Livsmålen

Istället för ett kors 

Det är ingen ordning på min tidslinje.

Sedan April 2021 har det varit lite kaos. Akut livshotande sjukdom. Nedsövning och hallucinationer och drömmar som lade sig fel i minnet och hamnade i det "vanliga" minnet. 

Och i vilken ordning hände allt detta?

Och varför minns jag inte saker som bevisligen hänt?

Med hjälp av IVA-läkare och annan personal, kuratorer och psykologer samt närläsning av journaler, har jag börjat kunna skilja på drömmar och verklighet. Jag vet nu hur det är att ligga i en säng utan att kunna kommunicera alls. Respiratortrack i halsen så man inte kan prata, armar och fingrar som inte lyder. Resten av kroppen helt orörlig.

Rehab är bra. Idag kan jag stå och gå själv. 

Jag upprätthåller normaliteten och kontakten med ett vanligt liv genom att lösa Melodikrysset varje lördag och genom att skriva texter. Hjärnan fungerar. Fingrarna också. Jag kan skoja med pojkarna precis som vanligt. Skriver SMS till vännerna.

Om några dagar är det medicinskt igen. Det måste göras, men det kan gå hursomhelst.

Nu blir det tydligt att den där tidslinjen är trasig. Saker händer i fel ordning och jag är med och tar del i saker som andra inte får chansen att göra. Bonus. 

När jag låg och sov, bedömde läkarna att det var helt kört. Familjen fick komma och säga hejdå till den sovande, ännu varma Mikan. Dödsbud gick ut till mina kollegor, släktingar och vänner. Sedan skulle de stänga av alla apparater.

Fast de väntade lite. Såg en liten förbättring. Väntade lite till. Väntade. Avvaktade. Ville inte väcka förhoppningar hos familjen, som redan andats in och ut i en ny verklighet. En utan mig.

Hur länge kan man vänta? Vilket mod krävs för att ändra en definitiv dödsdom till ett svagt hopp?

Men jag är här nu.

Och saker händer i fel ordning. När jag vaknat och börjat förstå vad jag varit med om, fick jag läsa mina kondoleanser. Egoboost. 

Och idag skall jag planera min begravning, om det inte skulle gå bra med det där som måste göras.

Det är väl fint?

Jag får det som jag vill ha det. Familjen slipper gissa och undra. Framförallt kan jag styra lite över gästlistan. Påminna om folk som borde bjudas in. Porta sådana som gråter mest av alla för att visa hur fina de är, fast de knappt kände liket.

Jag vill ha denna som ingångsmusik: 

Och denna som sista låt:

Jag får själv vara med och välja bilden som skall stå på kistan. Det är bra.

Sedan får familjen ordna resten i samråd med prästen. Jag är supernyfiken på hur prästen kommer att beskriva mig och på hur människor kommer att minnas mig, men sådant ordnar man inte med förrän efter döden, så det kommer jag inte att få ta del av.

Såhär har min komihåglista sett ut sedan de väckte mig ur sömnen. Det är så trist att jag inte haft den med mig sedan 20-årsåldern, utan bara i några månader. Men den har varit till stor hjälp:

Livsmålen:

 1) Att göra sig vän med döden

2) Att fylla livet med det som egentligen spelar roll

3) Komma ihåg att Gud bor i musiken och i mötet mellan människor

Du får den av mig. Jag är klar nu.

Litet framsteg - stor lycka!

Skriv ut och färglägg!

Idag!

Idag har jag ensam - utan ledsagare - tagit bussen in till stan. Jag satt inte i rullstol och hade varken rullator eller kryckor. Jag GICK till bussen och till en park, där jag kunde dricka utekaffe med en vän.

Stort.

Dessutom har jag i veckan tränat mitt första rehab-pass på Landstingets totalt oglamorösa gym. Jag gillade mitt hemrehabteam, men det är fint att kunna bocka för: Resa mig till sittande, bre en smörgås, kunna gå själv på toaletten, ta mig från sängen till rullstolen, tvätta håret, gå tre steg i trappan etc. etc. Nu när jag klarar grundläggande grejer i hemmet flyttas jag över till nästa steg. Vajert!

Mina långsiktiga mål inbegriper saker jag gjorde förr, utan att ens tycka att det var något: Kunna springa 5 km, simma 1 km, cykla, rida, köra bil...

Fast det kommer att dröja.

Jag har nyss lärt mig att gå. Och nu måste jag sova, för den där sträckan på 500 meter tog alla mina krafter. 

U-båtsjul

 Tar den här pandemin aldrig slut?

Förra julen kunde man tänka att det skulle bli annorlunda och att det gick att göra det bästa av det. I år känns det tungt. Viktiga, saknade personer har dött och jag får ännu inte vaccinera mig, av medicinska skäl. Måste skyddas.

Det blir en väldigt U-båtsliknande jul, detta.

Förra året var det ju inga tillställningar, men i år är det bara jag som kommer att missa alla julbord, middagar och konserter...

Jag tänker hålla glöggrytan kokande från lucia till nyår. Åker du E4 mellan Göteborg och Stockholm - hör av dig, så tar vi en glögg utomhus på den granrisprydda altanen, Ernst-style. Lusekofta och halsduk, medan råttor och möss rasslar runt knutarna. Det får bli min jul.

Och så tror jag att den nya traditionen att sjunga Stilla Natt kl. 20.00 på julafton har kommit för att stanna. Det är fint.

I slutet på filmen Yellow Submarine, kommer "All together now!" upp som text, skrivet på en massa olika språk. På svenska har de översatt det till: "Allihopa tillsammans nu!"

Det är som en paroll; ett snällt slagord. Nu gör vi det, och vi hjälps åt! Med glatt humör och uppkavlade armar kan vi åstadkomma vad som helst.

Jag vill så gärna tro att det är så.

- Lita inte på någon över 20!

 

Nej. Gör inte det.

Och lita inte på att någon vuxen skall gripa in.

Ängsligt höjs ögonbryn och det tisslas och tasslas.

Det blir ju så dålig stämning om någon uttalar det som alla redan vet.

Då kanske någon måste ta ansvar och börja peta i skiten.

Tänk om det blir jag?

Vad skall folk tänka?

Nej, det är lika bra att låtsas som om allt är helt normalt. 

Vi kan ju till och med romantisera skiten också, så att alla som undrar varför ingen gör något, inte tittar snett på en för att man inte grep in. Man kan höja lite till, förresten: Anklaga den som reagerar för stelbenthet och gammaldags moral. Herr och Fru Tråk. Oförmögna att förstå skönandarnas upphöjda liv.

Vem är vem? Staffan H och Calle B som valpar

Nu är det Staffan Hildebrand som är på tapeten. Nu. Jag undrar varför.

Redan då det begav sig, visste man hur det låg till med honom och killarna som sprang hemma hos honom. Några skrattade i smyg åt honom och tyckte att de lurade gubbjäveln på sprit och cigg. Några blev regelrätt groomade. Det var lika fel då som nu med sexuella relationer barn-vuxen. Det var INTE tidsandan som talade genom hans handlingar. Vi ungdomar tyckte det var lite äckligt men spännande att prata om. Konstigt nog kommer jag inte ihåg att jag eller någon annan berättade detta för någon förälder. Det hörde liksom till ungdomssfären.

Det var något reportage  - Kan det ha varit i Kamratposten eller i Lyckoslanten?  - där Staffan Hildebrand hade adopterat en Thailändsk tolvåring. I artikeln beskrevs det som en solskenshistoria. Mitt tonåriga jag reagerade med starkt äckel. Redan då talade man om "Pojkarna i Bangkok" som gubbresmål.

Och nu, 2021, kommer sunket upp till ytan förstås. Förfalskade adoptivhandlingar och regelrätt trafficking. En känslokall SH som förminskar det hela till ett misstag.

Men HALLÅ! Varför var det INGEN VUXEN som SÅG, FÖRSTOD och GREP IN?

Om jag och alla mina kompisar på avstånd förstod hur det låg till, måste det ha funnits massor av vuxna som förstod. De valde att skydda peddogubben istället för att rädda flera barnpsyken från trauma, självmedicinering och miserabla/förkortade liv.

Nu kommer det upp fler sådana här exempel i huvudet.

Bill Wyman och Mandy Smith, till exempel. Hon var 13 när de började ha sex och leva i ett "vuxet" förhållande. Om hennes mamma var en idiot, borde det funnits andra vuxna som lagt sig i.

I Sverige hade vi Dan Tillberg som också hittade en 13-åring att leka med. Pedofilernas standardförsvar: "Hon verkade så mogen och insiktsfull. Jag skulle aldrig göra något som skadar henne. Jag förundras över denna blandning mellan barn och kvinna. Hon förtrollar mig - det är egentligen hon som har makten." Och så peddostandard 1A: "Det är bättre att jag som är mogen och försiktig inviger henne i kärlekens mysterier, istället för någon fjunig, burdus tonåring." Han skrev en låt om detta: Kvinnobarn.

Och det gjordes reportage om detta förunderliga, lite översinnliga förhållande. Som om Dan T och hans unga brud liksom svävade lite över alla andra och kunde göra saker som vanliga dödliga inte förstod sig på. Pedofili? Nej, usch! Sådant är för vanliga, låga människor! Hur KAN ni ens försöka dra ner oss till er LÅGA nivå?

("Förlåt, förlåt, ärade herr Översinnlighet. Jag är en usel, låg person som tycker det är vidrigt med grooming. Jag insåg inte att ert förhållande var av en annan sort. Jag är allt för ovärdig. Jag skriver en hyllningsartikel så att jag också framstår som förfinad och eterisk. Blir det bra så?")

Borde inte journalisten skriva ett helt annat reportage, här?

Borde inte ANDRA VUXNA SETT, FÖRSTÅTT och GRIPIT IN?

Och så har vi det där tassandet kring nya kulturyttringar. "Hoppsan, bäst jag inte framstår som en gammal stöt, här. Jag ler och försöker passa in. Det här kanske är helt normalt i den här subkulturen?"

Jag talar förstås om den där tragiska historian med Skabb. Punkbandet där medlemmarna var så unga, arga och med så rättframma texter. Sensation! Ja, Medlemmarna var väldigt unga. Typ 12. Utom en. Han var typ 25. Och med stjärnögd fascination beskrevs 25-åringens kärleksförhållande med 12-åringen, helt öppet. Detta var ju så omstörtade! Tillåtande! Subversivt! Fantastiskt!

Men... det har aldrig varit okej med grooming. En 25-åring kan inte ha ett jämställt kärleksförhållande med en 12-åring.

Borde inte reportrar och vuxna i närheten SETT barnet? Barnet indraget i ett sammanhang där det får uppskattning, en plats i livet, en tillhörighet och där barnet får blomma ut och hitta sin särart - MEN där priset också är mycket högt. Man kan spela punk även utan en groomande vuxen. Liksom.

Borde andra vuxna inte FÖRSTÅTT denna gisslansituation och GRIPIT IN?

Jo, självklart. Folk är inte dumma.

Men folk vill vara tillåtande, öppensinnade, upphöjda och med i det som rör sig. Man kan ju inte avslöja sig som småsint, moralistisk, låg och passé. Bäst att inte röra i det där jobbiga. Bättre att upphöja och spela med. Då kanske lite av glansen hamnar lite på en själv till och med?

Och då kommer vi tillbaka till FORUM.

Samma jävla mekanismer. Fast med vuxna. Eller unga vuxna.

Offer. Förövare. Medlöpare. Möjliggörare. Beundrare. Upphöjare. Försvarare.

Koncentriska cirklar med offret och förövaren som mittpunkt. I den yttersta cirkeln står försvararna och slår hårt mot alla som ser rakt in cirklarnas mitt. Slår med ord som relativiserar och förminskar övergreppen som pågår. Slår med ord som förminskar och skandaliserar den som ser klart. Spelar ut sin bestörtning över att skyddsobjektet ens blivit anklagad. 

"Ni är onda människor! Gå härifrån! Låt oss få leka ifred!"

Fortfarande hävdar K eller F - whatever - att människor är låga när de inte FÖRSTÅR att ÖVERGREPP kan SE vackra ut, utifrån en drottnings perspektiv. 

Men i cirkelns mitt byts offren ut. Fler och fler. Det är klart att det är vackert att leka blodregn, om det inte är det egna blodet som spills. 

Se, förstå och gripa in. Men allt kan vändas till sin motsats om människor runtomkring låter sin egen kompass snurra fritt. Då kan sånt här tillåtas pågå år efter år efter år.

 

Swwwwwosh!

 Det är ljudet då jag sitter vid köksbordet och på radiolan hör en ganska smetig, traditionellt arrad dansbandslåt. 

Fast den är ju bra. Speciellt i slutet av versen och när refrängen drar igång. Men vad långsamt den går... Det skall ju vara... galna, distade gitarrer här! Och en nasal engelsk röst som sjunger! Och så skall man stå och hoppa upp och ner och skrika rakt ut!

Varför känns det som om jag är typ 22 år gammal och superhip? Varför vill jag gå på klubb och ha på mig kläder som bara går att köpa i London?

Jo, talar Erik Blix, om för mig, efter låten. "Det här var Arvingarna med Prinsessan, alltså deras variant av Popsicles Hey Princess."

WHAT?!!!

DEN såg jag inte komma.

Nu är det overkligt, här. Osannolikhetsdriften är i full gång och jag sitter i köket och det allra mest osannolika har just inträffat:

Det där bandet som Popsicle önskade livet av, har gjort en cover på en Popsiclelåt. Och den spelas idag, 2021, i radio. Det är ju 30 år sedan de där banden aktivt stod på var sida om diket som skiljer svensktopp från indie. Jag tror, ärligt talat, att jag faktiskt dog eller ligger i koma och att min hjärna spinner loss och blandar och ger. Det här finns ju inte.

***

Efter lite research:

Se efter 5:39

Kusliga Dalen

I den verkliga världen är det upp och ner, barr och moln, "goddag goddag" och post i brevlådan.

Världen vi alla känner igen.

Vill man ha lite spänning i sin tillvaro kan man gå och se en skräckfilm eller hoppa fallskärm. Självvald adrenalinhöjning. Det trista är när man inte kan välja och stressnivån är lågintensiv under lång tid, eller kommer som ett plötsligt trauma. Med en bitterljuv rysning kan man minnas kalla krigets ständiga atombombberedskap...

Det saknas inte sådana omvärldsliga lågintensiva stressorer nuförtiden, heller, direkt. Jag orkar inte räkna upp dem alla. 

Fast i vardagen är det oerhört obehagligt att råka ut för saker man inte riktigt förstår. Vad är detta? Jag vet inte vad jag ser...

Såhär skriver Wikipedia:

Kusliga dalen eller kuslighetens dal, på engelska uncanny valley, är en hypotes relaterad till mekaniska, men verklighetstrogna avbildningar av människor. Hypotesen säger att sådana försök till exakta avbildningar av människor – exempelvis i form av robotar – leder till att mänskliga iakttagare finner dem motbjudande. Begreppet myntades av robotteknikern Masahiro Mori.

Moris hypotes säger att allteftersom en robot blir mer människolik i sitt utseende och sina rörelser, blir en människas emotionella respons till roboten mer positiv och empatisk, ända till en vändpunkt där reaktionen snabbt övergår i avsky. Men allteftersom utseende och rörelser blir mindre särskiljbara från en mänsklig varelses blir responsen positiv igen.

Det motbjudande området mellan "knappt människa" och "helt och hållet människa" är det som kallas för kusliga dalen. Namnet fångar upp idén att en robot som "nästan" är en människa kommer att verka kuslig, och därför misslyckas med att väcka den empati som krävs för produktiva människa-robot-interaktioner.

Joråsåatte...

Jag vet inte om jag är överkänslig just nu, men jag tycker att den ovan beskrivna känslan numera uppkommer allt oftare. Tyvärr inte bara när man ser på robotar eller nästanverkliga animationer eller sådana rörliga filterbilder där människor liknar kändisar. Nej, numera känns det som om vissa människor, alltså RIKTIGA MÄNNISKOR, hamnar i den där kusliga dalen och jag undrar vad det är jag ser. Hallå? Ser ni andra också det där docklika, svagt motbjudande?

Leenden som är av/på. Inget mellanting.

Ryckiga gester.

Död, nyansfattig hud.

Glasartade ögon.

Hu.

Kiruna

Foto: Kjell Törmä

Nära rymden.

Nära underjorden.

En stad har funnits i endast 100 år

i ett uråldrigt, evigt landskap.

Under himlen lever människan sitt liv. Sitt lilla, helt fantastiska unika liv.

I byarna berättas historier och blir till myter.

I kyrkorna sjungs ännu sångerna.

Här sover man tryggt.

Det är Baaara roligt!

 

Käck fjortis-cowgirl

När man är 14 är man verkligen inte barn. Man är verkligen inte vuxen heller. Man är dessutom pubertal och osäker på vem man är i förhållande till andra jämnåriga, vuxna och yngre barn.

Jag hade ett grundmurat förtroende för vuxna runt mig. Det hade liksom inte krävts av mig att själv behöva sätta gränser kring mig och min kropp. De vuxna kring mig bemötte mig och andra med respekt  - Såklart, tänkte jag. De var ju vuxna och mogna. Ansvarstagande. Helikopterseende på det där sättet som direkt registrerar om någon fryser, verkar hungrig eller orolig. Löser problem. Visar och förklarar hur en segelbåt eller en häst fungerar och sedan visar en förtroende nog att låta en segla själv till Möja och delta på Hubertusjakter.

När pappa vill att jag skall följa med på barnkalas, vill jag absolut inte. My God! Barnkalas! Fjortonåringens förakt. Men pappa insisterar. Brorsan, även han överårig, skall följa med och det blir både korv och tårta. Mat som farsan slipper laga hemma, alltså, om alla hänger på.   

Men innan maten och paketöppningen är det dags för roliga lekar.

Alla barn skall vara med, förstås. Och alla medföljande vuxna. Och den motvilliga 14-åringen. Man får väl bjuda till, lite, säger pappa.

Innan födelsedagsbarnets mamma, värdinnan, skall börja lekleda, kollar hon av vilka av deltagarna som känner till "Hubba-Bubba-leken". Av ca 15 vuxna och barn på stället, var det visst bara jag och brorsan som aldrig lekt den leken. Jaha, då skall de förbereda leken och vi syskon får gå ut och vänta i ett annat rum.

Efter ett tag kommer ett barn, mycket yngre än jag, och hämtar mig. 

Inne i lekrummet sitter nu alla på stolar i en cirkel. En stol är tom, och det är stolen som jag skall sitta på. Alla de andra är invigda i vad som nu kommer att ske.

Värdinnan: - Nu skall alla göra som jag!

Hon reser sig upp och ropar: -Hubba Bubba!

Alla reser sig upp och ropar Hubba Bubba. Jag också.

Det fortsätter så. Värdinnekvinnan gör rörelser med armar, ben och kropp, till olika varianter av "Hubba Bubba"; habba babba, hibba hobba etc. etc. Alla gör som hon. Efter kanske åtta varianter med olika kroppsrörelser och utrop, sätter hon sig på sin stol igen och utropar åter: -Hubba Bubba!

När jag sätter mig på min stol igen, har ett utsett barn, bakom min rygg, doppat en stor tvättsvamp i vatten och lagt på stolsitsen. Jag blir plaskblöt i häcken och en bit ner på benen. Det sprider sig framåt också, så det riktigt syns. Förutom att det är obehagligt, är det SÅ pinsamt och extremt jobbigt när alla barn och vuxna i rummet skrattar och pekar finger åt den enda tonåringen i rummet.

Sedan är leken slut.

Brorsan fattade ju att det inte var någon skojig lek, när jag rusade ut från rummet för att gömma mig, så han vägrade delta. 

Jag kom att tänka på Hubba-Bubba-leken häromdagen.

Jag SMS:ade brorsan:

"Kommer du ihåg Hubba-Bubba-leken? My God. Det gick ut på att förnedra och skratta åt EN utvald person och sedan var leken slut. Idag hade det ju blivit skandalrubriker om en vuxen styrt upp en sådan lek, t ex på skolan. Fast då var det: "Äsch, det är ju bara en lek!" Skitkul att stå ensam och se ut som om man kissat på sig. Och ha blöta byxor resten av kvällen. Helt sjukt att ingen vuxen sade ifrån. Ren mobbing mot en osäker 14-åring. Jag var inte beredd. Idag hade jag slängt svampen på kärringen, gett henne fingret och kanske t o m slagit ner henne. Men då var man väluppfostrad och tog inte in hela bilden. Ilskan och skammen satte djupa spår och rubbade min tillit. Nu han man ju lite distans, men fortfarande är det en helt sjuk grej att utsätta ett barn för. Hur tänkte hon?"

Rape&Revenge - Queen

 

Tår-tricket, tårt-ricket, tårtricket

Det finns några säkra sätt.

Redan innan allt detta med död och nästandöd och trauma, fanns det saker som till 100% fick mig att börja gråta. Nuförtiden behöver jag bara tänka på de här grejerna för att jag skall börja hulka.

Tänkte jag skulle bjuda på några av mina bästa populärkuturella gråt-triggers. 

Först är det förstås när någon förmedlar en text så att den riktigt går fram. Personen, uppläsaren, skådespelaren, sångaren glömmer bort sig själv och det enda viktiga är textens inre mening. Det blir ett skälvande NU. Bäst är det när den som förmedlar även är tekniskt skicklig och utnyttjar detta just för att förmedla; inte för att briljera. När allt bara stämmer. Känsla och Perfektion.

Äldre människor talar om Jussi, förstås. Att det var helt fantastiskt att få höra Jussi sjunga. Jag fattar. Men i min värld är det alltid Tommy Körbergs röst som fungerar som Valium och Speed på samma gång. Och så börjar jag gråta. 

Exempel 1: Lyssna igenom hela. Koncentrerat. Det är guld rakt igenom. Aldrig slentrianupprepning.  Varje vers är sin egen.   

Exempel 2: Detta är så fint. Björn och Benny behövde någon som kunde sjunga på demotapen och frågade Tommy Körberg om han kunde komma in och lägga på sången. "Visst..." Så kommer Tommy in från gatan i jeans och skjorta och bara sätter det. Bäst är Bennys min på slutet, när han får bekräftat att det här, det är en hit. Och att Tommy bara gick in och gjorde magi. Sedan hittade de ingen som kunde toppa, så Tommy fick följa med till London och göra rollen som Anatolij i Chess. 

Sedan är det vissa röster och låtar som triggar nostalgin.

Hela denna konsert är som en godispåse med bara goda bitar. Först hedrar de Freddie Wadling som dog alldeles innan. Bara det ger ju tårar som kommer. Alla låtar är som en tidsmaskin för mig och Håkan sjunger fram mitt Göteborg. Gatorna, parkerna, spårvagnarna, morgnarna och kvällarna, festerna, småbarnsåren, filmfestivalen, restaurangerna, konserterna, biblioteket.

Gråten kommer när Sven-Bertil Taube gästar, för då knyts så mycket ihop. Förr och nu. 

Gråten kommer också när Miriam Bryant ligger på scenen tillsammans med Håkan Hellström mitt i ett fullsatt Scandinavium och sjunger "Det är så jag säger det". När man vet att hon som ung suttit timmar med Håkan i lurarna och haft honom som idol. Och nu står hon helt självklart där. Miriam Bryant kan mer än hon visar. Hon är SÅ bra. Ge henne vilka noter som helst och hon fixar det. 

Gråten kommer förstås även när Håkan sjunger "Känn ingen sorg" och han har hållit igång i nästan tre timmar. Sjungit sig från dag genom skymning till mörk kväll. Sådan energi fram och tillbaka mellan publik, orkester och artister. Magi.

Och till sist. Den klassiska scenen ur Sound of Music, där kapten von Trapp sjunger Edelweiss som en motståndshandling och publiken vågar sjunga med.

Ja, mitt mansideal är förstås präglat av att jag sett Sound of Music tusen gånger sedan späd ålder. Christopher Plummer och Opsis Kalopsis är för mig de ideala männen.

 

 

The Art

1. INT. ELAINES VARDGSRUM - DAG

ELAINE sitter i en soffa och talar i telefon.

                            ELAINE

    Då åker ni och hämtar arvegodset imorgon! Det viktigaste är      mina lådor från vinden och källaren, Arabiaservisen och            Kandinskylitografierna. Original! Från femtiotalet... Ja, de       hängde i mitt barndomshem, så de är inte hennes!

KLIPP TILL:

2. INT. JERRYS VARDAGSRUM - DAG

JERRY står upp och talar i telefon.

                            JERRY

    Jag tar med mig George och Kramer för bärhjälp. Hur skall vi     veta exakt vad som är ditt? 

KLIPP TILL:

3. INT. ELAINES VARDGSRUM - DAG

                            ELAINE

    Pappas tant sade att hon skulle ställa fram allt som är           mitt.  Det skulle finnas en förteckning över allt jag ärvt,       men den följde inte med bouppteckningen... Jag undrar var        den tog vägen. Det  spelar egentligen ingen roll, bara            teservisen och mina gamla grejer kommer hem. Och konsten!

4. INT. ELAINES HALL - KVÄLL

Hallen och angränsande rum är belamrade med lådor, väskor och påsar. Över några lådor ligger balklänningar, kavajer och en dressyrhatt. Dörren ut mot trapphuset är öppen.

Elaine står med händerna i sidorna och betraktar alla kollin. Jerry, KRAMER och GEORGE kommer in genom dörren. Jerry bär en låda. Kramer bär två kassar. George stänger dörren när alla är inne och drar händerna mot byxsidorna. Jerry ställer ner lådan. Kramer fortsätter in i lägenheten. George följer efter honom.

                            JERRY

    Det var det sista! Tur att vi hyrde en stor skåpbil!

                            ELAINE

    Herregud! Att det var så mycket!

                            JERRY

    Hon försökte få oss att stanna och köra iväg alla hennes         möbler som hon inte ville ha med till sin nya lägenhet. Det       har vi aldrig lovat. 300 kvm möbler... Helt osannolikt: Hon       tyckte att vi skulle hyra bilen en dag till på din                    bekostnad, och agera flyttgubbar åt henne. Hon stod och       skrek åt oss på gatan när vi körde iväg.

                            ELAINE

    Hon har alltid försökt luras i stort och smått. Oh!        (Kommer plötsligt på...) Var är Arabiaservisen? (Börjar öppna          lådor) Har hon krossat den?

                            GEORGE

    (Off Scene) Kom nu! Vi är hungriga!

5. INT. ELAINES KÖK - KVÄLL

Runt köksbordet sitter Jerry, George och Kramer. Kaffe, bullar, kakor och frukt finns framdukat. Det står lådor och kassar längs väggarna och på lediga ytor. En stor IKEA-kasse med inramade litografier står bredvid köksbänken. Elaine öppnar kylskåpet, tar fram fyra öl och ställer fram på bordet. Jerry, George och Kramer äter hungrigt. Elaine får syn på IKEA-kassen, sätter sig på huk och bläddrar genom konsten.

                            ELAINE

    Åååå! De här kommer jag ihåg från när jag var liten!

                            JERRY

    Ja, jag tog en runda genom huset och tog ner alla Kandinsky       jag hittade!

                            ELAINE

    Men hon hade väl ställt fram allt som var mitt?

                            JERRY

    Ja, det stod tre Kandinsky bland lådorna men två hängde i            vardagsrummet.

                            ELAINE

    Men så kan man inte göra! Även fast hon är en skräcktant,          kan man inte slita ner grejer från folks väggar!   

                            KRAMER

    Jerry, hakade du ner konst som hängde på väggen? (Menande            tystnad) 

                            GEORGE

    (Med mat i munnen) Klart etikettsbrott. Inte för att jag bryr         mig, men klart etikettsbrott.

                            JERRY

    Men hon sade inget när jag tog tavlorna...

                            ELAINE

    (Står nu upp vid köksbänken) Vem vet... Kanske hade hon              gjort upp med pappa om att hon skulle få just de två                  tavlorna? Hon hade ju ställt fram tre. Tänk om hon         hade minnen med de tavlorna? Och nu är pappa död.

                            JERRY

    (Lutar sig framåt med ansiktet i händerna) Ååå! Nu känner            jag mig som en förövare, en skurk. Jag skäms!

                            ELAINE

    (Sätter sig vid bordet och söker allas blickar) Vad skall vi         göra?

                            GEORGE

    Jerry, du talade hela tiden i bilen om att denna gång skulle          du inte bli fintad av tanten - du skulle inte gå på          några fula trix! Och nu är det du som är helt känslokall.         Ingen tanke på affektionsvärde. Du gick fram och plockade        ner hennes konst och såg dollartecken när du fick med dig        tavlorna.

                            JERRY

    Å herregud, har jag stulit värdefull konst?

                            ELAINE

    Googla Kandinsky... Men vad skall vi göra? Nu är det ju VI       som är skurkarna. Jag vill inte vara skurken.

                            GEORGE

    (Äter nöjt hela tiden) Ingenting, jag skulle inte tänka mera          på det.

                            KRAMER

    (Håller mobilen framför sig med uppspärrade ögon, drar handen      genom håret och skakar Kramer-karaktäristiskt) Kandinsky,          litografier, 1953... Det är mycket pengar, Jerry! Mycket!

                            JERRY

    (Skakad) OK. Jag messar henne och frågar om hon vill ha de           två tavlorna som minne av din pappa, Elaine. Vi får köra      förbi henne innan vi lämnar tillbaka hyrbilen. Herregud...              (Börjar messa)

6. INT. ELAINES HALL - KVÄLL

Elaine, Jerry, Kramer och George står i hallen.

                            ELAINE

    Tack för hjälpen, allihopa. Vilken tur att det löste sig.

                            JERRY

    Ja, hon verkar inte ens arg, hör här: "Jag skulle gärna              vilja ha de två tavlorna."

                            KRAMER

    (Håller IKEA-kassen med två tavlor i) Jag måste skynda mig          om jag skall hinna köra tavlorna och lämna tillbaka bilen,      så jag sticker nu. Förresten, Tanten kastade det här på mig        när vi skulle köra därifrån. (Tar fram ett papper ur        jackfickan, ger det till Elaine och skyndar ut genom ytterdörren)

                            ELAINE

    (Vecklar upp pappret) Jaha! Här är förteckningen över det jag         ärvde av pappas saker! (Läser) Va? "Konst: Hans                     Hermansson, 1 st, Peter Norrman, 1 st, Gunnel Boman,      Skulptur "Sittande Kvinna", Wassily Kandinsky, (höjer           rösten) 5 st! 

                            JERRY

    Var det DÄRFÖR hon inte sade något när jag plockade ner               tavlorna?

                            ELAINE

    Hon lät två tavlor hänga uppe och hoppades att vi inte                skulle ta dem, fast hon visste att de var mina! Och jag           fick aldrig det här pappret (håller upp pappret) förrän      hon insåg att ni faktiskt tagit med er det jag skulle ha!

                            GEORGE

    Du talade hela tiden i bilen om att du inte skulle låta dig          bli fintad av tanten denna gång, Jerry.

                            JERRY

                 Satan!

                                                            

Melodikrysset!

 

Ja, eftersom Anders Eldeman inte tänker göra ett extrakryss, mitt i veckan, för DIG, har jag nu gjort ett.

Det gäller för dig att tänka ut ledtrådarna som resulterar i denna lösning. 

Melodi, artist och så en krystad tankekedja som resulterar i dessa ord. Det finns självklart flera rätta lösningar på detta kryss, men vissa är ju givna. Direkt. 

L8, till exempel. Gösta Ekman sjunger Hasse Ekmans text till Johnny Bodes melodi ""Herre i frack", i original. Låten till mitt kryss skall sjungas på Finska eller spelas av orgelgubben Lennart Palm i Lerum. Så skall man tänka sig att Anders Eldeman säger: "Ja, vad är det som man, enligt texten, skall lägga bort?"  

Så fortsätter man att tänka ut alla ledtrådar till de återstående orden. Alla HAR en lösning, men det är inte fel med andra lösningar. Lycka till!

Osannolikhetsdriften

-Var har jag läst den där artikeln, förut, någonstans?

Sannolika saker hända 

än i våra dar, minsann.

Sannolikast är dock denna

om Elvira Madigan.

Tage Danielssons sannolikhetsmonolog och de egna matematikstudierna inom området, öppnar upp för nya aspekter på detta med sannolikhet. Ändå är det Douglas Adams som sätter mig på spåret. Rymdskeppet Hjärtat av Guld, i Adams "Liftarens guide till galaxen",  tillryggalägger extrema avstånd med hjälp av skeppets Osannolikhetsdrift. Man kommer fram dit man skall, snabbt och smidigt, men man får räkna med att helt osannolika saker händer, som bieffekt.

Och nu händer många, helt osannolika saker, inom väldigt kort tidsrymd. Hittills. För vem vet - det kanske fortsätter såhär osannolikt, länge till? Det kan bara betyda att någon, någonstans har tryckt på en röd knapp och att Osannolikhetsdriften har satts igång.

Bevis för denna tes finns i överflöd i min absoluta närhet. Helt ointressant för gemene man, förstås, men ett exempel finns i denna text.

Men i världen, då?

Det räcker väl med att påminna om Dansken som i Norge sköt med pilbåge på folk. Vad är oddsen för att Nordisk Film i Danmark lige nu skulle ha premiär på en film med liknande premiss?   

https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/a/x8eQqV/danska-komedin-vildmnd-skjuts-upp-efter-pilbagsdadet

Och vad är sannolikheten för att någon blir olyckligt vådaskjuten under en filminspelning av en film som bygger på att någon av misstag råkat döda någon?

https://edition.cnn.com/2021/10/21/entertainment/rust-film-accident/index.html

Sedan kan man ju, om man vill, diskutera hur nära nedanstående artikel i DN, ligger ovan länkade artikel och om det är sannolikt eller ej, att de TVÅ artikelförfattarna bara skrivit om artikeln och lite pliktskyldigt angett CNN som källa till en DETALJ i artikeln, inte hela. 

https://www.dn.se/kultur/kvinna-skots-till-dods-av-alec-baldwin-under-filminspelning/

Överkurs blir att ange sannolikheten för att de två artikelförfattarna diskuterat just sannolikheten för att någon nörd läst CNN:s artikel och känner igen den om den råkar dyka upp i DN, på svenska. De måste ha kommit fram till att sannolikheten var väääääldigt liten, och bestämt sig för att köra slappjobb innan kaffet.

Då är ju sannolikheten för att den nörden skulle råka vara just jag, extremt liten. 

Ändå är det så nu. 

Osannolikhetsdriften är aktiverad.

P.S. Ja, jag vet. Ni andra matematikmänniskor och sannolikhetsjonglerare vet också att premissen är fel, här. Det är som att blanda en Rubiks kub helt slumpmässigt. Sannolikheten för att bitarna efter slumpblandningen skall sitta EXAKT så som de sitter just nu på kuben, är precis lika stor som sannolikheten att alla bitarna skall sitta så som de sitter när kuben är löst. Så är det, även fastän det intuitivt kan verka fel. Och är kuben redan arrangerad på detta vis, är sannolikheten 1. Sedan är det förstås väldigt liten sannolikhet att en annan kub skulle råka få exakt samma mönster eller bli löst efter en räcka slumpmässiga vridningar. Men det är ju i sig en lustighet att böja på sannolikhetsbegreppet och att man räknar med att andra förstår vad man gör. Men det är väl lika bra att jag skriver ut det i klartext, för jag orkar inte förklara i efterhand för folk som tror att de sätter en på plats, när de egentligen inte förstår att man skojar.

Uppdatering: Bonusmaterial!

Det är som klassiska exemplet med Pansarkryssaren Potemkin. Man uttalar det inte "Patjomkin", eftersom det skulle kännas som om man i ett vanligt samtal skulle låtsas vara lite kontinental och säga "Kobnhävn" när man menar Köpenhamn. Man skulle framstå som väldigt pretentiös och kanske lite manierad. Nä. Man kör på svenskan.

Man kör också på "Potemkin", och flinar lite menande, eftersom man räknar med att alla andra dels förstår vilken film man menar och dels inte heller skulle säga "Patjomkin". Fast då är det alltid NÅGON i sällskapet som på P1-skånska spetsigt påpekar att: "Det heter faktiskt Patjomkin!" 

Hur lätt är det då att förklara för den pretentiösa person som egentligen uttalar namnet rätt, att man med flit säger fel, för att undvika att uppfattas som pretentiös?

Hoppsan, så det kan bli.

 

- När ska du ta tag i de här lådorna, egentligen?

Tänk dig att du har fått hem en massa flyttlådor från din ena förälder. Föräldern var 40-talist, med allt vad det innebar. Tempus i förra meningen hintar alltså om att flyttlådorna innehåller gamla grejer som förälderns partner inte längre vill ha att göra med, efter din förälders död. Dina egna gamla minnen, släktfoton, vuxenviktigt; typ lagfarter, reverser, postväxlar och kuvert med saker som skall lämnas till angivna människor när de blivit vuxna eller när ett visst datum passerats. Sånt.

Sedan får du tänka dig att du blir alldeles överväldigad av mängden lådor och allt som måste gås igenom, samtidigt som du bearbetar sorgen efter din bortgångne förälder, så lådorna blir stående ett tag, innan du tar tag i upp-packandet på riktigt.

Tänk dig nu riktigt många lådor. Från förälderns vind och källare. En hel del konst och lösöre från bodelen av huset också.  

Har du tänkt färdigt? Visualiserat ditt hem och placerat lådor på var ledig yta och ännu fler lådor ovanpå lådorna? Bra.

Då får du också tänka dig att du tar ett djupt andetag och att du till sist tar tag i skiten. Du öppnar låda efter låda och slänger en del, sparar en del och lägger undan en del till människor som är berörda. Du öppnar en låda med leksaker din förälder lekt med, ler åt slitaget och minns att du själv fått leka med sakerna när du var liten. I en låda ligger dina egna gamla leksaker och i en annan ligger skolkataloger, festivalarmband, stulna askkoppar och ölglas. Ja, sånt.

Du håller på tills du inte orkar längre.

Nästa dag är du full av lust att ta tag i resterande kollin. Snart är du framme vid ungdomstidens teservis, som skall diskas och användas till vardags! 

Fast... i lådan, märkt "fest" du just öppnat finns saker som du inte förstår. Där finns:

* Åtta par Crocs, i olika storlekar och färger

* Åtta Duschmössor, såna heltäckande, med genomskinligt, rektangulärt tittfönster. Även dessa plastmössor i olika färger.

* En påskfjäder

Näe, tänker du. Det här är inget du känner igen eller vill ha. Duschmössor? Så många?

Och i botten på lådan ligger en liten lapp.

Nu får du tänka dig rubriken på lappen: Fjäderleken

Och så får du fundera lite på hur sakerna du funnit i lådan kan användas i ovan nämnda lek.

Under rubriken står, punkt för punkt, hur det är tänkt att duschmössorna, Crocsen och fjädern skall användas. Det framgår tydligt att det inte skall vara några andra attiraljer till. Inte ens kläder skall man ha på sig. Nähä. 

Och du får nu tänka dig att det liksom sjunker in i ditt sinne att dessa prylar och spelreglerna på lappen  indikerar någon slags folkhemsvariant av Eyes Wide Shut, partnerbyte och sjuttiotalsporrestetik.

Vad händer inne i dig?

Först kanske du värjer dig och tycker det är konstigt och perverst. Sedan kanske du påminner dig om att EN orsak till att du aldrig gästat klubben Adam och Eva i Norrköping, är att du haft på känn att du riskerat att träffa på dina föräldrars bekanta där. Du kanske tycker det är lite skönt att du haft rätt känsla kring vissa i umgänget och påminner dig om att även föräldrar har ett sexliv, även om man helst inte vill tänka på det.

Sedan börjar du gapskratta! Du kommer på att den HÄR lådan kommer att saknas hemma hos den överlevande partnern och att denna kommer att FÖRSTÅ att du packat upp den och läst lappen!

Men... skall du ta kontakt med partnern och lämna tillbaka lådan? Deras parmiddagar lär ju fortsätta och de kommer att sakna sina lekar efter kaffet. Jodå. Det kan dessutom vara lite kul att se minen i ansiktet, när hon förstår att du sett och förstått.

Så. Efter ytterligare ett djupt andetag, slår du numret och repeterar tyst för dig själv: "Jag tror att vi fick med oss en låda för mycket..."

Nu får du tänka dig att det gått ca 6 månader sedan din förälder försvann och lämnade hus, handlingar, partner och barn efter sig. Det är fortfarande färskt. Du vill alltså inte vara för brysk och rakt på sak. Samtidigt är ju detta ett kliv rakt in i deras gemensamma, privata sfär. Kanske bäst att inte nämna lådans innehåll alls. Bara säga att du förstod att det var partnerns privata? Nej, inte privata, det blir för intimt... eller?

Flera signaler går fram. Efter ett tag går telefonsvararen på.

Nu får du tänka dig att du hör din förälders partners röst tala om att det inte går att ta samtalet, eftersom det är mobilfri Bröllopsresa i veckorna två. Nygift, happy, happy och lite småfull anger partnern ett kontonummer att sätta in grattispengar på.

Nu kan du, om du vill och orkar, tänka dig att de sista illusionerna du haft, liksom bara faller. Allt är möjligt. Inget är för lågt. Det finns inga spärrar.  

Nu är ditt uppdrag att leva vidare med denna insikt.

Den dag du packade upp den där lådan...

 

 

Orkar inte

 

OA. Min själsfrände. Jag skrattar jättemycket och igenkännande åt hans bilder. Teckningarna. Halsbrytande. Den stillsamma, lite bistra humorn. Knif.

Erfor i gymnasieåldern stor lycka av att någon, flera år bort, tänkte precis som jag och säkert hade suttit och fröjdat sig vid ritbordet - skrattat åt sina egna överdrifter - som jag. 

Fast sedan var det någon som pratade om själavandring och återfödelse och då blev det inte lika roligt längre. Tänk om OA var jag, i ett tidigare liv? Då skulle jag inte ha någon död själsfrände, då skulle det plötsligt kännas väldigt ensamt. Som om man satt och lekte tebjudning med sig själv och låtsades ha kompisar.

Om man utvecklar tanken om själavandring ännu mera, kan man tänka sig att man återföds som alla de människor man träffar på under sitt liv, så man skall få känna på att vara på båda sidor, liksom. Så om man är otrevlig mot någon, är man det mot sig själv, egentligen. Förr eller senare lär man få känna på. 

Det i sin tur betyder också att alla människor man träffar när man är någon av de andra, blir ens nya motparter och att man måste leva sig igenom alla deras liv också. Och så vidare.

Jag blev så trött.

Jag ORKAR inte leva mig igenom alla dessa människors liv, i alla dessa olika tider. Om jag träffat någon riktigt gammal människa under min levnad, kommer jag att behöva återfödas i slutet av 1800-talet. Och om den i sin tur... Ja, man fattar. Man kommer att behöva leva sig igenom alla tider, bakåt och framåt i all evighet. Alla deras umbäranden. Allt slit. Alla examina. Det tar aldrig slut!

Och så är det jävligt ensamt, också, för man möter bara sig själv hela tiden.

Och alla små vardagssysslor! Hur många gånger går man på toaletten under ett liv? Under 10 000 liv? Under 1 000 000 liv? All tandvärk. Alla gånger man skall dö. 

Hur skall Lillan orka?

Den viktigaste slutsatsen man kan dra av detta tankeexperiment, är väl att man som människa (Ja, jag har läst min Sartre) alltid skall verka för att göra sina medmänniskors liv så drägliga som möjligt. Man kommer att tacka sig själv en dag. Jag är samtidigt alla de medlöpare som på någons order och egen övertygelse utför folkmord i många olika länder i många olika tider. Jag var Hitler. Ja, jävlar. Jag var Hitler. Och Moder Teresa. Och varvsarbetare Larsson. Och risbonde Huang. 

Tids nog kommer jag också att vara Du. 

Och Du har antingen varit Jag, eller kommer att bli Jag.

Till mig själv, när jag läser detta utan minne av att jag skrivit det en gång i tiden: 

Du kommer att orka, för du har inget val. Du måste leva dig igenom alla dessa människors liv, peta i dig tunga droger, ta emot piskrapp, slita hårt för födan, glassa på Rivieran, jaga varg, lära dig gå, bli halshuggen och torterad, rida på kamel flera dagar genom öknar, döda och dödas om och om igen.

Jag ORKAR inte...

Punchvisa en torsdag på Gyldene Freden

 

Melodi: Jungfru Skär

Abdul-razak; Postkolonial

Kinderägg i smeten -  legitimiteten:

Professor för de lärde och flykting för de små

Zanzibar, Paradis - allt är med på något vis!

"För klyftor-na, mellan kontinenter-na"

sa Runesson, Bo Ralph och Ingrid Carlberg och ja´!

"För medkäns-la, utan kompromisser-na"

sa Espmark, Engdahl, Englund och Per Wästberg och Ja´!

Puuuuuunch!

(Citaten skall sjungas med Karl Gerhardsk diktion, och öppna "a":n, förstås)

Självmordsempirin

 

Det är ju sedan gammalt, det där med att om någon av ens facebokvänner under en längre period enbart lägger upp Youtubeklipp på låtar - DÅ är det fara å färde.

Speciellt om det är frekventa inlägg.

Personen orkar enbart kommunicera via klippen och är kanske inte själv medveten om att den är skör just nu. Den vill bara förmedla att just dessa låtar slår an en ton.

Men det är en varning, detta att personens kommunikationsmönster ändras på just detta sätt. Det har hänt flera gånger att vänner antingen är på väg in i en depression eller står i begrepp att ända sitt liv efter denna tydliga signal. Trist nog har jag inte sett mönstret förrän det - i flera fall - varit för sent.

Numera håller jag ögonen öppna och skriver ett privat meddelande till den som börjat peppra sin facebooksida med låtar: "Hej! Det var länge sedan! Hur är det med dig? Minns du när... " Kanske är det falskt alarm, kanske är meddelandet skillnaden som får någon att orka lite till. 

Eftersom jag har på mig dessa musikklippsglasögon, reagerar jag rätt hårt på min egen facebooksida, när jag plötsligt ser samma mönster där. Självrannsakan. 

Jag KAN ju inte lägga ut Broder Danie, Blue For Two och Triffids, bara sådär! För jag har redan lagt ut en massa musikklipp redan och då kommer folk att tro att jag är djupt deprimerad.

Men det är jag ju. Nu.

Ytterligare bekräftelse läggs till den samlade empirin, alltså.

Suck.

Ljust och fräscht

Amän... maximalism, schmaximalism - det här är ju bara odiskat!

 

Alla fotograferade hem i bostadsannonserna ser exakt likadana ut. Det är vitt, grått och väldigt raka linjer.

Marie Kondo har varit där och tagit bort varenda pinal som inte "sparks joy" och allt annat också. Kvar kanske det finns en grå yllepläd som matchar den grå mattan i rummet.

Mitt hem ser inte alls ut så.

Det är fullt av grejer som inte är färgkoordinerade. Det är någon slags maximalism - allt på en gång! 

Blicken fastnar än här och än där, för även om grejerna inte utstrålar maximal glädje, är det ganska intressanta saker som tillsammans kontrasterar och bildar en glad, spännande helhet. Gamla mekaniska mätinstrument, räknestickor, muminmuggar, konst, djurskelett, musikinstrument, växter, böcker överallt...

Det är trivsamt och varmt. Som ett par hemstickade raggsockor eller som en trasmatta där man kan urskilja gamla favoritplagg och tyger från förr.  

Minns nu var du läste det först: Den nya trenden inom heminredning bara måste bli en motreaktion på allt det det vita, avskalade. Och eftersom jag varit extremt otrendig i flera år, kommer jag nu istället att vara FÖRST med det nya och dessutom klara att vara på rätt sida om "genuint/snabbstylat".

Yes.

Tårarna. Här kommer tårarna.

 

Min inre hink för tårar är alldeles full. Då är det inte så konstigt att det skvimpar över vid minsta knuff. Det flödar över så fort det blir det allra minsta känsligt eller fint eller sant.

Saker jag gråter över på riktigt:

Att barnen finns och är så fina

Att jag kommer att få åka tillbaka till Wien, snart

Fotosyntesen

Musik som träffar hjärtat 

Fotografier som hittats i arvegodslådorna

Att jag får finnas lite till

Dödsannonser (folk jag inte ens känner, men som man förstår var väldigt älskade)

Bästisar som hälsar på och hör av sig

Djur och växter som ingår i ekosystemet och som lever, samverkar och ... pågår

Dikter som berör

När saker är stora och små på samma gång...

... och när jag själv är minst i hela världen, samtidigt som jag upplever världen väldigt subjektivt, i första person. Det svindlar.

Septembersöndag

Idag är en grå dag.

Idag är döden nära.

Idag vandrar jag runt bland flyttkartonger fyllda med arvegods. Bland annat en massa militärhistoriska skrifter och ryska parlörer, avsedda att användas vid förhör med krigsfångar. 

Jag hittade i en låda en populärt skriven analys av det säkerhetspolitiska läget, skriven så sent som 2019.

Blev deprimerad.

Ett polariserat USA, ett försvagat NATO-samarbete, en Putin som tappar i stöd + ett nedmonterat svenskt försvar. I korthet menade man att Putin skulle kunna vinna mark både på hemmaplan och utrikespolitiskt genom ett överraskande anfall på Sverige. Skulle kunna. Frågan är om Sverige är förberett för ett sådant scenario.

Öppnar ytterligare en låda.

Hittar affischer och program från teaterföreställningar som påverkat mig och som än idag fungerar som gemensamma referenser när jag möter nya människor: "Såg du också..?" Internskämt med folk man nyss mött, är inte det sämsta sättet att få nya bästisar.

Kul att ens kvarlämnade grejer finns kvar efter så många år.

Men döden är nära. 

Det är ett under att jag finns här och kan packa upp lådorna. Jag kunde också varit död.

Tanken studsar runt i den grå hallen bland de bruna lådorna och ut i det grå vädret. Tiden står stilla och luften också. Damm och vindslukt. 

Men idag är det kyrkoval. Det är fint.

Vi trotsar gråvädret och går och röstar. Vi andas in och andas ut. Liv.

ABBA-feber?

 Nej.

I mina ögon peakade Agnetha här, tillsammans med Sten och Stanley!

Helt obegriplig video, men fantastisk på sitt sätt. 

Agnetha som en svensk Brigitte Bardot eller Jane Birkin, suddiga bilder från någon aula där Snyggebrodern Nilsson är den stora stjärnan, turnebilder och något slags kostymdrama.

Måste ses!

Fast det är klart att jag också deltog i ABBA-yran, häromdagen. Direktsändning från London och på storbildsskärm i många storstäder runtom klotet. 

Det var fint.

Storstadens frestelser och faror

 

 

Harald Ljungström, rådman vid Stockholms rådhusrätt, skrev 1961 om ungdomens liv i storstaden Stockholm. Så man skulle veta, när man som nyinflyttad med uppväxande barn skulle möta allt det nya.

Ett citat: 

"Det som på dagen förefaller idylliskt och tilltalande kan på kvällen förvandlas till ett myllrande tillhåll för snedvridna existenser." 

Hela texten, som återfinns i en av alla de böcker som delades ut till nyinflyttade (Välkommen till... (stadens namn) är full av sådana värderande formuleringar. Rubrikerna säger det mesta:

* Ungdomsnarkomanien

* Ungdomsprostitiutionen

* Ungdomsbrottslighetens orsaker

* Uppväxtmiljöns betydelse

* Den ökande frestelsemängden

* Den andliga utarmningen

* Samhällets ansvar

* Samhällets reaktion mot ungdomsbrott

Några guldkorn:

Om Kungsträdgården och Humlegården:

 "...förrymda ungdomar här träffar samman med gamla och nya "kompisar" för att förbereda nattens "stötar"." och "...anses ju vara den största marknadsplatsen för de homosexuella... Centralstationen utgör ett av de farligaste tillhållen för sådana snedvridna existenser..."

"Alla barn är ju i grunden asociala..." och "Den materiella behovstillfredställelsen blir därför den enda normen för deras liv och gärningar."

"Det s k. raggandet är ett uttryck bland många andra för en råare inställning mellan könen."

"...flatheten i förhållande till de mest bizarra önskemål av eleverna kan ta sig sådana uttryck som att jazzkonserter anordnas under morgonsamlingen."

Ja, det var verkligen en annan tid då. Men fortfarande förfasas dagens vuxna över dagens ungdoms förfall. Nya försyndelser men samma mekanism.

Inte en dag över 40...

Cirkeln

Vi andas in och andas ut. Villkor för livet.

Biologin. 

Fysiologin. 

Medicinen. 

Lungorna. 

Syret. 

Atmosfären. 

Biosfären.

Jag andas in och andas ut och deltar än så länge i livet på planeten.

Mulm

 

Jag tycker mycket om ordet "mulm". Jag gillar också materialet mulm.

Den här texten är hämtad från Wikipedia och handlar om mulm. Jag fick glädjerysningar av textens torra saklighet och självklarhet. Läs långsamt och låt leendet bli större!

Denna text är som ASMR, fast litterärt. Allt som står där stämmer och presenteras logiskt. Den sista meningen är som att stryka över redan finborstad päls.

Mulm

Mulm är det lösa material som ansamlas inuti ihåliga träd. Den består framförallt av lös, murken ved. Där finns också ofta exkrementer från vedlevande insekter, fåglar och fladdermöss, gamla fågelbon samt rester av döda djur. I mulmen lever en artrik och särpräglad fauna, bestående av bland annat skalbaggar, tvåvingar och klokrypare. Välkända arter är bland annat läderbagge, matt mjölbagge, mulmknäppare och gammelekklokrypare.

Träd med mulm kan kallas mulmträd.

Aaaaah!

Stjärnorna i realiteten, eller..?

 

Jag tror inte på horoskop. 

Däremot har jag pluggat rymdfysik och räknat på planetbanor och använt raketekvationen en hel del.

Astronomi är kul. Astrologi är bara fantasissis.

Men något händer när jag köper Kronen Zeitung. Då blir det plötsligt väldigt intressant att läsa horoskopet för mig och för alla människor som råkar finnas kring mig just då. Det är något med språket, kanske... att det blir både mera på lek och väldigt vederhäftigt på samma gång. På svenska är jag bättre på att se igenom uppenbara floskler och vaga förutsägelser. Och "Du kommer att vinna en stor summa pengar. Dina lyckonummer är 5, 7 och 34" är ju bara fånigt. På svenska.

Vilket är ditt stjärntecken?

Hungrigt kastar jag mig över Kronen Zeitungs horoskop för idag och kollar dig! Jag läser upp det som passar in på ditt födelsedatum, skrockar och antyder med lyfta ögonbryn, spinner vidare och hittar på en framtid som är helt bizarr. När du protesterar, säger jag: "Men det står ju här i tidningen!"

Idag står det såhär i tidningen, om mig:

So stehen die Sterne heute für das Sternzeichen Steinbock

Liebe: Wahrscheinlich erkennen Sie, dass Sie sich in einem Freund getäuscht haben. Er hat die Wahrheit gesagt!

Gesundheit: Nicht einmal harte Arbeit wird Sie heute belasten. Tipp: Legen Sie los!

Beruf: Eine Information, die Sie jetzt erhalten, ist interessant für Ihre Zukunft.

Geld: Uranus rät zu einer spontanen Entscheidung.

Jaha. Något jag avfärdat som lögn och dikt, visar sig vara sant. My god!

Kan de vara så, att den kvinna som fejkade en graviditet för att binda en man till sig, verkligen VAR gravid?

Det är det första som ploppar upp i mitt huvud. Måste jag omvärdera allt nu?

Idag är också en bra dag att komma igång med saker! Jag kommer inte att bli trött! Tillåt mig tvivla. Jag måste vila hela tiden så fort jag gjort det allra minsta. Att jag ens orkar skriva blogg är ju fantastiskt. Men tack ändå, för peppen!

Jag kommer att hålla ögon och öron öppna för allt som kan leda till nya, roliga jobb! Vi får väl se...

Och så kommer planeten Uranus att se till att jag sprutar ut en massa pengar på ett helt oövertänkt spontaninköp. Vajert! Typ en kapplöpningshäst eller något. Sist jag spontanköpte dyrt, var det huset vi nu bor i. Jag bestämde mig på en kvart och kom sedan hem till mannen, visade visningspappren och meddelade honom att jag köpt ett hus 30 mil bort, i en annan stad. Men det gick ju bra.  

Uranus är f ö min favoritplanet i vårt solsystem, eftersom den inte roterar med axeln i y-led, som Jorden och de andra planeterna. Istället ligger rotationsaxeln riktad in mot solen, så Uranus liksom rullar fram i sin bana. Och så är det ju skönt att ha en planet att skylla på när jag skall försvara mina impulsköp.