Felrättsnett

 

 

När man är trött som ett träd, läser man fel på rubrikerna. Men HADE det inte varit roligare att läsa Aftonbladet om det var de här rubrikerna istället?

·         Drömlöshet slog ut Domstolsväxel                               (eg. strömlöshet)

·         Asien varnar för Kinas makt                                             (eg. Asean, organisation)

·         Öppna ögonen och somna vårtecken                         (eg. samla)      

·         Motstridigt om döda – Därför!                                       (eg. Darfur)

·         Det är coolt att få smaka kändissnusen                      (eg. snoka i kändishusen)

·         Så ska du såga för att få lägre boränta                         (eg. säga)

·         Mätt i veckan – med våra tyngsta profiler                 (eg. mött)

 

Förutom de uppenbara freudianska grejerna om sömn och vaka, som pekar på mitt eget tillstånd, finns det en massa roliga saker att tänka vidare på…

 Vem vill inte se programmet där Kändisar med ett BMI över 30, samlas (på ett slott, tänker man, men nä, det skall vara på en krog i utkanten av ett industriområde; slitet och sunkigt) och riktigt frossar och bjuder alla andra på sina egenkomponerade svullrätter?  Någon bjuder på glass med jordnötssmör och kolasås, någon annan tillagar gräddkokade kycklingfiléer med smörstekt lök. Man ser flottiga fingrar doppa pommesfrites i bearnaisesås och majonnäs (Bea och Majo, de trogna vännerna) och fett som rinner nerför hakorna. Varje avsnitt skall ha fyra nya kändisar som träffas och äter och presenterar sina bjudrätter. Man får följa dem när de kommer, när de äter och när de blir proppmätta och stinna och i slutet skall alla ligga i galonsoffor och pusta och nån kanske somnar och fiser lite i sömnen. I mättnadsyrsla kommer de att avslöja de mest häpnadsväckande saker. Någon har extremt dåligt humör då magens nedbrytningsprocess är som effektivast och någon annan blir lättsam och dryg mot de andra… Allra sist skall man tvinga de tunga profilerna att resa sig från sofforna och ge sig av därifrån under pust och stön och om någon då kräks är det Bingo.

 ”Men snälla banken! Jag har Rätt till lägre boränta, för jag bor nämligen i ett annex! Den stora byggnaden har en annan ränteklass! Jag har sågat itu hela fasaden, rakt igenom bara! Nu är det ett ANNEX!”

 På Flashback kommer tråden ”Har du haft sex eller är buksvåger med en kändis” att få konkurrens med tråden ”Jag smakade Zlatans Znus!” där folk kan få skryta loss och berätta om sina saliv- och smakupplevelser, relaterade till de kändisar som spottat ut påsar och klumpar av pulver i rännstenar, i toalettpapperskorgar och i sina dosor. Kändisdosor med snusat snus blir begärliga troféer att sälja dyrt på ebay eller blocket, med äkthetsintyg och film på norpandet.

 

Därför kan det vara svårt att se om någon verkligen är död

Det stora antalet s.k. odöda, ställer till det för läkarvetenskapen, familjerättsjurister och begravningsentreprenörer.

På senare tid har det blivit allt vanligare att människor med avsaknad av andning, puls och normal kroppstemperatur, ändå uppvisar en viss rörelseförmåga och i många fall en avsevärd muskelstyrka. Normalt är en person som inte visar upp dessa livstecken att betrakta som kliniskt död. Folkbokföringen underrättas och de anhöriga förbereder normalt en begravning. I takt med att dessa odöda uppträder i allt större omfattning, har en juridisk och mänsklig gråzon uppkommit: När är det rätt att begrava en människa som fortfarande ”lever”? När kan en bouppteckning upprättas? Kan man stycka en levande kropp som ändå bara försöker äta grannarnas hjärnor? Socialstyrelsen har på uppdrag av regeringen bildat en utredningsgrupp som tillsammans med Etiska Rådet och representanter från de största trossamfunden skall utarbeta riktlinjer för framtida hantering. (TT/Reuters)

 Och så den där stackars kvinnan i växeln, som tillsammans med alla andra i Hovrätten , åt på personalrestaurangen och fick i sig neuronblockerare  som sökte sig till vision- och fantasicentret. Hypotes – vad är det? Svara när det ringer i telefon? Varför då? Kan det vara något viktigt? Det kan jag väl inte tänka mig. Sedan kan man ju bara fantisera om vad som händer i rättssalarna när alla jurister skall fundera i olika banor och inte lyckas…

 

 

Varats overkliga lätthet

Den känslan, som en slags forcerad inbromsning, likt någon snabb attraktion på ett nöjesfält med kort stoppsträcka men som inte får tvärbromsa. Lite overkligt efteråt, när det man upplevde inte gick ihop med ens erfarenhet av andra inbromsningar.
Permanentmagnetinbromsning, tryckluftsbelastade klossar eller dämpande rullhjul, eller för all del kokosmatta mot undersidan av Lustiga husets flygande matta - allt känns lätt surrealistiskt, speciellt med tanke på att det BORDE vara en mer våldsam inbromsning än ett lätt viskande, sekunden man går ifrån "Nu dör jag ju..." till "Nej, jag dog inte...". Jag menar, det borde göra ont och lämna spår och vara halvt dödande att klara sig. Det borde kräva mer panikåtgärder och motkraft att gå från 500 km/h till Noll på en sträcka motsvarande en spårvagnshållplats.

Men vi accepterar och går vidare. Det var bra att det var så smärtfritt. Fast konstigt.

Samma sak nu, i verkligheten. Denna vecka har jag gjort en mängd snygga räddningar, även fast det inneburit en del extraarbete, och i ett fall rentav dumdristigt (men absolut nödvändigt) chansande. Det gick hem! Ingen märkte något, men om jag varit katt hade jag förlorat minst två liv, nu.

Därför är det en så konstig känsla, när man efter sista telefonsamtalet (man störtar in genom hemmadörren för att ringa innan klockan blir för mycket, eftersom mobilen är på sjukhus) lägger på luren, ser sig omkring och tänker: "Okej, vad är nästa punkt på listan?"
...och ser att ens mamma är i trädgården och samlar kvistar med knoppar och blad att binda bukett med. Barnens pappa har samlat ihop barnen från diverse ställen och de är också hemma och har påbörjat fredagskvällen.

Vad är nästa måste?
Vad är nästa katastrof som måste avvärjas?

Näe.

Nästa punkt på listan är att invänta flera middagsgäster.
Nästa punkt på listan är att äta mat och avrunda med fika.
Nästa punkt på listan är att sitta och skratta med alla runt matbordet tills klockan blivit halv tio.

Det är alldeles för lätt att finnas.
Overkligt.

Supersinnet

Han luktar säkert jätteilla.

Mellan ägglossning och menstruation är det en period då alla lukter känns oerhört intensivt.
Man känner en lukt som av gummi, och ser att MacDonalds har ett ställ med ballonger en bit bort.
Människor har kväljande parfymer på sig, men det är bättre än otvättad hud och ingrodda textilier.
Morgonbussen är ett spöktåg med skräckupplevelser för hjärnans doftcentra.
Matsalens alla underliggande disktrase- och överlagrade brända toner gör att man nästan kräks.
Mattheten på väg hem, när man inte kan hitta okontaminerad luft att andas.
"Måste ni öppna kylskåpet hela tiden?" ropar jag genom en korridor och ner för en trappa.
Massor av kläder ratas - man kan inte går runt och lukta... såhär...
medan de nytvättade klädernas lukt framkallar huvudvärk.

Ufon och Mikrober

 

 

Aftonbladet vill att vi skall titta på fotografier som BEVISAR ATT SPÖKEN FINNS.

Fotografierna är suddiga, och texten till, berättar för oss vad vi skall se i bilden.

Men det är inte det som är anmärkningsvärt. Inte att de HAR BEVIS FÖR SPÖKENS EXISTENS (världsnyhet!), eller det som retar mig; att de TYCKER ATT SÅN IDIOTI SKALL SPRIDAS.

Nej, det anmärkningsvärda är att de i förbigående nämner att det på Area 51 finns utomjordingar som blivit kompisar med människor som arbetar där. Som om det vore ett faktum! Grejen med fotot var, att en död utomjording visade sig på bild på sin mänskliga kamrats framkallade foton. DET var märkligare än att utomjordingen (som såg ut som en typisk Sci-Fi-utomjording) ens existerade, tillsammans med sin semestrande släkt, i USA.

Detta samma vecka som forskare jublar över SPÅR efter EVENTUELL förening av syre och väte på Mars; något som SKULLE KUNNA indikera NÅGON form av LIV.

Varför jubla, när alla Aftonbladetläsare redan VET att encelliga kolbaserade livsformer är Blaha Blaha. Alla VET ju att det redan går omkring smala Utomjordingar med huvuden som glödlampor, på Jorden. Det är så allmänt känt att man kan nämna detta i förbigående, utan att problematisera eller ens reflektera över rimligheten.

Aftonbladet är inte bara en pisstidning som försöker få klick på suddiga ”spökbilder”. Aftonbladet sprider också sjuka världsbilder.

Tidningens Försvar:

”Klart alla vet att spöken på bild är fejk och artikeln skall ses som lite ”skoj” och tidsfördriv, som Astrologi!”

Mitt svar till Aftonbladet: ”Vill ni verkligen vara en tidning som vill upplysa och roa era läsare, finns det andra sätt än att medvetet sprida irrläror. I den bästa av världar, hade 100 % av Sveriges befolkning varken trott på spöken eller astrologi och därför insett artikelns svaga verklighetsförankring. I verkligheten tror 20 % av Sveriges befolkning på Astrologi, och 20% på spöken. (Sifo, 2012) Det kan vara olika personer eller överlappande grupper. De personerna kommer naturligtvis att få sin världsbild bekräftad och samtidigt få i sig att detta med Ufogubbar är en realitet.

Sedan är det ju inte helt osannolikt, att en tidning som presenterar sina Husastrologer Hanna Vennberg och Tor Tolander som Häxor (och inte Astrologispaltpåhittare) har gjort sitt till för att ytterligare öka på procenten ovan.  En tes som bekräftas genom en annan undersökning, som visar att bland Aftonbladets läsare är det 47% som tror på spöken, och ytterligare 18% som säger ”Kanske”. Det är sammanlagt över 60%! (Jämför med de 20% i hela Sveriges befolkning…  ) Och nu vet jag att svarsfrekvensen bland de troende troligtvis är högre än bland de icke-troende, och att webbaserade enkäter inte är tillförlitliga, MEN detta ger en tydlig indikation.

Här skulle ju Aftonbladet kunna spela en viktig folkbildande roll, i Arbetarrörelsens anda av upplysning av massorna, men istället skriver man: "Enligt Tor Tolander själv så "finns det inte många nu levande astrologer eller liknande som når upp till vår nivå"." (AB 2009) 

Detta får stå helt oemotsagt. Nej, jag menar inte att man skall jämföra Tor och Hanna med andra astrologer för att se om man kan hitta någon bättre. Jag menar, att journalisten som gör intervjun med Tor, inte problematiserar att han påstår att han kan göra något jämförbart med att trolla fram 20 kaniner ur en hatt - med hjälp av ÄKTA MAGI.

 

Varför Sprida Skit? Med Flit?

 

 

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article20617451.ab

http://www.metro.se/teknik/nya-fynd-okar-chanserna-till-liv-pa-mars/EVHndc!klfYVD5tGHSlM/

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/var-femte-tror-pa-spoken_6844675.svd

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11518272.ab

http://www.aftonbladet.se/halsa/somnklubb/article11911736.ab

 

 

 

Tage och Jag

Kaprifol är fint
Koprofil är fult

Gråväder

Blandband.
Bandsallad.
Bondbrud.
Bondbröd.

Bosse Propp.

Möbius

Båda är jag.

 

 

You think You´re so clever and classless and free…

Ja ack, vad man bedrog sig. För en vecka sedan var jag uppriktigt trött på att ingå i någon kultur överhuvudtaget. Se detta inlägg på bloggen : http://hitomhorisonten.blogspot.se/2015/03/man-gor-som-man-vill.html

 

Så läser man söndagens DN, (Artikel av Andreas Utterström) och får återigen se sig insnärjd och involverad och till och med ett explicit bevis för Den Nya Strömningen i Populärkulturen.

Se denna länk: http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/svart-var-i-popkulturen/

Ur texten:   ”Därför är det, menar han, helt logiskt att nihilism också präglar populärkulturen. Critchley tycker sig se att de intellektuella och konstnärliga arenorna har fällt ut antenner som plockar upp varandras signaler.”

 Men..!

Jag som trodde att mitt blogginlägg var ett helt fristående avståndstagande. Nej. Det var bara ytterligare ett uttryck för hur superinvolverad jag är, som till och med plockar upp dessa signaler och omformar dem, gör dem till mina egna innan jag kommunicerar ut dem i annan form.

Dessutom är textens slutord ett eko av mina egna slutord i blogginlägget:

”Filosofen Eugene Thacker har aldrig haft några förväntningar på sina böcker. Nu när ”In the dust of this planet” blivit ett fenomen skulle han kunna åka runt i världen och föreläsa på heltid. Men det vill han inte. Den amerikanske filosofen tycker att blotta tanken på att uppmärksamheten kring en bok kan förändra författarens liv är absurd:

– Något sådant ska i så fall ske enbart av det faktum att boken i sig blivit skriven, inte på grund av försäljningssiffror, sociala medier, en idiotisk längtan efter kändisskap eller fåfänga, säger han.

Eugene Thacker går ett steg längre:

– Det bästa kanske vore om författare inte visste om de hade några läsare. ”

 

Jag hatar när jag ligger så extremt rätt i tiden!

(Och ser såklart ironin i att det sagda bara understryker hur Mainstreamavantgarde jag är, fastän jag hatar det. Vad annat hade man kunnat vänta sig?)











 Så läser man om Nihilister på film, i en ruta bredvid artikeln. En av filmerna som nämns är "Frances Ha". Den har jag inte sett. Men beskrivningen av huvudpersonen Frances känns som en Dr Martens åt mitt håll:
"Drömmer om att bli konstnär, men har svårt att komma till skott. Kanske för att hon mest sover." 

 

Ledig Onsdag

 

Att vara hemma en Onsdag i April innebär att dricka te och betrakta hela kattens morgontvätt i solstrimman. Den gör sig till, så den skall få flytta in. Spinner och fjäskar och hittar en korvbit från lunchomeletten som hemmahunden inte käkat upp.

Mars är inte bara parningsmånad för katterna i grannskapet – det är också flyttningstid. Katter som är lite missnöjda med vinterhalvårets pensionat, kollar runt och ser om det finns nåt bättre att ta in på. Är människorna snälla och bjussar på mat, slängs alla gamla band på soptippen och katten bestämmer sig.

Men vi kan inte ha katt nu. Jag bär ut den, men den smiter in igen, genom altandörren, så fort vi vädrar eller går ut för att dricka kaffe i Aprilsolen. Man kan inte jaga katt hela tiden, så nu får den sitta och tvätta sig i köket åtminstone medan teet dricks och pojkarnas kontrollrum vädras.

Onsdagshemma innebär också att sockerdetoxa istället för att slentrianplocka från alla chokladaskar och påskägg som finns överallt, i alla rum.

Mest innebär det att pimpa lilla duschrummet.

Före
 

Före

 

 

Före

 

Städningen tar allra längst tid. Varför slänger man inte tomma förpackningar direkt? Gamla tandborstar? Vem använder sådana enorma mängder hårgelé? Och alla gamla mediciner som borde kastats för flera år sedan… Mot saker som var aktuella för flera år sedan.  Man börjar nästan gråta. Men vi är här nu. Alla mår bra. Ingen är borta.

Så måste man ta ett djupt andetag och en kopp te innan man kan börja pimpa efter städningen.

Radio BBC2 spelar U2 och talar om hur man skall undvika gasexplosioner i köket och jag saknar barndomens gasspis. Nu har sentimentalitetsvredet hamnat på elva och det finns inget sätt att vrida ner det förrän tårar och snor runnit över och lättat på trycket.

Sitter i köket och hulkar. Jasminteet blir salt.

Men sedan är det på det igen! Det är skojigt att måla och fixa!

Efter

Efter

Efter


 

 Och när man ser tillbaka på dagen, känns det som om det varit en bra dag. Promenader i solen och nyttig mat. Rabarberknoppar och Tulpanblad.

 

 

Kung Kokong

 

 

Jord är smulat berg, döda växter och djur. Mineraljorden som är längst ner, består nästan enbart av finfördelad sten. Längre upp blandas det med större och större andel av organisk jord.

Om man borrar sig ner genom de förmultnade växterna och djuren, ner till bergarterna, och lägger sig där, tror jag att man finner någon slags vila. Vattnet som silar ner genom den mera mullrika jorden har passerat lager av olika barriärer av organismer, som använder vattnet på olika sätt. Vissa av dem lever på- och för vidare näringen i de döda materialen till vattnet. Det mesta sugs upp av levande växters rötter, men en del vatten letar sig ner till mig.

Kan det vara nyttigt att dricka vattnet?

Jodå.

Regnvatten skall ju vara finfint, men idag hjälper våra utsläpp till att göra regnet surt. Det hade varit jobbigt om regnet löst ut tungmetaller ner till mig, eller om nitrat från något närbeläget jordbruk följt med ner.

Men förutom detta, blir vattnet gott och drickbart.

Jag kan ligga och fantisera under marken och liksom suga i mig vattnet från uppsugande frottédukar, som jag byter ut då och då, runt väggarna på min kokong.

Jag vill bli en integrerad del av jorden, finna en ny nisch för livsbetingelserna. Kan en biologisk varelse helt byta biotop och levnadssätt? Människan är ju, liksom råttan, extremt anpassningsbar.

Motorvägen i köket

Varje vår är de tillbaka.
De vaknar under tröskeln i tvättstugan, kollar om det är för kallt att gå ut, konstaterar kollektivt att det är det och formerar trupper. Trupperna leds av nån djärv stigfinnarmyra som vet hur man gör för att hitta alternativa födokällor i väntan på utomhusvåren. I en och en halv vecka har vi levt ihop med myrorna i alla rum på entreplanet. De klättrar uppför benen vid tandborstning och kilar över laptopskärmen när man jobbar.

Men igår när vi kom hem sent från påskmiddag hos vänner, hade deras kollektiva beslutsordning slagit till, som den alltid gör när en trupp hittat rätt och kommit tillbaka och rapporterat: "Oändligt matförråd hittat - Uppdrag slutfört!"

Inte en myra i badrummet! Inte en myra under soffkuddarna! Inget som kittlar över benen när man ligger och läser!

No. Nu var det en prydlig, fyrfilig motorväg hela vägen längs väggen från tvättstugan, under trappan, in i köket, runt väggen bakom kökssoffan och upp vid kaffebänken, över spisen och fram till köksbänken, där vi hade sockerkaka med glasyr i en form, bullar och choklad.

Alltså - fyrfilig! Myror på väg dit eller tillbaka, hungriga dit - sockerstinna och kånkande på smulor tillbaka. Sicken organisation! Sicken disciplin!

Men nu var det nog. Med Myrr fick vi armén att retirera tillbaka in i tvättstugan med uppdraget något justerat: "Hitta ut, myror! Det finns inget dåligt väder - bara veka soldater! Fryser ni? Spring fortare, då!" Och i morse var de borta.

Men!

Idag när jag skulle diska ur sockerkaksformen fann jag tre kvarglömda myror, som i sockerberusning inte uppfattat signalen om reträtt, och som irrade omkring UNDER sockerkakan i jakt på skydd. Dåligt kamouflage med svart mot aluminium... Jag skakade ut dem i tvättstugan och bad att de skulle tala väl om mig. Trots allt hade jag inte tagit krigsfångar, fastän jag hade rätt till det. Och märk nu - att jag nogsamt följde konventionen om att inte döda krigsfångar. Det hade blivit så meckigt att behöva åka till Haag nu, när det är så mycket annat.

Veckans Pausfågel

Sedan jag tvangs börja blogga och kommit igång ordentligt, har jag följt rekommendationerna och uppdaterat ofta. Helst varje dag, säger de, men det är för mycket om man skall hålla någon slags lägstanivå på det skrivna. Och att lägga ut bilder på äten mat är billiga poäng. (Fast, tänk så många visningar man skulle få om man lade upp "dagens spya" varje dag! "Gissa vad det här har varit för maträtt!")

 Men nu! Nu var det en hel vecka sedan förra inlägget!
Jag vågade pausa!

Mycket har hänt denna vecka: Jag har varit sjuk, målat på en tavla, knarkat Tiles of The Simpsons, fixat håret, Ätit en semla på väg hem från jobbet (sååå nice!), blivit bjuden på två fester (men hann bara gå på en), fått en massa godis av mina studenter, blivit introducerad och utbildad i ett fantastiskt statistikprogram (här börjar jag nästan dregla, men förstår att inte alla delar min passion så jag avstår från att berätta om alla smarta grejer som programmet kan göra), förvånat konstaterat att det ju är påskledighet, traditionellt påskträffat mina mångfacetterade och kloka vänner (...och tänkt, att det är ju så det skall vara - att bli hel i själen och kalibrerad inför ett år till, genom att träffa människor man litar på till 100%, så man inte driver iväg i sin egen lilla bubbla. Tänker lite till på att kvinnor nog gjort så i alla tider, när året erbjöd ett andningshål vid påsk. Och får ett svart moln över huvudet när jag tänker på var Påskkärringsmyten om Blåkulla kommer ifrån. VÅGA inte kalla oss kafferepskärringar och koppla ihop oss med dunkla ritualer! Kvinnor som träffas är garantin för att världen inte blir för galen. Fötterna på jorden och en välgörande humor och impulser från olika branscher... Klart att man vill förminska en sån potentiellt revolutionerande kraft!), vaknat till fågelsång, köpt fröer, planerat bokmanus, tänkt på Guldlars, myst åt pojkarnas bygge av en skitstor staty av Angela Merkel ("Skall hon ha BRUNA byxor?")  och köpt tre kilo smör.

Då hinner man inte blogga.

Men nu kör vi igen. Häpp, häpp, häpp!

(Har kryddorna överlevt vintern? Måste ut, barfota och kolla, nu!)