tisdag 12 september 2017

Slutpausat!











Jag är tillbaka efter en lång resa.


Under havets yta får jag akut klaustrofobi så där är inte rätta stället att låta själen komma till ro. När jag kom hem fick jag dessutom veta att det där med u-båtsturer kan sluta i själens totala utslocknande och styckning av kroppen, så det var tur att jag inte ens övervägde möjligheten.


Nej.


Jag ville vaken invänta lugnet när alla korta tankar och sociala medier slutar påkalla omedelbar uppmärksamhet.


I karavan på kamel ut i öknen fick jag uppleva dagarnas varma tystnad och den märkliga smaken i munnen. Även nätternas kyla och varma te.


Det är tyst under stjärnorna.


Det tog tre veckor innan allt var lugnt.


Jag minns allt nu. Alla minnen åtkomliga i hjärnans olika fack.
Fouriertransformeln – check!
Hur hästarna stod i stallet när jag var tio. Från dörren räknat: Valetta, Trubadur, Bello, Jim, Moonlight, Araminta, Orient, Den stora Bruna – check!


Jag minns dofterna på alla ställen jag bott – check!


Jag minns alla telefonnummer till alla barndomsvänner – check!


Jag kommer ihåg alla tyska starka verb – check!


Så kan man hålla på att utmana sig själv när man är alldeles ensam i tre veckor med endast två kameler som sällskap. Fast man vet förstås inte om man minns rätt, så det får man kolla upp när man väl är hemma, och visst fan hade man koll på det mesta.


Problem när man skall socialiseras in i samhället igen:


Människor är fulla av trassel. Deras krångel letar sig in i kommunikationen och stör. Jag tittar in i deras ögon och de är på en annan plats. Fullt upptagna med att dölja att de håller på att börja gråta eller att de hatar någon som står i närheten.


Någon letar efter någon annan som skall ge dem uppmärksamhet.


Någon tänker mera på hur den ser ut på utsidan och jämför sin hy med min. Jag vinner förstås, för efter tre veckor i skuggan av markiser och tvätt i mjukt, uråldrigt oasvatten är min hud som kaffe latte. Inga rynkor syns på hyn och brun är hudens färg.


Om man ser in i människors ögon när man passerar dem på stan säger de hej, och undrar var de sett mig någonstans. Förlåt, jag är bara socialt otränad och har glömt att man inte gör så. Håller kvar blicken lite för länge. Du känner inte igen mig – du fungerar bara socialt på stimuli. Kollega som går med mig på stan undrar om jag är med i något hemligt sällskap, eftersom alla hälsar lite hemligt och tyst. Nickar och går vidare.


Nej, jag är inte med i något hemligt sällskap, men nu vet jag hur det känns att vara tillbaka från månen. Jag och Buzz Aldrin. Allting ser likadant ut som innan, men är samtidigt helt förändrat.


Stina vet hur det känns:
Lyssna här!


söndag 14 maj 2017

En helt vanlig Jobbsöndag







Söndagen den 14 maj. Årsdagen av skotten i Ådalen 1931.
Arbetare.

Jag är ingen bra arbetare, för jag tillåter mig att känna efter istället för att hugga tag och sätta igång.

Hög tröskel. Knepet: Bara börja. Bättre göra något än ingenting.
Nu!
Och så en belöning efteråt. En liten kaka.

***

Ja. Jag började. Slutförde. Belönade mig för det lilla, lilla jag gjorde. Bra taktik!
Fortsättningen, nu, men först cykla och köpa schampo!


Två gubbar utanför Konsum:
”Det är ju som förgjort med våren! Vi skriver den 14 maj och det är kallt som i mars fortfarande!”
”Och regn och hagel…”
”Men maskrosorna frodas. Det är åt helvete. Till och med för kallt att gå ut och rensa skräpväxter.”
”Och så… mulet hela tiden…”
”Förr om åren kunde man sitta ute och sola hela maj igenom. Vad fan är det här för skitmaj?”
”Och vattennivån…”
”Nä, helvete, här kan man inte stå och vänta på sol. Jag sätter på bastun!”
”Och… öl!”

Och så kommer kvällen med grå himmel och en sol som tar tid på sig att gå ner.
Det är tungt att andas och tungt att leva. Men lättare efter ett arbetspass till. Bara att ta ett djupt, tungt andetag och sakta börja pressa på det tunga loket som står på rälsen. Impuls. Att flytta flera ton en millimeter är svårt och segt, men när loket väl börjat röra sig, krävs bara tillskottsenergi nog till den fortsatta hastighetsökningen.
Jag tröstar och intalar mig själv med samma tanke.

Om man har en spellista igång på Spotify och den tar slut, spelas nya låtar upp, som Spotify tror man gillar baserat på vad man lyssnat på innan. Det är dumt. För om man har barn som lånat ens konto för att lyssna på Verka Serdutchka, Katy Perry och Tunnan och Moroten (modern variant av Könsrock i Onkel Kånkels efterföljd) blir man bara irriterad.

När så klockan är 20.00 är det dags att lydde til P2. Trans Europa Express fyller 40 år! Ett helt program bara tillägnat detta Album.
Hur många gånger har man inte stått i något mörkt rum med mörka kläder och sminkat sig blek till ”Hall of Mirrors”?
Ralf och Florian är galna och sitter fortfarande i Kling Klang Studio och letar efter ett ljud som skall innefatta allting. Jag skall ta med barnen och några lådor med Pizza och knacka på den där ståldörren i Düsseldorf och se om de öppnar.
Dörren kommer sakta att gneka upp och en pust av sovrum och gubbe slår emot den grå kylan innan Ralf sneglar ut och kisar mot dagsljuset. Han och Florian har rationaliserat bort livet utanför studion. De äter, sover och bor där nu.
Heltäckningsmatta och hängande lampor med orange glas kring. Det har sett likadant ut sedan 1977 för det är Ljudet som är det viktiga, här. Inredning schminredning.
Förr var de fyra anemiska och bleka män som mumlade till varandra på tyska och räckte över lurar för lyssning, till varandra. Nu är de bara två kvar.
”Ahh, Mika! Hast du mein spezialpizza gekauft? Haben Sie daran gedacht, was Pizza Florian  gefallen?”
Klart vi får komma in!
Och de kommer att tycka att det är konstigt att mina barn är så stora och de räknar på fingrarna, men fel. Deras cyklar står inte utanför längre. De kommer inte att göra någon sak av att vi bara dök upp från Sverige utan att förvarna. De hummar vänligt och fortsätter lite med att leta ljud innan de sätter sig i manchestersoffan för att äta och det känns bra.

Och medan P2 analyserar det där Albumet som sitter inristat i mitt hörselminne så pass att jag kan minsta ton, avslutar jag dagens arbete.




söndag 7 maj 2017

Dröm och Fantasi




Uppenbart perverst. Kostym i badhuset bland plastväxterna.



I morse befann jag mig en stund mellan dröm och vakenhet. Jag visste att jag drömde, men ville inte styra drömmen denna gång, utan lät mig dras med i det som hände.

Sedan blev jag osäker på om det verkligen var en dröm – den var alldeles för vardaglig – och jag testade att väcka mig själv, vilket var dumt, för då vaknade jag ju!

Det är ett bra tillstånd att befinna sig i, när det väl infinner sig.



Det är också ett tecken på att jag sover bättre nu. Sover jag för lite, blir drömmarna intensiva och jag minns dem, men det är ingen kontroll alls. Sover jag lite mera än jag behöver, blir det skillnad på sömn och sömn. Istället för att av nöd kasta mig i bassängen och göra bomben, kan jag välja mellan att dyka i, kliva ner för badtrappan eller sakta, sakta gå ner i djupare och djupare vatten från den långgrunda stranden.



Imorgon skall jag f ö simma 2 kilometer i den reella bassängen, på simhallen. Inga liknelser eller metaforer där inte. Bara konkreta simtag och växling mellan maxpulssimning och motionstakt. Det kräver inte mycket av mig. Bara tiden och koncentrationen. Att genomföra det man har framför sig utan att fundera allt för mycket. Det är en vila. Jag mediterar när jag simmar och håller räkningen på simmade varv med en plastanka jag flyttar en kakelplatta i taget vid ena änden av bassängen. Så slipper jag tänka: ”250, 250, 250…. 300, 300…” Det är en vila.



Det brukar finnas gubbar med rundade ryggar i bassängen. Förut simmade de snabbare än jag kunde simma, och gruffade surt när de fick ta vägen runt mig, eller när de helt okänsligt simmade in i mig. Nu simmar jag snabbare än gubbarna. Jag hatar när folk i bassängen tror att motionssimning är en social aktivitet eller något slags live-tinder. Kvinnor som simmar skitsakta i bredd, pratandes.  Eller de runda ryggarna som först söker Ögonkontakt, sedan: Inväntandet vid bassängändarna. Sedan, när man ignorerar och simmar vidare: Tummar i luften när man simmar åt olika håll i bassängen, eller, värst: Flirtig Blick!

Går man upp ur bassängen, brukar de råka gå upp samtidigt och inleda en konversation, så jag simmar och simmar och simmar tills de tröttnar på att vänta. Först när Flirtige Knud gått upp och utom synhåll får jag vila.

Näe, jag inbillar mig inte att jag är mera snygg eller eftertraktad än någon annan. Det verkar bara som om just badhusmiljön triggar något slags tvångsmässigt hävdelsebeteende hos män i övre medelåldern, för sånt här händer mig aldrig i torra stadsmiljöer. Fast, det kanske beror på att gubbarna i bassängen egentligen har glasögon och utan dem blir alla baddräktsklädda människor suddiga drömvarelser att försöka inleda något spännande med.

Och inte är det min inbilska fantasi som lite dramatiskt hittar på att de trampar vatten i väntan på att nån lämplig varelse skall kliva upp ur blötan. Nejnej, det är ju 100% träff på att ögonkontaktsmännen ”vilar” medan man simmar sina sista 200 meter, och att de kliver upp samtidigt som en själv och börjar tala om hur varmt/kallt det är i vattnet idag.

Jag vill bara bli av med fettet. Simma. Åka hem. Det är inte svårt att förstå att de som befinner sig mellan flytlinorna på den del som är markerad med ”motionssim”, är där för att motionssimma. Kan inte badhuset markera någon annan intilliggande bana med ”Tinder”, så kan de som har det intresset samlas där istället? Plask och Lek för vuxna. Badringar och badbollar och stänk och bus och en jättekonstig stämning. Samma stämning som i filmen Rötmånad, fast tillkämpat uppsluppen också.

Fy satan, nu kommer jag inte att kunna se en vuxen människa med en badboll utan att associera till Tinderdelen av bassängen. ”Jaha, är HON SÅN????” Plastiga bollar och konstiga skratt. Badmössor med blommor på. Knäskydd i bassängen. Män med uppblåsbara armpuffar uppe vid axlarna. Konstiga ryck med ögonbrynen för att de tror att det gör dem sexiga. Det skall finnas porrfilmsmusik från dolda högtalare också, så att det verkligen blir skum stämning. Och plastpalmer att gå bakom och skälmskt titta fram och säga saker från, på 70-talsstockholmska.

Nejnejnej! Det är Mona Sahlin som tittar fram från bakom palmerna!

Nu kan jag aldrig frigöra mig från tanken på att Mona Sahlin regelbundet besöker badhusets Tinderdel. Nu är det en SANNING.



Kunde jag väcka mig från denna tanke skulle jag göra det nu.



måndag 1 maj 2017

Och så denna håglöshet...




Oavslappnat förhållande till ordningsmakten




… trodde jag.

 För i själva verket är jag inte alls håglös och slö. Nej. Jag brinner för några riktigt skojiga projekt och i fantasin är jag redan igång med olika delar av dem. Ringa folk, kolla upp var man kan få tag på material, börja skissa, leta i pärmar… Jippi!

Problemet är att det finns en hel del riktigt tråkiga saker att göra först.

Och jag får ju inte äta efterrätt innan varmrätten. Duktigt. Präktigt. Strängt talar jag om för mig själv att jag minsann INTE får börja ta i NÅGOT förrän jag petat på med de tråkiga arbetsuppgifterna. Och där är startsträckan för tillfället redan uppe i två dagars slösurfande och småätande.

Summan av det hela är att jag inte får NÅGOT, varken roligt eller måsten, gjort. Marschhastighet noll.

Snacka om att lura sig själv med missriktad stränghet.

Tänk om jag ägnat dessa två dagar åt skojigheter istället? Vilken energi jag hade haft. Kanske till och med så det räckte för detta trista, sedan. Och så kunde jag se tillbaka på en massa delresultat.

 Lärdom: Aktivitet är bättre än vånda.

Och hur omsätter vi detta till praktik?

Jo, nu är helgen snart slut, så det är bara att sätta sig med pappersarbetet och bita ihop.



Lugnare med livvakter i MIN tjänst...









måndag 17 april 2017

Meddelas endast på detta sätt



Jaha. Nu har jag och min PT satt upp ett mål, identifierat vad som skall göras för att nå målet och sedan faktiskt genomfört förändringarna i min livsstil.

Det var lättare än jag trodde att det skulle bli. Allting är lätt när man lärt sig. Det svåra ligger i att sätta igång. Våga. Misslyckas, men inte ge upp. Fortsätta.

Nu har jag passerat gränsen mellan FETMA, klass 1, och Övervikt, (gränsen går vid ett BMI på 30) samt även passerat 10 kilos viktnedgång.

Nu är det bara 10 kilo kvar till Normalvikt!



Mätning av omkretsen på olika höjder ger också en radie, vilken kan användas vid konstruktion av rotationskroppar:

Förbränning noll utan muskler


Bättre förbränning med väckta muskelceller.









lördag 18 mars 2017

-Det är ett hårstrå i soppan!





And Jane came along with a lock of Your hair.

She said that You gave it to her

the night that You planned to go clear.

Did You ever go clear?


Jag sitter i ett klassrum fullt av elever som skriver Nationellt Prov i Svenska.
En uppgift de kan välja är att skriva en novell där en hårlock har en central roll.

Jag undrar vad Leonard Cohen hade fått för betyg om han skrivit Famous Blue raincoat här och nu, på vårt språk och lämnat in den som sitt delprov C i Svenska.

På tre timmar hinner jag också skriva en novell om hår. På en vecka hinner jag bearbeta den. På en månad hinner den ligga till sig. På de följande tre månaderna kan jag stryka, skriva till, spetsa till och omformulera. Sedan skall den kylas i en månad, för att till sist kokas ner till ett koncentrat av betydelsebärande meningar där ingenting är överflödigt.

Men nää…

 Idag är jag provvakt.

 Imorgon är en annan dag.

 Jag håller på med en annan bok.

Eleverna är mycket unga, och jag är en tant från forntiden i grön klänning, med syntaxer i håret och pronomen hängande i krokar från örsnibbarna. Svarta skor med sulor av daterade ord och uttryck.
“Tant Svenska Vaktar Prov”, lämplig från 6 år.

Den vill jag att Roald Dahl skall skriva. Om mig. Och om mössen som tittar upp ur klänningsfickorna och ställer till oreda.

Eleverna räcker upp handen ibland och frågar om saker. Jag hjälper dem utifrån vad jag får och inte får hjälpa dem med. Ännu har ingen upptäckt att tre möss sover/klättrar runt i mina kläder. Än så länge har ingen rymt, men OM någon mus sticker skall den få morotsbitar att sysselsätta sig med. De tre vita mössen är så lika att de inte fått namn, men de är mycket tama.

Min novell om hårlocken skulle handla om att äta mat och oväntat få håret i halsen, kanske i paj. Fast, å andra sidan påminner den ploten allt för mycket om morrhår och ärtor.

 Nej.

Den kanske skulle handla om ofrivilligt håravfall och manlig fåfänga istället?

Tupéer i kanapéer.
Fläta i vetelängd.
Tjocklock.
Kubb med stubb.
Pistagepage.
Silvergryta med guldlock.

Såhär då?

Kvinna tappar bort vårdat minne: lock i ask.
Man hittar asken - söker ägare.

Nej. För mycket Amelie från Montmartre. Bryt!

Såhär?

 Upplösningen är när man öppnar asken och hårlocken är blond istället för mörk. Man inser att världen rasar för den som öppnar asken.

Och sedan ytterligare en twist, när en gammal människa, efter att huvudpersonen omvärderat allt den trodde på och bränt alla broar, berättar:
“Ja, han brukade ju färga håret… bytte hela tiden…” och man fattar att
huvudpersonen gjort sig ovän med alla och står på bar backe, helt i onödan.

Jag undrar vad jag hade fått för betyg på den som deluppgift C.


... Sincerly L Cohen

måndag 6 mars 2017

Besvikelsen




Åtta kilo smör tar ganska mycket plats, men man kan gömma smöret mellan kroppens organ så det fungerar som skiljeväggar och stötdämpare. Då syns det mindre från utsidan. Och skillnaden blir knappt märkbar om man lyckas bli av med fettet.
Smetar man åtta kilo smör likformigt över hela kroppen, blir det inte ett så tjockt lager ändå. Huden är kroppens största organ. Om min hud är 1,5 kvadratmeter, blir smörlagret bara 0,6 cm tjockt. Det kan man leva med.
Och utan.
Fastän det inte syns någon skillnad.



söndag 19 februari 2017

En galen vecka, detta...


Hur man uppfattar saker beror mycket på vad man själv har för referenser och behöver inte alltid enbart ha med de faktiska förhållandena att göra, eller...?


Om vi snävar in perspektivet väldigt, hamnar alla Trumpgalenskaper utanför. Det blir ändå en hel massa kvar innanför.

Denna vecka har jag verkligen försökt fokusera på en sak i taget. Här och nu. Jordnära. OCH – viktigast av allt: Ingen multitasking!



Bästa meditationen i veckan var att se Gokväll med Jesper Rönndahl och följande program Sverige med Jonas Karlsson, UTAN laptop i knäet/prasselpress på bordet/barnrelaterade akututryckningar/SMS:ande med vänner/Telefonsamtal med föräldrar/jobbrelaterade måsten/annan distraktion.

Ett sådant lugn!

Och idag kunde jag sitta och läsa båda kvällstidningarna och dricka kaffe helt ostört i tystnad.

När hjärnan inte är upptagen med att parera och kompensera finns utrymme för nya tankar. Jag blir glad och kreativ igen.

Framförallt får jag syn på en massa absurditeter jag under en längre tid inte haft utrymme att reflektera över.

Jag vill inte lämna ut någon här, men i veckan har jag ofrivilligt befunnit mig i periferin av FYRA olika skeenden som vart och ett skulle kunna ligga till grund för en vetenskaplig studie, en roman, en mörk film utspelad i en skogsby alternativt en Trierburlesk, ett Uppdrag Granskning-reportage eller rentav en feministisk serie ritad i blod.

På EN vecka!

Och man undrar om det är något i vattnet, häromkring, som liksom vrider upp alla reglage till max, så att vardagliga händelser urartar till drama och långtgående konsekvenser. Eller så är det bara jag som ser detta lite tydligare, kanske.

Jag var bland annat på en högtidlig tillställning med frackar och långklänningar. Överdrivet stora glas med champagne (jag klagar inte, men champagne kan inte drickas i för stora klunkar och stora glas lurar en till detta – jobbigt under efterföljande middag när bubblorna kommer i retur…) och en hel massa tal innan man fick förrätten.

Ett av talen var så… extremt, att alla tystnade och höll god min just då, men efteråt frågade man sig och sina bordsgrannar om 1) man Hört rätt och 2) man Uppfattade andemeningen rätt och 3) Talet uppmanade till handling och 4) Personen som talet riktade sig till nu uppmanades till något och VAD i sådana fall och 5) Detta verkligen var helt rumsrent.

Väl hemma igen fick jag ett långt skrattanfall när jag återberättade talet och absurditeten i situationen slog till med full kraft. Mitt upprymda tillstånd kan ha berott på champagnen också, men idag är det kaffesöndag och jag tycker fortfarande att detta var långt över alla gränser.

Bara som exempel, alltså.

En annan situation inbegriper omotiverad aggression hos en man som visade sig vara andlig ledare för ett slutet sällskap som förespråkar asketiskt leverne och sinnenas tukt. Han luktade för övrigt starkt av Gula Blend, hur nu det går ihop med hans budskap…

Tyvärr kan jag inte återge varken tal eller sammanhang, för jag vill inte lämna ut någon. De kan ju tillfriskna och skämmas. Bättre att skämmas på kammaren än att bli påmind om det hela livet efter att en dassig blogg fått lite uppmärksamhet.

De övriga två händelserna skulle kunnat vara buskis om det inte vore för att det var på riktigt och inte inrepeterat av Stefan och Krister/ensemblen på Fredriksdalsteatern. Och om det inte handlade om människor man respekterar och tycker om.

Och om man inte själv varit med och sett. Live. Förnedringen. Klumpen i magen. Gråten som får släppas ut när man är hemma igen. Hänsynen. Inte göra saker värre.



Men, som sagt, man undrar ju om det handlar om att världen blivit galen, jag fått klarare ögon eller om det helt enkelt är så att jag blivit överkänslig och helst vill ha hela världen som den ser ut i min rosenmålade inre modell.





(Hade detta varit en skrivarkurs, hade förstås alla fått välja ett av uppslagen och själva fått skriva scenen med Talet, uppträdet med sektledaren eller någon av de förnedrande buskissituationerna. Testa! Det kanske blir något bra!)


söndag 12 februari 2017

Massa och Tyngd


Tittar man nära, nära med lupp, ser man orenheterna, men ändå...



Proppmätt vandrar jag genom rummen och ibland också uppför eller nerför en trappa.


Min mage är en ekvator och golvet pressar uppåt mot mina fötter med samma kraft som min massa gånger tyngdaccelerationen.


Jag testar att dela 12 blyertspennor på längden och låta grafiten känna av det massiva tryck som byggs upp mellan fotsulorna och golvet. Se på fan! Bildas det inte små diamanter, ändå?


Jodå. Små gnistrande stenar bland grått grafitpulver. Jag samlar ihop ickekonverterat pulver och ställer mig på det en gång till. Nu bildas en enda stor diamant.


De små diamanterna lägger jag i en tändsticksask och den stora klistrar jag in i naveln med lösögonfranslim.


Om Greenwichmeridianen ligger i linje med min egen symmetrilinje och magens största omkrets är ovan nämnda ekvator kommer diamanten att markera London.


Jag lovar mig själv att åka dit innan diamanten lossnar.


tisdag 7 februari 2017

I have a strange hobby






Vaknar varje morgon vid fyratiden och kastar mig över alla tidningar som ligger i brevlådan. DN, SvD och Lokaltidningen.


Fortsätter med Times och Guardian på nätet innan jag kan slappna av.


Förut hade vi pappers-Times hemma och jag kunde läsa pappers-Guardian på jobbet, så det är ett måste.


Äter frukost och fortsätter med Washington Post innan jag kan åka till jobbet.





Det är som knark. Måste läsa vad Trump har hittat på det senaste dygnet och sedan alla analyser av vad som sagts och gjorts.





I måndags förstod jag hur långt inne i missbruket jag är, då jag på jobbet darrade av sömnbrist efter helgen, samtidigt som alla raster gick åt till att febrigt uppdatera mig.


Att hålla sig a jour är ju ett heltidsjobb, samtidigt som jag skall sköta jobbet jag får lön för att utföra.


Skall försöka trappa ner. Kanske se någon katastroffilm för att koppla av. Vända mig till verklighetsflyktens varma famn, när verkligheten är osannolik och svår att hitta reson i.





För det är väl därför jag knarkar nyheter. Hoppas hitta den hemliga nyckeln. Formeln som förklarar allt och i vars ljus allt skall stå förklarat. Logiken bakom, Aha-upplevelsen, lugnet i överblicken.





Jag börjar i en annan ände nu.


Prioriterar sömn framför ytterligare en analys. Prioriterar det konkreta framför det tänkbara. Prioriterar förståelse för mina närmaste framför förståelse för skeenden långt ifrån mig själv.


Behöver fötterna i jorden istället för huvudet i moln av teoribyggen.





Nu.





måndag 23 januari 2017

Köpenhamnssyndromet








Den danske Sagoberättaren H C Andersen, vars sagor man fick höra om och om igen som barn, tills man nästan kräktes, hade ett irriterande sätt att sluta sina sagor väldigt tvärt.

Man fick fråga den vuxne om vad som egentligen hände sedan.

Ofta svarade då den vuxne att: ”Jo, förstår du…” och så lades allt tillrätta på ett väldigt moraliskt sätt. De elaka fick sitt straff och de snälla, aningslösa, fick prinsessan och halva kungariket.



Men jag undrar om inte HCA var smartare än så. Istället för att – som litterärt grepp – låta läsaren vara medskapare och själv dra slutsatser av det lästa, lämnade han slutet HELT öppet. Med flit.



Wikipedia skriver såhär om Kejsarens nya kläder:




Kejsarens nya kläder (dansk originaltitel Keiserens nye klæder) är en konstsaga av den danske författaren H.C. Andersen, utgiven 1837. Sagan är inspirerad av en berättelse ur samlingen El Conde Lucanor av don Juan Manuel, publicerad år 1337.

Handling

I sagan syr två skräddare nya kläder till kejsaren. De säger att de använder ett magiskt tyg som gör att mindre begåvade personer inte kan se det. I själva verket använder de inget tyg alls, men eftersom ingen vill framstå som mindre begåvad låtsas alla om att de ser "kläderna", och kejsaren vandrar omkring naken. Ett litet barn utropar dock: "Han har ju inga kläder på sig!"

Bokens sensmoral används ofta för att symbolisera hur människor anpassar sig till gruppen, även när det är uppenbart för dem själva att gruppen har fel. Att liksom det lilla oskuldsfulla barnet i sagan utbrista Kejsaren är naken! innebär att påpeka något som alla kan se men som ingen vågat säga.



Jodå.

Så skriver Wikipedia. Men hur slutar sagan, egentligen?



Saxat från sidan Godnattsagan.se:

(Jag har rättat språk- och stavfel)



Och så gick kejsaren i processionen under den vackra tronhimmeln, och alla människor på gatan och i fönstren sade:

- Åh, vad kejsarens nya kläder är vackra! Vilket vackert släp han har på manteln! Så utmärkt det sitter! Ingen ville avslöja att han ingenting såg, för då hade han ju inte dugt för sin anställning eller varit mycket dum. Inga av kejsarens kläder hade förr gjort en sådan lycka.

- Men han har ju ingenting på sig! sade ett litet barn.

- Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern och den ene viskade till den andre, vad barnet hade sagt.

- Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger.
- Han har ingenting på sig!


- Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket och det kröp i kejsaren, för han tyckte, att de hade rätt, men han tänkte: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gick och bar på ett släp som inte fanns.



Va? Där SLUTAR sagan! Och den vuxne skall då förklara för barnet att Kejsaren för alltid blivit utskämd för sin fåfänga och benägenhet att lyssna på dåliga rådgivare och ja-sägare. Att bedragarna kördes på porten efter att ha blivit fråntagna sin lön för arbetet. Att det enkla folket denna dag triumferade genom att handfast kunna skilja på skenbild och verklighet.



Sedan förväntas man ha en djupare diskussion (i grupp, om detta utspelar sig i en mellanstadieskola på 70-talet) om detta med att våga säga sin mening även fast alla tycker något annat. Grupptänkande och grupptryck. Detta med en SANNING som är uppenbar för alla, men som på något sätt är tabu att uttala. Vikten av att våga höja sin röst.



Nästa diskussion kommer i högstadiet. Denna gång skall man också sitta i smågrupper och diskutera, fast denna gång har det hunnit bli åttiotal och allas hår är fluffigare. Denna gång skall diskussionen handla om hur makt fungerar. Att man som makthavare har ett stort ansvar att agera rätt, och att man gör det av rätt anledning. Man jämför olika styrelseskick och försöker hitta bra och dåliga konsekvenser av de olika sätten. Diktatorer omger sig ofta med människor som han nästa dag kan hugga huvudet av, så det ligger i deras intresse att ge makthavaren det han vill ha. Stryka medhårs. Inte komma med obekväma fakta. Detta blir ofta diktatorns fall, eftersom han agerar utifrån en tillrättalagd verklighet. Tyvärr kan det ta lång tid för diktatorn att falla, eftersom han ofta kan kompensera felbeslut med att sätta syndabockar i fängelse, eller låta folk dö av svält eftersom han inte riskerar att röstas bort, ändå.

Här säger läraren att även Hitler och Stalin (för nu har sjuttiotalet övergått till åttiotal) agerade som Diktatorer, även fastän de båda räknade sig som folkets män. De utövade en despotisk makt.

Innan det ringer ut för lunch, drar alla en lättnades suck över att vi lever i den bästa av världar och att vi idag lever i en demokrati, där man kan rösta bort politiker som fattar huvudlösa beslut grundade på felaktigheter.

SO-läraren ropar efter våra midjekavajsryggar (uppkavlade ärmar) : ”Den tredje statsmakten! Offentlighetsprincipen! Medierna granskar politikerna och kollar fakta! Ingen kan fara med lögner utan att bli avslöjad!”



SO-läraren slutade precis där H C Andersen slutade.



Avslöjad.



MEN VAD HÄNDER SEDAN?



Jag skall berätta vad som händer sedan. Slutet är inte alls så fint och tillrättalagt som föräldrar, mellanstadielärare och SO-lärare ville få oss att tro. HCA valde att inte skriva ut slutet, eftersom vän av ordning då skulle rynkat på näsan åt den föga uppbyggliga moralen. Inga föräldrar hade gillat att läsa sagan för sina barn, heller. Inga sålda sagor = Inga pengele för HC att överleva på. Men han kunde ju inte heller dagtinga med sin egen moral. Så gick det som det gick.
Rumphuggen saga, men mat för dagen.

(Var det Brecht som sade att man har den moral man har råd till, förresten?)



Såhär fortsätter sagan:



- Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket och det kröp i kejsaren, för han tyckte, att de hade rätt, men han tänkte: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gick och bar på ett släp som inte fanns.



Efter processionen samlade Kejsaren hela hovet; drottningen, prinsar och prinsessor, kammarjungfruar och ämbetsmän, ståthållare och generaler kring sig och utropade dagens procession till den mest lyckade och pampigaste någonsin! ”Jag kan inte NOG tacka de skickliga vävare och skräddare som bidragit till denna succé!”

Kejsaren anställde så de två bedragarna på livstid och höjde deras lön till det dubbla.



När så stadens Nyhetsblad skrev om att Kejsaren visat sig Naken inför hela staden, sände han fram sitt Sändebud, som efter Tre Trumpetstötar på stadens torg, offentligt kungjorde att

1)      Skriftställarna är notoriska lögnare – lita aldrig på journalister

2)      Sändebudet är den enda man kan lita på

3)      Kejsaren var INTE ALLS naken! Det bara såg ut så!

4)      Den här tygbiten jag håller i handen – är den fejk, kanske?

5)      Jag svarar inte på några frågor!



Nu trodde Kejsaren att saken skulle vara utagerad, men… Den där tomma handen som sändebudet hållit fram, innehöll ingen tygbit. Den VAR fejk. Det visste uppenbarligen sändebudet också. Och Kejsaren HADE varit naken. Det fanns inget tyg på hans kropp. (Och hade han inte haft väldigt… små händer, dessutom????)



När så Nyhetsbladet rapporterade även om detta, i sagan, tänker läsaren, att NU får väl Kejsaren rädda ansiktet och tillstå att han kanske varit fåfäng och inbilsk, men att han inte är så dum att han framhärdar i något som alla vet är helt uppåt väggarna. Han kommer att backa! Be om ursäkt till Nyhetsbladet och tacka för deras reality-check. (Jag menar, vem vill gå naken på stan?) Sparka ja-sägarna som inte protesterat internt när de såg vartåt det barkade. Ta ett allvarligt snack med Sändebudet, med lång erfarenhet av mediekontakter och som två veckor innan tyg-debaclet i en intervju med Nyhetsbladet sagt: ”I´ve never lied… If You lose the respect and trust of the press corp You´ve got nothing”. Borde han inte satt ner foten och sagt: ”Du… det ligger till såhär. Jag kan inte stå och påstå…”



Men – NÄÄ! Inte blir det så!

Sagan fortsätter:



När nyhetsbladet inte velat lyssna på sändebudet, utan istället berättat om dennes lögner, så som fri press är ämnad att fungera, blev Kejsaren VRED.

Nu gäller det att inpränta i FOLKET och i PRESSEN att det är JAG som är KEJSARE och att det är JAG som bestämmer! Nu bestämmer jag att ingen från min administration någonsin har framfört några som helst LÖGNER! Den objektiva Sanningen skall vi inte ens diskutera, men skiljer sig något från sanningen är det INTE LÖGNER!

Sålunda skickade Kejsaren fram ytterligare ett Sändebud, större och mäktigare än det första. Efter Tre Trumpetstötar på torget öppnade hon sin mun och talade:

”En svart häst betar på ängen. Det är fakta. Om Kejsaren säger att den är vit, är detta hans ALTERNATIVA fakta.”



Och med detta lät folket och pressen sig nöja.

Vetenskapsmännen begrundade möjligheten av parallella universa.

Filosoferna begrundade detta Tao.

Tystnaden lade sig över landet.



De luttrade tänkte, att man aldrig kan vinna VM i schack över en maktfullkomlig narcissist som dessutom är dålig förlorare. Han vet inte hur pjäserna skall gå, och OM han skulle lära sig hjälpligt skulle han ändå, när han märkte att spelet gick mot förlust, välta brädet över ända och utropa sig själv som segrare. ”Ingen såg hur pjäserna stod! Jag vann!”



De Svaga tänkte att den där Kejsaren skall man allt hålla sig väl med, annars kan det gå illa. En plats vid köttgrytorna är bättre än en i kylan. Och de slängde sin egen personliga moral all världens väg och gjorde nu allt för att vara på Kejsarens sida, vad det än gällde.



Men Folket och Barnet som stått vid sidan av processionen och sett Kejsarens nakna kropp med sina egna ögon? De vet väl vad de sett?

Äsch, de glömmer. Och förresten, de kunde ju inte se tyget. Det bevisar bara att de är mindre begåvade.






Läs DEN sagan och försök hantera barnets reaktioner på den, om du vågar!









 I've never lied...if you lose the respect and trust of the press corp you've got nothing."