Swwwwwosh!

 Det är ljudet då jag sitter vid köksbordet och på radiolan hör en ganska smetig, traditionellt arrad dansbandslåt. 

Fast den är ju bra. Speciellt i slutet av versen och när refrängen drar igång. Men vad långsamt den går... Det skall ju vara... galna, distade gitarrer här! Och en nasal engelsk röst som sjunger! Och så skall man stå och hoppa upp och ner och skrika rakt ut!

Varför känns det som om jag är typ 22 år gammal och superhip? Varför vill jag gå på klubb och ha på mig kläder som bara går att köpa i London?

Jo, talar Erik Blix, om för mig, efter låten. "Det här var Arvingarna med Prinsessan, alltså deras variant av Popsicles Hey Princess."

WHAT?!!!

DEN såg jag inte komma.

Nu är det overkligt, här. Osannolikhetsdriften är i full gång och jag sitter i köket och det allra mest osannolika har just inträffat:

Det där bandet som Popsicle önskade livet av, har gjort en cover på en Popsiclelåt. Och den spelas idag, 2021, i radio. Det är ju 30 år sedan de där banden aktivt stod på var sida om diket som skiljer svensktopp från indie. Jag tror, ärligt talat, att jag faktiskt dog eller ligger i koma och att min hjärna spinner loss och blandar och ger. Det här finns ju inte.

***

Efter lite research:

Se efter 5:39

Kusliga Dalen

I den verkliga världen är det upp och ner, barr och moln, "goddag goddag" och post i brevlådan.

Världen vi alla känner igen.

Vill man ha lite spänning i sin tillvaro kan man gå och se en skräckfilm eller hoppa fallskärm. Självvald adrenalinhöjning. Det trista är när man inte kan välja och stressnivån är lågintensiv under lång tid, eller kommer som ett plötsligt trauma. Med en bitterljuv rysning kan man minnas kalla krigets ständiga atombombberedskap...

Det saknas inte sådana omvärldsliga lågintensiva stressorer nuförtiden, heller, direkt. Jag orkar inte räkna upp dem alla. 

Fast i vardagen är det oerhört obehagligt att råka ut för saker man inte riktigt förstår. Vad är detta? Jag vet inte vad jag ser...

Såhär skriver Wikipedia:

Kusliga dalen eller kuslighetens dal, på engelska uncanny valley, är en hypotes relaterad till mekaniska, men verklighetstrogna avbildningar av människor. Hypotesen säger att sådana försök till exakta avbildningar av människor – exempelvis i form av robotar – leder till att mänskliga iakttagare finner dem motbjudande. Begreppet myntades av robotteknikern Masahiro Mori.

Moris hypotes säger att allteftersom en robot blir mer människolik i sitt utseende och sina rörelser, blir en människas emotionella respons till roboten mer positiv och empatisk, ända till en vändpunkt där reaktionen snabbt övergår i avsky. Men allteftersom utseende och rörelser blir mindre särskiljbara från en mänsklig varelses blir responsen positiv igen.

Det motbjudande området mellan "knappt människa" och "helt och hållet människa" är det som kallas för kusliga dalen. Namnet fångar upp idén att en robot som "nästan" är en människa kommer att verka kuslig, och därför misslyckas med att väcka den empati som krävs för produktiva människa-robot-interaktioner.

Joråsåatte...

Jag vet inte om jag är överkänslig just nu, men jag tycker att den ovan beskrivna känslan numera uppkommer allt oftare. Tyvärr inte bara när man ser på robotar eller nästanverkliga animationer eller sådana rörliga filterbilder där människor liknar kändisar. Nej, numera känns det som om vissa människor, alltså RIKTIGA MÄNNISKOR, hamnar i den där kusliga dalen och jag undrar vad det är jag ser. Hallå? Ser ni andra också det där docklika, svagt motbjudande?

Leenden som är av/på. Inget mellanting.

Ryckiga gester.

Död, nyansfattig hud.

Glasartade ögon.

Hu.

Kiruna

Foto: Kjell Törmä

Nära rymden.

Nära underjorden.

En stad har funnits i endast 100 år

i ett uråldrigt, evigt landskap.

Under himlen lever människan sitt liv. Sitt lilla, helt fantastiska unika liv.

I byarna berättas historier och blir till myter.

I kyrkorna sjungs ännu sångerna.

Här sover man tryggt.

Det är Baaara roligt!

 

Käck fjortis-cowgirl

När man är 14 är man verkligen inte barn. Man är verkligen inte vuxen heller. Man är dessutom pubertal och osäker på vem man är i förhållande till andra jämnåriga, vuxna och yngre barn.

Jag hade ett grundmurat förtroende för vuxna runt mig. Det hade liksom inte krävts av mig att själv behöva sätta gränser kring mig och min kropp. De vuxna kring mig bemötte mig och andra med respekt  - Såklart, tänkte jag. De var ju vuxna och mogna. Ansvarstagande. Helikopterseende på det där sättet som direkt registrerar om någon fryser, verkar hungrig eller orolig. Löser problem. Visar och förklarar hur en segelbåt eller en häst fungerar och sedan visar en förtroende nog att låta en segla själv till Möja och delta på Hubertusjakter.

När pappa vill att jag skall följa med på barnkalas, vill jag absolut inte. My God! Barnkalas! Fjortonåringens förakt. Men pappa insisterar. Brorsan, även han överårig, skall följa med och det blir både korv och tårta. Mat som farsan slipper laga hemma, alltså, om alla hänger på.   

Men innan maten och paketöppningen är det dags för roliga lekar.

Alla barn skall vara med, förstås. Och alla medföljande vuxna. Och den motvilliga 14-åringen. Man får väl bjuda till, lite, säger pappa.

Innan födelsedagsbarnets mamma, värdinnan, skall börja lekleda, kollar hon av vilka av deltagarna som känner till "Hubba-Bubba-leken". Av ca 15 vuxna och barn på stället, var det visst bara jag och brorsan som aldrig lekt den leken. Jaha, då skall de förbereda leken och vi syskon får gå ut och vänta i ett annat rum.

Efter ett tag kommer ett barn, mycket yngre än jag, och hämtar mig. 

Inne i lekrummet sitter nu alla på stolar i en cirkel. En stol är tom, och det är stolen som jag skall sitta på. Alla de andra är invigda i vad som nu kommer att ske.

Värdinnan: - Nu skall alla göra som jag!

Hon reser sig upp och ropar: -Hubba Bubba!

Alla reser sig upp och ropar Hubba Bubba. Jag också.

Det fortsätter så. Värdinnekvinnan gör rörelser med armar, ben och kropp, till olika varianter av "Hubba Bubba"; habba babba, hibba hobba etc. etc. Alla gör som hon. Efter kanske åtta varianter med olika kroppsrörelser och utrop, sätter hon sig på sin stol igen och utropar åter: -Hubba Bubba!

När jag sätter mig på min stol igen, har ett utsett barn, bakom min rygg, doppat en stor tvättsvamp i vatten och lagt på stolsitsen. Jag blir plaskblöt i häcken och en bit ner på benen. Det sprider sig framåt också, så det riktigt syns. Förutom att det är obehagligt, är det SÅ pinsamt och extremt jobbigt när alla barn och vuxna i rummet skrattar och pekar finger åt den enda tonåringen i rummet.

Sedan är leken slut.

Brorsan fattade ju att det inte var någon skojig lek, när jag rusade ut från rummet för att gömma mig, så han vägrade delta. 

Jag kom att tänka på Hubba-Bubba-leken häromdagen.

Jag SMS:ade brorsan:

"Kommer du ihåg Hubba-Bubba-leken? My God. Det gick ut på att förnedra och skratta åt EN utvald person och sedan var leken slut. Idag hade det ju blivit skandalrubriker om en vuxen styrt upp en sådan lek, t ex på skolan. Fast då var det: "Äsch, det är ju bara en lek!" Skitkul att stå ensam och se ut som om man kissat på sig. Och ha blöta byxor resten av kvällen. Helt sjukt att ingen vuxen sade ifrån. Ren mobbing mot en osäker 14-åring. Jag var inte beredd. Idag hade jag slängt svampen på kärringen, gett henne fingret och kanske t o m slagit ner henne. Men då var man väluppfostrad och tog inte in hela bilden. Ilskan och skammen satte djupa spår och rubbade min tillit. Nu han man ju lite distans, men fortfarande är det en helt sjuk grej att utsätta ett barn för. Hur tänkte hon?"

Rape&Revenge - Queen

 

Tår-tricket, tårt-ricket, tårtricket

Det finns några säkra sätt.

Redan innan allt detta med död och nästandöd och trauma, fanns det saker som till 100% fick mig att börja gråta. Nuförtiden behöver jag bara tänka på de här grejerna för att jag skall börja hulka.

Tänkte jag skulle bjuda på några av mina bästa populärkuturella gråt-triggers. 

Först är det förstås när någon förmedlar en text så att den riktigt går fram. Personen, uppläsaren, skådespelaren, sångaren glömmer bort sig själv och det enda viktiga är textens inre mening. Det blir ett skälvande NU. Bäst är det när den som förmedlar även är tekniskt skicklig och utnyttjar detta just för att förmedla; inte för att briljera. När allt bara stämmer. Känsla och Perfektion.

Äldre människor talar om Jussi, förstås. Att det var helt fantastiskt att få höra Jussi sjunga. Jag fattar. Men i min värld är det alltid Tommy Körbergs röst som fungerar som Valium och Speed på samma gång. Och så börjar jag gråta. 

Exempel 1: Lyssna igenom hela. Koncentrerat. Det är guld rakt igenom. Aldrig slentrianupprepning.  Varje vers är sin egen.   

Exempel 2: Detta är så fint. Björn och Benny behövde någon som kunde sjunga på demotapen och frågade Tommy Körberg om han kunde komma in och lägga på sången. "Visst..." Så kommer Tommy in från gatan i jeans och skjorta och bara sätter det. Bäst är Bennys min på slutet, när han får bekräftat att det här, det är en hit. Och att Tommy bara gick in och gjorde magi. Sedan hittade de ingen som kunde toppa, så Tommy fick följa med till London och göra rollen som Anatolij i Chess. 

Sedan är det vissa röster och låtar som triggar nostalgin.

Hela denna konsert är som en godispåse med bara goda bitar. Först hedrar de Freddie Wadling som dog alldeles innan. Bara det ger ju tårar som kommer. Alla låtar är som en tidsmaskin för mig och Håkan sjunger fram mitt Göteborg. Gatorna, parkerna, spårvagnarna, morgnarna och kvällarna, festerna, småbarnsåren, filmfestivalen, restaurangerna, konserterna, biblioteket.

Gråten kommer när Sven-Bertil Taube gästar, för då knyts så mycket ihop. Förr och nu. 

Gråten kommer också när Miriam Bryant ligger på scenen tillsammans med Håkan Hellström mitt i ett fullsatt Scandinavium och sjunger "Det är så jag säger det". När man vet att hon som ung suttit timmar med Håkan i lurarna och haft honom som idol. Och nu står hon helt självklart där. Miriam Bryant kan mer än hon visar. Hon är SÅ bra. Ge henne vilka noter som helst och hon fixar det. 

Gråten kommer förstås även när Håkan sjunger "Känn ingen sorg" och han har hållit igång i nästan tre timmar. Sjungit sig från dag genom skymning till mörk kväll. Sådan energi fram och tillbaka mellan publik, orkester och artister. Magi.

Och till sist. Den klassiska scenen ur Sound of Music, där kapten von Trapp sjunger Edelweiss som en motståndshandling och publiken vågar sjunga med.

Ja, mitt mansideal är förstås präglat av att jag sett Sound of Music tusen gånger sedan späd ålder. Christopher Plummer och Opsis Kalopsis är för mig de ideala männen.

 

 

The Art

1. INT. ELAINES VARDGSRUM - DAG

ELAINE sitter i en soffa och talar i telefon.

                            ELAINE

    Då åker ni och hämtar arvegodset imorgon! Det viktigaste är      mina lådor från vinden och källaren, Arabiaservisen och            Kandinskylitografierna. Original! Från femtiotalet... Ja, de       hängde i mitt barndomshem, så de är inte hennes!

KLIPP TILL:

2. INT. JERRYS VARDAGSRUM - DAG

JERRY står upp och talar i telefon.

                            JERRY

    Jag tar med mig George och Kramer för bärhjälp. Hur skall vi     veta exakt vad som är ditt? 

KLIPP TILL:

3. INT. ELAINES VARDGSRUM - DAG

                            ELAINE

    Pappas tant sade att hon skulle ställa fram allt som är           mitt.  Det skulle finnas en förteckning över allt jag ärvt,       men den följde inte med bouppteckningen... Jag undrar var        den tog vägen. Det  spelar egentligen ingen roll, bara            teservisen och mina gamla grejer kommer hem. Och konsten!

4. INT. ELAINES HALL - KVÄLL

Hallen och angränsande rum är belamrade med lådor, väskor och påsar. Över några lådor ligger balklänningar, kavajer och en dressyrhatt. Dörren ut mot trapphuset är öppen.

Elaine står med händerna i sidorna och betraktar alla kollin. Jerry, KRAMER och GEORGE kommer in genom dörren. Jerry bär en låda. Kramer bär två kassar. George stänger dörren när alla är inne och drar händerna mot byxsidorna. Jerry ställer ner lådan. Kramer fortsätter in i lägenheten. George följer efter honom.

                            JERRY

    Det var det sista! Tur att vi hyrde en stor skåpbil!

                            ELAINE

    Herregud! Att det var så mycket!

                            JERRY

    Hon försökte få oss att stanna och köra iväg alla hennes         möbler som hon inte ville ha med till sin nya lägenhet. Det       har vi aldrig lovat. 300 kvm möbler... Helt osannolikt: Hon       tyckte att vi skulle hyra bilen en dag till på din                    bekostnad, och agera flyttgubbar åt henne. Hon stod och       skrek åt oss på gatan när vi körde iväg.

                            ELAINE

    Hon har alltid försökt luras i stort och smått. Oh!        (Kommer plötsligt på...) Var är Arabiaservisen? (Börjar öppna          lådor) Har hon krossat den?

                            GEORGE

    (Off Scene) Kom nu! Vi är hungriga!

5. INT. ELAINES KÖK - KVÄLL

Runt köksbordet sitter Jerry, George och Kramer. Kaffe, bullar, kakor och frukt finns framdukat. Det står lådor och kassar längs väggarna och på lediga ytor. En stor IKEA-kasse med inramade litografier står bredvid köksbänken. Elaine öppnar kylskåpet, tar fram fyra öl och ställer fram på bordet. Jerry, George och Kramer äter hungrigt. Elaine får syn på IKEA-kassen, sätter sig på huk och bläddrar genom konsten.

                            ELAINE

    Åååå! De här kommer jag ihåg från när jag var liten!

                            JERRY

    Ja, jag tog en runda genom huset och tog ner alla Kandinsky       jag hittade!

                            ELAINE

    Men hon hade väl ställt fram allt som var mitt?

                            JERRY

    Ja, det stod tre Kandinsky bland lådorna men två hängde i            vardagsrummet.

                            ELAINE

    Men så kan man inte göra! Även fast hon är en skräcktant,          kan man inte slita ner grejer från folks väggar!   

                            KRAMER

    Jerry, hakade du ner konst som hängde på väggen? (Menande            tystnad) 

                            GEORGE

    (Med mat i munnen) Klart etikettsbrott. Inte för att jag bryr         mig, men klart etikettsbrott.

                            JERRY

    Men hon sade inget när jag tog tavlorna...

                            ELAINE

    (Står nu upp vid köksbänken) Vem vet... Kanske hade hon              gjort upp med pappa om att hon skulle få just de två                  tavlorna? Hon hade ju ställt fram tre. Tänk om hon         hade minnen med de tavlorna? Och nu är pappa död.

                            JERRY

    (Lutar sig framåt med ansiktet i händerna) Ååå! Nu känner            jag mig som en förövare, en skurk. Jag skäms!

                            ELAINE

    (Sätter sig vid bordet och söker allas blickar) Vad skall vi         göra?

                            GEORGE

    Jerry, du talade hela tiden i bilen om att denna gång skulle          du inte bli fintad av tanten - du skulle inte gå på          några fula trix! Och nu är det du som är helt känslokall.         Ingen tanke på affektionsvärde. Du gick fram och plockade        ner hennes konst och såg dollartecken när du fick med dig        tavlorna.

                            JERRY

    Å herregud, har jag stulit värdefull konst?

                            ELAINE

    Googla Kandinsky... Men vad skall vi göra? Nu är det ju VI       som är skurkarna. Jag vill inte vara skurken.

                            GEORGE

    (Äter nöjt hela tiden) Ingenting, jag skulle inte tänka mera          på det.

                            KRAMER

    (Håller mobilen framför sig med uppspärrade ögon, drar handen      genom håret och skakar Kramer-karaktäristiskt) Kandinsky,          litografier, 1953... Det är mycket pengar, Jerry! Mycket!

                            JERRY

    (Skakad) OK. Jag messar henne och frågar om hon vill ha de           två tavlorna som minne av din pappa, Elaine. Vi får köra      förbi henne innan vi lämnar tillbaka hyrbilen. Herregud...              (Börjar messa)

6. INT. ELAINES HALL - KVÄLL

Elaine, Jerry, Kramer och George står i hallen.

                            ELAINE

    Tack för hjälpen, allihopa. Vilken tur att det löste sig.

                            JERRY

    Ja, hon verkar inte ens arg, hör här: "Jag skulle gärna              vilja ha de två tavlorna."

                            KRAMER

    (Håller IKEA-kassen med två tavlor i) Jag måste skynda mig          om jag skall hinna köra tavlorna och lämna tillbaka bilen,      så jag sticker nu. Förresten, Tanten kastade det här på mig        när vi skulle köra därifrån. (Tar fram ett papper ur        jackfickan, ger det till Elaine och skyndar ut genom ytterdörren)

                            ELAINE

    (Vecklar upp pappret) Jaha! Här är förteckningen över det jag         ärvde av pappas saker! (Läser) Va? "Konst: Hans                     Hermansson, 1 st, Peter Norrman, 1 st, Gunnel Boman,      Skulptur "Sittande Kvinna", Wassily Kandinsky, (höjer           rösten) 5 st! 

                            JERRY

    Var det DÄRFÖR hon inte sade något när jag plockade ner               tavlorna?

                            ELAINE

    Hon lät två tavlor hänga uppe och hoppades att vi inte                skulle ta dem, fast hon visste att de var mina! Och jag           fick aldrig det här pappret (håller upp pappret) förrän      hon insåg att ni faktiskt tagit med er det jag skulle ha!

                            GEORGE

    Du talade hela tiden i bilen om att du inte skulle låta dig          bli fintad av tanten denna gång, Jerry.

                            JERRY

                 Satan!

                                                            

Melodikrysset!

 

Ja, eftersom Anders Eldeman inte tänker göra ett extrakryss, mitt i veckan, för DIG, har jag nu gjort ett.

Det gäller för dig att tänka ut ledtrådarna som resulterar i denna lösning. 

Melodi, artist och så en krystad tankekedja som resulterar i dessa ord. Det finns självklart flera rätta lösningar på detta kryss, men vissa är ju givna. Direkt. 

L8, till exempel. Gösta Ekman sjunger Hasse Ekmans text till Johnny Bodes melodi ""Herre i frack", i original. Låten till mitt kryss skall sjungas på Finska eller spelas av orgelgubben Lennart Palm i Lerum. Så skall man tänka sig att Anders Eldeman säger: "Ja, vad är det som man, enligt texten, skall lägga bort?"  

Så fortsätter man att tänka ut alla ledtrådar till de återstående orden. Alla HAR en lösning, men det är inte fel med andra lösningar. Lycka till!