Erik Saade

Lägg av!

Lägg bara ner!

Lägg er i en djup grop så kan Erik Saade ta en spaade och gräva ner er, så man slipper se er!

Det händer en hel del i världen just nu. Inrikespolitiskt och utrikespolitiskt. Utmaningar.
Människor behöver orientering och fördjupning. Missuppfattningar och ren propaganda florerar tillsammans med konspirationsteorier på sociala forum och på nättidningar med dunkel agenda.

För att det skall bli lättare att orientera sig, kan det vara bra att vända sig till media som följer publicistiska regler såsom källkoll- och kritik.

Men vad händer när de s k "pålitliga" medierna blandar sitt material med ren och skär desinformation? Låtsasreportage och skapade event? Ovetenskapligt Junk?

Jaaa... Kålsuparteorier leder sällan till något bättre. Snarare befäster det dåligheter och tar bort incitament att förbättra något hos sig själv såväl som hos andra.

Man skall alltså inte ge andra verktyg att peka på en och säga: "Men NI sprider ju också lögner!"

Detta kan vara årets onödigaste, mest påhittade, trashigaste och mest verklighetsfrånvända reportage från Aftonbladet:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article21656222.ab

En gammal idrottsstjärna och två dokusåpadeltagare skall tillsammans med ett MEDIUM gå in i ett SPÖKHUS. Detta skall visas i någon Aftonbladetkanal på nätet.
MEDIUMET säger att det finns en OND ENERGI i huset.

Det är en väldigt angelägen sak att lägga redaktionell tid på, för att inte tala om pengar...

Man HITTAR PÅ att det SPÖKAR i ett hus. Man tar dit en kille som säger att han är ett MEDIUM och tre HALVKÄNDISAR. Man låter dessa människor VARA i huset och gör reklam för skiten och tycker att detta är ANGELÄGET för människor att ta del av!

Please! Världen står inför ett viktigt klimatmöte i Paris. Enorma mängder människor flyr för sina liv i världen. Förläggningar brinner. Putin vill positionera sig militärt och säkerhetspolitiskt. Trump är på väg att bli Republikanernas huvudkandidat i presidentvalet.

Men Aftonbladet tycker det är angeläget att fabricera och befästa skrock och vidskepelse. Alltså, man bevakar inte en knashändelse - man SKAPAR den!

Lägg av!

Lägg ner!

Ropa på Erik Saade!

Hygien

Vacker och nybadad.

 

 

Nää. Nu är det sådär jobbigt igen.

Det luktar extremt mycket hund om hemmahunden. Man har alltid hundiga händer, men nu är de oerhört hundiga. Man klappar på pälshögen bredvid en i soffan och sedan vill man inte ta i något annat.

Dags för bad!

Men det är som om Hemmahunden fattar vad som är på G när man börjar skramla med duschen, så han är inte direkt på när det är dags. Först går det bra. Han är så pass gammal nu, att han stoiskt går med på att baxas upp i badkaret och duschas blöt. Han står ut, men han hatar stilla.

Det går bra att schampoonera in pälsen också. Good, good. Det här var väl inget att göra så mycket fuss about, detta är klart på ett kick!

Men sedan, när man skall skölja bort allt brungrått schampoo från pälsen och den känsliga hundhuden, då är tålamodet slut! ”Vafan tror du – nu har jag stått här och blivit förnedrad länge nog. Skall du duscha mig IGEN?”

Och den där gamla, stela hunden som det var jättesvårt att få upp i badkaret omvandlas under löddret till en smidig, stark och snabb hund. Vips har han skuttat ur badkaret och travar med höjt huvud på väg till nån mycket viktigare plats. ”Ursäkta, jag har faktiskt annat för mig…” Och så kollar han på en ur ögonvrån.

Det är nu man börjar stress-svettas, för det är ju nu det jobbiga börjar. Nu är Hemmahunden inte alls inriktad på samarbete och man blir sådär hård som man ju inte skall bli, om inte hunden skall komma ihåg att bad=obehagligt på alla sätt.

Men det är inget kul att leta efter löddrig hund och hitta den under täcket i ens säng. Det är inte möjligt att avbryta heller, för smutslöddret får inte torka in och orsaka exem. Och lukten av uppblött äckelguck lär bara bli värre om man inte sköljer bort det…

Nu lyssnar man inte längre på protester och kränkthet. Nu kastar man ut alla fina prylar – doftljus och pappersartiklar och mattor och sånt ur lilla duschrummet, som ju skulle vara ett spa, föser in Hunden där, stänger dörren och använder duschen maximalt tills pälsen är olöddrig och väggar, tak och golv är genomblöta.

Minnet av denna stress, svett och blöta, lever länge kvar i mitt och Hemmahundens minne.

Bad. Nu är det sådär jobbigt igen.



 

Evolution

Men, åååååååå, vad tramsigt!

 

 

Jämför man populationer av samma art, som bor på olika platser, ser man att livsbetingelserna i hög grad påverkar de enskilda individernas storlek.

Det bästa exemplet är väl Enen, som i skyddad miljö kan växa sig hög och tät, men på ett utsatt läge  - i blåst och kyla – istället blir ett litet knotigt kärv på 40 cm, trots att det växt i 50 år.

Utanför Gällivare har jag många gånger stått och väntat, tutat, puffat på renarna för att de skall flytta sig ur vägen. Man drar sig för att gå ut och hetsa. Inte för att de är så värst imponerande i storlek jämförd med kallbloden i stallet, men på Svalbard är de ÄNNU mindre.  Typisk effekt av att leva på en ö.

På öar i Medelhavet har det levt elefanter som vid vuxen ålder var ca 1 m. höga, tillsammans med miniflodhästar, lika små.  Och i Indonesien har man hittat minimänniskor på en ö.

Fast om djuren på fastlandet är mindre än den magiska gränsen- harstorleken! - blir ö-djuren istället STÖRRE! Kolla in skogsmössen på Gotland. Eller jättegnagarna på Cypern.

But how come?

Jo – det är ju bra för djur att inte vara så lättfångade. Storlek och styrka är ett bra skydd. Men saknas naturliga fiender på ön, blir en stor kropp bara onödig att släpa på. Den kräver energi för att hållas igång – man måste äta en stor del av tiden. Alltså är en större kropp bara till besvär. Större djur tenderar att söka sig ner till harstorlek på öar utan fiender.

Men är man en liten mus, är det tvärtom bra att vara liten så man kan gömma sig för andra köttätande djur.

Finns inga rovdjur på ön blir det andra egenskaper än kurragömmaskills som avgör vilka individer som överlever. De starka, som kan röra sig över stor yta i näringssöket, som kan hävda sig i kamp för revir och mat, tenderar att vara större. Efter flera generationer på en ö med bara gräsätare kommer alla djur att vara lika stora som harar.

Jag vill samla Älgar och Möss på en isolerad ö! Om 30 000 år kan man återvända och plocka skitsmå älgar och möss stora som katter. Småälgarna kan man ha i trädgården som små gräsklipppare och mössen håller inflyttande katthonor borta från soffan i vardagsrummet.

Evolutionen i min tjänst!

 

 

Hasse Harju är tillbaka!

Sitter vid elden och berättar till kokkaffet.
 

Del 5!

Joorå, såatte…

Det är ju satan att det alltid är samma männscha som kommer i kläm.

Nu hade ju Isotalos yngsta dotter ändå kommit iväg från familjen å börjat frigöra sig. Det hängde ju kvar länge över skallen hennes, det där med att familjen tvingade henne att göra slut med stora kärleken. Sedan att hon tappade bästisen när kärleken och bästisen blev ihop, var ju extra surt.

Två stora jävla offer för att Familjens rykte skulle hållas rent samtidigt som farsan var ute å storsvina inne i Kiruna bakom ryggen på morsan, fast det kom ju fram ändå sen.

Nä, nu skulle hon leva sitt eget liv utan att nån skulle säga nå´.

Två ungar med slarvern från storstan, men nu fick hon i alla fall bestämma själv.

När andra ungen skulle döpas ville hon visa sin polare hon ändå hade kvar, hur mycket hon gillade henne. Hon ville verkligen ha Emma Pohjanen som gudmor, lite för att om det hände nå´, skulle ungen inte helt vara i tokfamiljens våld, men mest för att hon ville visa att hon visste att de alltid sku´ va´ vänner.

Men va´ tror ni?

Då hade ju Farsan å morsan snackat med den kvinnliga prästen i byn, och frågat om de kunde ha dopkaffet på Folkets Hus istället för på prästgår´n. Joo, det skulle väl gå bra, tyckte prällen.

Då brakade helvetet löst. Morsan och farsan bjöd in hela byn till både dop och kaffe och de som inte fick plats i kyrkan skulle få se dopet på storbildsskärm utanför. Inte för att de hade frågat Niskas Ljud och Bild om de kunde fixa det, så först vägrade Niska ställa upp, men då vart ju folk förbannade. De HADE ju blivit bjudna att se! Så då fick Niska börja montera kamera och skärm helt utan ersättning. Nog för att Niska svor och spottade, men det var ju Isotalos som bestämde i byn och inte ville man dra på sig allas ilska heller.

Så kom då Madde Isotalo och slarvern hem till byn från storstan, för att ungen sku´ döpas. Som tur var, hade hon ju polaren Emma kvar i byn. De kunde träffas på Pizzerian och snacka en kväll när morsan och farsan var barnvakter.

”Du är den enda vettiga här. Resten av familjen är skogstokig och alla i byn gör som de säger… Jag är så jävla glad att jag slipper bo här… Satan vad skönt att ha åtminstone EN normal gudförälder bland alla andra konstiga som farsan bestämt. En heter Bajselfis.”

Fast när hon kom hem på kvällen, stod brorsan i hallen med sin nya tjej.

”Sophia vill inte ha Emma på dopet, så du får stryka henne.”

”Skitsnack. Det är väl MITT barn som skall döpas. Jag kan väl inte porta min polare OCH gudmor för att din brud inte kan hantera att du haft ett liv före henne.”

”Hela Familjen håller med.”

”Men vafan! I den här jävla hålan har väl alla vart ihop med alla! Skall man stryka alla som farsan knullat på, lär väl kyrkan bli halvfull och dessutom utan präst! En av dina gamla brudar som dessutom är gift och har barn nu… Vad är problemet?”

”Nu är det bestämt i alla fall.”

Jaha, så då fick Madde Isotalo sitta i bykyrkan med närbild på storbildsskärmen utanför, och försöka svälja att familjen sabbat ännu en vänskap. Brorsans nya tjej hade mer att säga till om än henne själv, på det egna barnets dop. På bilden kunde man se att hon var både ledsen och förbannad, men eftersom hon visste att alla kolla´ var hon tvungen att låtsas att detta var de av de lyckligaste dagarna i hennes liv.

 

Nä fy satan. Tur att man inte har en familj som sabbar allt för en, ändå…

 

 

Del 1 handlar också om familjen Isotalo. Den kan man läsa HÄR!


 

Madeleinekakan revisited

 

 

Hon är på väg.

Till ICA.

Hon funderar på hur det skulle vara om hon var på väg till Paris istället. Men satan så banalt. Varför Paris? Hon kan ju inte ens Franska. Frida hade säkert varit på väg till något exotiskt ställe. Zimbabwe. Afrika. Men är det ett kaosland eller ett helt okej land att dricka te på verandor i?

Frida strör citat kring sig:

”Vår värsta fruktan är inte att vi är otillräckliga. Vår värsta fruktan är att vi är ofattbart mäktiga.”

Och så spärrar hon upp ögonen över vinet på krogen, som om hon just sagt en stor, stor sanning och vill se tydligt hur den tas emot. Väntar sig en reaktion. Sitter stilla tills man betalar med en nickning, ett leende eller ett Mmmmmmm.

Sedan känns det som om hon bedömer ens reaktion på citatet. Klassar in en som person. Godkänd eller Icke Godkänd. Fast tydligen har man klarat sig hittills, eftersom Frida fortfarande vill ses, tänker hon.

På ICA doftar det nybakat. Om man älskar kanelbullar skall man äta kanelbullar, även om det verkar banalt, tänker hon. Frida säger att hon alltid älskat känslan av macaron mot gommen. Hon säger det så självklart, som om hon alltid gjort just det, och som om det preciserar henne som person.

Vad säger det egentligen om Frida? tänker hon. Menar hon att hon älskat känslan av macaron mot gommen sedan den första gången hon åt blåblek småkaka? Det var för två år sedan och de smet in på ett litet café för att pausa i julshoppingen. Killen bakom disken bjöd på en macaron till kaffet och de hade fnissat åt att det hette som snabbmakaroner och åt att det fanns olika färger att välja på. Frida tog en blå.

Själv tog hon en blekgul. Bet försiktigt i den, medan Frida raskt stoppade in hela sin kaka i munnen och pressade upp den mot gommen.

Men om hon säger att hon alltid… Menar hon att hon hade älskat känslan av macaron mot gommen hela livet om hon bara fått möjlighet att känna den som barn?

Eller är det Fridas sätt att erövra inte bara rummet, utan också tiden, genom att bestämma hur det varit sedan lång tid tillbaka? Definiera sig själv. Som förra hösten: Måla på nya ögonbryn, färga håret blont och skrattande säga: ”Men jag har ju ALLTID varit blond!”

På ICA är det lätt att gå den vanliga slingan och plocka åt sig det vanliga. Det säger ingenting om mig att jag handlar på ICA i mina blå byxor och min röda vindjacka, tänker hon. Det definierar inte mig som person om jag råkar vara här klockan halv sex en tisdag för att handla färdigrullade köttbullar och pulvermos.

Vad tror Frida att det säger om henne, om det skulle vara så, att hon sedan hon var en kalvbent tioåring, älskat känslan av macaron mot gommen?

Vem vill Frida att man ser, när man ser på Frida?