söndag 14 maj 2017

En helt vanlig Jobbsöndag







Söndagen den 14 maj. Årsdagen av skotten i Ådalen 1931.
Arbetare.

Jag är ingen bra arbetare, för jag tillåter mig att känna efter istället för att hugga tag och sätta igång.

Hög tröskel. Knepet: Bara börja. Bättre göra något än ingenting.
Nu!
Och så en belöning efteråt. En liten kaka.

***

Ja. Jag började. Slutförde. Belönade mig för det lilla, lilla jag gjorde. Bra taktik!
Fortsättningen, nu, men först cykla och köpa schampo!


Två gubbar utanför Konsum:
”Det är ju som förgjort med våren! Vi skriver den 14 maj och det är kallt som i mars fortfarande!”
”Och regn och hagel…”
”Men maskrosorna frodas. Det är åt helvete. Till och med för kallt att gå ut och rensa skräpväxter.”
”Och så… mulet hela tiden…”
”Förr om åren kunde man sitta ute och sola hela maj igenom. Vad fan är det här för skitmaj?”
”Och vattennivån…”
”Nä, helvete, här kan man inte stå och vänta på sol. Jag sätter på bastun!”
”Och… öl!”

Och så kommer kvällen med grå himmel och en sol som tar tid på sig att gå ner.
Det är tungt att andas och tungt att leva. Men lättare efter ett arbetspass till. Bara att ta ett djupt, tungt andetag och sakta börja pressa på det tunga loket som står på rälsen. Impuls. Att flytta flera ton en millimeter är svårt och segt, men när loket väl börjat röra sig, krävs bara tillskottsenergi nog till den fortsatta hastighetsökningen.
Jag tröstar och intalar mig själv med samma tanke.

Om man har en spellista igång på Spotify och den tar slut, spelas nya låtar upp, som Spotify tror man gillar baserat på vad man lyssnat på innan. Det är dumt. För om man har barn som lånat ens konto för att lyssna på Verka Serdutchka, Katy Perry och Tunnan och Moroten (modern variant av Könsrock i Onkel Kånkels efterföljd) blir man bara irriterad.

När så klockan är 20.00 är det dags att lydde til P2. Trans Europa Express fyller 40 år! Ett helt program bara tillägnat detta Album.
Hur många gånger har man inte stått i något mörkt rum med mörka kläder och sminkat sig blek till ”Hall of Mirrors”?
Ralf och Florian är galna och sitter fortfarande i Kling Klang Studio och letar efter ett ljud som skall innefatta allting. Jag skall ta med barnen och några lådor med Pizza och knacka på den där ståldörren i Düsseldorf och se om de öppnar.
Dörren kommer sakta att gneka upp och en pust av sovrum och gubbe slår emot den grå kylan innan Ralf sneglar ut och kisar mot dagsljuset. Han och Florian har rationaliserat bort livet utanför studion. De äter, sover och bor där nu.
Heltäckningsmatta och hängande lampor med orange glas kring. Det har sett likadant ut sedan 1977 för det är Ljudet som är det viktiga, här. Inredning schminredning.
Förr var de fyra anemiska och bleka män som mumlade till varandra på tyska och räckte över lurar för lyssning, till varandra. Nu är de bara två kvar.
”Ahh, Mika! Hast du mein spezialpizza gekauft? Haben Sie daran gedacht, was Pizza Florian  gefallen?”
Klart vi får komma in!
Och de kommer att tycka att det är konstigt att mina barn är så stora och de räknar på fingrarna, men fel. Deras cyklar står inte utanför längre. De kommer inte att göra någon sak av att vi bara dök upp från Sverige utan att förvarna. De hummar vänligt och fortsätter lite med att leta ljud innan de sätter sig i manchestersoffan för att äta och det känns bra.

Och medan P2 analyserar det där Albumet som sitter inristat i mitt hörselminne så pass att jag kan minsta ton, avslutar jag dagens arbete.




söndag 7 maj 2017

Dröm och Fantasi




Uppenbart perverst. Kostym i badhuset bland plastväxterna.



I morse befann jag mig en stund mellan dröm och vakenhet. Jag visste att jag drömde, men ville inte styra drömmen denna gång, utan lät mig dras med i det som hände.

Sedan blev jag osäker på om det verkligen var en dröm – den var alldeles för vardaglig – och jag testade att väcka mig själv, vilket var dumt, för då vaknade jag ju!

Det är ett bra tillstånd att befinna sig i, när det väl infinner sig.



Det är också ett tecken på att jag sover bättre nu. Sover jag för lite, blir drömmarna intensiva och jag minns dem, men det är ingen kontroll alls. Sover jag lite mera än jag behöver, blir det skillnad på sömn och sömn. Istället för att av nöd kasta mig i bassängen och göra bomben, kan jag välja mellan att dyka i, kliva ner för badtrappan eller sakta, sakta gå ner i djupare och djupare vatten från den långgrunda stranden.



Imorgon skall jag f ö simma 2 kilometer i den reella bassängen, på simhallen. Inga liknelser eller metaforer där inte. Bara konkreta simtag och växling mellan maxpulssimning och motionstakt. Det kräver inte mycket av mig. Bara tiden och koncentrationen. Att genomföra det man har framför sig utan att fundera allt för mycket. Det är en vila. Jag mediterar när jag simmar och håller räkningen på simmade varv med en plastanka jag flyttar en kakelplatta i taget vid ena änden av bassängen. Så slipper jag tänka: ”250, 250, 250…. 300, 300…” Det är en vila.



Det brukar finnas gubbar med rundade ryggar i bassängen. Förut simmade de snabbare än jag kunde simma, och gruffade surt när de fick ta vägen runt mig, eller när de helt okänsligt simmade in i mig. Nu simmar jag snabbare än gubbarna. Jag hatar när folk i bassängen tror att motionssimning är en social aktivitet eller något slags live-tinder. Kvinnor som simmar skitsakta i bredd, pratandes.  Eller de runda ryggarna som först söker Ögonkontakt, sedan: Inväntandet vid bassängändarna. Sedan, när man ignorerar och simmar vidare: Tummar i luften när man simmar åt olika håll i bassängen, eller, värst: Flirtig Blick!

Går man upp ur bassängen, brukar de råka gå upp samtidigt och inleda en konversation, så jag simmar och simmar och simmar tills de tröttnar på att vänta. Först när Flirtige Knud gått upp och utom synhåll får jag vila.

Näe, jag inbillar mig inte att jag är mera snygg eller eftertraktad än någon annan. Det verkar bara som om just badhusmiljön triggar något slags tvångsmässigt hävdelsebeteende hos män i övre medelåldern, för sånt här händer mig aldrig i torra stadsmiljöer. Fast, det kanske beror på att gubbarna i bassängen egentligen har glasögon och utan dem blir alla baddräktsklädda människor suddiga drömvarelser att försöka inleda något spännande med.

Och inte är det min inbilska fantasi som lite dramatiskt hittar på att de trampar vatten i väntan på att nån lämplig varelse skall kliva upp ur blötan. Nejnej, det är ju 100% träff på att ögonkontaktsmännen ”vilar” medan man simmar sina sista 200 meter, och att de kliver upp samtidigt som en själv och börjar tala om hur varmt/kallt det är i vattnet idag.

Jag vill bara bli av med fettet. Simma. Åka hem. Det är inte svårt att förstå att de som befinner sig mellan flytlinorna på den del som är markerad med ”motionssim”, är där för att motionssimma. Kan inte badhuset markera någon annan intilliggande bana med ”Tinder”, så kan de som har det intresset samlas där istället? Plask och Lek för vuxna. Badringar och badbollar och stänk och bus och en jättekonstig stämning. Samma stämning som i filmen Rötmånad, fast tillkämpat uppsluppen också.

Fy satan, nu kommer jag inte att kunna se en vuxen människa med en badboll utan att associera till Tinderdelen av bassängen. ”Jaha, är HON SÅN????” Plastiga bollar och konstiga skratt. Badmössor med blommor på. Knäskydd i bassängen. Män med uppblåsbara armpuffar uppe vid axlarna. Konstiga ryck med ögonbrynen för att de tror att det gör dem sexiga. Det skall finnas porrfilmsmusik från dolda högtalare också, så att det verkligen blir skum stämning. Och plastpalmer att gå bakom och skälmskt titta fram och säga saker från, på 70-talsstockholmska.

Nejnejnej! Det är Mona Sahlin som tittar fram från bakom palmerna!

Nu kan jag aldrig frigöra mig från tanken på att Mona Sahlin regelbundet besöker badhusets Tinderdel. Nu är det en SANNING.



Kunde jag väcka mig från denna tanke skulle jag göra det nu.



måndag 1 maj 2017

Och så denna håglöshet...




Oavslappnat förhållande till ordningsmakten




… trodde jag.

 För i själva verket är jag inte alls håglös och slö. Nej. Jag brinner för några riktigt skojiga projekt och i fantasin är jag redan igång med olika delar av dem. Ringa folk, kolla upp var man kan få tag på material, börja skissa, leta i pärmar… Jippi!

Problemet är att det finns en hel del riktigt tråkiga saker att göra först.

Och jag får ju inte äta efterrätt innan varmrätten. Duktigt. Präktigt. Strängt talar jag om för mig själv att jag minsann INTE får börja ta i NÅGOT förrän jag petat på med de tråkiga arbetsuppgifterna. Och där är startsträckan för tillfället redan uppe i två dagars slösurfande och småätande.

Summan av det hela är att jag inte får NÅGOT, varken roligt eller måsten, gjort. Marschhastighet noll.

Snacka om att lura sig själv med missriktad stränghet.

Tänk om jag ägnat dessa två dagar åt skojigheter istället? Vilken energi jag hade haft. Kanske till och med så det räckte för detta trista, sedan. Och så kunde jag se tillbaka på en massa delresultat.

 Lärdom: Aktivitet är bättre än vånda.

Och hur omsätter vi detta till praktik?

Jo, nu är helgen snart slut, så det är bara att sätta sig med pappersarbetet och bita ihop.



Lugnare med livvakter i MIN tjänst...