskar övergreppen som pågår. Slår med ord som förminskar och skandaliserar den som ser klart. Spelar ut sin bestörtning över att skyddsobjektet ens blivit anklagad. 

"Ni är onda människor! Gå härifrån! Låt oss få leka ifred!"

Fortfarande hävdar K eller F - whatever - att människor är låga när de inte FÖRSTÅR att ÖVERGREPP kan SE vackra ut, utifrån en drottnings perspektiv. 

Men i cirkelns mitt byts offren ut. Fler och fler. Det är klart att det är vackert att leka blodregn, om det inte är det egna blodet som spills. 

Se, förstå och gripa in. Men allt kan vändas till sin motsats om människor runtomkring låter sin egen kompass snurra fritt. Då kan sånt här tillåtas pågå år efter år efter år.