Trots och jävlaranamma

 

Ibland kan det vara en motståndshandling att stiga upp på morgonen, tidigt, fastän kroppen och själen verkligen inte vill göra annat än ligga kvar i sängen under det där svarta molnet.

Ibland kan det vara en ren demonstration av frihet, att inte låta sig dras med i hjärnans strid med yttre och inre demoner; att inte fastna, paralyserad, utan att istället leta fram sina allra finaste, skönaste kläder ur garderoben och sätta på sig dem.

Ibland kan frukost och en kopp kaffe vara ett långfinger åt död, krig och diktatorers isande likgiltighet inför människovärdet.

Att gå ut i sin trädgård i fula Crocs för att le åt de första blomknopparna är att släppa in mera glädje i världen. Sånt måste finnas. Vad är det annars man måste försvara?

Att skriva ett långt, snällt mess till sin mamma är att kramas på avstånd. 

Att lyssna på Radiofredag när de avslutar med John Lennon, är att öppna ett fönster och kisa mot solen.

Det är svårt, men jag måste våga leva.

Att gradvis regrediera

Vill man leka lite mera med bokstäverna i rubriken, kan det bli Dagdrivarestrategier.

För det handlar om strategier för att hantera en lång sjukskrivning där jag mer och mer inser att jag inte kommer att vara operativ på mycket länge. Jag orkar inte ens tänka. 

Jag levde länge på glädjen att få vara hemma, och att ha överlevt. Tankar på nya, roliga projekt att sätta igång med, så snart jag kunde, fungerade som morot.

Fast nu förstår jag att jag faktiskt inte kan. Än. På ett bra tag.

Och jag är så trött på alla filmer, poddar, nyheter och böcker. Och på att jag inte orkar resa mig och ta tag i saker jag ser måste göras. Kroppen trilskas. Huvudet behöver vila.

Och kommer ryssen är jag totalt värdelös i fält. Det är nog mest stressande just nu. Hur fan skall jag kunna skydda mig och mina barn när jag är hjälplös redan i fredstid?

Mina tankar går till de många i Ukraina som fått sina liv ändade, sönderslagna och totalt förändrade från en dag till en annan. Chocken. Omorienteringen. Den primitiva styrkedemonstrationen som, oavsett mål, slår hårt mot civilt liv. Infrastruktur, kultur, civilisation. Vad är vunnet när så mycket är förlorat? 

Krig känns väldigt gammaldags. Det måste finnas andra vägar att nå sina mål. Dessutom kanske målen inte delas av så många. Vad är då vunnet?

Jag har tid att sitta och fundera över krigets mekanismer, läsa på om utrikespolitik och uppdatera mig via alla tillgängliga kanaler. Det är inte sunt. Jag blir bara bedrövad. Förtvivlad. Rädd. 

Så jag försöker hitta strategier för att strukturera mitt dagdrivarliv på ett sundare vis. Det går inte.

Jag fastnar i tankar om Prepping och förberedelser som jag ändå inte kan genomföra, vilket är stressande i sig. Sedan försöker jag fokusera på de små sakerna i tillvaron som gör mig glad och som jag kan hämta energi från. Inte har jag ro till det.

Så jag regredierar. Lägger mig under en filt och låter stressen komma ut som tårar. Fantiserar om att någon snäll kommer och tar mig i handen och försäkrar mig om att allt kommer att bli bra.

"Allt kommer att bli bra."

Jag hoppas på att få sova lite.

 

Leverans!

 Det är ju konstigt att man i backspegeln kan längta tillbaka till 2018. Vilken idyll!

Trots en seeeg regeringsbildning och skandalen i Akademin, samt klimatlarm i bakgrunden, var det väl ändå ett rätt fint år? Allt rullade på som vanligt, vi kunde gå på teater och kidsen gick i skolan. Ändå tänkte man att det varit ett riktigt pissår. Hejdå. 2019 skulle säkert bli bättre.

Sedan rullade 2019 på med Notre Dame i lågor, terrordåd och bombdåd, seeeeg brexit, Arne Weises och Sara Danius död och ständiga klimatlarm. Fy fan. Men nästa år! Då skulle ju det glada 20-talet komma!

Jätteglatt och jättekul blev det ju när folk började dö av Covid och restriktioner började dränera ekonomi och psykisk hälsa. Arbetslöshet. Och så extrema orkaner, bränder över stora arealer på flera kontinenter, värmerekord i Sverige och över polcirkeln. 38 grader i Sibirien.

2021 blev inte heller roligare. Stormningen av Kapitolium, Talibanvälde, Navalnyj i fängelse och ett misslyckat klimatmöte i Glasgow. För egen del var det ett extremt skitår. Min pappa dog. Jag dog nästan.

Och nu är det bara Mars 2022 och redan har IPCC larmat jättehårt, samtidigt som vi har ett KRIG i Europa.

Vårt lilla klot och vår mänsklighet...