Köpenhamnssyndromet

Den danske Sagoberättaren H C Andersen, vars sagor man fick höra om och om igen som barn, tills man nästan kräktes, hade ett irriterande sätt att sluta sina sagor väldigt tvärt.

Man fick fråga den vuxne om vad som egentligen hände sedan.

Ofta svarade då den vuxne att: ”Jo, förstår du…” och så lades allt tillrätta på ett väldigt moraliskt sätt. De elaka fick sitt straff och de snälla, aningslösa, fick prinsessan och halva kungariket.



Men jag undrar om inte HCA var smartare än så. Istället för att – som litterärt grepp – låta läsaren vara medskapare och själv dra slutsatser av det lästa, lämnade han slutet HELT öppet. Med flit.



Wikipedia skriver såhär om Kejsarens nya kläder:

Kejsarens nya kläder (dansk originaltitel Keiserens nye klæder) är en konstsaga av den danske författaren H.C. Andersen, utgiven 1837. Sagan är inspirerad av en berättelse ur samlingen El Conde Lucanor av don Juan Manuel, publicerad år 1337.

Handling

I sagan syr två skräddare nya kläder till kejsaren. De säger att de använder ett magiskt tyg som gör att mindre begåvade personer inte kan se det. I själva verket använder de inget tyg alls, men eftersom ingen vill framstå som mindre begåvad låtsas alla om att de ser "kläderna", och kejsaren vandrar omkring naken. Ett litet barn utropar dock: "Han har ju inga kläder på sig!"

Bokens sensmoral används ofta för att symbolisera hur människor anpassar sig till gruppen, även när det är uppenbart för dem själva att gruppen har fel. Att liksom det lilla oskuldsfulla barnet i sagan utbrista Kejsaren är naken! innebär att påpeka något som alla kan se men som ingen vågat säga.

Jodå.

Så skriver Wikipedia. Men hur slutar sagan, egentligen?



Saxat från sidan Godnattsagan.se:

(Jag har rättat språk- och stavfel)



Och så gick kejsaren i processionen under den vackra tronhimmeln, och alla människor på gatan och i fönstren sade:

- Åh, vad kejsarens nya kläder är vackra! Vilket vackert släp han har på manteln! Så utmärkt det sitter! Ingen ville avslöja att han ingenting såg, för då hade han ju inte dugt för sin anställning eller varit mycket dum. Inga av kejsarens kläder hade förr gjort en sådan lycka.

- Men han har ju ingenting på sig! sade ett litet barn.

- Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern och den ene viskade till den andre, vad barnet hade sagt.

- Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger.
- Han har ingenting på sig!

- Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket och det kröp i kejsaren, för han tyckte, att de hade rätt, men han tänkte: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gick och bar på ett släp som inte fanns.



Va? Där SLUTAR sagan! Och den vuxne skall då förklara för barnet att Kejsaren för alltid blivit utskämd för sin fåfänga och benägenhet att lyssna på dåliga rådgivare och ja-sägare. Att bedragarna kördes på porten efter att ha blivit fråntagna sin lön för arbetet. Att det enkla folket denna dag triumferade genom att handfast kunna skilja på skenbild och verklighet.



Sedan förväntas man ha en djupare diskussion (i grupp, om detta utspelar sig i en mellanstadieskola på 70-talet) om detta med att våga säga sin mening även fast alla tycker något annat. Grupptänkande och grupptryck. Detta med en SANNING som är uppenbar för alla, men som på något sätt är tabu att uttala. Vikten av att våga höja sin röst.



Nästa diskussion kommer i högstadiet. Denna gång skall man också sitta i smågrupper och diskutera, fast denna gång har det hunnit bli åttiotal och allas hår är fluffigare. Denna gång skall diskussionen handla om hur makt fungerar. Att man som makthavare har ett stort ansvar att agera rätt, och att man gör det av rätt anledning. Man jämför olika styrelseskick och försöker hitta bra och dåliga konsekvenser av de olika sätten. Diktatorer omger sig ofta med människor som han nästa dag kan hugga huvudet av, så det ligger i deras intresse att ge makthavaren det han vill ha. Stryka medhårs. Inte komma med obekväma fakta. Detta blir ofta diktatorns fall, eftersom han agerar utifrån en tillrättalagd verklighet. Tyvärr kan det ta lång tid för diktatorn att falla, eftersom han ofta kan kompensera felbeslut med att sätta syndabockar i fängelse, eller låta folk dö av svält eftersom han inte riskerar att röstas bort, ändå.

Här säger läraren att även Hitler och Stalin (för nu har sjuttiotalet övergått till åttiotal) agerade som Diktatorer, även fastän de båda räknade sig som folkets män. De utövade en despotisk makt.

Innan det ringer ut för lunch, drar alla en lättnades suck över att vi lever i den bästa av världar och att vi idag lever i en demokrati, där man kan rösta bort politiker som fattar huvudlösa beslut grundade på felaktigheter.

SO-läraren ropar efter våra midjekavajsryggar (uppkavlade ärmar) : ”Den tredje statsmakten! Offentlighetsprincipen! Medierna granskar politikerna och kollar fakta! Ingen kan fara med lögner utan att bli avslöjad!”



SO-läraren slutade precis där H C Andersen slutade.



Avslöjad.



MEN VAD HÄNDER SEDAN?



Jag skall berätta vad som händer sedan. Slutet är inte alls så fint och tillrättalagt som föräldrar, mellanstadielärare och SO-lärare ville få oss att tro. HCA valde att inte skriva ut slutet, eftersom vän av ordning då skulle rynkat på näsan åt den föga uppbyggliga moralen. Inga föräldrar hade gillat att läsa sagan för sina barn, heller. Inga sålda sagor = Inga pengele för HC att överleva på. Men han kunde ju inte heller dagtinga med sin egen moral. Så gick det som det gick.
Rumphuggen saga, men mat för dagen.

(Var det Brecht som sade att man har den moral man har råd till, förresten?)



Såhär fortsätter sagan:



- Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket och det kröp i kejsaren, för han tyckte, att de hade rätt, men han tänkte: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gick och bar på ett släp som inte fanns.



Efter processionen samlade Kejsaren hela hovet; drottningen, prinsar och prinsessor, kammarjungfruar och ämbetsmän, ståthållare och generaler kring sig och utropade dagens procession till den mest lyckade och pampigaste någonsin! ”Jag kan inte NOG tacka de skickliga vävare och skräddare som bidragit till denna succé!”

Kejsaren anställde så de två bedragarna på livstid och höjde deras lön till det dubbla.



När så stadens Nyhetsblad skrev om att Kejsaren visat sig Naken inför hela staden, sände han fram sitt Sändebud, som efter Tre Trumpetstötar på stadens torg, offentligt kungjorde att

1)      Skriftställarna är notoriska lögnare – lita aldrig på journalister

2)      Sändebudet är den enda man kan lita på

3)      Kejsaren var INTE ALLS naken! Det bara såg ut så!

4)      Den här tygbiten jag håller i handen – är den fejk, kanske?

5)      Jag svarar inte på några frågor!

Nu trodde Kejsaren att saken skulle vara utagerad, men… Den där tomma handen som sändebudet hållit fram, innehöll ingen tygbit. Den VAR fejk. Det visste uppenbarligen sändebudet också. Och Kejsaren HADE varit naken. Det fanns inget tyg på hans kropp. (Och hade han inte haft väldigt… små händer, dessutom????)



När så Nyhetsbladet rapporterade även om detta, i sagan, tänker läsaren, att NU får väl Kejsaren rädda ansiktet och tillstå att han kanske varit fåfäng och inbilsk, men att han inte är så dum att han framhärdar i något som alla vet är helt uppåt väggarna. Han kommer att backa! Be om ursäkt till Nyhetsbladet och tacka för deras reality-check. (Jag menar, vem vill gå naken på stan?) Sparka ja-sägarna som inte protesterat internt när de såg vartåt det barkade. Ta ett allvarligt snack med Sändebudet, med lång erfarenhet av mediekontakter och som två veckor innan tyg-debaclet i en intervju med Nyhetsbladet sagt: ”I´ve never lied… If You lose the respect and trust of the press corp You´ve got nothing”. Borde han inte satt ner foten och sagt: ”Du… det ligger till såhär. Jag kan inte stå och påstå…”



Men – NÄÄ! Inte blir det så!

Sagan fortsätter:



När nyhetsbladet inte velat lyssna på sändebudet, utan istället berättat om dennes lögner, så som fri press är ämnad att fungera, blev Kejsaren VRED.

Nu gäller det att inpränta i FOLKET och i PRESSEN att det är JAG som är KEJSARE och att det är JAG som bestämmer! Nu bestämmer jag att ingen från min administration någonsin har framfört några som helst LÖGNER! Den objektiva Sanningen skall vi inte ens diskutera, men skiljer sig något från sanningen är det INTE LÖGNER!

Sålunda skickade Kejsaren fram ytterligare ett Sändebud, större och mäktigare än det första. Efter Tre Trumpetstötar på torget öppnade hon sin mun och talade:

”En svart häst betar på ängen. Det är fakta. Om Kejsaren säger att den är vit, är detta hans ALTERNATIVA fakta.”



Och med detta lät folket och pressen sig nöja.

Vetenskapsmännen begrundade möjligheten av parallella universa.

Filosoferna begrundade detta Tao.

Tystnaden lade sig över landet.



De luttrade tänkte, att man aldrig kan vinna VM i schack över en maktfullkomlig narcissist som dessutom är dålig förlorare. Han vet inte hur pjäserna skall gå, och OM han skulle lära sig hjälpligt skulle han ändå, när han märkte att spelet gick mot förlust, välta brädet över ända och utropa sig själv som segrare. ”Ingen såg hur pjäserna stod! Jag vann!”



De Svaga tänkte att den där Kejsaren skall man allt hålla sig väl med, annars kan det gå illa. En plats vid köttgrytorna är bättre än en i kylan. Och de slängde sin egen personliga moral all världens väg och gjorde nu allt för att vara på Kejsarens sida, vad det än gällde.



Men Folket och Barnet som stått vid sidan av processionen och sett Kejsarens nakna kropp med sina egna ögon? De vet väl vad de sett?

Äsch, de glömmer. Och förresten, de kunde ju inte se tyget. Det bevisar bara att de är mindre begåvade.






Läs DEN sagan och försök hantera barnets reaktioner på den, om du vågar!









 I've never lied...if you lose the respect and trust of the press corp you've got nothing."

Min egen Apsefiston

Vackra bilder tagna från dagens DN som kom i brevlådan i morse:

Kiss, som rinner utmed den gråtande sjuksköterskans ben.

Barn, som köper rökheroin på en otrafikerad plattform nere i tunnelbanan.

Fel människa, på ansvarsfull statlig post efter dyrt rekryteringstest utan vetenskaplig evidens.

Putin, disciplinerad och beräknande, erfaren och välinformerad mot impulsstyrd och ombytlig, politiskt okunnig och ignorant Trump.

Kyckling, Thailändsk, som säljs som Svensk.

Hund, avlivad för att den inte var en gullig valp längre.

Nu skall jag sova och drömma ännu vackrare.

Fånigheten

Det är lätt att glömma hur ens kranies benstruktur ser ut under fettet. Nu när strukturen börjat titta fram igen, är det som att få ett helt nytt utseende. Ja just det! Det var ju såhär det var!

Men efter julmaten har ansiktet åter blivit som en oformlig degklump utan framträdande drag.

Snart kommer ansiktet att titta fram igen, om jag tränar duktigt och följer min diet.

Superlångsamma Tittutlekar med sig själv… herregud…

Att tolka Bellman

De Heliga Krigarnas Mäktiga Symbol

Sven-Bertils röst är Sverige. Efter dokumentären och konserten ”Hommage” sökte jag mig vidare till hans Bellmantolkningar. Fast… näää. Det var skickligt och säkert väldigt anti när de gjordes – i kontrast till gamla pudrade lutsångare -  med full orkester och inlevelse, men ach så blodfattigt om man jämför med FRED!

Nu har Fred Åkerström dönat ut sångerna om människorna kring Bellman i vårt surroundsystem i flera dagar.

Barnen hatar Bellman nu och kör något slags drinkinggame utan dryck. Varje gång Fred sjunger om Movitz, Fredman, Fader Berg, Ulla Winblad eller annan Figur ur entouraget, vrålar de: ”FREDMAN!” eller ”Norström!”

Och så tycker de att det BARA handlar om att supa. Alla omskrivningar för att supa järnet (dra korken ur buteljen, ta dig då en sup, Bacchii nektar etc.) åtföljs av ett vrål: ”NU IGEN!”

Och de har ju rätt. Det handlar mest om att Bellmans polare samlas och super, eller sitter ensamma och super. Eller att de HAR supit och nu ligger och sover nånstans. Eller att de åker ut någonstans för att supa.

Fast det är rätt fascinerande att dessa människor som levde i Stockholm för flera hundra år sedan, fortfarande besjungs och finns kvar i vårt kollektiva medvetande.

Och Par Bricole, ordenssällskapet som Bellman var med och startade, finns kvar in i våra dagar. Betyder inte Par Bricole typ ”av ett ödets nyck” eller nåt sånt? Av en slump?

Min fördomsfulla bild av Par Bricole är att det är ett gäng gubbar som fastnat i studentikost Bellmanvurmande och har oerhört invecklade ordensregler och ceremonier kring sina extremt uppstyrda sammankomster. De sitter och sjunger Bellmanstumpar till varje snaps och känner sig uppsluppna i bröders lag, den tredje tisdagen i varje månad, klockan 18.45 (troligen för att det korresponderar med något klockslag i någon sång) istället för att, som i Bellmans anda, råka på någon suparkompis ”par bricole”, slinka in på något ställe med svinbillig öl och supa tills man blir utkastad.

Hm…

Ville man, skulle man, efter varje större Terrordåd, kunna ringa och ta på sig dåden: ”Vi är Par Bricole!”

Terrororganisationen Par Bricole, skulle bli omtalad och eftersökt, men ingen av medlemmarna i Sverige skulle kunna bindas till dåden.

Så skulle man börja röra sig i oroliga områden, iklädd röd 1700-talsrock, vita strumpor och svarta klackskor. Vittnen skulle berätta otroliga saker: ”Han verkade röka kritpipa och ha en vit piskperuk på sig!” Har man tur, sker det verkligen ett dåd där man varit, och sambandet mellan ordenssällskapet och terrorism blir allt starkare i allmänhetens ögon.

Ibland går man ut på stan i sin utstyrsel. Som en blottare sliter man då och då upp rocken och visar upp självmordsbombbältet under, när det är många som ser, och så vrålar man: ”Par Bricole!”

Man skickar in skakiga filmer till alla stora nyhetskanaler, inte bara i Sverige, utan till BBC, CNN och så vidare, där man sitter i autentiska 1700-talsmiljöer, dricker ur remmare och berättar att man ligger bakom de senaste dåden och att man planerar fler, över hela världen.

De verkliga hjärnorna bakom världens samlade terror, börjar bli irriterade på de där Par Bricole. Komma här och stjäla uppmärksamhet och ta på sig all ära för perfekt planerade dödsattacker på oskyldiga! Och… är det inte också så, att de dessutom drar ett LÖJE över de mer SERIÖSA terrororganisationerna? Som om Hard Core Terror handlade om att sitta och spela LUTA och skåla på sirliga vis! Man ser ju, i de där filmerna, hur talespersonen alltid sitter och spelar en munter stump, ja till och med SJUNGER på ett jovialiskt sätt (”…så dör du nöjdare!”) innan han lägger ifrån sig lutan och börjar tala. Och i slutet höjer han alltid ett glas med dryckjom och utbrister: ”Gutår!” innan filmen övergår i ett brus.

Vad är detta?

Utländska underrättelsetjänster börjar intressera sig för vad som försiggår i Bellmanhuset på Söder och ISIS utser Par Bricole som ytterligare ett strategiskt mål att bekämpa. Medan gubbarna som bara ville leva kvar i studentlivet kraftigt tar avstånd från alltihop, ökar trycket från SÄPO, KGB, CIA och Regeringen, som för säkerhets skull inte kan lämna detta dithän, utan enligt regelboken måste undersöka detta närmare.

Stefan Löfven får kritik för detta, men försvarar hållningen: ”Vilket RAMASKRI det skulle bli, om Polisen ringde upp misstänkta mördare och bankrånare och frågade om de var de skyldiga. Blev svaret Nej, skulle man tro på det, helt naivt! Nu har vi ringt upp Par Bricole och de säger att de är oskyldiga. Men här gäller Likhet Inför Lagen! Vi kan inte helt avföra Par Bricole enbart för att medlemmarna till största del är pensionerade tjänstemän med ordnade förhållanden!”

Gamla Stan och Södermalm blir en Hot Spot i världens samlade Terrorbevakning och även för utländska organisationers terrorceller som reser dit och bevakar sina intressen. Vilka är de där Par Bricole? Vad vill de? Är de ett reellt hot?

Det blir dyrt för Svenska Staten som måste bistå med livvaktsskydd till alla medlemmar i Ordenssällskapet Par Bricole när de har BRF-möten, handlar mat på ICA och ställer upp sin husvagn på Böda Sands Camping för säsongen. Några av männen i styrelsen har redan fått Fatwor utställda på sig och sina familjer.

Vinsten är att man slipper installera avlyssningsutrustning i gubbarnas hem. Att individer samtidigt är skyddsobjekt och terrormisstänkta innebär alltså en del samordningsvinster, som Säpomannen glatt konstaterar i kritiska intervjuer.

När allt detta pådrag trappats upp så pass, att jag själv inte kan gå och handla blodpudding nere på Coop Nära Järntorget utan att passera sandsäckar, taggtråd och ID-kontroller vid in- och utpassage, börjar jag undra om detta var en så bra idé, egentligen.

Jag lyckades få hela världen med på mitt Bellmantåg av trä där jag drar i snöret och myser, men… näe. Det är inte värt det.

Så jag lovar killarna att de skall få slippa Bellman och Fred Åkerström ett tag nu, men att vi skall besöka Bellmanhuset å det snaraste! Det handlar ju om allmänbildning!

Själv lägger jag planerna på att skoja med Par Bricole på hyllan, häller upp resterna av nyårschampagnen i ett ölglas och sveper den: ”Drick, min Broder, drick!”

Kanske något annat år.