Relativitet

Men närsomhelst...

Efter julbord nummer fyra, med gästande mormor, skall efterrätten tillagas.
Det är ett vågspel, eftersom efterrätten skall vara inne precis så länge i 125 grader att chokladtäcket smälter, men inte börjar glida av eller leta sig in i underlaget. När jag genom ugnens glasruta ser, att nu, nu – då hittar jag varken grillvantar eller grytlappar!

”Var är de svarta värmevantarna?”

”Jag vet inte. Jag städade undan alla grejer som hängde på krokarna…”

”Men jag måste ha dem NU!”

”Men ta dom jag fick av morsan!”

Ja. I ett paket från mannens mamma fanns, som spex, ett par vita, helt oanvända ugnsvantar från 50-talet, med tomtetryck. Sedan var där andra julgåvor också, förstås.

 ”Men de är ju såna museiföremål! Kulturarv!”

”Ta dom nu!”

Och medan chokladen sakta smälter av och ner i efterrätten står jag och hoppar upp och ner i köket och velar med vantarna. Sticker in en hand i en vante. Min hand är den första handen (någonsin?) som varit i vanten sedan 1950. Vadderad och sydd.

”Men vafan! Det är ju ASBEST i vanten! Kolla här! Ett ASBESTLAGER under väven, här! Jaha, nu har vi en massa asbestpartiklar virvlande i luften! Kolla, nu andas jag i vanten!”

Jag sätter mynningen på vanten över näsa och mun som en syrgasmask och andas tvångsmässigt ut och in i djupa andetag så kökets luft skall silas genom asbestlagret och slita med sig cancerframkallande, vassa partiklar ner till lungblåsorna. Alveolerna.
Fast sedan måste jag sluta leka med döden, för efterrätten håller på att förblöda och dö inne i ugnen på allvar. Jag använder de folklivshistoriska efterkrigsrelikerna på båda händerna och plockar ut porslinsformen med efterrätten i.

Sedan, i efterrättsdåsigheten, undrar jag om jag har någon slags undertryckt dödslängtan eller bara en impulsiv trotsighet som manifesteras i ogenomtänkta överslagshandlingar.

”Luta er inte ut här. Blyväggarna skyddar mot stark strålning från sidorna, men om ni sticker ut en hand utanför är den helt oskyddad."
Jag kommer att få leva med en rödare högerkind tills jag dör, för jag kunde inte låta bli att trotsa.

”Kolla, Lindövägen har en refug mitt i som är skitlång!”
Jag hade tur som inte fick möte när jag testade att köra längs refugen på fel sida. Men jag bättrade på oddsen: Inga andra bilar hann komma på den korta tiden, eftersom jag körde så snabbt bilen kunde gå.

Så finns det andra exempel som inte är lika festliga. Bakvänd kontrollbehovslogik: Om jag gör det jag är allra mest rädd för, behöver jag sedan inte vara rädd längre. Då har det redan hänt. Dessutom är det jag själv som har kontroll. I alla fall över NÄR det händer. Och det är nu!

Helt ologiskt och i många fall rent idiotiskt.

Samtidigt skulle jag aldrig, aldrig, aldrig hoppa fallskärm för skojs skull. Utsätta sig för livsfara i onödan! Och samtidigt är jag den som alltid har koll på nödutgångar i alla lokaler och transportmedel och läser säkerhetsföreskrifterna noga, ifall att…
Men det är kanske bara ytterligare yttringar av kontrollbehov.

Sedan jag fick barn har jag inte givit efter för de mest halsbrytande impulserna (och följaktligen fått ett mera förutsägbart liv, vilket man nog bör ha som mor – att vakna upp i Berlin är inget bra om man borde hämta på dagis om en kvart) samtidigt som de där förebyggande åtgärderna blivit fler.

Och det finns faktiskt värre saker man kan göra än att stå hemma i ett julpyntat kök och andas i en vante.

Glufs, glufs

Typ såhär, fast utan patriark i fåtölj

Jag bor under samma tak som en man som tycker att det roligaste som finns är att ordna med Julbordet.

Planera, tillaga, prova nya recept. Sedan, när det är dags att äta, ställs det hela fram, snyggare än på restaurang, längs två hela väggar i vinkel och man får förse sig ur buffén.

I år var det ett överdåd utan like. Tre olika pastejer, fyra olika slags korv. Rådjur och annat kött. Tryffel i olika former. Lax i olika former, olika slags rökt fisk, fyra olika sillinläggningar, hemgjorda köttbullar, jansson, gratänger, räkröror….  Alltså, säg något och det fanns där. Inget saknades!

Ögonen tåras av ren lystnad när man stiger ner från övervåningen och möts av det lyxigaste julbord man någon gång skådat (näst ett helt fantastiskt på en gourmetkrog i Tanumshede) och slås av ynnesten att få ta del av detsamma – i det egna hemmet.

Nu har vi ätit julbord två dagar i rad. Det är dessutom två dagar kvar med nya släktingar och nya sittningar.

Jag har ätit och ätit och ätit.
Druckit julöl.


Börjat dagarna med Anthon Bergs chokladpuckar med jordgubbs- och champagnemarzipan…

På en vecka har jag säkert gått upp alla de där sju kilona jag och min PT firat av under hösten.

Jag vågar inte ställa mig på vågen och få det bekräftat.

Namaste är inte ett mantra för själslig frid. Det är bara början på ”Na maste jag spy!”

VSB!

God sömn

Det har helt och hållet att göra med den verklighetsuppfattning man går och drar på, eller hur?

Om det man möter, i samtal med människor eller genom media, tvingar en att göra motstånd eller inte.

Om man får en så pass stark inre anspänning att den till sist resulterar i mediatrötthet, depression eller ett fallingdown-moment, förhoppningsvis utan inblandade handeldvapen.

Då spelar det ingen roll om man läst på om Hotet Från Vänster, Hotet Från Höger, Hotet från Islam eller Hotet från Illuminati. Eller det gamla Judehotet, omstöpt till NWO.

Till sist blir man så frustrerad över att omvärlden inte tycks dela ens världsbild att man måste ta saken i egna händer. Rädda världen. Själv. Med konstgödselbomber i regeringskvarteren eller med en megafon på Sergels Torg.

Björn Wiman skriver i Dagens DN, en text som starkt anknyter till mitt näst senaste blogginlägg, komplett med hänvisning till sömnen å allt.

En passage i den texten fångar exakt den anspänning jag tänker på.

Man är uppvuxen och fostrad i en demokratisk och förnuftsstyrd tradition, där det liksom är självklart att den som skall operera ens knä är utbildad i knäkirurgi. Man skall inte opereras av den företagsjurist som behöver pengar och hoppar in lite, för att denne råkar känna klinikchefen.

Såhär skriver Henrik:

”… ett slags underland där alla intellektuella och konstitutionella spärrar har släppt: en klimatförnekare blir miljöminister, en oljedirektör utrikesminister, en säkerhetsrisk säkerhetsrådgivare. Och så vidare.”

Ja. Detta händer verkligen. Nu. I vår värld. I en Demokrati full av kompetenta människor och ett regelverk. I ett land som vi i allra högsta grad påverkas av genom ekonomi och försvarspolitik.

Klart det frestar på att hålla kvar sin internerade världsbild. För man VILL ju hålla kvar den. Inte släppa efter för det man själv uppfattar som FEL.

Den inre anspänningen är stark, som sagt.

Klart det är frestande att släppa allt nyanserat tänkande - det är ju så jobbigt – och istället helt gå in på en tydligt definierad SIDA och okritiskt bejaka allt på den egna sidan, samtidigt som man utmålar den andra sidan som djävulens utsända på jorden. Rätt och fel. Lätt. Och dessutom så skönt att vara bland människor som är precis som man själv. Ryggdunkargemenskapen.

Den lätta världen.

Fast innerst inne vet man ju att den som avviker det allra minsta från gruppkonsensus raskt sparkas ut i kylan. Bäst att tävla om vem som är mest rätt. Höja rösten och skrika samma sak som alla andra, fast lite högre.

I en skolklass där mobbing förekommer, visar det sig att ingen mår bra. Alla måste förhålla sig till mobbingen. Alla har koll på hierarkin. Den som ställer sig utanför mobbingen har valt ett förhållningssätt, den som väljer att positionera sig har valt ett annat. Det tar på ens mentala krafter att överhuvudtaget behöva förhålla sig.

Och allra viktigast är att man hela tiden måste passa på vad som sägs. Hur tas det emot?

Om man inte vågar presentera ett nyanserat resonemang för att man måste hålla ”sin” sida på gott humör, eller för att slippa hat från den andra sidan, blir alla resonemang omöjliga.

Det som återstår är oneliners och förenklad plakatpolitik.

Sedan blir det ju krig.

Vi mot Dom.

Då känns det fint att Björn Wiman och många med honom uttrycker sin inre anspänning i en krönika. Så länge människor fortsätter att följa sin inre karta och peka på var verkligheten skiljer sig från kartan, finns möjligheten att samtala kring fenomenet istället för att döda den som har en annan tolkning än den man själv har.

Peta på sår

Det här tycker jag om:

Klicka här!

Känslan när man läser.

Dagsidan och Nattsidan

Trygghet i en liten ask

En av alla dessa Post-Trumpvalskrönikorna skulle kunna låta såhär:

Om man förra nyåret gick in i en simulerad Marsbubbla i nån öken, och kommer ut nu, efter ett år, är det en helt annan värld man kommer ut i.

2016 är slutet på det gamla och början på det nya. Vi får väl se om det är bra eller dåligt.

Alla de där människorna som formades av sin samtid och i sin tur formade samtiden – deras ord och handlingar passade en annan kontext. De har gjort sitt och vinkar farväl.

David Bowie, Kjell Alinge, Ettore Scola, Bodil Malmsten, Umberto Eco, George Martin, Prince, Olle Ljungström, Dario Fo, Freddie Wadling, Peter Tillberg, Leonard Cohen…

När man lyssnar på politiker i Sverige och utomlands, verkar politikerna själva ha glömt bort varför de befinner sig där de befinner sig. Höger och vänster har ofta inte samma lösningar på olika problem, och inte heller samma syn på vad som är problem eller ej. Man har ändå kunnat enas om formerna för parlamentariskt arbete och om vad som för framåt. Lögner var förut en skam att bli ertappad med. Invektiv riktade mot meningsmotståndare – även om de var listigt inlindade – var ett övertramp. Slagsmål, med eller utan tillhyggen, var lika med en snabb sorti ut genom någon bakdörr för att aldrig mera komma igen.

Idag spelar det ingen roll vad man säger att man vill (gärna ogenomförbara saker och orealistiska utfästelser) och vilka lögner man tar till – säger man att man vill grilla BARN och att man har bevis för att jorden är platt, samtidigt som man hög på kola svingar sitt basebollträ mot passerande medmänniska, är man bara härligt Anti-etablissemang. ”Honom ska vi ha!”

Politiken kommer i andra hand. Att positionera sig mot motståndaren och att vinna replikskiftet är viktigast. Hade samma person twittrat samma saker, fast från andra hållet, om personen råkat hamna på MUF-festen istället för på Bommersvik-lägret i sextonårsåldern?

Och de som sysslade med opinionsbildning på ett eller annat sätt, lägger sig ner för att sova.

Lars Gustafsson, Göran Palm, Bo Strömstedt, Thorbjörn Fälldin, C-H Hermansson, Norbert Kröcher (ja, han får också vara med!), Shimon Peres och så nu senast Fidel Castro.

Men allt var faktiskt inte bättre förr.

Det skall bli spännande att se vad som kommer nu. Nu är det helt nya regler som skall etableras av helt nya människor. Vilken tur att vi får vara med just nu! Och så trist för alla de som hann dö innan detta satte igång!

Fulla av tillförsikt inför detta nya kan vi tänka på att alla omvälvande samhällsförändringar föregåtts av rätt rejäla eruptioner och i efterhand ”obegripliga” uttalanden och handlingar. Allmän och Kvinnlig rösträtt, Skydd mot förföljelse p g a etnicitet, religion, hudfärg och sexuell läggning…

Ingenting har kommit av sig själv. Människor med starkt engagemang har gått först.

Människor som vill ha utveckling mot människor som vill behålla det gamla. Klart det inte sker utan konfrontation.

Nu börjar det!

****

Men efter två glas vin låter den verserade, väldigt försiktigt lagomtyckade såhär mellan skål och vägg:

Nu är det helt slut på allt det där vi känner igen. Det som vi lärde oss var rätt. Nu jävlar handlar det om den starkes rätt. Kolla bara Trump. Det spelar fan ingen roll om han lovar att sätta Clinton i fängelse. Det fattar väl alla att det aldrig kommer att bli nåt av det. Alla normala, alltså. Finns verkligen de som faktiskt, på allvar, tycker det skulle vara en bra idé att, om man vinner ett val, direkt se till att alla politiska motståndare hamnar i fängelse? Ja, han vann ju. Amen vafan!!!?

Som om Löfveeeeen skulle fängslat alla i Alliansen efter valet, för att vara säker på att vinna nästa val också. Och ge SÄPO i uppdrag att IB-aktigt kartlägga alla alliansväljare på alla arbetsplatser för att metodisk hitta sätt att misstänkliggöra och fängsla dem också. VILL de amerikanska väljarna ha nån slags DIKTATUR eller bananrepublik? Det verkar fan inte bättre.

Men okej, okej. Det är de som väljer. Det är de som får leva med vad de får. Fast å andra sidan verkar ju Trumpov ha fegat ur nu när han vunnit. Det var väl inte så lätt att finansiera murar och driva igenom grejer i strid med författningen… Haha, DEN eftervalsbesvikelsen hos de som verkligen trodde att killen med guld och marmor i sin jättevåning, hade levt sitt liv som en ”vanlig” kolgruvearbetare och förstod hur det ”verkliga livet” var för någon ”utanför etablissemanget”.

Det skall bli jääääävligt intressant att sitta här och se om det blir Inbördeskrig 2.0 mellan Nord och Syd när de besvikna Trumpväljarna tar till vapen för att kräva sin rätt nu när deras vilja vann, och Trumpino fegt gått över till fiendesidan. Bränn en kyrka för färgade! Släng ut muslimerna! Knacka en Bög! Slå ett proakivt slag mot en mexikan! Vem vet vem han våldtagit härnäst?

Jaja, Nord kommer att vinna till sist och så kan vi alla förnya våra äktenskapslöften till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Bra så.

Och så hoppas vi att inte allt för många människor får sätta livet till.

Fan, vad rädda människor skall peka ut syndabockar hela tiden. ”Bögarnas fel”, ”Judarnas fel”, Muslimernas fel”, ”Moralupplösningen och hårdrocken”, ”Videovåldet”, ”Dansbaneeländet”, ”Jazzen”, ”Drakar och Demoner”.

Jag blir så TRÖTT!

När bilarna kom och TAXIN med dem, skulle hästdroskechaufförerna kräva subventioner och extrastöd för sin tynande bransch? Skylla sin arbetslöshet på TAXI-chaufförerna och kräva att man hivade dem över stadsmuren för att de utgjorde konkurrens? Alltså – folk väljer bil för att de kommer fram fortare och bekvämare. Det har skett en UTVECKLING. 

Kan inte hästdroskestaffanstalledrängarna SKOLA OM SIG och ta körkort istället för att hänga kvar i dåtiden?

KOLGRUVORNA kommer ALDRIG att vara något reellt alternativ. INSE! Det är ingens fel, varken muslimernas eller ”etablissemangets”. Efter Bilen har häst och vagn ingen framtid. Anpassa er!

Jävla slöhögar…  Grattis, då, till valsegern… Ring mig när gruvindustrin blomstrar. Haha.

Och så kan väl folk här i Sverige börja slå varandra med järnrör och raljera över dagisbarn som sitter och låtsas vara under tio, slåss i krogköer när man inte riskerar att få stryk själv… ja nåt kul skall man väl få ha när man nu har sina livvakter finansierade av folket.

Så länge Kent Ekeroth får behålla sitt jobb - hans parti anser att han är lämplig som Justitieminister -  efter sådana rejäla exempel på sin handel och vandel, kan väl INGEN annan förlora sitt jobb p g a sådana små petitesser? Bara att köra på, alltså.

Nä, nuäre laglöst ett tag innan folk inser att det måste vara nån jävla ordning. Hoppas det går fort.

Men spännande är det. Som sagt.

******

Och efter resten av vinet och en hel del starksprit, vaknar den verserade i vargtimmen med ångest:

Ungern, Turkiet, USA, Frankrike, Sverige, Österrike… vad är DEMOKRATI bra för om folket väljer FEL? Och jävlar, KLIMATET, vad händer med KLIMATET?

Och helvete – PUTIN! Om EU faller sönder… Och VÄRLDSEKONOMIN…

*****

Fast vid tvåtiden nästa dag har magen börjat fungera normalt och hjärnan resetats. Det måste finnas en FÖRKLARING. Det måste finnas ett FÖRHÅLLNINGSSÄTT.

Man läser New Yorker, The Times och Guardian. Man går tillbaka till Chomsky och förvalsdebatten. Man hittar en vinkel och gör en snabbanalys. Man checkar av sitt Facebook- och Twitterflöde. Man skriver sig en lugnande godnattsaga. Ytterligare en. Den publiceras, eftersom behovet av lugnande godnattsagor är enormt just nu.

Man läser andras sagor. Man tar ett glas vin eller två. Raljerar. Man tömmer flaskan och avslutar med någon grön likör innan man somnar. Vaknar i vargtimmen, kallsvettig. Pressar ner lite majonnäsindränkta pommesfrites när magen fungerar igen.

Skriver en ny krönika.

Tar ett glas vin…

Timglassanden

Man kan gå omkring i rummet och tiden, iklädd Mary Poppinsinspirerade kläder, och vänta.

Man kan fördriva tiden med att måla naglarna och le. Dricka en kopp te kanske.

Man kan läsa en bok på tåget.

Man kan plantera om växter.

Man kan gå till sitt jobb och gå hem igen flera dagar i sträck utan att bli trött.

Fötterna når precis ner till marken, oavsett hur lång man är.

Det är ett precisionsarbete, detta att gena genom parken. Att fötterna inte hamnar en enda centimeter över eller under marknivån!

Man går ett extra varv i parken bara för att dra ut på sensationen.

För inte har man bråttom när man vet att väntan kan bli lång.

PT eller Piller?

Nyfödda Adiposer

Nu har jag sparkat igång min fysiska träning och hållit på ett tag. Jag känner mig inte speciellt duktig eller framgångsrik eller frälst eller som om ett nytt liv har börjat. Inte heller känner jag någon större lust att lägga upp lufsrundorna på facebook. Det är mest jobbigt och tar tid.

MEN det finns en inre tillfredställelse i att leva som man lär.

För länge sedan skrev jag ett litet häfte om hur man skall leva för att syresättningen, skelettet, muskelrörelse och inre mekanik skall fungera så bra som möjligt. Detta häfte distribuerades ut till ungdomar i Göteborgsregionen och var småvinklat så att rökningens inverkan på ovannämnda kroppsfunktionsbitar lyftes fram.

I veckan, när jag rotade i gamla lådor, hittade jag det där häftet.

SKAM.

Jag vet alltså precis vad kroppen behöver för att må så bra som möjligt, men har jag praktiserat detta i min vardag?

Nej.

Fast, det är klart… När jag skrev det där häftet för 10 år sedan, var jag nyförlöst tvåbarnsmamma med järnfysik och superkropp. Då gick det an att uttala sig inte bara med kunskap om fysiologi, utan också med mig själv som gott exempel.

Nu känner jag mig som ett vrak. Mina leder har inget muskelstöd och senorna är uttänjda. Konditionen är katastrofal och muskelcellerna vilar i sina buntar som komapatienter. Där sker ingen förbränning.

Jag kan inte skylla på gammal sjukdom längre. Jag har faktiskt haft gott om tid att ta mig ur det här tillståndet. Jag är frisk nu. Och ingen annan kommer att fixa detta åt mig.

Jag skall använda mina egna gamla ord (svårt att förklara bort med att författaren är en idiot) från häftet som bibel. Läsa igenom regelbundet och checka av vilka punkter jag uppfyller.

Och min lågintensiva träning har faktiskt givit resultat! Nu klarar jag av ett sådant där pass utan att behöva sova i två timmar efteråt. Jag simmar regelbundet, dessutom.

Och så har jag med egna ögon sett FYRA små Adiposer lämna kroppen och klättra ut genom sovrumsfönstret!

Fakta om Adiposer

Stillhet som utopi

I kaosets virvlar är det några tankar som stannar kvar lite längre innan jag tappar taget om dem. Men jag minns.

1)      Stålverk

Underbart begrepp. Något att hålla sig i när resten av världen ter sig omförhandlingsbar och relativ.

2)      Glasspinne

Har sett likadan ut och varit av bokträ så länge det funnits pinnglass. Det måste ju vara det snällaste föremålet. Olika individer har olika trygghetsskapande föremål från barndomen, men jag tror att alla kan enas om att just glasspinnen är överlägsen etta på Sverigelistan bland underskattade föremål som skapar positiva associationer. Jag må vara överkänslig, men jag överfölls av en sådan tacksamhet och glädje när jag häromdagen såg en glasspinne slängd på trottoaren. Så välbekant!

3)      Den primalaste meningen! Innehåller ett förstapersons-subjekt, ett andrapersons-objekt och en handling: ”Jag skall döda dig!”

Jodå. Det var the Shining härhemma i veckan. En mushanne GNAGDE sig igenom skiljeväggen till nästa bur enbart för att komma åt och läxa upp grannen. Helst döda. Det blir så tydligt vilka instinkter som styr. När man når ner till det primala. När träning och social fernissa inte spelar någon roll.

För övrigt sjunger hanarna högfrekventa låtar som vi människor inte hör, för att locka till sig honorna i de andra burarna. De sitter ju fast där (Inga mera musbarn nu!) men grannskapets vilda honmöss flockas kring vår altandörr. De är inte ens skygga. Drifternas makt.

Tonårsbrudarna ringer på dörren på framsidan och tjejmössen köar på baksidan.

4)      Lou Reed sjunger mig till sömns när jag helt utmattad av alla som jag tagit i handen under dagen, försöker sortera ägarna till händerna i fack.

Faces and names, I wish they were the same
Faces and names only cause trouble for me
Faces and names

If we all looked the same and we all had the same name
I wouldn't be jealous of you or you jealous of me
Faces and names

I always fall in love with someone who looks
The way I wish that I could be
I´m always staring at someone who hurts
And the one they hurt is me

Faces and names, to me they're all the same
If I looked like you and you looked like me
There ´d be less trouble you see

Faces and names, I wish they ´d go away
I ´d disappear into that wall and never talk
Talk, not talk

I wish I was a robot or a machine
Without a feeling or a thought
People who want to meet the name I have
Are always disappointed when they meet me

Faces and names, I wish they were the same
Faces and names only cause problems for me
Faces and names

I ´d rather be a hole in the wall
Looking out on the other side
I ´d rather look and listen, listen and not talk
To faces and names

If I had a breakdown when I was a kid
I lost my hair when I was young
If you dress older when you're not
As you really age you look the same

If we all looked the same, we wouldn't play these games
Me dressing for you and you dressing for me
Undressing for me

Faces and names, if they all were the same
You wouldn't be jealous of me or me jealous of you
Me jealous of you, me jealous of you

Your face and your name
Your face and your name
Faces and names
Faces and names

Madeleinekakan igen!

Graham Oakley

När jag var liten fanns det böcker hemma, på hus och hem-hyllorna, som var hopplöst daterade.

Nordisk Familjebok, förstås, men det var nere vid golvet.

Nej, de här böckerna var bland annat läkarböcker med tydliga bilder på olika sjukdomar man kunde drabbas av. Lepra, struma, vansinne… Så fanns det ett gäng husmorsböcker med tydliga scheman för vilka grejer man skulle göra en gång om året, en gång i månaden, en gång i veckan och varje dag. Typ rynka kuddfodralsband och lägga in grönsaker i ättika, beställa hem is och stärka kläder med potatismjöl.

Här fanns också böcker med styckningsschema för husmodern att följa då far i huset kommer hem med en fasan eller en halv gris. För Händige Herrn fanns där istället hela årgångar med Populär Mekanik om man ville ha beskrivning på saker att själv snickra ihop av plywood: Lådbilar, radioapparater, en praktisk tvättsorterarmöbel, ett sinnrikt barskåp med inbyggd spegel eller varför inte en alldeles egen atombomb?

Bland de oerhört krångliga vett och etikettböckerna fanns också en avdelning med lek och spelböcker. Bästa boken var en regelbok med regler för alla tänkbara spel: Schack, Mahjong, Backgammon, Canasta, Kille, Tji och Tre, Kinaschack, Fia med knuff… Men det fanns också böcker med spel och lekar som idag ter sig rätt lama – enkla bordstrolleritrick, ”det försvinnande myntet” och små practical jokes att utsätta sina vänner för.

Återkommande rekvisita till dessa skojigheter var näsdukar, dricksglas, tändstickor, kortlekar OCH sotade korkar!!!

Man håller alltså en kork från en vinflaska över en låga, tills korkens ände är svart och sotig. Det gäller att inte ta på den sotade ytan, eftersom den svärtar ner allt som kommer i kontakt med den.

Så! Nu var man redo att leka!

En variant från boken var att man uppmanade någon att hålla korken mot pannan samtidigt som den skulle fråga och gissa vilken känd person man tänkte på. När den gissat rätt, skulle nästa person ropas in i rummet och genomgå samma process… Hahaha, så skojigt när person ett och två plötsligt förstår varifrån det svarta märket på pannan kommer ifrån…. Så DRÅPLIGT!

Ja.

Och extra roligt då, om man efteråt lite fnissigt går ut PÅ STAN så att andra människor KAN SE det TOKROLIGA man just lekt.

Redan när jag som elvaåring läste detta, insåg jag ju att tiden då en svart fläck i pannan var en skandal, var förbi för länge sedan. Det var väl bara att torka av den, så var den ur världen. På 1970-talet skulle det inte duga som skvallermaterial och inte heller bringa fläckbäraren skam. Och vem orkade SOTA KORKAR?

Om någon någongång ”lekt” detta lama, antog jag att personen helst skulle vilja glömma. Det är för pinsamt för att vilja berätta: ”Eeeeh, det verkade helfestligt först, men…”

Det är väl att jämföra med när någon i förhållandet vill pigga upp sexlivet med lite rollspel och kommer hem med illasittande kostymer. Jaha. Man testar väl lite och märker att servitriskostymen fungerar, men… varför har han trängt in sig i en löjlig hjärterknektkostym? Så ringer det i telefonen och stämningen bryts och man ser bara de billiga utklädningskläderna och att man gjort sig dum. Servitrishatten sitter med ett gummiband under hakan och hjärterknektkostymens ben sticker ut ur två korta byxbollar och ser egentligen ut som benen till en kycklingkostym. Någon svarar i telefonen med vuxenrösten och den som inte svarat sätter sig och väntar. När telefonluren är pålagd blir det tyst och tydligt. Man talar aldrig mera om det. Löjet.

Allt detta swischar genom min hjärna skitsnabbt, när jag hör Edward Blom berätta om en rolig lek han lekte som student, med SOTADE KORKAR. Hur gammal är karln? Jag kollar och det visar sig att vi är lika gamla. Det jag som elvaåring dömde ut som pinsamt och passé, sitter han på bästa sändningstid och berättar om! Med stolthet! Detta var tydligen något han vill delge som exempel på när man verkligen har ROLIGT som student.

Hans variant av korkleken var lite annorlunda än den jag hade i min bok, men de bärande delarna fanns kvar: Alla skall bli svarta i ansiktet och sedan skall man gå ut bland folk och visa sig. Så TOKIGT!

Nej.

För vissa bryts stämningen lätt. Verkligheten tränger på. För andra krävs lite kraftigare doningar för att självsuggestionen skall släppa. Typ att Polisen kommer och påtalar att det där som man sysslar med, inte var en så genomtänkt ide, ändå. Men för ett litet fåtal handlar det om att till varje pris inför sig själv hålla kvar den festliga stämningen. Även fastän alla mår lite dåligt och kanske är blöta och fryser och två har slagits och en är på väg hem och det är helt jävla misslyckat och man inte kommer in på krogen, lutar man sig framåt lite förtroligt och lägger av ett fryntligt skratt: ”Jahaha, det här var FÖRBANNAT trrrrrrrrrevligt – en av mina BÄSTA kvällar, på min ära!”

Jag tror att alla tre typer behövs.

Undantagstillstånd

David Kracov

Vi har solvarma kullerstenar. Vi har skor som möter stenarna och lyfts upp igen. Det är mest olika typer av gymnastikskor (och bland dem är Converse i olika färger vanligast) men också lågskor, sandaler och  - ju närmare kvällen vi kommer  - också några högklackade skor.

Vi har ljuden från skornas kontakt med kullerstenarna och sorlet från skornas ägare som, i den mån de känner varandra, samtalar, skrattar, hummar, håller med eller inte och i den mån de går ensamma istället talar i telefon med handsfree.

Vi har också de ljud som är närmare: Prasslet från papper, tangentbord, glas som ställs ner, bestick mot porslin.

Det starka ljuset dämpas med hjälp av polariserande glas, men värmen är svår att värja sig mot. Bäst att beställa in någonting mera att dricka, eller hur?

Vi har grönmålade stolar, Twilight Birds (de sjunger på engelska med dansk brytning) från uteserveringens högtalare och en klocka som inte betyder någonting längre.

Det bara pågår och pågår.

Tiden har stannat.

Olika skor passerar på kullerstensgatan nedanför uteserveringen men flödet bara fortsätter och fortsätter. Solen bara finns och finns. Ölen fortsätter att ställas fram i lagom takt. Vi har slutat prata. Vi blundar bakom de polariserande glasen.

När tiden skärper till sig, harklar sig och börjar gå igen måste vi resa oss och samla ihop våra hjärnor som flutit ut i pölar på och mellan kullerstenarna. Serveringspersonalen tycker att vi tar för lång tid på oss för de ”stänger faktiskt nu”, men hallå – det är så svårt att hålla balansen när hjärnan är till största delen utanför huvudet.

Och det är så svårt att anpassa de egna skornas riktning och hastighet till flödet.

Å så soundtracket: Klicka här!

Paradise lost

Vissa människor tror att allt i hela världen är riktat just mot dem, och att de därför har rätt att gå och vara sura HELA TIDEN så länge allt inte är PERFEKT. Det kan vara vädret, en lång kö, att någon annan tycker om jazz...
Om man inte passar sig tar man på sig rollen som vägröjare och fender för att personen skall hållas på gott humör. Fast efter ett tag fattar man att personen VILL vara sur, och söker anledningar att få vara stött. Människan kommer aldrig att bli nöjd, och därför aldrig tillfreds. Man har tagit på sig ett evighetsjobb.

Det trista är att man efter ett tag börjar tro på det den lättstötta säger.

”Jag har arbetat hårt och offrat mig för att den här middagen skall bli PERFEKT, och nu tappade du ärtorna på golvet! ALLT ÄR FÖRSTÖRT och det är DITT FEL! Jag skall ALDRIG MERA ordna middagar och det är DITT FEL!”

Människan går och ringer till alla gäster, avblåser middagen och är sur i en vecka för att NÅGON ANNAN FÖRSTÖRT den planerade middagen.

Den stackars ärt-tapparen skäms. Gör allt för att blidka och tas till nåder igen.

Det är ett elakt spel som spelas, eftersom den sure mycket väl vet att den andre inte alls har förstört någon middag. Det hade kunnat bli en jättetrevlig middag ändå. Men den sure utnyttjar sitt falska överläge.

En annan människa hade sagt: ”Hoppsan!” och förstått att ingen kastar ärtor på golvet med flit. Ingen av gästerna hade saknat några ärtor och redan när det ringer på dörren har både ärt-tapparen och middagsordnaren glömt att det överhuvudtaget fanns några ärtor. Det blir en supertrevlig middag.

Men nu skall vi leka med tanken att allting faktiskt ÄR perfekt för den här människan. DÅ kommer den väl att vara nöjd?

Nej.

Det finns alltid något att hetsa upp sig över.

Och om då någon erbjuder en lösning blir det farligt. Nejnejnej! Det FINNS INGEN LÖSNING och ALLT ÄR JÄTTEHEMSKT! Man ljuger till och med, för att slippa göra något åt sitt problem. ”Det går absolut inte, därför att…” eller ”Det har jag faktiskt redan gjort, men det fungerar inte!”

Det konstiga är att det man nyss var så upprörd över och ville få bort, istället blir något man gör allt för att få ha kvar. Det verkar konstigt, sett utifrån, men har en psykologisk förklaring:

Man slår vakt om alla små förtretligheter, för utan dem har man ingen makt att utöva över sin omgivning. Plötsligt försvinner rätten att gnälla och skälla och se alla andra som lägre varelser. Tyst betrakta ogillande. Vägra hälsa. Sätta på plats. Utan något att reta sig på försvinner rätten att känna sig bättre än alla andra och gärna lite förorättad också. Så man har RÄTT att demonstrera sitt missnöje med tingens ordning.

Det är skrämmande att sänka sin gard och se på världen som en plats för alla.

Makten försvinner.

Men man kanske vinner att andra tycker om en på riktigt, istället för att försöka hålla en på gott humör.

Man kanske kan sluta fred med människor man kommit på kant med.

Man kanske slutar att skrämma bort människor.

Man kanske slipper vara så rädd hela tiden.

För det är rädsla det handlar om, om man rannsakar sig själv, och det gör jag nu. Jag undrar också vad det var som gjorde att jag kom ur det där destruktiva tankesättet och vågade sluta låtsas att min påhittade över/underordning hjälpte mig. Okej, Egot fick ju mat så det räckte – och allt hungrigare blev det. Men inte var jag glad, innerst inne.

Tonårstiden är jobbig som fan för den som genomlever den, men jobbigast är den nog för föräldrar och småsyskon som drabbas. Stackars småsyskon! Dom är ju BARN, som skyddslöst kastas hit och dit för att tonårssyskonet skall få utlopp för sina maskerade underlägsenhetskänslor. ”Om du gör så en gång till, får du ALDRIG MERA följa med på tivoli!” Det går rätt in i hjärtat på en stackars nioåring som älskar Tivoli och som av misstag tappat sin glass på storasysterns sko.

En vuxen hade sagt: ”Sånt händer.” och tröstat nioåringen för den förlorade glassen. Kanske till och med köpt en ny.

En vuxen har fågelperspektiv nog för att se att det nog är mest synd om nioåringen när ens sko fick lite lättborttorkad glass på sig. Att det som hände inte är direkt riktat mot en själv.

Tonåringens egocentrering.

Och stackars föräldrar, som står där och SER och blir utsatta för tonårsnyckerna, där det som var rätt ena dagen är helfel andra dagen och där föräldrarna är de som tåligt röjer och fendrar, fastän de bara får ovett för sitt slitiga arbete. Och detta från en tonåring som är så uppe i sig själv att den inte förstår vilken ynnest det är att ha sådana föräldrar.

Vilken tur att man flyttade hemifrån, ihop med folk som förväntade sig att man skulle bete sig som den vuxne person man blivit och som inte började fendra och urskulda sig när man betedde sig.

”Lägg av! Vi röjer tillsammans så går det fortare!” Konstruktiv problemlösning utan skuldbeläggande.

Vilken tur att människorna runt mig kunde vara jämnåriga förebilder och att de inte tog upp tävlan i att vara mest egocentrerad. För flera pestiga människor tillsammans hade slutat i katastrof.  Och jag var den största pesten.

”Lägg av! Lev med det, eller fixa det!” Effektivt synande av mina kort – ville jag egentligen bara berätta för omvärlden om mina umbäranden – få sympati och rätt att bete mig, eller behövde jag hjälp på riktigt?

Vilken tur att jag nu faktiskt kan se tillbaka på den där hemska fasen i mitt liv, förlåta mig själv och säga: ”Du var jättehemsk, och du VISSTE om det, dessutom, din vidriga manipulativa tonårsbrud – du gjorde det för att du fick känna dig bättre på andras bekostnad!!!!!” men samtidigt också se att det var en fas man skulle igenom.  Jag kan sluta fred även med henne.

Och vilken tur att jag har hittat ett annat förhållningssätt! Letar man fel i paradiset, kommer även paradiset att vara den värsta plats man någonsin varit på. Och det är ju synd, eftersom det inte finns någon bättre plats att vara på.

Söndagsaktiviteten

Negativ vinkel

Nu är det dags, säger min PT, att vika en dag åt DOKUMENTATION.

Vågen är tydligen igen bra sak att använda allt för frekvent, samtidigt som den inte säger så mycket om hur fett/muskler är fördelat. Nej, man skall inte mäta sin hälsa med vågen som enda verktyg. ”Det finns tjejer som kämpar för att komma under 50 kilo, och tror att det är bättre ju mindre man väger, men har man inga muskler alls mår kroppen riktigt dåligt.” Jaha – muskler väger tydligen mer än fett. Hellre 10 kilo muskler än 10 kilo fett,  även om det inte syns på vågen om man lyckas med ett byte.

Fast med det sagt, skall jag ändå anteckna min vikt nu. Sedan skall jag fortsätta väga mig ENDAST en gång i månaden.

 Viktigare är att ta bilder på min kropp nu. Så att jag kan jämföra och se skillnaden nu/sedan.

Det är tydligen vanligt att man inte tycker sig märka någon större skillnad eftersom man liksom återgår till den självbild man har. Bra att ha objektiva bilder! Man skall heller inte kunna förminska insatsen man gjort – man skall kunna säga till sig själv: ”Jag har gjort ett jättejobb med min hälsa och här är beviset!”

 Bilder skall tas var tredje månad i samma vinklar och med samma kläder.

 Förutom att följa mitt träningsprogram har jag också fått i läxa att äta fisk och skaldjur så ofta jag kan. På restaurang och på krogen är det så lätt att välja onyttiga saker och tillbehör, men vattendjursalternativen är ofta mycket magrare, mättande och nyttiga.

Hum, hum, hör förnumstighetens röst! Men jag kan kosta på mig att låta förnumstig om jag samtidigt bjuder på att jag nu är i samma otäcka dilemma som jag och min bästis skrattade åt när vi var unga, snygga och övermodiga: När gubbar måste bestämma sig för om de skall ha bältet ovanför eller under magen.

Jag var på Lego-konventet i Örebro och fick se många exempel på båda. Inget var estetiskt. Om idealet är att bältet skall beskriva en parallell linje med marken, var det många bälten som tippade framåt/bakåt med minst 30 grader, med ryggslutet som vridningspunkt.

Själv löser jag dilemmat medelst klänning utan midja. Kulturtantstält. Gerd-Inez.

Hur kunde det gå så långt?

Sommarens Inre Arbete

Om man ger pengar till Röda Korset,  har man då Elakhet "tillgodo" att ta ut när man vill?

Om man är "På den Goda sidan", blir ens Elaka handlingar då mindre elaka?

Som människa bland människor finns det en sak som är viktig:

Att man beter sig hyggligt mot sin omgivning.

Sedan kan man vara Kristen, Muslim, Svensk, Bisexuell, Biodlare, Allianspartist eller Rödgrön.

Beter man sig hyggligt kan man alltid hitta gemensamma nämnare och ta en kopp kaffe ihop.

Det allra minsta man kan begära är att man ser på, och hälsar på den man möter.

Det kostar ingenting.

Man kan gärna svara på tilltal och visa välvilja, oavsett om man vet vem man har framför sig eller om denne är en total främling.

När man skiljs åt kostar det så lite att besvara ett ”Hejdå!” med ett likadant ”Hejdå!”

Man behöver inte ens gilla den andre eller sträva efter den där koppen kaffe. Att se på den man möter och besvara en hälsning är det allra, allra minsta man kan göra i umgänget med andra.

Det värsta maktspråket i vardagen är då någon eller några bestämmer sig för att sluta hälsa på, eller tilltala någon i sällskapet. Frysa ut. Mobba.

Men ofta är det inte så organiserat. Ofta är det bara ett sätt för någon att visa: ”Du är inte värd att ta någon notis om.”

Det sätter genast den ignorerade i en lägre position gentemot den andre. Nu har den andre bollen.

Oavsett hur den ignorerade beter sig kan man fortfarande välja att ignorera.

Om den ignorerade ifrågasätter beteendet, kan man alltid anklaga denne för att överreagera, alternativt se detta som ett utmärkt tillfälle att berätta mera om vad som är fel på den andre.

 Den vanligaste reaktionen på om någon plötsligt visar att man är mindre värd, är att rannsaka sig själv. Människan är ett flockdjur; vi är känsliga för vad som förväntas av oss och vill gärna göra ”rätt”. Det är en nedärvd egenskap hos oss som gör att vi håller oss inom rimliga ramar i umgänget med andra. Man ”känner på sig” vad som går an. Det är en bra egenskap, men en mobbare utnyttjar denna mekanism och får oss att känna oss osäkra.

Helt utan egentlig anledning kan en människa vända ut och in på sig själv – Är jag för glad? Är jag för blyg? Har jag sårat någon? Om jag bara vore lite smalare/hade rätta kläderna/tjänade mera pengar/var mera framgångsrik…

Man vill då gärna ”bevisa” att man är okej. Och den man vill visa det för är den som mobbar.

Kolla – nu då?

Man hoppas kanske att den som mobbar har missförstått något.

Att den kanske TROR att man snackat skit, TROR att man är djurplågare, TROR att man är Kristen/Muslim/Svensk/Bisexuell/Biodlare/Allianspartist eller Rödgrön, och att det är DÄRFÖR den beter sig som den gör. Om jag bara visar att jag inte ALLS är… då kanske… Eller om jag gör si eller så eller…

Visst. Man kan vända ut och in på sig själv för att få nåd hos den som bestämt sig för att klassa ner en själv.

Men, ärligt talat.

Det viktigaste är att man är snäll.

Att man beter sig hyggligt mot sin omgivning.

VILL man verkligen arbeta hårt för att få den där nåden hos en person som redan visat att den inte ens har den där minsta gnuttan hygglighet till övers för personer den möter, oavsett övertygelse eller härkomst? Ofta handlar det inte ens om någon konkret anledning - hälsningsvägraren vill bara känna makt. Det är nästan värst.

Om man till sist hamnar på den personens lista över godkända personer, vet man ju ändå att den personen är en skitstövel.  Att den beter sig snålt och otrevligt så snart det inte ger direkta fördelar. En sådan person tenderar att räkna plus och minus på var det är lönt att lägga leenden.

(Gammal rolig historia från verkligheten: Jag blev presenterad för att par på en middag och de frågade genast vad jag arbetade med. Jag sade som det var: ”Jag har inget arbete just nu.” Då var jag som luft för dem  - det gick nästan inte att få kontakt under middagen, trots att vi satt mittemot varandra. Vid efterrätten frågade någon i närheten om säsongen på SVT, där jag arbetat fram till en vecka innan middagen. Jag nämnde att jag eventuellt skulle byta projekt efter sommaren och närhetspersonen nämnde några kända namn jag jobbat nära ihop med. DÅ var jag plötsligt Superintressant för paret mittemot: Allting jag sade var skitroligt, man ville veta var man köpt min tröja OCH kunde vi inte hålla kontakten?????

Skulle inte tro det. Om jag nu hade varit en genomusel person på alla sätt hör det ändå inte till god ton att bete sig så genom förrätt och varmrätt. Folk som inte har minsta hyfs, har jag ingen lust att bli närmare vän med.)

I mitt liv har jag testat alla metoder när jag mött denna typ av härskarbeteende.

Jag har försökt blidka, jobba, visa, bevisa, ifrågasätta, synliggöra beteendet, svara med samma mynt, bli förbannad etc. etc. etc.

Men nu är jag äldre. Jag har ett liv att leva och människor som gör mig glad att umgås med.

Jag har helt enkelt inte TID, LUST eller ORK att lirka med människor som faktiskt redan visat mig att de är trista, snåla och kör maktspel.

Jag vill inte ha med dem att göra.

Jag går.